Assassin's Creed

@
Herrejösses, det här var till och med sämre än jag föreställde mig. Jag är inget superfan av spelen, har lirat litegrann och fattar idén och det kan vara kul en liten stund, men jag är för otålig för den typen av spel (ge mig ett fightspel typ Tekken, Street Fighter etc så är jag nöjdast). Så att åka tillbaka i tiden via gamla DNA-minnen hos en förfader har jag delvis köpt som koncept. Däremot så blir det så mycket fånigare när man introducerar idén i en film än i ett spel och i och med det faller också hela filmen. Sen hjälper det inte heller att det blir som en yo-yo hela tiden. Vara lite i verkligheten, vara lite i minnena, vara lite i verkligheten, vara lite i minnena. Upprepa gång på gång på gång på gång på...ja ni fattar. Taffligt manus, trist story, platta karaktärer, förbluffande dålig CGI och skådisar som inte fått nån personregi gör inte saken bättre. Det är sällan teve/dataspel blir bra film men det här var ett riktigt bottennapp och jag ser hellre om Super Mario Bros än att se det här igen.
/Surskägget
PS. Vrångmannen tyckte samma sak fast med andra ord.

Blood Ties

@@@
Släng in en bunt duktiga skådisar (Clive Owen, Billy Crudup, Mila Kunis, Marion Cotillard, Zoe Saldana, James Caan, Noah Emerich, Lili Taylor) i en dramathriller om två bröder på varsin sida lagen och du har ett ganska bra recept på en spännande och sevärd film. Låt allt utspela sig på 70-talet och du får direkt en naturlig koppling till 70-talsrullar med vardagsrealism som t ex The French Connection. Blood Ties har allt det här och levererar absolut men inte hela vägen. Ibland är det svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att en film inte kryper upp på en fyra trots att det egentligen inte finns några direkta fel med den. Owen och Crudup är bägge bra och övertygande som de rivaliserande bröderna som har lite olika syn på saker och ting när det kommer till lag och ordning. Cotillard är också väldigt övertygande som tjackhora och ger en i övrigt ganska klichéfylld karaktär lite liv och hjärta.
/Surskägget

Contagion

@@@@

Steven Soderbergh har alltid varvat smarta "art movies" med stora säkra Hollywoodproduktioner. Contagion är hans smarta "art movie" från 2011 (Haywire var hans actionrulle samma år) och handlar i korthet om vad som händer när ett nytt virus utan vaccin börjar sprida sig med dödlig utgång över världen. Vi får följa ett stort antal människor (Gwyneth Paltrow, Matt Damon, Kate Winslet, Laurence Fishburne, Jude Law, Marion Cotillard och Elliott Gould bl a) som på olika sätt kommer i kontakt med detta virus samtidigt som först tusentals, sedan hundratusentals och sen miljontals med människor världen över dör samtidigt som en desperat jakt på ett vaccin pågår. Det är en väldigt dokumentär känsla över filmen vilket är precis som Soderberg brukar gilla att ha det och skådisarna tar in oss i storyn och får oss som åskådare att uppleva all nervositet, skräck och panik deras karaktärer upplever. En egentligen rätt så långsam och karaktärsdriven film som ändå känns som en up tempo actionfilm. Hatten av Mr Soderbergh.

/Surskägget

Public Enemies

@@
Var riktigt sugen på den här filmen. Den har alla förutsättningar för att kunna ha blivit nåt riktigt bra. Johnny Depp och Christian Bale spelar huvudrollerna och Michael Mann har regisserat och skrivit. Och så handlar det om en gangster som jagas av FBI. Mann om nån har ju bevisat att han är väldigt duktig på denna typ av story (Heat är och förblir ett mästerverk och Collateral är riktigt jävla bra). Tyvärr verkar Manns fingertoppskänsla ha försvunnit på senare år. Detta är baserat på en sann story om depressionens mest kända bankrånare i USA, John Dillinger (Depp), och FBI-agenten (Bale) som jagar honom. Förutom att det är en intressant tid i USA’s historia är det dessutom alltid kul att ta del av sanna historier om bankrånare, skurkar och ligister på film. Dock inte denna gång. Det är trögt trots ett par actionsekvenser inslängda med jämna mellanrum för att hålla publiken vaken. Depp och Bale verkar inte ha vaknat eller så drömmer de på alla pengar de kommer få för nästa uppföljare av Pirates of the Caribbean respektive Batman för att de är knappt närvarande nån av dem på samma sätt som de brukar vara. Helt värdelöst är det inte, men mycket mer än okej och en axelryckning blir det inte heller. Synd på all potential.
/Surskägget

Vrångmannen tyckte såhär.

Inception

@@@

Jag har i princip sedan jag såg Fight Club 1999 gått och väntat på att få se ännu en film som tog tag i mig på det sättet, skakade om mig och min världsbild och fick mig att lämna biosalongen med alla möjliga känslor i kroppen. Visst har det bjussats på stora filmer som är sjukt jävla bra sedan dess. Sagan om Ringentrilogin t ex. Men Fight Club sticker ändå ut som en rulle med så många bottnar, så många nivåer och så mycket underliggande budskap som gör varje ny visning till ännu ett tillfälle att upptäcka nya saker. Efter att ha sett trailern för Inception fick jag en känsla av att jag äntligen skulle få se nånting som kunde ge mig samma känsla som Fight Club. Jag menar regissören Christopher Nolan har ju bjussat på smarta rullar förut (Memento, Insomnia, Batman Begins, Dark Knight Returns) och recensionerna var mer eller mindre överlag positiva. Kanske är det taskigt att lägga så höga förväntningar på en film och sedan bli lite besviken när den inte levererar. Men även om man bortser från mina förväntningar är Inception inte mer än en hygglig sommaractionstänkare med skitsnygga actionsekvenser levererade så tätt att man blir alldeles för mätt på dem och till slut slutar man imponeras för att man blivit matad med tokaction i 45 minuter nonstop. Det blir för mycket av det goda. Att Nolan lägger på lager efter lager av olika tidsekvenser i de olika drömvärldar handlingen utspelas i gör filmen något mer intressant än de flesta andra actionrullar, men inte såpass att man rusar upp ur fåtöljen och applåderar och skriker: "Bravo! Bravo!" om och om igen. Leonardo DiCaprio, Ellen Page, Joseph Gordon-Levitt, Ken Watanabe, Cillian Murphy, Marion Cotillard och Tom Hardy levererar allihop jättefina skådisprestationer men det spelar ingen roll. Det sista magiska, det ack så svåra att sätta fingret på, saknas. En bra film men inte mer. Vilket den borde ha varit. Vrångmannen hyllade som vanligt utan att veta bättre.

/Surskägget

Inception

@@@@

Christopher Nolan (Memento, Insomnia, The Prestige, Batman Begins, The Dark Knight) börjar sakta men säkert krypa högt upp på min favoritregissörslista. Han överraskar ständigt och vågar utmana Hollywoodklichén och samtidigt underhålla både lågmält och pompöst. Inception är inget undantag. Jag gick långa omvägar för att slippa läsa eller höra något om den här filmen då jag tidigt förstod att nöjet skulle förstöras om man visste bara ett uns för mycket. Jag vill alltså inte tjalla något här. Jag gillade Inception som fan. Thriller, action, drama, humor, sci-fi. Leonardo Di Caprio spelar huvudrollen tätt följd av en skön ensemble (bl.a Ellen "Juno" Page, Joseph Gordon-Levitt och Marion Cotillard). En stor, spännande och skruvad rulle. Mer än så kan/vill jag inte säga. Jo en sak till. Det var butlern som mördade Överste Senap. Hahahaha! SE DEN HÄR!

/Vrångmannen

Public Enemies

@@@
Michael Mann är filmmakaren som inte lämnar något till slumpen. Gedigen research, detaljrikedom och välarbetade manus brukar genomsyra hans produktioner. Tillsammans med skådiseliten förstås. Här har han tagit sig an en klassisk sann gangsterhistoria från mitten av trettiotalet om den ökände bankrånaren John Dillinger (en utmärkt Johnny Depp) och hans vuxna liv, leverne och äventyr. Typ. Det andas verkligen trettiotal i varenda scen. Mann sparar inte på krutet varken i scenografi eller i de flertaliga shoot-outs som genomsyrar filmen. Dillinger jagas av FBI ledd av Melvin Purvis (en som vanligt hes Christian Bale). Kärlek finns där också mellan Dillinger och söta Billie (Marion Cotillard). Ja vad ska man säga. Allt är perfekt som så ofta i en Michael Mann film. Det här är vrålsnyggt och bitvist riktigt underhållande och förmodligen så historisk korrekt en Hollywoodfilm kan bli. Jag har sett flertalet filmer om John Dillinger (bäst är nog ändå "Dillinger" från 1973 med Warren Oates) och det förtär kanske lite av känslan. Man vet liksom hur det går för alla i slutändan. Var nära att sätta ett snäppet högre betyg men landar ändå med gott samvete på en trea. Inget fel på filmen och inte heller på regissören. Han behöver kanske hitta lite intressantare teman bara, överraska en smula. I allafall innan jag höjer lite extra på ögonbrynet.
/Vrångmannen