Lykkevej

@@@

Dansk relationskomedi. Eller snarare skilsmässokomedi. Rik hemmafru blir utsparkad av sin knösus till man när han vill skiljas och inser att hon nu inte har ett öre att röra sig med. Plötsligt måste hon skaffa sunkig lägenhet, jobb och betala räkningarna själv. Detta tar nära nog knäcken på henne innan hon tar sig i kragen och gör det bästa av situationen. När hon blir kompis med grannen som är lite udda av sig upptäcker hon att en ny bekantskap kan leda till en ny syn på livet. Övriga radhusgrannar uppskattar dock inte hennes nye vän lika mycket. De är trötta på att han låter sin tomt förfalla och vill helst bli av med honom. Och samtidigt som de leker domare, jury och bödel med grannen springer de runt och är otrogna och beter sig illa mot varandra mest hela tiden. Det här är inget speciellt egentligen. Vi får en liten slice of life i en före detta rik hemmafrus liv och leverne. Görs det lika småcharmigt som här räcker det till att hålla intresset uppe.

/Surskägget

Död Snö

@@@+

Hahahahahahaha! Norrmännen alltså. De är för sköna med sina genrefilmer. Troll Hunter lyckades inte hela vägen men denna zombie-nazi-splatter-rulle lyckas mer än väl. Vi får alla klichéer i boken (ett gäng killar och tjejer i avlägsen stuga, ingen mobiltäckning, de som ligger först dör först, en gammal man med mystiska hemligheter etc) men det görs hela tiden med sådan härlig kärlek till genren att man förlåter allt och bara garvar och har kul. Det är lika delar Evil Dead som Dawn of the Dead. Lite busroligt ena stunden för att skvätta blod och inälvor åt alla håll nästa stunden. Premissen med nazizombies förklaras genom att blanda en del sann historia med fyrtio koppar hokus pokus och hitte-på. Men till syvende och sist spelar det ingen roll om backstoryn är lövtunn. Vi får elaka jävla nazizombies i mängder, sjuhundra hinkar blod och fler påhittiga sätt att döda zombies på än du kan skaka en pinne åt. Det etableras också ganska tidigt att vem som helst i gänget kan – och kommer – att dö, vilket håller uppe spänningen en del. Lite taffligt på grund av halvtaskig budget är det här och där, men med tanke på den stora skopan kärlek som använts för att filma detta projekt förlåter man allt. Kör bara, kör.

/Surskägget

Den Sorte Madonna

@@@
Vår alldeles egna Tuva Novotny spelar den kaxiga och tuffa dottern till en yrkeskriminell man som hoppats på den sista stöten som ska göra honom rik nog att pensionera sig för gott. Han ska sno den berömda tavlan Den Svarta Madonnan och sälja till ryska maffian. Istället går kuppen åt skogen och snart nog har han snuten efter sig. I ett sista desperat försök att slippa åka dit postar han tavlan till Tuva. Det dröjer inte länge förrän Tuva har en synnerligen nitisk snut, halva maffian och faderns inte alltför intelligenta kumpaner i hasorna. Det är lika delar action som spex vilket oftast faktiskt funkar även om det blir lite platt här och där. Upplägget i filmen är ganska simpelt, det är ju en basic flykt-undan-rättvisan-rulle, men danskarna håller uppe tempot och man sitter och är underhållen mest hela tiden. När eftertexterna rullar börjar filmen visserligen sakta blekna från minnet, vilket inte är helt ovanligt i genren, men allt som allt är det en förvånansvärt schysst actionstänkare. Varför envisas Sverige med Beck del 77 istället för att få till nåt sånt här?
/Surskägget

Elling

@@@@@
Elling är på alla sätt beviset att en liten film kan vara hur stor som helst. Det mänskliga, det varma, det humoristiska, allt möts på ett storslaget sätt i Elling, en av Norges största biosuccéer någonsin. Elling (Per Christian Ellefsen) får tillsammans med kompisen Kjell Bjarne (Sven Nordin) en lägenhet i Oslo av staten sedan de släppts ut från ett mentalsjukhus. Nu ska de lära sig att leva ensamma under en viss övervakning. Mer handlar det egentligen inte om. Istället får vi djupare förståelse för deras vänskap och syn på omvärlden. Andra filmer med samma tema brukar förr eller senare slänga in något djupt tragiskt, sorgligt eller dramatiskt, och det ska erkännas att jag bara satt och väntade på att det skulle gå åt helvete för lille Elling och store Kjell Bjarne (på det sättet påminner de faktiskt lite om karaktärerna i John Steinbecks Möss Och Människor). Men Elling är en ”feel good movie” rakt igenom. Leendet planterar sig i ansiktet i filmens början och hänger med långt efter att den tagit slut.
/Surskägget

Häftig Och Begeistrad

@@@
En dokumentärfilm från Norge om en manskör i en liten fiskeby låter kanske inte så spännande, men det finns faktiskt en anledning till att filmen har setts av en halv miljon norrmän. Regissören
Knut Erik Jensen har lyckats komma människorna nära på livet utan kännas ansträngd eller påträngande. Där ligger nyckeln till filmens charm och framgång tillsammans med Jensens vackra foto och körens mjuka sånger. Extra kul är att få höra många av de äldre körmedlemmarnas berättelser. Den äldste är 95 år, och minns tillbaka på sitt liv med ett leende nära till hands. Finalen blir en resa till Murmansk för ett framträdande. Många känslor väcks när fiskarna kommer till Rysslands karga, många gånger förstörda, natur. Det är enkelt, vackert och äkta. Naturligtvis har Jensen manipulerat vissa sekvenser, framförallt där kören sjunger, men det känns som att Jensen hela tiden väljer rätt mellan att påverka och bara filma. En liten film med stora känslor.
/Surskägget

Till Döden Os Skiller

@@
Udda och mycket märklig dansk film som sjuder av ångest och tragedi men som paketeras som en komedi. En väldigt, väldigt svart komedi visserligen men ändå. Vi får följa ett par där kvinnan misshandlar mannen och där mannen hela tiden kommer med fåniga ursäkter om hur klumpig han varit hemma för sina jobbarkompisar. Här ligger komedibiten i att vi ska skratta åt att en man ljuger på samma sätt som misshandlade kvinnor ljuger. Men eftersom att han är man som får stryk av en kvinna ska det anses som lite roligt. Av en slump hamnar han på en kurs för hustrumisshandlare och tar på sig rollen som misshandlare och lever in sig i hur det vore att vara den som ger stryk istället för att få stryk. Allt eftersom filmen rullar på vänder sakta men säkert maktbalansen i hemmet och plötsligt är det han som har övertaget. Tror han. För plötsligt har hon tillbaka den karriär hon saknat och är därmed självständig på ett sätt som egentligen inte passar honom. Sista halvtimmen är bara djup relationsångest i bästa von Trierstil innan det hela rullar till någon sorts slut. Inte oävet men alldeles för nattsvart och för mycket ångest för min del.
/Surskägget

Gambler

@@

Dokumentärfilm om Nicolas Winding Refn (som gjort lysande Drive) regissören som blev både rikskändis i hemlandet Danmark och världskändis (nåja, hyfsat erkänd blev han i resten av världen) för sitt gangsterepos Pusher. Efter den spottade han ur sig ännu en succé, Bleeder, innan allt kollapsade ekonomiskt med första Hollywoodrullen (nåja, indierullen då) Fear X som bombade totalt och inte drog in några pengar överhuvudtaget. Den käre Nicolas var helt plötsligt personligen skyldig x antal miljoner och satt i personlig konkurs. Hans enda räddning var att skriva och regissera Pusher 2 och Pusher 3 och hoppas på att tvåan skulle bli ännu en jättesuccé som skulle dra in tillräckligt med pengar för att göra honom skuldfri samt att trean skulle dra in tillräckligt mycket pengar så Nicolas produktionsbolag skulle ha lite stålars att investera i kommande filmprojekt (de filmer han egentligen vill göra). På ett sätt ett intressant porträtt av en man som håller på att falla sönder i bitar (han lever på Treotabletter) och även en intressant inblick i filmens hårda värld där du aldrig är bättre än din senaste hit. Samtidigt saknar filmen en hel del fokus och många partier känns direkt irrelevanta för grundstoryn. Dock bör alla som när filmdrömmar se denna för att få en känsla av hur allt kan gå åt helvete om det vill sig illa även för en framgångsrik regissör.

/Surskägget

Troll Hunter

@@

Norsk mockumentary där man snott, eller förlåt lånat, eller förlåt jag menar snott rakt av, konceptet från The Blair With Project. Ett litet filmteam (två killar och en tjej faktiskt, känns igen från BWP) ger sig ut på jakt efter en person de misstänker ligger bakom olaglig jakt på ett gäng björnar. Men ju mer de smyger runt och filmar denna misstänkte man desto mer inser de att han är något helt annat. Snart nog visar det sig att han de facto jagar troll. Jupp, sagotrollen finns på riktigt och norska regeringen har under århundraden gjort allt för att dölja trollen för allmänheten för att inte sprida panik. Vår tre dokumentärfilmare får plötsligt långt mycket mer spännande bilder än vad de först räknade med och hipp happ är de inblandade i själva trolljakten. Troll är dock stora, elaka…öh troll…som inte gillar att massa människor blandar sig i deras liv och leverne varför en trolljakt är på liv och död. Konceptet med livs levande troll är ganska kul, men liksom BWP lider filmen av att man gör om samma scener om och om igen. Ut i skogen på natten, handskakig kamera, massa mörker, en kameralampa som lyser upp vissa partier av skogen, skumma ljud runt om, kamerateam som springer, ett troll sveper förbi i en nanosekund. Repeat. Det funkar en liten stund och visst lyckas man bygga upp en viss stämning och spänning. Men det dör rätt snabbt i och med de många upprepningarna. Cred dock till norrmännen att de ens får till en film som denna.

/Surskägget

@@@
Norrmännen! Sorry, men de är för sköna! I vårt grannland produceras det action, slasher och andra vilda genreproduktioner, ofta succér på bio och dvd i hemlandet. Här i Sverige vågar de som har pengarna och makten i filmbranschen inte ens ta i liknande produktioner med tång. Bergmans strypgrepp är tydligen fortfarande för hårt. The Trollhunter är en härlig blandning av spänning och humor och allt i dokumentär stil á la Blair Witch Project och Cloverfield. Den är bitvis fantastiskt lyckad och hade bara manuset fått sig ytterligare ett par genomgångar så hade betyget nog höjts ett helt snäpp. Filmen blir tyvärr lite väl repetitiv även om filmmakarna jobbar hårt med att variera sina trollattacker och håller tempot högt.
/Vrångmannen

Ambulansen

@@

Dansk actionrulle om två rånare som av nödtvång kapar en ambulans och tyvärr får med sig både en sjuksköterska och en patient som gisslan. Med snuten efter sig går färden i 200 knyck fram och tillbaka på de danska motorvägarna. Konceptet är enkelt och filmen föredömligt kort. Man försöker inte mjölka ramhandlingen mer än det går och eftertexterna rullar efter cirka 70 minuter. Högt tempo mestadels hela vägen. Helt okej karaktärer, helt okej skådisar, helt okej film. Men inte mer än så.

/Surskägget