Doomsday

@@@@
Man kan väl säga att mina förväntningar på den här var absolut noll. Dels för att till och med Neil Marshalls (regissören) största fan Vrångmannen tyckte att den här rullen var sådär, dels för att den är gjord just av Neil Marshall som hittills inte levererat piss. Dog Soldiers var ett ruttet skämt med knäppusla varulvseffekter och en fett trist oj-vi-är-ett-gäng-soldater-som-blir-anfallna-av-varulvar-och-låser-in-oss-i-ett-hus-mitt-ute-i-skogen-och-dör-en-efter-en-utan-att-det-blir-spännande-för-det story. The Descent handlar om ett gäng brudar som blir jagade av monster i mörkret. Buhu. Men! Till och med en blind höna hittar det där kornet ibland. Marshall är uppenbarligen ett stort fan av Flykten Från New York, Mad Maxtrilogin och The Warriors för det är precis det som blandas ihop här. Tempot är pang på hela tiden och det finns inte en tråkig minut. För mig som också älskar den här typen av enkel action med riktiga bilar och hus som sprängs till skillnad från massa jävla datoreffekter hela tiden är detta julafton. Visst finns det saker man kan gnälla på som t ex att det är lite skumt att ena halvan av Skottlands befolkning blir punkare och den andra halvan bosätter sig på en riddarborg och leker riddare bara för att ett virus spridits över landet, men såna knäppa grejer hör liksom till den här typen av film. Marshall har helt klart lyckats skapa känslan av sent 70, tidigt 80-tal och mjölkar ur det bästa ur genren med tydliga nickningar till framförallt John Carpenter (en av karaktärerna heter t o m Carpenter, bara en sån sak hahaha).
Läs Vrångmannens totalt missriktade sågning här.
/Surskägget