@@ Den här filmen hade nog aldrig blivit ihågkommen överhuvudtaget om inte Marilyn Monroe haft den kvinnliga huvudrollen vilket kanske säger en del om den. I korthet handlar det om den unge cowboyen Beau (Don Murray) och hans äldre vän som tar sig från farmen till en rodeo. Beau har aldrig lämnat sin farm tidigare och vet helt enkelt inte hur man beter sig bland folk. Han beter sig som ett bortskämt barn utan en tanke på andras känslor. När han möter söta sångerskan Cherie (Monroe) blir han förälskad och trots hennes protester vill han gifta sig med henne. En romantisk komedi om en ung mans tafatta försök att vinna en kvinnas hjärta hade kunnat följa. Istället håvar han helt enkelt in henne med ett lasso och kidnappar henne. Könsrollerna har ändrats en hel del sedan 1956 och det har sällan varit tydligare än här. Cowboyen får härja bäst fan han vill och tjejen har liksom inte ork att säga emot, så trots att hon inte vill gifta sig med honom finner hon sig liksom i sin situation. Tankar på våldtäkt, kidnappning och tvång passar inte bra i vad som ska vara en romantisk komedi där romantiken och komedin aldrig känts så förlegad. Visst, i slutet får cowboyen äntligen lite stryk, men till sist blir förstås Cherie kär i honom och åker villigt med för att gifta sig. Helt ologiskt eftersom hon tre sekunder innan cowboyen får stryk varit superrädd för honom. Karaktären Beau kan vara en av de mest enerverande karaktärer jag sett på film och när han äntligen får ett välförtjänt kok gammalt hederligt stryk jublar man. Samtidigt är inte filmen helt usel och Monroes närvaro gör att betyget får krypa upp på en instabil tvåa.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar