@@@ Jag ska erkänna att jag undvikit den här länge nu. Varje gång jag tänkt sätta mig ner och se den har alla recensioner jag läst om den poppat upp som oönskade porrpop-ups på Vrångmannens dator. Visst har det varit idel fyror och femmor men alla recensioner har ju påpekat hur deprimerande filmen är och då har det liksom varit enklare att dra på Baksmällan en vända till än att se den här. Till slut stålsatte jag mig bänkade mig framför vad jag trodde skulle vara ett gråtmaraton om livets jävlighet. Och visst är filmen mörk och deprimerande. Men också förutsägbar och på sina ställen rätt fånig (tänker här främst på scenen med Coca-Colan, till och med när allt i hela världen gått under lyckas man hitta en anledning till att få med en colaburk och folk som reklamfilmsnjuter av den, ungefär där dog alla chanser till ett högre betyg än tre kan jag lova). Filmen är väl som framtidsapokalypsfilmer oftast är. Nån eller några (i det här fallet Viggo Mortensen som pappa och en barnskådis jag inte orkar googla namnet på som hans son) är på väg mot ett ställe där allt ska vara bra. På vägen måste de undvika elaka män med mycket vapen som dödar alla de stöter på för att det är tufft. Man hittar ofta två hus. Ett med ondska och ett med bra grejer. Sen kommer man fram till sitt mål. Handlar det om fler än en person dör nån. Ofta får man även se en hel del tillbakablickar till livet innan katastrofen. The Road följer mallen till punkt och pricka. Viggo är bra men lite för method actor (vi har liksom fattat att du går in för dina roller vid det här laget Viggo) i sin roll och killen som spelar sonen gör ett toppenjobb för nån så ung. Misstänker att romanen med samma namn av Cormac McCarthy som filmen bygger på är sjuhundra resor bättre. Skippa filmen och läs boken istället.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar