Sjukt jobbig film att se dels på grund av ämnet men även hur skickligt filmskaparna har byggt upp filmen. Filmen löper på två parallella spår. Huvudspåret är intervjuer med före detta prästen och pedofilen O’Grady som under 70- och 80-talen våldtog vad man tror vara hundratals barn (yngsta man känner till var nio månader, hur jävla sjuk i huvudet måste man vara för att våldta en niomånadersbebis!!!) samt två av hans tidigaste offer och deras familjer. Det andra spåret handlar om hur den katolska kyrkan kategoriskt blundat för O’Gradys och andra prästers pedofili och låtit dem hållas, allt för att kyrkan inte ska fläckas med några skandaler. Man har helt enkelt försökt lägga locket på, skickat pedofilprästen till en ny församling och hoppats att det inte ska upprepas, eller åtminstone att det inte kommer fram att det upprepas. Dessa två spår vävs skickligt ihop och skapar en film som får det att koka i en och som en gång för alla visar att den katolska kyrkan bara är en plats för maktbegär, girighet och egocentrism och som tolererar den värsta sortens synd trots att den predikar för att man ska hjälpa de utsatta. Och finns det någon som är mer utsatt än ett barn som blir våldtaget av den person som alla säger att den ska lita mest på förutom sina föräldrar? O’Grady själv lever helt klart i en värld av förnekelse. Han har suttit av ett fängelsestraff i USA och bor idag på Irland där han beklagar att han kanske skadat en del av ungarna och att han nu i efterhand förstår att det var fel. Ögonen speglar dock att han inte tror på ett enda ord han säger. Viktig film som bör ses av så många som möjligt.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar