Sällskapsresorna

Sällskapsresan

@@@@@

Till min stora förvåning har vi inte recenserat svensk films största epos genom tiderna, nämligen sällskapsresefilmerna (dit man även kan hävda att Repmånad hör hemma trots att vi saknar Jon Skolmens karaktär Ole, samt att Lasse Åbergs numer riksbekanta karaktär Stig-Helmer Olsson heter något annat i Repmånad). Hög tid att sätta tänderna i dessa klassiker med andra ord. Sällskapsresefilmerna kom till för att Lasse Åberg (regi, manus och huvudroll) och producenten/medmanusförfattaren Bosse Jonsson tyckte sig kunna se tydliga samhälleliga mönster som var både fascinerande och humoristiska. Repmånad var som sagt den första filmen som på ett roligt vis tog upp ett massfenomen, men det var först med Sällskapsresan 1980 som Åberg/Jonsson fick fullträff. Närmare 3 miljoner såg den på bio(!) vilket är en otrolig siffra (nästan 40% av svenska folket) och sedan dess har väl i princip alla i Sverige som är 10 eller äldre sett filmen både en och två gånger. Filmens stora charm är förstås att den prickar så jäkla rätt. Alla som någonsin varit på en charterresa känner genast igen alla karaktärerna och alla situationer karaktärerna hamnar i. Detta beror delvis på noggrann research (Åberg/Jonsson träffade mängder med researrangörer som fick dra ena storyn efter den andra) och delvis på Åbergs geni att omvandla detta till en film som driver OM men inte MED sina karaktärer. Med stort hjärta och stor värme låter Åberg Sverige få träffa Stig-Helmer, nördarnas nörd, men ser alltid till att vi skrattar med Stig-Helmer och inte åt honom. Som perfekt motpart får vi norrmannen Ole (Jon Skolmen som sagt) som alltid har det senaste inom all teknik och som är lika framåt och pratig som Stig-Helmer är reserverad och tillbakadragen. Ett perfekt komiskt par i samma klass som Helan & Halvan var födda och givetvis skulle det komma uppföljare på detta. Har du inte sett den här har du förmodligen legat i koma sedan 1979 och vaknat upp igår.

/Surskägget

Sällskapsresan 2: Snowroller

@@@@

Efter sommar kommer vinter och det var väl nästan givet att del två skulle ta upp svenskarnas hysteri med alpresor. Personligen ger jag även denna film en femma i betyg, men det enbart på grund av nostalgiska skäl då jag mellan 1984 och 1993 åkte ner till alperna på skidsemestrar varje vinter och mer än en gång såg just denna film på bussen på väg ner. Återigen har Åberg/Jonsson fångat in alla karaktärer och alla händelser klockrent. På sätt och vis är det som att titta på en dokumentärfilm. Tro mig alla de resor jag åkte på hade nästan alla inslag som i filmen. Men som ni ser är det ”bara” en fyra i betyg och det beror på att om jag räknar bort nostalgifaktorn så är tvåan inte lika bra som ettan. Vilket inte är så konstigt. Ettan är och förblir Sveriges kanske bästa film genom tiderna (Bergman kan dra ett gammalt lakan över sig). Stig-Helmer på skidor bjussar givetvis på en hel del knasigheter, och precis som i alla sällskapsresefilmerna får vi även en hel del politik och fifflande, dryga och snorkiga affärsmän (vilka vi skrattar ÅT och inte med). Åberg har alltid ett helt berg patos i sina filmer och sparkar givetvis uppåt och står upp för den lille mannen på gatan som i verkliga livet är chanslös mot hjärtlösa riskkapitalister men som på film får tjejen och alltid är vinnaren när eftertexterna rullar. Mycket värdig uppföljare och den film i serien jag sett flest gånger.

/Surskägget

Sällskapsresan 3: S.O.S

@@@

Så var det dags att sätta på sig spanarglasögonen och ta sig en titt på seglingen. Svensken har älskat sin segling i många, många år (redan vikingarna tog långa seglatser världen runt) och givetvis uppstår det mängder med humor när man skickar ut folk på sjön som inte har där att göra. Påminner på sätt och vis om Göta Kanal, men Åberg lyckas särskilja sig från den filmen återigen på grund av Stig-Helmer och det stora hjärta med vilket hans missöden förvandlas till framgångar medan de på papper framgångsrika affärsmän och skrupelfria politiker som vanligt blir dragna vid näsan och åker dit så att det visslar om det. Stig-Helmer och Ole hamnar efter en osedvanligt blöt maskerad på en pråm som kör ut med dem långt ut i skärgården där de till slut blir räddade av en av Oles kvinnliga vänner som i sin tur råkar vara vän med rik/dryg/snorkig affärsman som har hus och ö där ute i skärgårdsmiljön. Det tittas både på segling, motorbåtar och den bofasta skärgårdsbefolkningen och alla knasiga situationer som man kan hamna i ute på vattnet. Trots att jag inte alls varit ute i segelbåt speciellt många gånger i mitt liv känner man lätt igen karaktärerna vilket varit Åbergs största styrka genom alla filmer. Igenkänningsfaktorn är därmed hög och humorn med.

/Surskägget

Sällskapsresan 4: Den ofrivillige golfaren

@@@

Efter segling var det nästan lika givet att nästa film skulle handla om golf, ungefär som det var givet att alpresor följde på solresor. Stig-Helmer blir den här gången genom en slump indragen i ett vad mellan rik/dryg/snorkig affärsman (som dessutom driver det bolag som satte det bolag där Stig-Helmer jobbat i konkurs och därmed gjort stackars Stig-Helmer arbetslös) och ännu en av Oles många kvinnliga bekanta som har vänner i affärsvärlden (dock är alla kvinnorna alltid reko och skrattar ÅT affärsmännen och inte med dem). Stig-Helmer ska på en vecka lära sig spela golf och sedan gå en 18-hålsrunda med affärsmannen för att bevisa tjejens tes att affärsmannen är sämst i världen på golf. Detta leder till att Stig-Helmer hamnar i Skottland och blir upplärd av före detta golfproffs. Slutet är givet – den goda sidan vinner över den onda. På vägen är det många golfklubbor som ryker.

/Surskägget

Hälsoresan

@@

Den absolut svagaste filmen i serien. Visserligen var den betydligt bättre nu när jag såg om den för tredje gången än den var första gången när jag såg den på bio. Möjligt är att Åberg var lite för sin tid här och att stora delar av igenkänningsfaktorerna kom ikapp oss först nu 10-talet år efter filmens premiär. Hursomhelst driver Åberg med alla möjliga healare, hälsogurus och bantningsmetoder som alla försöker profitera på de överviktiga i vårt samhälle men ger även en liten känga åt vår snabbmatskultur och menar rätt och riktigt att vi kanske får skylla oss själva att vi blir feta när vi vräker i oss chips, ostbågar, pizzor, hamburgare, korvar och annat onyttigt stup i kvarten. Oavsett lyfter filmen aldrig riktigt och det är många sekvenser som bara är raksträckor i väntan på nästa spännande kurva eller backe. En okej rulle på alla sätt och vis, men hade kanske behövt en vända eller två till på manusstadiet.

/Surskägget

The Stig-Helmer Story

@@@@

Avslutande delen i sällskapsresefilmerna är den första och enda som inte tar upp ett samhälleligt massfenomen utan istället enbart koncentrerar sig på just Stig-Helmer. Trots att vi följt honom nu i fem filmer vet vi egentligen inte så mycket om honom. Lite smådetaljer (han älskar tåg, jobbat på brödrostfabrik många år, har moderskomplex) har släppts här och där genom de fem tidigare filmerna men nu är det dags att lära känna honom på allvar. Ole ställer några frågor om Stig-Helmers förflutna vilket gör att Stig-Helmer börjar berätta om hela sin uppväxt med koncentration kring tonåren och den första kärleken som aldrig blev av då hon hastigt och lustigt flyttade från stan. Ole ger sig fan på att de ska hinna Stig-Helmers gamla flamma och filmen är växlande berättad mellan dåtid och nutid där det hela tiden kommer fram ny info om Stig-Helmer och hans första kärlek (fantastiskt spelad av Ida Högberg i sin första filmroll som blåser mängder med liv, charm och personlighet i denna karaktär). Det här är en underbar feelgoodfilm som också är en nostalgisk resa tillbaka till 50-talets Stockholm som fångats fantastiskt i både kostym och dekor. Hatten av för Lasse Åberg som avrundar sin filmserie med en av de starkaste filmerna i serien.

/Surskägget