Jag sa det redan när jag såg trailern. Det är en jävla ödla. Ge mig en ihoprullad tidning och en kvart så slår jag ihjäl den innan förtexterna rullat klart. Efter katostroffiaskot med Matthew Broderick och Jean Reno (Gud skräpet!) i slutet av 90-talet trodde jag Hollywood lärt sig att inte göra fler Godzillafilmer. För kom ihåg att originalet och alla uppföljare är b-filmer av rang! Men nej. Indieregissören Gareth Edwards fick ur sig skitfilmen Monsters för en budget på tre Happy Meal och i och med att det blev en succé så slängde Hollywood på honom en Joakim von Ankasäck med pengar och sa: "Gör vad du vill!" Tydligen ville han väldigt gärna göra Godzilla och här kom så ytterligare en etta. Den börjar ganska okej med en hyfsat schysst backstory där Bryan Cranston och Juliette Binoche gör en gedigen insats som ett föräldrarpar som jobbar på ett kärnkraftverk som åker på en olycka. Efter det går det snabbt ner i toaletten. Jätteödlor vaknar till liv lite här och var i världen och vill pussas (vilket de även gör i Monsters, vad är det med Edwards och knullande jätteödlor?) samtidigt som de river hela världen. Godzilla som lever fridfullt i havets djup känner sig manad att komma upp ur djupet och döda ödlorna som ödelägger världen. Ja, Godzilla är alltså hjälten i den här versionen. Suck. Varför inte bara ge honom en röd kappa när man ändå håller på? Ointressant, oengagerat och en "handling" som är lite löjligare än vanligt även för den här genren.
/Surskägget
Vrångmannen var lite snällare än jag men tyckte väl egentligen samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar