Skräckfilm nr 9

Grotesque (1988)
@
Hahahaha! Nej nej nej! Det här är fantastiskt! Ok, ännu en rutten jävla ö-skräckis men här får man åtminstone garva och det är full fart hela tiden. Linda Blair (behöver jag ens berätta vem hon är?) och hennes familj bestående av syskon, mamma och pappa, bor i ett fint hus långt ute i skogen. Plötsligt dyker det upp ett gäng arga punkare som börjar tortera familjen. Ond bråd död följer. **SPOILERS MEN DET GÖR INGET HAHAHA!** Det finns en extra familjemedlem inlåst i ett hemligt rum, ett stort missbildat missfoster (och det är inte Robert Z'Dar från Maniac Coprullarna vi snackar om för han spelar en av punkarna!). När han hör familjen slaktas så går han bärsärk och börjar jaga de nu vettskrämda punkarna. Nu är vi nästan halvvägs i filmen hahahaha! HAHAHAHAHAHA! Snälla se den här. Ta ett glas, bjud hem en vän eller tre och kolla på Grotesque. Den har allt. ALLT. Skådespelar….hahahaha! Nej, nu orkar jag inte mer. Så snälla. Igen. Se den här nu!
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 8

The Sentinel (1977)
@
Det är inte lätt att hitta skräckfilmer man inte har sett (eller såg för 20-25 år sedan som det kanske är dags att se om). Ännu svårare verkar det vara att hitta någonting som faktiskt går att titta på. Så mycket skräp, så lite tid. Här är ytterligare en stinkbomb. Michael Winner, regissören till bl.a de första Death Wishrullarna, ger oss en fantastisk uppvisning i hur man inte ska göra skräckfilm, alls. Han bjussar även på utsvängda brallor, discomusik och så mycket in och utzoomningar så man vill kräkas. En kvinnlig modell flyttar in i ett gammalt hyreshus i Brooklyn som utan hennes vetskap fungerar som helvetets portar. ”Otäcka” händelser följer. Det gör även ett galet överspel av Rockys ”farsa” Burgess Meredith. The Sentinel är i grund och botten en rätt schysst historia faktiskt, även om det kanske inte låter så här. Det borde inte gå att göra en så här lam rulle av materialet till hands. Den är baserad på en hyfsat framgångsrik roman och man kanske skulle läst den istället. Jag minns att jag såg trailern som liten och blev rädd för kladdiga ansikten. Gäspningarna idag verkar inte upphöra. Hoppas jag snart får se något som åtminstone är värd tiden framför teveskärmen för det här är ju helt sanslöst.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 7

The Evil (1978)
@
HELA RECENSIONEN ÄR EN ENDA STOR SPOILER P.G.A TOTAL TRISTESS! Psykologen C.J. (Richard Crenna från Ramborullarna och Hot Shots part Deux!) och hans fru köper ett gammalt hus. De tänker rusta upp det över sommaren och starta ett drogrehabiliteringshem. Med hjälp av lite annat löst folk så börjar de måla och städa. Det dyker upp ett spöke som försöker varna frun om att något ont bor i huset. En av polarnas schäferhundar beter sig konstigt och går så småningom till attack mot strupar. Alla dörrar och fönster går plötsligt inte att öppna och snart dör alla på konstiga sätt utom psykologen och frun som knappt verkar bry sig bara de själva klarar sig. De går ner i källaren och träffar djävulen (Victor Buono) i ett vitt rum. Han säger att det är kört men frun hugger honom med ett järnkors i magen och de lyckas sedan ta sig ut ur huset. Det låter rätt kul såhär nu när jag skriver men det är det icke! Tyvärr skittråkigt istället för b-skoj. Så sämst men det borde man väl ha hajat. Musiken är rätt schysst och bitvis creepy men det hjälper föga. Undvik som pesten!
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 6

Rosemary’s Baby (1968)
@@@@
Redan i öppningen när kameran sveper över New York och vi hör en kvinna nynna på en enslig vaggvisa så vet vi att något inte står rätt till i den stora staden. Det unga och lyckliga paret Rosemary (Mia Farrow) och Guy (John Cassavetes) flyttar in i en stor lägenhet. De blir snart väldigt goda vänner med grannarna i huset som märkligt nog är pensionärer hela bunten. Parets plan är att snarast skaffa ett barn och plötsligt börjar märkliga och skrämmande saker hända runt Rosemary. Är det bara i hennes fantasi eller sker det på riktigt? Det lilla liv hon bär på inom sig verkar ha en större betydelse än hon kunnat ana. Roman Polanskis adaption av Ira Levins roman är idag en märklig men rätt rik upplevelse. Jag såg filmen för 25-26 år sedan så det kändes som om jag kunde se om den idag med färska ögon. Rosemary’s Baby är verkligen en helt annan film än den jag minns från tidiga tonåren. Sakta men säkert bygger den upp spänningen och bjuder samtidigt på en hel del kolsvart humor. Jag ser faktiskt filmen mer som en mörk komedi än övernaturlig thriller även om det ofta går hand i hand. Polanski är ju en galen gubbstrutt till vardags men film kunde han. En gedigen mysrysare och ett gott hantverk hela vägen.
/Vrångmannen

@@@@
Det här är ju creepy som fan hela vägen från förtexter till sluttexter. Den kusliga stämningen är ständigt närvarande även i scener där det egentligen inte händer något som bör uppfattas som kusligt. Givetvis manipulerar Polanski oss med kameravinklar, åkningar och musik, liksom med miljöer och skådisar för att få till den här obehagliga känslan. Mia Farrow är klockren som den storögda, lite naiva och oskyldiga hjältinnan som sakta men säkert inser att hon är utsatt för någon typ av komplott. Eller är hon bara galen? Det fina är att vi aldrig får veta säkert förrän precis i slutscenen som därmed också blir så mycket starkare. Sen både kan och bör man tycka rätt så illa om Polanski med tanke på våldtäkten han flytt från. Genialitet inom ett kulturellt område förlåter inte idioti i livet.
/Surskägget

Skräcktrippeln - Amber Heard

Supersöta Amber Heard har på relativt kort tid och genom hårt arbete börjat närma sig toppen av näringskedjan i Hollywood. Du har sett henne i Friday Night Lights, North Country, Alpha Dog, Never Back Down, The Informers, Pineapple Express, Zombieland och Drive Angry. Dessutom har hon just nu huvudrollen i teveserien The Playboy Club och snart ser vi henne mot Johnny Depp i The Rum Diary. Utöver detta verkar Amber ha haft en svag förkärlek för skräckfilm. Här kommer tre av dem.

All the Boys Love Mandy Lane
@
Har varit sugen på att se den här rullen ända sedan jag såg trailern för ett par, tre år sedan. Att superläckra Amber Heard (Drive Angry, The Informers, Familjen Jones, Zombieland) spelar titelrollen som superläckra Mandy Lane skadade definitivt inte heller. Jag såg framför mig en tonårsslasher där en galen mördare under en fest börjar vada genom liken som han naturligtvis dödar på det ena påhittigare sättet än det andra. Istället får vi en film som inte kan bestämma sig vad den ska vara. Kanske en indietonårsrulle om sociala koder, mobbning och vänskap och ibland bristen på den? Eller kanske en hyfsat seg skräckis om en ung man vars missriktade hat får dödliga konsekvenser med en liten twist på slutet dessutom? Den lilla indierullen om tonåringarna är faktiskt hyfsat bra, men sedan kommer hela tiden den sega skräckisen in och förstör allt. Det som stör mig mest är att vi aldrig får lära känna karaktärerna ordentligt och därför inte har en susning om vad som driver mördaren. När eftertexterna rullar sitter vi och försöker gissa oss till motivet mer än kanske: ”fy vad dumma de var så jag slog ihjäl dem”. Fast även det får man liksom gissa sig till. Dessutom gissar man lätt vem mördaren är redan efter fem minuter. Jag tänker till och med: ”hoppas de inte gör det så lätt för sig att just den karaktären är mördaren”. För att undanröja alla tvivel låter regissören oss se mördaren en halvtimme senare och därmed är all typ av spänning som bortblåst. Och då fanns det inte så mycket till att börja med. Nej, segt som attans och ospännande som få. Men Amber Heard är fortfarande superläcker. Vrångmannens recension här.
/Surskägget

The Ward
@
Eller som den faktiskt heter på ”riktigt”: John Carpenter’s The Ward. Trots att gammelgubben inte gjort nåt som helst intressant på ett decennium eller två tycks hans namn fortfarande sälja biljetter så man slänger in det i titeln på filmen. Från och med nu kommer det komma SPOILERS!!! Jag har läst lite recensioner och folk verkar vara delade i två grupper, de som hatar den och de som älskar den. Nästan samtliga jämför den med Shutter Island möter Identity. Jag skulle vilja säga en Girl, Interrupted i lightformat med en släng Spöket Laban (för ungefär så läskigt är The Ringliknande spöket som huserar i filmen) även om Identity ligger nära till hands också eftersom att man snott grundidén därifrån. Amber Heard gör vad hon kan med sin klent skrivna huvudroll, liksom de flesta andra tjejerna på dårhuset där det utspelar sig. Problemet ligger mycket i manus. Karaktärerna är så kliché att klichéattachén ringde och drog in deras pass. Eftersom att man hade en manusidé som räckte till ca 30 minuter bestämde man sig för att visa samma sak om och om igen (Amber blir inlåst, lackar ur och lovar att fly, lyckas fly, blir tillfångatagen, får nåt typ av straff, blir inlåst, lackar ur och så vidare) tills man sitter och gäspar käkarna ur led. Carpenter försöker med sitt gamla klassiska skuggor-och-ljus-trick han så utmärkt använde sig av i Halloween, men nu en sisådär trettio år senare känns det väldigt gjort och kliché det med. Hans nu-jävlar-ska-jag-få-er-att-hoppa-till-i-soffan-klipp är så by the book att jag sitter och räknar för mig själv i huvudet 1-2-3-NU! och i exakt det ögonblicket hoppar spöket fram. Hade inte Amber Heard varit med hade jag förmodligen stängt av långt innan det tråkiga slutet med sin Identitytwist och slutscenen där Amber flyger ut ur spegeln är ännu en av de där nej-Carpenter-vi-visste-att-det-skulle-komma-scenerna som är så tråkiga. Se om Carpenters gamla mästerverk istället. Det här är bara trams.
/Surskägget

The Stepfather (2009)
@@@
Kanske inte en skräckfilm så mycket som thriller men den platsar ändå helt klart in i vårt skräcktema. Det här är nyinspelningen på en av Vrångmannens stora favvorullar, The Stepfather, från 1987 som jag dessvärre aldrig sett. Möjligen skulle jag hata remaken om jag sett originalet, det brukar ju kunna vara så, men eftersom att jag är en tabula rasa vad gäller den här filmen så måste jag säga att jag blev positivt överraskad av denna lilla oansenliga thriller. Såvitt jag förstått det från recensioner är det här mer eller mindre en remake rakt upp och ner där man till och med snott repliker rakt av. Må så vara. Det handlar om galne David (Dylan Walsh från Nip/Tuck) som med jämna mellanrum dödar den familj han lever med, byter utseende med hjälp av olika frisyrer och färgade linser, och flyttar till ny stad där han börjar om med en ny familj. Den här gången är dock tonårssonen Michael (Penn Badgley från Gossip Girl) honom på spåren och David tvingas till fler och fler mord för att förhindra upptäckt. Tills det är försent förstås och slutstriden kan ta plats. På papper låter det här väldigt standard, men med små medel lyckas man skapa en tät och i princip konstant spännande thrillerskräckis som definitivt höjer pulsen. Inte blir det sämre när Amber Heard spelar flickvän till Penn Badgley och dessutom gör det i bikini större delen av filmen. Nu blir det till att skaffa originalet!
/Surskägget

Skräckfilm nr 5

The Changeling (1980)
@@@-
The Changeling, eller Hämnd ur det förflutna som den hette vid den svenska premiären, är en spökhistoria på klassiskt manér. George C Scott spelar kompositören John Russell som flyttar in ett gammalt hus. Han vill vara ifred och skriva musik då hans fru och dotter omkommit några månader tidigare i en tragisk olycka. Plötsligt börjar dörrar att slå i huset, pianot plinkar av sig själv och viskande barnröster hörs i korridorerna. Regissören Peter Medak (Romeo is Bleeding, Species 2…hahaha!) har här skapat en hygglig mysrysare men filmen lider tyvärr av ett stort problem. Vår huvudperson tar allt galet som händer med ro! Visst, han blir lite nervös några gånger men oftast verkar han liksom tycka att det är business as usual trots alla misstänkta spökerier. Inte ett smart grepp som filmare om man vill skrämma publiken. Varför skulle vi bli rädda om INTE ENS HUVUDPERSONEN BLIR DET?! Det här är annars snyggt och stämningsfullt men det räcker som sagt inte med tanke på genren och hela poängen med filmen. Cool seansscen höjer pulsen några snäpp.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 4

The Crazies (2010)
@@@
Sheriffen David (Timothy Olyphant mest känd från serien Deadwood) försöker utreda varför folk börjar bli galna i den lilla amerikanska staden Ogden Marsh. Vanliga medborgare börjar plötsligt göra varandra illa i galen frenesi helt utan anledning och allt pekar på en elak smitta. Fan, jag gillar den här remaken av George A. Romeros originalvision från 1973 (som jag tyckte var skräp när jag såg den för många år sedan). Remaken är konstant spännande och underhållande utan att egentligen tillföra något som helst nytt under solen. Bra tempo alltså och det bjuds på en hel del sköna ”hoppisar” samt lagom med kladdigt våld utan att gå till överdrift. The Crazies har en fin balans av allt och den känns nästan lite ”classy” faktiskt. Samtidigt så vill jag påstå att den skulle kunna varit ännu bättre med ett lite mer komplex manus. Nåja, finfin spänning för stunden men lamporna kan gott vara släckta både under och efter den här lyxiga bagatellen.
/Vrångmannen

@@
Filmen börjar klockrent och pang på. Efter typ tre minuter har vi det första dödsfallet och sedan rullar det på med grej efter grej mest hela tiden. Men efter en halvtimme, fyrtio minuter eller så skiftar filmen läge och drar ner rejält i tempo. Dessutom byter man fokus från zombierulle till amerikanska-armén-rensar-upp-och-vi-måste-gömma-oss-rulle. Vilket inte var vad jag ville se. Sista halvan av filmen sitter jag alltså mest och tittar på klockan. Okej rulle som borde kunnat blivit betydligt mer.
/Surskägget

Skräckfilm nr 3

In the Mouth of Madness (1994)
@
En film av gamle skräckmästaren John Carpenter (Halloween, The Fog) som jag inte har sett?! Skam på torra land! Carpenter hade i mitt tycke tappat alla grepp vid tidpunkten då filmen kom ut och jag kände helt enkelt inget sug att slösa tid på ytterligare en besvikelse. Men, nu var det alltså dags att besöka hans värld igen inför vår skräckspecial. In the Mouth of Madness är väldigt inspirerad av H.P Lovecraft och ska vara den slutgiltiga delen i Carpenters ”Apokalypstrilogi” (de första två är The Thing och Prince of Darkness). Jag har ärligt talat aldrig hört talats om att det skulle röra sig om någon trilogi. Låter efterkonstruerat. Försäkringsutredaren John Trent (Sam Neill) sitter inspärrad på ett mentalsjukhus och berättar för en doktor om hur han hamnade där. Det handlar om en försvunnen skräckförfattare, en mystisk stad med mörka hemligheter och demonologi. Åh himmel vilken stinkbomb. Helt ointressant, ospännande och virrigt värre. Skrattretande försök till skräck från en man med sina bästa år långt bakom sig. Det tog mig alltså 17 år att bekräfta det jag redan visste. Det är det mest skrämmande av allt. Gör en film av det Mr Carpenter! Då kanske någon blir rädd!
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 2

The Legend of Hell House (1973)
@@
Ägaren till ett gammalt vackert men hemsökt hus skickar dit ett team med specialister på det paranormala. De har en vecka på sig att lösa fallet. Varför spökar det och är deras liv i fara då tidigare utredningsförsök har slutat i ond bråd död? Spökrullar kan nog vara det läskigaste jag vet, om de är läskiga (duh?!). Jag är inte lättskrämd men kände ändå idag att nervositeten vann och lamporna blev därför på i alla rum. Legenden om djävulshuset är hyllad av många rysarfantaster som en av de bättre i genren och en klassisk brittisk spökhistoria. Jag håller tyvärr inte med. Jag gillar att den är minimalistisk så att fantasin får jobba. Ljudbilden är bra med otäcka viskningar och plötsliga smällar utan att det går till överdrift. Det största problemet med filmen är att det liksom inte händer så mycket. Det är väl okej om det händelselösa och lugna tempot håller intresset uppe och bygger någon slags nerv. Så är inte fallet här. Det blir lite tråkigt faktiskt. Den svartvita klassikern The Haunting (Det spökar på Hill House) från 1963 är en liknande film som bygger upp stämning och mysrys på ett mycket effektivare sätt genom att just inte visa något. Ser jag en film om sadistiska vålnader i ett gammalt slott så vill i alla fall inte jag gäspa och titta på klockan. Sen är det en scen i filmen där en katt går till attack mot en av forskarna i hennes sovrum.. Skrattattacken.

Tipsa gärna om skräckfilmer av alla de slag från när och fjärran. Det är tydligen lättare sagt än gjort att få ihop 31 rullar i genren man faktiskt inte har sett!

/Vrångmannen

Skräckfilm nr 1

Inkräktarna (1979)

@

Robert ”Chase Gioberti i Falcon Crest” Foxworth och Talia ”Adrian i Rockyfilmerna” Shire utreder giftiga utsläpp i storskogen. En grizzlybjörn som mumsat i sig giftet förvandlas till ett kladdigt monster och löper amok. Jag minns att jag var rädd för vhs-omslaget till den här filmen när jag var liten och blev därför sugen på att se den idag. Jag är både glad och ledsen att detta skedde. Glad för att det är en skrattfest då effekterna är bland det roligaste jag sett och även om filmen har ett slags miljöbudskap som definitivt håller idag så är varannan replik sanslös och folk gör galna saker i filmen hela tiden. Hyfsat stor satsning av ett stort filmbolag med en respekterad regissör (John Frankenheimer) bakom ratten. Jag vet inte om det blir roligare bara därför. Blodigt pajasvansinne och sen kommer lilla muterade björnungedockan och gurgelfräser. Hahaha! Nej, här behövs ingen nattlampa alls men däremot en liten snytduk till tårarna. Stort tack till alla inblandade.
/Vrångmannen