The Deer Hunter

@@@

Varsågoda, jag bjuder på chocken av att inte tokhylla The Deer Hunter sönder och samman. Att det är en bra film är inget snack, men den är samtidigt inte det mästerverk som många tycks anse. En snabb summering av filmen för de som ännu inte sett den, eller som möjligtvis tror att Robert DeNiro bara är den roliga pappan i Meet the Fockers. Tre polare (Robert DeNiro, John Savage och Christopher Walken) vid samma stålverk i liten byhåla i Pennsylvania ska iväg till Vietnam och kriga. De kommer dit och alla råkar illa ut i krigets fasor vilket plågar dem på olika sätt när kriget är över. Framförallt är det en tid under fångenskap när de tvingas köra rysk roulette mot varandra som präglar dem för alltid.

Vissa partier i filmen är magiska och hade filmen hållit samma klass hela vägen hade femman suttit utan snack. Främst är det scenerna i Vietnam som ger mig gåshud. Förmodligen bland de mest äkta krigsskildringar någonsin fångade på film. Problemet är att vi inte befinner oss i Vietnam mer än kanske en tredjedel av filmens totalt tre timmar. Och här infinner sig filmens svaga punkt. Alltför mycket tid går åt till att lära känna karaktärerna. Bland annat får vi ett bröllop med efterföljande fest i 30-40 minuter helt i onödan. Vi hade fått exakt samma känsla och stämning på tio minuter. Jo det hade vi. Samma sak gäller vissa scener när våra hjältar återvänder hem. För mycket tid går åt att etablera det vi redan vet. En film som är tre timmar lång måste vara intressant hela tiden. The Deer Hunter hade tjänat på att kortas ner en timme. Trist att regissör Michael Cimino inte hört uttrycket: "Kill your darlings".

/Surskägget

@@@@+
En trea?! Yous crazy?! Kapten Haddock kvävde sig precis med sitt eget skägg! Håller med om att The Deer Hunter bitvis är lite väl långdragen men annars är den klockren. Regissören Cimino hade inte vunnit ett dugg på att korta rullen med en timme. Tvärtom känns det som att den här smaskiga melodramen vinner på de långsamma stillsamma partierna. Den visar vardagen och våra ”hjältar” både före och efter krigets fasor. Alla huvudroller (De Niro, Savage, Walken och Meryl Streep, som förvisso kanske är mer en biroll) är fantastiska. Fotot, musiken (”Cavatina”) och den omissbara stämningen gör The Deer Hunter till en klockren klassiker i alla lägen. Michael Ciminos CV är en krokig väg (Heaven’s Gate?! Där börjar vi snacka lååångt och tråååkigt!) men The Deer Hunter kör spikrakt och är hans masterpiece (tätt följd av Year of the Dragon).
/Vrångmannen

Vad Hände? a k a Skådisar Som Var Hur Kända Som Helst Men Som Tvärdog Karriärsmässigt - del tre Alicia Silverstone

Det ska sägas på en gång att jag personligen aldrig varit ett direkt superfan av Alicia Silverstone. Däremot såg jag hennes namn i något sammanhang nyligen och då slog det mig - vart har hon tagit vägen? Vi snackar en ung, hyfsat talangfull och söt skådis som t o m började växa till sig och producera eget och som under 90-talet var med i ganska många poppis rullar (för att inte tala om alla Aerosmithvideor hon förgyllde). Än idag snackas det ju om ungdomsrullen Clueless som (i alla fall då) var en sorts modern version av Breakfast Club (inte storymässigt, utan mer inflytelseriksmässigt). Långfilmsdebuten The Crush mot Cary Elwes var en helt okej variant av Lolita, Blast From the Past fick väl strålande kritik vill jag minnas och Excess Bagage tycker jag än i dag är ganska underskattad (mest på grund av Benicio del Toro visserligen) och lite annorlunda actionthriller som absolut inte är en femma men som visade prov på en hel del potential trots allt hos flickebarnet. Batman & Robin var visserligen spiken i kistan för den epoken av Batman, men det var väl mer regissör Schumachers fel än Alicias. Dessutom får man inte rollen i en Batmanrulle om man inte är i ropet. Så vad hände sedan? Tittar man igenom hennes roller efter dessa rullar är det i princip bara tevefilmer eller direkt-till-dvd. Mycket märkligt. Och inte verkar framtiden bättre, enda rullen som är på gång för henne i skrivande stund är Elektra Luxx där Alicia återfinns långt ner på rollistan.
/Surskägget

Veckans Trippel

El Mariachi

@@
Robert Rodriguez skrapade ihop lite stålars och spelade in sin debutlångfilm för en ostmacka och lite fejkblod i Mexiko...where life is cheap! (Pluspoäng till den som vet var taglinen är snodd ifrån egentligen.) Storyn är brutalt enkel. En mariachi, d v s en kringvandrande gitarr- och sångartist, råkar bli misstagen för en elak jävel vilket resulterar i att ett gäng andra elaka jävlar vill ha ihjäl honom på stående fot. Massa shoot-outs följer tills vår hjälte återigen kan vandra iväg i dammet på vägen. Dialogen hålls till ett minimum och alla pratar naturligtvis spanska eftersom att det är inspelat i Mexiko som sagt. Rodriguez har ju en jävligt cool visuell stil som inte riktigt hade tagit form här än, men det syns vad han vill göra även om han kanske inte har medlen att göra det. Den är inte lika bra som många försöker måla upp den att vara, men som en debut visar den helt klart prov på vad som komma skulle.
/Surskägget

@@@
Äh, kom igen. Den är helt ok för vad den är. Har alltid stor respekt för en kille som skramlar lite mynt ur fickan och gör en actionrulle. Vad han lyckades åstadkomma är fan legendariskt. Ok, långt ifrån perfekt men riktigt underhållande och skoj. En klar trea just för att situationen kräver det.
/Vrångmannen

Desperado
@@@@
Liksom Sam Raimi före honom bestämde sig Rodriguez för att göra en inofficiell remake av sin egen rulle när han väl fick lägga vantarna på lite riktiga Hollywoodstålar. Ut åkte alla okända mexikanska skådisar, och in slängde man Antonio Banderas, Cheech Marin, Steve Buscemi, Salma Hayek (visserligen okänd då), Danny Trejo och nya bäste vännen Quentin Tarantino. Plötsligt hade Rodriguez råd att göra exakt alla coola kameraåkningar, vinklar och tagningar han alltid velat göra - och han gör dem med råge. Dialogen vässades till rejält från El Mariachi och det bjussas på många sköna oneliners (man kan rentav misstänka att herr Tarantino hjälpte till att putsa på det där manuset litegrann). En lite djupare backstory hittades på, men i stort sett är det exakt samma film en gång till. Fast bättre, roligare, snabbare, coolare, tuffare och med mer pangpang. Vissa shoot-outs kan liknas vid en blandning av John Woos balettliknande våldskoreografier och Sergio Leones poetiskt lagda dito. Rock n roll baby!
/Surskägget


@@@+
Visst är det här snygg och riktigt skoj action för biljettslanten. Lite tomt bara.
/Vrångmannen

Once Upon A Time In Mexico
@
Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! Vad är det här!? VAD ÄR DET HÄR!!?!?!? Hur i helvete kunde Rodriguez svika så? Det charmiga, busiga, glimten-i-ögat-våldet är helt och hållet ersatt av kallt, stelt och opersonligt blodsorgievåld som är 1) skittrist att titta på 2) totalt icke-underhållande och 3) usch! Johnny Depp gör visserligen en skitbra skurk (men han är alltid bra ju) men det räddar inte filmen på långa vägar. Handlingen är rörig och tack vare filmens knäppa användande av flashbacks och korsklippning hit och dit blir det ännu rörigare att hålla koll på vad fan man tittar på. Och skulle man nu försöka tänka igenom det hela drar man på max på ljudvolymen och skjuter av 1 miljon skott i sekunden (antagligen för att hålla folk vakna i biosalongen) så att all tankeverksamhet upphör att existera. Dumt, dumt, dumt. Det här kunde Rodriguez låtit bli att göra. Tack och lov att han gjorde Sin City och räddade sitt illa tilltygade rykte.
/Surskägget

@@
Lugn och fin nu. Du kastar ettor omkring dig som om det vore tisdag. Rodriguez börjar här havva med digitala mediet istället för riktig film och det syns. Snuskfult på många ställen men säkert billigt och snabbt sätt att göra film. Depp rycker upp filmen till en tvåa i allafall och det finns några balla actionscener. Tyvärr är det också det enda.
/Vrångmannen

Ung Rebell

@@@@

Visst var han bra i både Jätten och Öster Om Eden men hade det inte varit för Ung Rebell är jag ganska säker på att James Dean trots allt bara blivit en fotnot i filmhistorien. Filmens övergripande tema om vilsna tonåringar som utagerar sin frustration på olika sätt (sprit, våld, flykt) är naturligtvis lika aktuellt nu som då. Däremot var det kanske lite lättare att anses vara bråkstake på 50-talet än det är idag. Tonåringarna i den här rullen skulle nog anses som mönstermedborgare idag (om än vilsna och förvirrade sådana) och inte de vilda och ohämmade slynglarna de framstod som då. Trots detta har filmen åldrats med stor värdighet. Man köper fortfarande att tonåringarna och vuxenvärlden hamnar i luven på varandra. Man köper också att tonåringarna hamnar i luven på varandra med jämna mellanrum. De är trots allt tonåringar (förutom Dean som var 24 trots att han skulle spela 16, men så är det än idag med skådisar i high schoolrullar) som inte har nåt bättre för sig. Replikskiftet mellan Buzz (karaktären som bråkar mest med Dean) och Jim (Dean) minutrarna innan de ska avgöra vem som är tuffast genom att åka ett chickie run säger det mesta:

Buzz Gunderson: You know something? I like you.

Jim Stark: Why do we do this?

Buzz Gunderson: You've gotta do something. Don't you?

Ung Rebell har behållit sin styrka och slagkraftighet genom åren och kommer ge utlopp för många tonåringars frustration och sökande många år framöver.

/Surskägget

@@@@

Kan bara hålla med Surskägget om denna klassiker. Gillar ju att James Dean både är tuff, missförstådd och ledsen. Det finns inte bara en liten hint till överspel i filmen bland ungdomarna men det drar inte ner betyget utan speglar skönt tidens tand. Scenerna mellan James Dean och hans pappa är jobbiga än i dag att se. Pappan vill väl men de pratar förbi varandra för farsgubben har glömt hur det var att vara snurrig tonåring samt är hunsad av sin fru utan att behöva vara det. En skev förebild som ännu mer komplicerar rebellens existens.

Jim Stark: If he had guts to knock Mom cold once, then maybe she'd be happy and then she'd stop picking on him. Because they make mush out of him! Just mush!

Som skägget tidigare sa, det finns mycket av alla tonårsproblem och ångest i den här rullen som än står sig starkt idag och det är ett gott betyg på en sån här gammal film. Gott så.

/Vrångmannen

Veckans Snabba Etta - Perfect Stranger

@

Halle Berry tror Bruce Willis dödat hennes kompis (fast hon mycket väl vet att det inte är han som vi får se i slutet i en trist och förutsägbar ”twist”). Tråkig. Tråkig. Tråkig. Jag orkar inte ens såga den.

/Surskägget

@

MEEEEEEEEEEEEEEEEN kan dom sluta nångång med sånt här skit?! Nu börjar jag snart gråta /Vrångmannen

Inglorious Basterds

@@@@
Quentin Tarantinos krigsrulle har man ju sett fram emot ända sen det ryktades att den skulle göras med Stallone och Schwarzenegger i huvdrollerna en gång i tiden. Förväntningarna har varit skyhöga under hela resan. I och med att det tagit så lång tid att skriva manuset och få filmen gjord så har mycket hänt. Från det som i början skulle vara en damn-dirty-action-epic har rullen nu förvandlats till en klassisk Tarantinofilm med sköna karaktärer, filmreferenser i filmen om film för film, bitvis lysande dialog och långa scener (utan att för den skull tappa tempo eller vara tråkig). Handlingen i kort då: Frankrike ockuperat av nazisterna under andra världskriget. Brad Pitt (bitvis riktigt rolig) spelar en jänkarofficer som drar ihop ett gäng galna soldater för att sätta skräck i nazisterna genom att döda och skalpera så många som möjligt. Dessa är de s.k ”Basterds”. Samtidigt har en ung judinna lyckats fly nazisterna och planerar hämnd i sin biograf i Paris då det mer än ryktas att alla nazisttoppar ska använda biografen för en propagandafilmvisning. Jag har en hatkärlek till Tarantino där flera filmer i hans stall är sådär men andra är skitbra. Den här hör definitivt till den senare i kategorin. Filmen är en komplett mix av spänning, våld, drama och humor (tonvis med humor faktiskt). Nästan tre timmar i biomörkret har sällan passerat så fort. Ett stort popcorntuggande leende på den här vrångmannens läppar hela vägen. Se den!
/Vrångmannen

Snilleskolan

@@@
Hahahahahahaha. Jag brukar säga det ganska ofta när jag ser 80-talsfilm: "De gör fan inte såna här filmer längre". Och då tillhör inte Snilleskolan (eller Real Genius som den heter i original) en av de absoluta spjutspetsarna från 80-talet. Däremot har den den där 80-talscharmen, glada buset och magiska optimismen som är så klassisk för ett årtionde när allt var bra, pengarna regnade från himlen och allt gick i neonrosa och klargult. Bara man var beredd att kavla upp ärmarna litegrann kunde man lösa precis vad som helst. Hehehehe. Val Kilmer är lysande som geniet som blivit busfrö och William Atherton (sedermera uppkäftig surgubbe i Die Hard 1+2) är även han mycket bra som den skurkaktige läraren. Storyn kretsar kring laservapen från rymden (det kalla kriget pågick för fullt trots allt) som Kilmer ska uppfinna och Atherton leverera till militären. Men när Kilmer upptäcker vad hans uppfinning egentligen ska användas till saboterar han hela projektet och poppar 800 kilo popcorn i Athertons hus. Slutet gott, allting gott.
/Surskägget

Sista Natten Med Gänget

@@@
George Lucas var en riktig busig liten kille innan han stack iväg och blev världens rikaste regissör/entrepenör med Star Warssagan. Han var så busig att han lyckades göra en rulle om ett gäng sköna grabbar i en liten sömnig småstad under tidigt 60-tal som sista natten innan en del av dem ska iväg till college i storstan hänger kring lokala hamburgerhaket och var och en på sitt sätt upplever lite kärlek, lite bilcruising och lite bråk. På den tiden okända skådisar som Harrison Ford, Richard Dreyfuss och Ron Howard (ok, Ron var väl ganska känd i o f s) dyker upp i små som stora roller. Roligast är faktiskt Ford som kaxig bilsnubbe som vill köra ett streetrace mot traktens tuffing. Det finns en hel del Han Solo i den karaktären och det är lätt att förstå att Lucas tänkte på okände herr Ford när det var dags för casting till Star Wars. I princip händer inget speciellt i rullen. Det är en sån typisk det-händer-egentligen-inget-men-samtidigt-ganska-mycket-film som är som livet är mest i allmänhet. Släng med riktigt skön 50-tals rock'n'roll och en parad av gamla coola bilar så finns det väl egentligen ingen anledning till att inte se den här.
/Surskägget

Sunshine

@@@@
En sak är lika säker som att Nicolas Cage är tunnhårig, åker man på uppdrag i rymden kan man ge sig fan på att allt och lite till kommer att gå åt helvete. I Sunshine går uppdraget ut på att tända solen. Ja, den har inte slocknat helt än, men är på god väg att göra det. Det i sin tur innebär ju att alla här på jorden kommer dö för utan sol inget liv. Så upp med en besättning forskare och vetenskapsmän och låt dem transportera världens största bomb som man hoppas ska få liv i soljäkeln igen. På papper låter det enkelt, men det dröjer inte länge förrän katastroferna börjar inträffa. Som sagt, man har sett det förr, men i Sunshine lyckas ändå Alex Garland (manus) och Danny Boyle (regi) skapa en film som är spännande, vacker, smått filosofisk, på sina håll lite småläskig och framförallt intressant mest hela tiden. Visst har du de klassiska karaktärerna (psykologen som är lite knäpp, kaptenen som har ett hjärta av guld, piloten som är lite bråkstake, teknikern som fuckar upp, andrekaptenen som bara tänker på sig själv) och de klassiska sekvenserna (skepp-går-sönder-måste-lagas, luftslussen-går-sönder-vad-göra, nödsignal-uppfattas-räddningsaktion-med-förjävliga-konsekvenser, interna-bråk-mellan-besättningsmedlemmarna) men det känns ändå nytt och fräscht. Specialeffekterna är strålande, skådisarna i högform och actionsekvenserna ruggigt intensiva. En riktigt bra sci-firulle med andra ord.
/Surskägget

@@@@
En fjäder i hatten till regissören Danny Boyle som hittills gjort intressanta, udda, snygga och underhållande filmer utan att klampa i genrefällan. Tyvärr så lämnar slutet mer att önska men fram till dess är Sunshine så nära perfektion man kan komma om man vill ha sin moderna science-fiction.
/Vrångmannen

Veckans Snabba Etta - License To Wed

@

Robin Williams är präst som tvingar alla par som vill gifta sig i hans kyrka att genomgå en äktenskapskurs. Mandy Moore är söt men det räcker inte när Williams är tråkig och filmen platt som en pannkaka.

/Surskägget