Skräckfilm nr 16

Race With the Devil (1975)
@@@
När en film är knasig och lite spännande samtidigt. Warren Oates och Peter ”Easy Rider” Fonda är motorcykelentusiaster som med sina fruar åker på semester i husbil. När de stannat för natten i ett skogsparti så blir de vittne till en satanistisk ritual där en naken kvinna offras åt hin håle. De blir upptäckta och flyr med satanisterna hack i häl. Härligt med lite Nu blåser vi snuten möter The Omen hahaha! Nä, det här ok för vad det är, hygglig underhållning faktiskt även om jag tycker det är lite för bananas att blanda dessa genrer på det här sättet. Det finns faktiskt en ännu bättre film här någonstans om man tonade ner tokerierna. Hur kan man ha två killar snacka om motorcyklar i tre kvart och sen folk i särk anfalla från träd? HAHAHAHA! En remake idag skulle helt klart vara intressant. Nåväl, den här lättsamma burning-rubber-thrillern får duga så länga. Du har i alla fall aldrig sett galnare satanister och det verkar som de är överallt. Vem kan våra hjältar egentligen lita på? Biljaktsrysare.
/Vrångmannen

Skräckspecial - Terror på Elm Street

Freddy Krueger. Vår brandärrade vän i rödgrönrandig tröja, hatt och läderhandske med rakbladsvassa knivar på fingrarna. Vi kollar lite närmare på rullarna som gjorde honom till en ikon i skräckvärlden.

Terror på Elm Street (1984)
@@@@
Filmen som över en natt gav oss ännu en ikonisk galen mördare (vi hade redan Jason, Leatherface och Mike Myers) som vi i biopubliken kom att älska, Freddy Krueger. Regissören Wes Craven hade vid det här laget bjussat på The Last House on the Left och The Hills Have Eyes (och faktiskt även en filmatisering av serietidningen Swamp Thing som i serieform var en riktigt schysst monsterskräckis med inslag av miljömedvetenhet, men som i filmform blev det fulaste och töntigaste monster du sett sen Creature from the Black Lagoon) men om han inte drömt fram Freddy Krueger hade nog gamle Wes knappt varit en fotnot i skräckfilmens historia. Jag har hört det berättas att Wes länge och väl ville skapa en film som skulle skrämma alla. Tricket var att komma på en skräckfigur som alla skulle vara rädda för. Och eftersom att alla förr eller senare måste sova var idén med en galen mördare som dödade folk i deras drömmar den ultimata skräckgubben. Ingen kunde undfly honom. Att Wes dessutom lyckades få till en rätt suggestiv film och Robert Englund i sin brännskadade monstermake-up var klockren som den elake Freddy gjorde att filmen mer eller mindre direkt fick både kultstatus och stora skaror fans världen över. Visst har filmen åldrats en hel del sedan 1984, men jag slår till med en fyra dels för nostalgifaktorn och dels för att det här är Johnny Depps debut (och tydligen har han ca 2000 liter blod i kroppen). Heather Langenkamp i huvudrollen har med undantag för del tre i serien mest harvat runt i diverse teveserier, men här fångar hon verkligen skräcken i att inte kunna sova och är perfekt i rollen. Att en uppföljare skulle komma var ganska givet, speciellt med tanke på slutscenen.
/Surskägget

@@@@
Filmen är en klassiker och den skulle kunna få en fyra av mig i betyg för ren och skär nostalgi. Den håller än idag trots ett par fåniga scener (som på den tiden var läbbiga naturligtvis)
/Vrångmannen

Terror på Elm Street 2 – Freddys Hämnd (1985)
@@
Inte den uppföljare jag eller resten av världen ville se nödvändigtvis. Det är inte helt knäppuselt som en del vill hävda (en del går så långt att de inte ens räknar det här som en Freddyrulle) men sådär superlysande är det ju inte heller. Alla karaktärer från ettan är som bortblåsta (med undantag för Freddy förstås) och därmed blir det inte heller lika självklart varför Freddy vill döda alla (i ettan hade han ju hämnd på föräldrarna som drivkraft, nu är det mest dödandet i sig vilket aldrig blir lika intressant). Nytt är att han inte bara dödar ungdomar i deras drömmar, han försöker ta över en killes kropp för att kunna slakt folk i verkliga livet också. Efter lite om och men är han dock begraven igen. Men självklart inte för evigt.
/Surskägget

@
Det här är fruktansvärt och samtidigt fruktansvärt kul. Snacka om att bara döda allt i uppföljaren. I briljanta dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy som går genom alla filmerna i detalj så finns det massor av smaskens varför denna räknas som en kalkon av de som gjorde den och varför den blivit en bejublad stor kulthit bland homosexuella.
/Vrångmannen

Terror på Elm Street 3 – Freddys Återkomst (1987)
@@@
Filmen som borde varit uppföljaren till ettan. Heather Langenkamp kom tillbaka för att reprisera sin paradroll och i rollistan får vi skådisar som Patricia Arquette och Laurence Fishburne i tidiga roller. Trean knyter ihop med ettan på ett snyggare sätt och är en bra och actionfylld slasherskräckis som håller. Här är tonåringarna inlåsta på psyket då ingen tror på dem när de berättar att en brännskadad dåre håller på och jagar dem i deras drömmar. Ingen förutom Heather Langenkamp förstås. Tillsammans lyckas de kliva in i Freddys drömvärld och vända hans fördelar mot honom. Ridå för den här gången.
/Surskägget

@@@+
Håller med men uppar betyget till en stark trea. Efter den makabert usla tvåan så var det fantastiskt att se uppsvinget med den här fartfyllda rompen.
/Vrångmannen

Terror på Elm Street 4 – Freddys Mardröm (1988)
@@
Vi har tidigare recenserat denna i vår Renny Harlinspecial. Jag gav den då en trea. Har nu sett om den inför denna skräckspecial och kan bara hålla med Vrångmannen. Det är en tvåa. Den är okej men inte så mycket mer. Förmodligen betydligt tuffare 1988 än idag. Framförallt specialeffekterna känns riktigt daterade. Dock har finnen Harlin fångat high school på ett bra sätt, och många av scenerna i skolan känns riktigt genuina.
/Surskägget

Terror på Elm Street 5 – The Dream Child (1989)
@@-
Nära, nära en etta i betyg men ett par scener räddar väl det här från totalt fiasko. En av karaktärerna från fyran får komma tillbaka här och vi får veta mer om Freddys bakgrund. Dock är idén med en liten bebis-Freddy (eller ja, han vill återfödas via den gravida huvudkaraktärens bebis, men det blir inte bättre för det) ganska lam. För att inte säga skitlam och usel. Men vid det här laget var man väl desperat för att hitta på något nytt med serien oavsett om det var bra eller dåligt.
/Surskägget

@
Tyvärr. Det finns faktiskt inget i den här femte delen som på något sätt talar emot det lägsta betyget. Freddy är dock alltid Freddy, även i en usel rulle.
/Vrångmannen

Freddys Dead – The Final Nightmare (a k a Terror på Elm Street 6) (1991)
@@
En liten uppryckning inför sista filmen var på sin plats. Vid det här laget hade ju Freddy mer eller mindre slaktat fem generationers tonåringar på Elm Street så det finns inte så mycket färskt kött kvar där. Istället tänker han sig att kanske ta över världen. Hur göra det på bästa sätt? Varför inte via sin dotter (som vi naturligtvis aldrig hört talas om tidigare). Roligt att man fick tillbaka Depp för en liten cameo, liksom Tom Arnold och Rosanne Barr som vid tidpunkten fortfarande var gifta och dessutom hade teves populäraste komediserie. Andra skådisar vi känner igen är Breckin Meyer och Yaphet Kotto. Sista kvarten i filmen utspelades i 3D vilket var lite ballt 1991 när man fick sätta på sig 3D-brillorna och se Freddys klor komma farande i full fart mot en från bioduken. Efter sex filmer fanns det liksom inte så mycket mer att säga och äntligen skulle vår massmördargalning få vila i frid. Trodde vi.
/Surskägget

Wes Craven’s New Nightmare (1994)
@@
Ett sista försök att blåsa lite liv i en avsomnad filmserie. Mer än någonting annat är det här Wes Cravens första trevande försök att göra Scream, d v s en skräckfilm som vet om att det är en skräckfilm. Heather Langenkamp är tillbaka, den här gången som sig själv. Gång på gång ringer nån och låter som Freddy och kommer med galna hot om att han ska döda henne (känns det bekant från inledningsscenen i Scream?) och snart nog inser Heather att Freddy mot alla odds och naturlagar gått från filmkaraktär till riktigt monster i den riktiga världen. Hennes enda chans är att bli sin rollfigur Nancy för att bekämpa honom igen. Jag gillar bitvis hela film-i-filmengrejen, men Craven skulle bara ett par år senare göra det så mycket snyggare och bättre i Scream. Dock lite av en axelryckning och räknas väl egentligen inte heller som en riktigt Elm Streetfilm.
/Surskägget

@@
Minns den knappt men har för mig att den var halvt ok även om det inte längre kändes som en Terror på Elmstreetrulle..
/Vrångmannen

Terror på Elm Street (2010)
@@
Nu när både Mike Myers, Jason och Leatherface fått sina remakes var det förstås dags även för vår vän Freddy. Man följer originalfilmen hyfsat och slänger sedan in lite eget här och där så att det hela inte ska kännas som ett komplett slöseri med tid. Det jag gillar är att man utvecklat Freddys karaktär litegrann och gjort honom till pedofil istället för barnamördare. Det gör honom på sätt och vis lite värre. Ett annat plus är att man mer eller mindre skippar alla typer av oneliners som framförallt de sista filmerna i serien led av. Freddy är helt enkelt en äcklig pedofil och unken mördare som på något sätt lyckats ta sig in i drömmarnas värld efter sin död och nu plågar samma ungar en vända till. Det som stör är att alla tonåringarna ser ut som plågade emomuppar som man mest önskar livet ur, samt att det inte är spännande för fem sekunder. Wes Craven skapade en cool stämning i sin första film och genom den stämningen kunde han med små medel (och med små medel menar jag 2000 liter blod som sprutar från Johnny Depp upp i taket) få folk att hoppa i biofåtöljen. Här handlar det mest om att så fackmannamässigt som möjligt berätta storyn från punkt A till punkt B utan vidare krusiduller. Lite lagom småsegt och trist men inte helt uselt.
/Surskägget

Skräckfilm nr 15

100 Feet (2008)
@@@
Famke Janssen spelar kvinnan som sitter i fängelse för mordet på sin man men blir beviljad husarrest med fotboja i sitt gamla hem där dådet skedde. Hon kan inte gå längre än ”100 feet” med fotbojan för då åker hon raka spåret tillbaka in i finkan med förlängd strafftid. Plötsligt börjar det knaka i väggar och hon känner en hotfull närvaro men hon har ingenstans att ta vägen och ingen som tror henne. Eric Red, mannen som skrev smutsiga vampyrrullen Near Dark och kultklassikern Liftaren, har här både skrivit och regisserat. Jag kan inte undgå tanken att den här rysaren speglar lite Eric Reds egna liv då han själv "råkade" köra ihjäl några personer, som kvinnan i filmen säger "I know I have done a horrible thing but I am not a murderer!". Jag upplevde 100 feet som skönt uppfriskande och en ganska smart och effektiv rysare även om den också är lite pajig på sina ställen. Jag erkänner att jag satt på spänn och missade därför med flit några logiska luckor. En liten b-filmsöverraskning!
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 14

Devil
@@
Skräckis med lite annorlunda premiss skriven och proddad av M Night Shamma-lamma-dingdong! Fem personer blir fast i en hiss högt i upp i ett höghus. Plötsligt börjar människorna attackeras av något eller någon så fort lamporna släcks. Elen funkar nämligen bara när det inte ska vara spännande.. Vem är det som gör de andra illa och varför och går det att stoppa innan det är försent och varför tar jag inte en promenad istället eftersom solen skiner? Gillar ändå idén. Tycker att filmen är lite tjatig med ett par hoppa-högt-i-soffaneffekter. Det här skulle kunna blivit ett hyggligt minnesvärt avsnitt i någon skräckantologiserie (där avsnitten MAX är 30 minuter långa). Morsan blir säkert rädd för detta och jag konstaterar ännu en gång att jag blivit lurad av en schysst trailer (man lär sig aldrig..) samt att herr M Night idag kanske är sämst. Jag frågar inte ens varför eller vad som hände.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 13

And Soon the Darkness (2010)
@@-
Nyinspelning av den brittiska rysaren från 1970 där två vänner semestrar i ett annat land och plötsligt försvinner den ena spårlöst. Här har cykelsemester i Frankrike bytts ut mot hiking i Argentina. Amber Heard och Odette Yustman (Cloverfield, The Unborn) spelar tjejerna som hamnar i livsfara. Den sydamerikanska backdropen ska spela på våra fördomar och då ge oss en direktkanal till skrämselkänslorna för alla är väl vidriga männsikor ute i den argentinska landsbygden? Precis som att alla är psykopater i länder som Ungern och Slovakien (Hostelrullarna)? Hehehe, jag överdriver så klart en smula men ibland blir man lite trött för det finns snart inga länder kvar man kan besöka utan att bli TORTERAD, MÖRDAD, SÅLD SOM SLAV etc. etc hahahaha! Nåväl, om den här filmen åtminstone hade varit en smula spännande och välgjord i alla fall. Den har väl några poänger och är inte helt värdelös men bara nästan och det är förmodligen värre.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 12

The Human Centipede (First Sequence) (2009)
@@
Jisses! Vad har jag just sett?! Det var alltså min tur att titta lite på den högst omtalade The Human Centipede (när jag säger lite så menar jag det för jag tittade faktiskt bort under en hel del av äcklet). Behöver jag ens berätta vad den handlar om? Galen kirurg experimenterar med att göra en tusenfoting av människor genom att sy ihop dom mun till röv…AAAAAAH! The Human Centipede har några spännande partier och man vill så gärna att de stackars offren skall lyckas fly från den briljanta psykopaten. Om vi tar bort några skakande äckelpartier så är det väl en knappt ok b-thriller men idén till filmen kan vara det mest galna någonsin. Och nu kommer tvåan som lovar dubbelt så mycket äckel och blev först bannlyst i England. Äckelblä med lite lite nyfikenhet.
/Vrångmannen

Skräckspecial - vampyren

Till skillnad från Vrångmannen har jag alltid älskat mina vampyrrullar och med tanke på hans recension av The Horror of Dracula för några dagar sedan tänkte jag att vi skulle ta oss en liten titt på vampyren genom tiderna.
Utan att vi tittar på några filmer tänkte jag att vi ska ta oss en mer närgången titt på vampyren som arketyp. Vad är det som gör att vampyren överlevt tidens tand (hehehe) och sedan urminnes tider huserat som människans stora skräck nummer ett? För vampyren går waaaaay back långt innan Bram Stoker tog den ytterst äkte Vlad Tepes och skapade en myt kring honom som vi idag känner till som greve Dracula.
Redan för flera tusen år sedan gick det skräckhistorier och succubi som dök upp om nätterna och sög musten ur oss. Att vi människor dessutom ger ifrån oss diverse ljud även när vi dött (gaser som ska ut) och även kan rycka till när musklerna krampar och släpper är det inte konstigt att folk förr i tiden som inte hade vår moderna medicinska kunskap att luta sig på trodde att den nyss döde var på väg att resa på sig ur graven.
Vad är det då som fascinerar oss så mycket att vi år ut och år in ständigt hittar på nya berättelser om vampyrer (som inte är mer än intelligenta zombies egentligen). Visst, på ett ytligt plan handlar det om att vi är rädda för en varelse som lever på vårt blod på ett sätt som andra monster inte gör. Vampyren kan t o m hålla oss vid liv och dränera oss på blod när den så behagar. Blodet är nyckelordet här.
Blodet har i flertalet kulturer en magisk plats. Många kannibalstammar tror ju att man får i sig sin motståndares styrka och kraft om man äter deras kött. Jämför detta med kristendomens nattvard där församlingen äter Jesus kött och dricker hans blod. De troende blir därmed fyllda av hans styrka och gudomliga kraft (om än väldigt symboliskt).
Kyrkan har stor del i vår tids vampyrmyter. Krucifix, heligt vatten och präster är toppen att ha till hands när vampyrer ska dödas. Jämför med gammal folktro där det räckte med lite vitlök och en spetsig påle alternativt halshuggning och bål för att ta hand om även de värsta vampyrerna. Men för att få de skeptiska bönderna att köpa nattvarden var det enkelt att dra paralleller till vampyrmyterna som redan florerade. Så kan det gå.
Blodets magi är alltså en förklaring till vampyrens bestående popularitet. En annan är förstås att vampyren liknar oss människor väldigt mycket. Till skillnad från varulvar eller zombies kan vampyren föra en normal konversation och smälta in bland oss människor utan att vi fattar något. På så sätt kan vampyrsagor spegla vår omvärld på ett sätt historier om andra monster inte kan.
Men den viktigaste orsaken till vampyrens fortsatta popularitet är förstås det väldigt intima, många gånger rent av sexuella, sättet vampyren ser till att få i sig vårt blod. Genom att förtrolla oss, charma oss och få oss att känna oss trygga sätter sedan vampyren sina huggtänder i vår hals. Inte helt olikt en älskares omfamning precis när en kyss ska landa på halsen.
Inga andra monster (vad jag kan komma på nu på rak arm i a f) är så intima och nästan kärleksfulla med oss. Varulven vill bara slita oss i stycken och käka våra inälvor, zombies vill åt våra hjärnor, spöken gillar att få oss att hoppa in i teven när myrornas krig är på och demoner och allehanda otäckt gillar helt enkelt att vi plågas ihjäl på de mest smärtsamma vis. Bara vampyren (med undantag för de där mer monsterlika vampyrerna som mer eller mindre är en sorts varulvar) tar sig lite tid att förföra oss först. Blommor, räkor och vitt vin innan vi hamnar på menyn.
Speciellt i det viktorianska England där all form av sexualitet (bland det fiiiiiina folket åtminstone) var strängt tillbakahållen och förtryckt kunde historier om vampyrer vara som rena porrnovellerna bland de sexuellt frustrerade killarna och tjejerna. Inte undra på att Bram Stokers bok Dracula blev så poppis. Tänk dig att du är en hårt hållen viktoriansk grabb eller tjej som bara vill härja runt, supa och knulla som vilken tonåring som helst men enligt alla normer inte får när du plötsligt kan läsa:”The girl went on her knees, and bent over me, simply gloating. There was a deliberate voluptousness which was both thrilling and repulsive, and as she arched her neck she actually licked her lips like an animal, till I could see in the moonlight the moisture shining on the scarlett lips and on the red tongue as it lapped the white sharp teeth.” Bra skit, eller hur?
Vampyrer har genom åren haft all möjliga utseenden. Från Max Shrecks monsterliknande varelse (Nosferatu), till Bela Lugois aristokratiska charmör (Dracula), till Christopher Lees karismatiska men dödliga uppenbarelse (The Horror of Dracula), till Kiefer Sutherlands partyvampyr (The Lost Boys), till Gary Oldmans hippievampyr (Bram Stoker’s Dracula), till Tom Cruises guldlockiga lättjefulla vampyr (En Vampyrs Bekännelse), till Wesley Snipes anabolapumpade vampyr (Blade) till Robert Pattinsons emomupp till vampyrskämt (Twilight), till Megan Fox's väldigt storkäftade vampyr (Jennifer's Body). Och allt däremellan.
Just nu har vi nån sorts vampyrrevival där tonårsångest och vampyrlustar blandas i en ohelig mix som får alla över 12 att kräkas. Mängder med böcker, teveserier och filmer på samma tema (Den Stora Svåra Kärleken) med vampyrer istället för Fabiodeffade snubbar slängs på oss i snabbare tempo än snusktanterna på Harlequin kan skriva ännu en ”kärleksroman”. Förhoppningsvis kommer en backlash snart som bjussar på lite tuffa vampyrer igen för annars vet jag inte längre.
/Surskägget

Skräckfilm nr 11

Terror Train (1980)
@@@
Spänningsslasher ombord på ett tåg, en natt under en skolavslutningsfest (vem har det på ett tåg?). Regissören Roger Spottiswoode (bl.a Turner & Hooch och Bondrullen Tomorrow Never Dies) försöker här spela mer på otäck stämning än blodigt våld och lyckas rätt bra. Vi bjuds på gnälligt överspel av vår ”scream queen” Jamie Lee Curtis (som säkert här redan ledsnat på skräckfilmsfacket) och en tidig Vanity, sångerskan som hamnade i knarkträsket men idag är en pånyttfödd kristen. En hel del mörka korridorer där ingen går säker, ett creepy score och mystiken kring vem som mördar ungdomarna och varför tätnar sakta men säkert. Visst känns filmen lite förlegad idag men det finns en otäck charm över den som gör att den bitvis ändå håller. Terror Train är bättre än vad den borde vara på grund av att regissören visste vad han ville och hade koll på materialet. Man kan ju i alla fall konstatera att om det fanns mobiltelefoner på den tiden så skulle filmen vara ganska kort. Märkligt sevärd.
/Vrångmannen

Skräckfilmsquiz!

Hear ye hear ye!

Ni som bor i kungliga hufvudstaden missar väl inte höstens händelse för oss skräcknördar? Vår gode vän Sara, som har grymma bloggen Glory Box, är med och anordnar skräckfilmsquiz på Cinemateket torsdag 3 nov. Läs mer om denna mysrysliga tillställning här!

Självklart dyker Vrångmannen och Surskägget upp (representing!). Det gör väl du också?

Skräckfilm nr 10

The Horror of Dracula (1958)
@@@
I den fiktiva skräckens värld så är jag inget jättefan av vampyrer och det är få filmer i den här blodsugargenren som jag gillar. Dracularullarna har alltid varit ett undantag. Det har spelats in så många filmer om detta klassiska monster så jag tror det finns ett guinnessrekord där någonstans . The Horror of Dracula är i alla fall den första Draculafilmen av brittiska Hammer Films med Christopher Lee i rollen som Dracula och Peter Cushing som Van Helsing. Här försöker man följa Bram Stokers odödliga roman (hehehe) men har gjort en hel del förändringar. Francis Ford Coppola som på 90-talet gav oss schyssta ”Bram Stoker’s Dracula” följde romanen mycket mer nitiskt men vem bråkar. Den här Hammerversionen har klass. Man sitter inte och biter på naglarna direkt. Faktum är att det inte finns en sekund som skrämmer. Det är dock väldigt stiligt och underhållande. Det finns en slags oskuldsfullhet i filmerna från den här tiden och den här är en av de bättre. Christopher Lee blev väldigt populär som greve Dracula och många fler delar följde på 60 och 70-talet. Sevärd filmhistoria i snyggt paket.
/Vrångmannen