@@
En nyinspelning av Fever Pitch baserad den brittiske författaren Nick Hornsbys bok om förhållanden och fotboll har i amerikansk tappning blivit en film om förhållanden och baseball. Jag tyckte den brittiska förlagan var sådär, och den amerikanska är likaledes den sådär. I korthet går det ut på supersportnörden träffar flicka och de blir kära tills hon inser att sport är minst lika viktigt som hon om inte viktigare. Jimmy Fallon från SNL spelar sportnörden och gör ett tämligen blekt intryck. Hans stora grej på SNL var alltid charm och glimten i ögat, här saknas båda vilket gör att det mesta av hans talang försvinner då han i ärlighetens namn inte är den bäste skådis på nån sida Atlanten. Räddningen stavas istället Drew Barrymore som är lika söt, go och charmig som hon alltid brukar vara. Utan henne hade det här krackelerat totalt, men hon plockar upp de trasiga bitarna och fixar så gott hon kan med lim och tejp. Att det är kiss-och-bajs-humor-bröderna Farrelly som regisserar märks inte alls. Kunde lika gärna varit vem fan som helst.
/Surskägget
torsdag 2 oktober 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Bäste recensenten,
Originalversionen är en riktigt pärla, tyvärr har man i den amerikanska versionen vattnat ut handlingen rejält. Naturligtvis kan man INTE jämställa brittisk och nordamerikansk läktarkultur på något sätt och det blir bara töntigt med baseball.
Jag gråter fan nästan varje gång jag ser de sista scenerna i '97-versionen och Arsenal vinner ligan för första gången på 17 år (och jag gillar inte ens The Gunners)
Se om den engelska, skriv om, skriv rätt.
By the way, om jag inte minns fel så fanns det i alla fall EN kräksscen med Barrymore.
Sorry men den brittiska var lika tråkig som jänkarversionen fast utan Drew Barrymore så lite sämre bara därför. Förstår överlag inte den otroliga hype kring Nick Hornby som kretsar världen runt. Sååå jävla kul är han inte. High Fidelity t ex var också bara sådär, Springsteencameo till trots. About A Boy är väl den bästa men den är ändå bara en trea (om vi pratar filmer alltså, böckerna har jag inte läst så där vill jag inte uttala mig, men om vi säger så här, filmerna har inte fått mig att springa till bokaffären för att köpa Hornby).
Ja, en liten kräkscen fanns ju, men allt sker utanför bild så den var väldigt diskret och kan därför inte räknas in i deras samlade verk.
Jahaja, "Jag har inte läst böckerna" det är ju inte utan att man kommer att tänka på Tomas Brolins klassiska citat (mig veterligen det enda) "Senast lästa bok? Nej så sjuk att jag läst en bok har jag aldrig varit...".
Blä, jag får känslan att recensenten är en sådandär som bara gillar en viss musikgrupp tills den populär när han kan höja lite på det ena ögenbrynet och säga "Åh, jag BRUKADE tycka om dem, innan den nya plattan" följt av namedropping av några obskyra källarinspelningar från Lund.
Du är bland vänner (och så jag då) så det går bra att erkänna att man gillar sådant som majoriteten tycker om, gör det. Det lättar lite då.
Mr Creosote, där har du en kräksscen som heter duga.
Nu ska vi inte blanda äpplen med pärlor och svin med päron. Jag läser självklart massor, men bara bra författare. Faktum är att det är precis vad som hände med Kent. Jag gillade första skivan men sen när det exploderade och varje Svensson hade en Kent hemma så sög det ju bokstavligt hästkuk (det hjälpte inte heller att alla låtar de gjort efter första låter som dåliga kopior av första, de är som vilket Kentcoverband som helst med andra ord, en lite sämre version av originalet).
Och självklart gillar jag sånt som majoriteten gillar. Band som Dying Fetus, Blaggers och Civet är ju närmast nationalikoner vid det här laget.
Meeeeen håll er till ämnet film åtminstone. Surskägget var förresten och såg Pink på Globen. Inget fel i det men nu vet ni. NU VET NI!!
Mmmmmm....Piiiink....
Skicka en kommentar