Flickan Som Lekte Med Elden

@
Det hade varit så enkelt att skriva en lång och dräpande recension om den här pinsamt usla rullen. Problemet är att mitt i min ilska är jag mest ledsen faktiskt. Ledsen att man plöjer ner hur många miljoner som helst i detta projekt och det fortfarande knappt är bättre än Lokal-TV. Ledsen att de skådisar som valts ut till detta storprojekt i svensk film, och därmed någonstans ändå borde tillhöra toppskiktet, knappt kan staka sig igenom en enda replik utan att låta som en nybörjarskådis på Vår Teater. Ledsen att detta är en film som har miljonpublik och drar in enorma pengar till filmbolaget men på sin höjd duger till att använda som frisbee (om man pratar dvd-versionen). Om inte alla de pengar som östs in i denna rulle (och de två andra delarna i trilogin) räcker till att skaka fram bättre talang, bättre manus, bättre regi, bättre foto och bättre allt så kanske svensk film ska bomma igen för gott. Det finns liksom ingen poäng längre. Skammen. SKAMMEN!
PS. För den som ändå orkar bry sig. Detta är del två i den så kallade Millenniumtrilogin. Journalisten Blomkvist och hans hackerpolare Lisbeth jagar ryska mördare. Blomkvist för att han vill rentvå Lisbeth och Lisbeth för att hon är oskyldigt anklagad för morden. Nånstans skriker författaren Stieg Larsson i sin grav för att man våldtog hans bok på detta sätt. Lisbeth spelas av Noomi Rapace som stirrar snett ner i marken och har mycket kajal och därför tydligen är en grym skådis som gör en makalös prestation. En tysk mördarmaskin känner ingen smärta och är släkt med Lisbeth. Nån annanstans dog en bit av svensk filmindustri. Paolo Roberto spelar sig själv och är den enda i filmen som känns naturlig. Manusförfattaren skrev dialog så pinsam att Tarantinos hjärta stannade en sekund varje gång tangenterna trycktes ner. Två timmar du aldrig får tillbaka. Aldrig.
/Surskägget