Trassel

@@@@

Disney har gjort det igen. En skitsnygg 3D-animerad rulle där man hottat upp en gammal saga (i det här fallet Rapunzel) och gjort det till en fartfylld fest för både små och stora. Rapunzel blir kidnappad som barn av en elak häxa som behöver hennes magiska hår för att hålla sig själv ung och vacker. För att ingen annan ska kunna komma åt Rapunzel hålls hon gömd i ett högt torn mitt ute i skogen dit ingen nånsin går. Ingen förutom tjuven Flynn Rider som blir jagad av lagens långa arm (i det här fallet en häst vilket låter knäppt men är fullt logiskt när du ser filmen) och råkar snubbla på tornet av misstag. Det ena leder till det andra och plötsligt måste Flynn hjälpa Rapunzel till stora staden där mamma och pappa Drottningen och Kungen varje år på Rapunzels födelsedag ställer till med fest för att visa att de inte glömt bort sin dotter. Efter sig har de elaka häxan samt Flynns före detta kumpaner han blåst på skatten. Du som sett en film från Disney förut vet exakt hur det ska sluta men resan dit är så full av sköna och roliga stunder att filmen blåser förbi. Rapunzel kan vara en av de sötaste animerade karaktärer som skapats och detaljrikedomen i allt från kläder till omgivningar är fantastisk. Mycket bra jobbat Disney!

/Surskägget

Takers

@@

En lightversion av Heat. Vi får följa ett gäng bankrånare (bl a Paul Walker och Hayden Christiansen) som precis utfört ännu en felfri stöt när de blir kontaktade av en gammal kumpan som precis kommit ut ur fängelset. Mot bättre vetande går de med på att råna en värdetransport som kumpanen har info om. Dessutom med rekorddålig förberedelse. Samtidigt har de två snutar (Matt Dillon, Jay Hernandez) i hasorna. Där Heat lägger en hel del krut på karaktärsutveckling satsar man här på lite coola actionsekvenser och tuffa rån. Vi har en jakt till fots som är riktigt snygg och svettig och en shoot-out mot slutet där man bränner av mer skott än i alla Rambofilmer tillsammans känns det som. Man vet exakt var storyn är på väg, man vet vem som kommer dö, vem som kommer blåsa vem och vilka som faktiskt kommer undan hela spektaklet levande. Inte dåligt på något vis och man är underhållen hela vägen, men när eftertexterna rullar har man redan lite svårt att komma ihåg vad man sett. Om ett år kommer jag blanda ihop scener från den här med Street Kings eller Fast&Furious och inte bry mig mer om det.

/Surskägget

Bus Stop

@@

Den här filmen hade nog aldrig blivit ihågkommen överhuvudtaget om inte Marilyn Monroe haft den kvinnliga huvudrollen vilket kanske säger en del om den. I korthet handlar det om den unge cowboyen Beau (Don Murray) och hans äldre vän som tar sig från farmen till en rodeo. Beau har aldrig lämnat sin farm tidigare och vet helt enkelt inte hur man beter sig bland folk. Han beter sig som ett bortskämt barn utan en tanke på andras känslor. När han möter söta sångerskan Cherie (Monroe) blir han förälskad och trots hennes protester vill han gifta sig med henne. En romantisk komedi om en ung mans tafatta försök att vinna en kvinnas hjärta hade kunnat följa. Istället håvar han helt enkelt in henne med ett lasso och kidnappar henne. Könsrollerna har ändrats en hel del sedan 1956 och det har sällan varit tydligare än här. Cowboyen får härja bäst fan han vill och tjejen har liksom inte ork att säga emot, så trots att hon inte vill gifta sig med honom finner hon sig liksom i sin situation. Tankar på våldtäkt, kidnappning och tvång passar inte bra i vad som ska vara en romantisk komedi där romantiken och komedin aldrig känts så förlegad. Visst, i slutet får cowboyen äntligen lite stryk, men till sist blir förstås Cherie kär i honom och åker villigt med för att gifta sig. Helt ologiskt eftersom hon tre sekunder innan cowboyen får stryk varit superrädd för honom. Karaktären Beau kan vara en av de mest enerverande karaktärer jag sett på film och när han äntligen får ett välförtjänt kok gammalt hederligt stryk jublar man. Samtidigt är inte filmen helt usel och Monroes närvaro gör att betyget får krypa upp på en instabil tvåa.

/Surskägget

Charlie vs Evan

Har ni förresten nånsin tänkt på att Charlie Sheen och före detta bassisten från Biohazard (och numera porrstjärnan) Evan Seinfeld liknar varandra sjukt mycket? För det har jag. Evan till vänster och Charlie till höger. Eller?
/Surskägget

Charlie Sheen x 2

Charlie Sheen har alltid varit en vild å galen partyprisse och aldrig har väl hans festande varit galnare än nu. Sånt måste premieras här på bloggen! Tänk vad världen skulle vara tråkig om vi inte hade våra Charlie Sheens och Micke Persbrandts som snortade i sig halva Colombia och sen bjussade på sköna citat som: "Dying is for amatuers." (Sheen angående om han är rädd att överdosera) och "Jag älskar kola." (Persbrandt om sin kärlek till kokainet). Mer sånt, mer skandaler, mer dårar!

Hot Shots! (1991)

@@@@

Hahahahahahaha! Fantastisk rulle det här. Var ett bra tag sedan jag såg den sist och måste säga att jag var lite skeptisk innan. Men den håller än. Framförallt Lloyd Bridges som amiralen som är heeeeeeeeeeeelt slut i huvudet och som får Leslie Nielsen från Nakna Pistolenfilmerna att se normal ut i jämförelse är makalöst bra. Var var alla Oscarsnomineringar för Lloyd när den här rullen kom ut? Filmen är till stor del en drift med Top Gun men man sparkar som vanligt när regissör Jim Abrahams är i farten på det mesta. Sheen spelar superduperpiloten Topper Harley som har en enda svaghet, hans far som också var pilot sägs ha dödat en annan amerikansk pilot på grund av slarv under ett uppdrag. Topper försöker nu bära detta ok på sina axlar. Självklart får han gå hos en sexig psykolog (mumsiga Valeria Golino) som blir kär i honom. Cary Elwes i en klockren parodi på Val Kilmers Iceman avrundar Top Gunreferenserna och värt att nämna är Jon Cryer i en liten biroll långt innan succén med Sheen i 2 1/2 Män.

/Surskägget

Hot Shots! Part Deux (1993)

@@@@

Självklart får en supersuccé som Hot Shots! en uppföljare. Här väljer man att parodiera Rambofilmerna framförallt. Sheen deffade upp sig som fan inför rollen och var nästan lika bitig som Stallone själv. Kul här är en liten cameo av pappa Martin Sheen där han och Charlie stirrar på varandra och skriker: "I loved you in Wall Street" samtidigt som de åker i Apocalypse Nowbåtar förbi varandra HAHAHAHAHAHA! Lloyd Bridges fortsätter stjäla showen genom att vara heeeeeeeeeeeeelt slut och ordvitsarna och filmreferenserna haglar en i sekunden precis som sig bör i en Jim Abrahamsfilm.

/Surskägget

Buried

@@@

Idén med den här filmen är genialisk i sin enkelhet. En snubbe vaknar upp begravd i en kista under jord och med de få hjälpmedel han har (tändare, mobiltelefon, liten fickkniv) måste han försöka rädda sig själv. Det visar sig snabbt att han är en lastbilschaffis som jobbar i Irak och som blivit kidnappad av irakiska motståndsmän i hopp om att de ska få en fet lösen för honom. Hans alltmer desperata kamp fångas strålande av Ryan Reynolds som är den i princip enda skådis vi får se i bild (på ett sätt påminner hans prestation mycket om Oscarsflummaren nummer ett James Francos roll i 127 Timmar). Regissören Rodrigo Cortés (som gjort ett par kortfilmer och nån spansk långfilm om en snubbe som vinner högsta potten i en game show på teve) imponerar med sitt levande bildspråk och smarta användning av det lilla ljus och utrymme som finns att tillgå i kistan. Hans bildarbete är spännande och rörligt trots att han har typ två kvadratmeter att röra sig på. Tempot är högt och spänningen likaså. Lite Hitchcock över det hela på sätt och vis. Problemet med en sån här film är att det bara finns två sätt för den att sluta på (han överlever eller han dör) och oavsett vilket känns det förutsägbart.

/Surskägget

Prince of Persia: The Sands of Time

@@

BAMPAPAPAPABAMBAMPAPAPABAMBAMBAMPAPAPA! Hög musik, mycket trummor, spännande och fartfyllt. BAMPAPAPAPAPABAMBAMPAPAPAPA! Jake Gyllenhaal har deffat till sig men större delen av alla actionscener med hans karaktär görs av nån sån där parkoursnubbe. BAMPAPAPAPABAMBAMPAPAPAPABAMBAM! Nåt med nån kniv och lite sand. Nån dör. Nån har förrått nån. Åh, kolla Gandhi är med. Nåt mer med den där kniven. Kolla Doc Ock är med. BAMPAPAPAPAPABAMBAMPAPAPAPABAMBAM! Mer parkour. Ännu mer parkour. Löjligt mycket parkour mot CGI-bakgrund vilket lite tar bort hela idén med parkour. BAMPAPAPAPAPAPABAMBAMPAPAPAPAPA! Bruckheimer gjorde av med mer pengar på sin frukost under den tid det tar för dig att läsa det här än vad du kommer tjäna under tre livstider. BAMPAPAPAPAPABAMBAMPAPAPAPAPA! Den där kniven igen. Lite tidsresor. BAMPAPAPAPAPABAMBAMPAPAPAPABAMBAMPAPAPA! Eftertexter. Jag hade inte en tråkig sekund så länge jag tittade och efteråt minns jag inte att jag sett den. Popcornrulle ingen kommer minnas helt enkelt. Eller ens minns nu.

/Surskägget

Repo Men

@@

I en nära framtid kan man köpa sig mekaniska organ så man slipper vänta på att organdonatorer med rätt blodgrupp ska dö så man kan få leva vidare med en ny fräsch lever eller fungerande hjärta. In med ett mekaniskt hjärta bara så är det tuta å köra som gäller. Kruxet är förstås att detta inte är gratis. Har man inte råd att pynta hela summan på ett bräde kan man lägga upp det på en härlig avbetalningsplan. Skulle det nu slumpa sig som så att man missar tre avbetalningar så kommer firman och hämtar tillbaka organet. Vilket förstås innebär att du dör. Hey, tuff skit och hårda papper som man säger i branschen. Jude Law och Forest Whitaker jobbar som repo men, en förkortning av repossesion men vilket betyder att de är snubbarna som knackar på när din mekaniska lunga ska återtas. De är gamla soldater liksom alla repo men då folk sällan ger ifrån sig sina organ utan att bråka lite först. Allt är frid och fröjd tills Jude Law får ett mekaniskt hjärta efter en olycka. Plötsligt får han en annan förståelse för de människor som inte klarar avbetalningarna. Han är liksom en av dem. Det leder till att han inte kan sköta sitt jobb vilket leder till att han sackar efter med sina avbetalningar vilket leder till att Whitaker måste hämta hem det där hjärtat vilket leder till ett showdown mellan två hårda soldatsnubbar som måste banka skiten ur varandra. Filmen borde vara mycket bättre, temat ligger rätt i tiden och klassikern med två forna vänner som måste mötas i kamp funkar ju ofta bra på film. Problemet är att filmen är lite för oengagerande för att det ska bli spännande, dessutom lite för lång med sina två timmar. Klipp ner den till 1.30 kanske 1.40 så tempot ökas på och sluta dra ut på slutet så jävla mycket. Då skulle ett snäpp till på betyget åka dit direkt. Och kan Hollywood sluta casta Liev Schreiber i alla företagschefsskurkroller som finns tillgängliga för tillfället? Tack.

/Surskägget

PS. Lägg märke till att Jude Law har riktigt håriga Karl-Alfredunderarmar. Skrämmande.

The King's Speech

@@@+

Jag försökte kolla på den här filmen flera gånger men kom inte längre än 20 minuter in och höll på riktigt på att tråkas ihjäl. Jag gav mig dock inte utan en fight och i helgen såg jag hela filmen. Jag måste tyvärr göra en kovändning för även om den börjar lite sådär brittiskt stelt och segt och alla har hattar och lyssnar på stenkakor så är det här en riktigt välspelad och välgjord film. När man väl sugits in i storyn så blir det svårt att värja sig för charmen och Colin Firths Oscar för porträttet av den stammande prinsen som senare blir kung är galet välförtjänt. Riktigt varm och gripande rulle om än ingen superklassiker i min bok. Surskägget gillade också den här fina sk-sk-sk...skiten.

/Vrångmannen

Season of the Witch

@
Den mörka medeltiden. Nicholas "hahaha frisyren!" Cage och Ron "Hellboy" Perlman är riddare i kyrkans tjänst som hoppar av då de anser att kyrkan skadar oskyldiga. Kvinnor fälls som häxor till höger och vänster utan minsta vett hos någon och kyrkan vet bäst. Våra "hjältar" får ett tillfälle att rädda en kvinna anklagad för att vara häxa. Frågan är om hon är det eller inte. HJÄLP vad pinsamt dåligt på alla plan. Jag gillar ju filmer som utspelas på den här tiden och den här rullen hade upplägget att kunna bli ett schysst rysaräventyr och miljön är smaskens. Allt annat är skrattretande uselt som vanligt tyvärr. Dåliga effekter, sjuka logiska luckor i manus, Nicholas Cage är bortom all räddning och stammar tomt fram sina repliker. Varför blir det såhär? För många kockar? Ingen som bryr sig bara man får jobba lite? Regissören Dominic Sena som gav oss schyssta och annorlunda Kalifornia en gång i tiden har verkligen gjort bort sig om och om igen på sistone. Bara skit. Bedrövligt.
/Vrångmannen

De Andras Liv

@@@@

Jag såg ju totalfloppen The Tourist nyligen som var så usel främst på grund av att regissören Florian Henckel von Donnersmarck inte kunde regissera en actionsekvens om så hans karriär hängde på det (vilken den borde ha gjort med tanke på floppen!). Kände dock att jag ville ge hans förra film tillika långfilmsdebut en chans. Den vann ju en frippin' Oscar för Bästa Utländska Film om inte annat så helt kanonusel kunde den ju inte vara. Dessutom handlar den om en period då en mur delade Väst- och Östberlin och de kommunistiska regimerna förtryckte oerhörda mängder med människor i öststaterna. Jag som personligen rest en hel del i dessa länder då det begav sig och fick uppleva den byråkratiska stelheten, rädslan för myndigheterna och paranoian som lamslog allt och alla såg fram emot att få se en film fånga dessa galenskaper. Efter att ha besökt Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Ungern och även Östtyskland kan jag säga att Östtyskarna hade det klart sämst. Alla var livrädda att grannarna var angivare (vilket de i många fall också var) och på sedvanligt tyskt vis marscherade man efter partitrumman (trots att många faktiskt inte ville så vågade man inget annat än på ytan låtsas som att man tyckte att det kommunistiska förtryckarsamhället var det bästa i världen). De andra ländernas folk försökte ta livet mer med en klackspark och angiverisystemet var inte lika starkt där. Snarare höll man ihop mot den ansiktslösa Staten och dess maskineri. Hursomhelst fångar De Andras Liv denna sjuka period perfekt. Vi får följa Stasiagenten Wiesler som får i uppdrag att avlyssna och övervaka teaterparet Georg och Christa-Maria helt enkelt eftersom att kulturministern är kåt på Christa och vill ha henne i säng. Eftersom att hon avvisar honom vill han nu gräva fram all tänkbar smuts han kan så att de får en ursäkt att slänga konstnärerna i fängelse. Wiesler är från början helt känslokall och njuter av att jobba för sitt älskade DDR. Men ju mer han lyssnar på de emotionella personerna väcks känslor till liv även hos honom och till slut börjar han ljuga för sina överordnade om vad som egentligen pågår i lägenheten han avlyssnar. FHvD har fångat klaustrofobin, utanförskapet, misstänksamheten och hjärntvätten perfekt. Det här är ett tätt drama om människor som försöker leva i ett samhälle ingen egentligen kan eller vill leva i. Precis så här skrämmande var det att faktiskt befinna sig i Östtyskland och då visste man ändå att man kunde resa därifrån när man ville vilket de många miljoner östtyskarna inte kunde. Mycket sevärd film som varmt rekommenderas.

/Surskägget

Undergången

@@@@

Andra världskriget lider mot sitt slut och striderna rasar tätt, frenetiskt och hätskt i Berlin. Hitler gömmer sig i en bunker tillsammans med en del av sina generaler och diverse andra befälhavare. De flesta börjar inse att kriget är förlorat. Hitler vägrar först inse fakta, och sedan när det väl sjunker in att han faktiskt kommer förlora det vidriga krig han drog igång vägrar han ge sig. Alla som är gamla nog (och de flesta är det inte) som kan bära ett gevär eller skjuta en kanon sätts in som sista reserv allteftersom ryssarna intar Berlin kvarter efter kvarter. Fler och fler av Hitlers gamla kumpaner överger honom till hans förtret och bunkern blir tommare och tommare ju fler som flyr. Hitler själv pendlar mellan totalt vansinne och stillsamt lugn innan han gifter sig med Eva Braun och sedan tillsammans med henne sväljer gift samtidigt som han skjuter sig. Deras kroppar bränns enligt Hitlers instruktioner direkt. Han vill inte att fienden ska få tag på hans lik och visa upp honom för eftervärlden. Bruno Ganz i rollen som Hitler är kanske bland det bästa du kan se på film. Hans porträtt av denne lilla diktator är fascinerande både i likheten fysiskt, men även hur man gissar att Hitler faktiskt betedde sig dessa sista par dagar i bunkern. Skrämmande likt. En film om en galen diktator i en bunker på två och en halv timme kanske låter som ett segt drama, men det här är action och dramatik som trollbinder och det finns inte en död sekund. Bör absolut ses.

/Surskägget

The Imaginarium of Doctor Parnassus

@@@@
Terry Gilliam har en galen fantasi. Hans rullar är alltid fyllda av skönt knäppa karaktärer, udda miljöer och miljoner små detaljer i nästan varje bildruta (Brazil, De 12 Apornas Armé, Fear & Loathing in Las Vegas). The Imaginarium of Doctor Parnassus är inget undantag. Här får vi följa ett litet ambulerande teatersällskap lett av den mystiska doktor Parnassus. Vågar man som publik kliva innanför den magiska spegeln utlovas en fantastisk resa. I själva verket är spegeln en port in i doktor Parnassus hjärna där han kan få dina mest hemliga njutningar och böjelser att bli verklighet. Allt vore frid och fröjd om det inte vore för två saker. 1. Teatersällskapet har knappt några pengar och publiken bryr sig inte så mycket om den ”magiska resa” som erbjuds. 2. Doktor Parnassus kan inte låta bli att slå vad med Djävulen hela tiden vilket bland annat lett till att hans dotter ska bli Djävulens på hennes 16-årsdag vilken närmar sig med stormsteg. In i detta halkar Tony (Heath Ledger i sin sista roll) som tappat minnet och därför hänger på teatersällskapet i brist på bättre. Kanske kan han vara den faktor som avgör om Djävulen får Parnassus doktor eller ej. Det här är en underbart knäpp rulle precis som sig bör när mr Gilliam får härja fritt. Christopher Plummer som Parnassus är makalös, Lily Cole vill jag gifta mig med efter att ha sett henne i rollen som dottern och Heath Ledger visar återigen prov på vilken grym skådis han var. Det är färgsprakande, roligt, dramatiskt, actionfyllt och magiskt hela tiden. En riktig fullträff.
/Surskägget

Flickvänner Från Förr

@@@

Bakom den något fåniga titeln döljer sig en charmig och lite annorlunda version av Charles Dickens' gamla klassiker En Julsaga. Istället för att huvudkaraktären är en snål gammal grinig man som via tre spöken får uppleva julaftnar från förr, i nuet och i framtiden är det en ung, hipp modefotograf (Matthew McConaughey) som är helt iskall när det gäller flickvänner och dumpar alla brudar efter max två veckor men oftast redan efter en natt som får känna på spökenas kraft. Han kan alla tricks och knep i boken när det gäller att ragga upp tjejer och avverkar minst en per natt och dumpar och glömmer dem lika fort. När han är på sin lillebrors bröllop och dissar hela idén med giftermål får han besök av tre kvinnliga spöken som visar honom hans livs kärlek (Jennifer Garner) när de umgicks som unga, i nutid och hur det kan bli i framtiden. Matthew inser snart att han lever ett tomt och värdelöst liv och ändrar sig och öppnar sitt hjärta för kärleken. Aaaaaaaaah (tår i ögat). HAHAHAHAHA! Klichéerna haglar men det sket väl jag i för jag gillar McConaughey och Jennifer Garner och även om karaktärerna är klassiska för amerikanska bröllopsfilmer (bruden är hysterisk hela tiden och brudgummen lite töntigt snäll, alla tärnor är slampor och hjältinnan präktig) så överlever filmen på grund av charmen från McConaughey och Garner. Och Emma Stone är lysande som ett av spökena.

/Surskägget

@
Åh guuuuud! Jag gillar de flesta skådisarna i den här rullen förutom McConaughey. Jag hatar den fan. Kan inte rå för det, jag bara gör det. Därför blir rullen utomordentligt olidlig. Det klyschiga och ganska oskojiga manuset hjälper ju inte direkt heller. Jag brukar ju smygilla sånt här en bakissöndag men nu är det må-bra-lördag och jag kunde inte se klart skräpet. Jag ku-u-u-u-nde i-i-i-inte! DET GICK INTE!
/Vrångmannen