The Director's - Luc Besson

Luc Besson har på senare år sparkat liv i fransk actionfilm som producent och manusförfattare åt rullar som Taxifilmerna, Transporterfilmerna, Kiss of the Dragon, 22 Bullets och Danny the Dog. Han har även snöat in sig på barnfilm nu när han har egna kids med serien om Arthur och Minomojerna. Med alla dessa actionb-rullar på sitt samvete är det lätt att glömma att snubben faktiskt var en riktigt duktig actionregissör själv en gång i tiden. På 80- och 90-talet spottade han ur sig inte bara schyssta actionfilmer utan även en av de finaste kärleksfilmer som gjorts. Hans filmer hade dessutom en bra avvägning mellan drama, action och humor och innehöll många gånger en lätt pekpinne åt hur fel håll samhällsutvecklingen var på väg. Han sätter sig i registolen med jämna men få mellanrum (om man bortser från de animerade Arthurfilmerna har han gjort Angel-A 2005, Adéle and the Secret of the Mummy 2010 och The Lady som kommer under året). Det känns lite som att forna glansdagar är bakom honom, så låt oss titta på hans karriär fram till 2000-talet.

Den Sista Striden (1983)
@
En intressant idé som aldrig lyfter från marken utan bara blir platt som en pannkaka är nog det bästa sättet att sammanfatta debuten på. I en framtida värld som gått åt helvete (såklart) lever ett gäng snubbar och försöker överleva vardagen. Vår hjälte bygger flygplan, snor en reservdel han behöver från ett gäng och flyger sen bort till en annan del av världen där han blir kompis med nån typ av doktor/professor som jagas av Jean Reno som är elak. Doktorn dör, Reno dör och vår hjälte flyger tillbaka och dödar gängets chef och blir den nya chefen. Allt utspelas under ca 90 minuter utan en enda replik. Som en kortfilm på filmskolan hade det här säkert funkat men som långfilm håller det inte alls. Det finns inte nog med idéer för att hålla igång filmen hela vägen och mycket känns krystat. Det enda roliga är att se Jean Reno som riktigt ung.
/Surskägget

Subway (1985)
@
Subway blev en relativt stor succé när den kom och har en stor kultstatus. Har ingen aning om varför. Återigen en ganska platt rulle där idéerna inte räcker hela vägen för en långfilm. Christopher Lambert glider runt i Paris tunnelbanesystem tillsammans med en bunt andra misfits, bl a ständige vapendragaren Jean Reno. Han utpressar nån rik kvinna som blir lite kär i honom. Sen blir han skjuten. Slut. Gääääääääääääääsp. Hade Besson aldrig presterat mer än så här hade ingen hört talas om honom. Tack och lov skärpte han till sig rejält inför nästa film.
/Surskägget

Det Stora Blå (1988)
@@@@@
Magnifik, episk, svidande vacker och fylld med härliga karaktärer. Det Stora Blå är en kärlekshyllning till havet och allt liv i det (Bessons föräldrar jobbade som dykinstruktörer så den lille Luc lärde sig tidigt i livet att älska havet). Jean Reno spelar fridykaren Enzo vars barndomsvän Jacques (Jean-Marc Barr) alltid tävlat mot varandra vem som kan vara under vattnet längst. När Enzo övertalar Jacques att vara med i fridykar-VM börjar tävlingen på allvar och de två männen pressar sig själva till max för att nå så långt ner som möjligt under vattenytan på bara ett enda djupt andetag. Samtidigt blir Jacques kär i söta Johana (Rosanna Arquette). Men kan han verkligen överge sin ursprungliga kärlek till havet för hennes skull? Besson låter verkligen berättelsen ta sin tid, karaktärerna växa och frodas och kampen mellan havet och Johanas kärlek växa sig gigantisk. När Jacques till slut gör sitt val är det bland det finaste som visats på bioduk och jag hävdar att bara Eternal Sunshine of the Spotless Mind är en bättre kärleksfilm än detta. Det Stora Blå hänger kvar länge efter att man sett den. Mästerligt.
/Surskägget

Nikita (1990)
@@@@
Besson blandar samhällskritik med hejdundrande action utan att tumma på någon av bitarna. Nikita (Anne Parillaud) är en ung pundartjej som mördar en snut under ett rån som går snett. Hon döms till döden men blir istället upplockad av en hemlig fransk elitstyrka som vässar henne till ett superfarligt mördarvapen tänkt att användas när inga spår får gå tillbaka till regeringen. 99% av tiden lever hon vanligt svenssonliv men då och då ringer telefonen och hon måste döda igen. Det här tär på henne och hennes liv med fästmannen men det finns ingen utväg. Eller? Undvik alltid den amerikanska versionen Kodnamn: Nina som är ett ruttet skämt jämfört med genialiteten i Bessons original. Huruvida teveserien som går nu baserad på filmen är bra eller ej vet jag inte, men den här rullen är ett måste för alla actionfans.
/Surskägget

Léon (1994)
@@@@
Jean Reno hade självfallet en liten roll i Nikita och baserat på den karaktären specialskrev Besson Léon för Reno. Léon är en fruktad hyrd torped som jobbar åt italienska maffian i New York. Större delen av dagarna dricker han mjölk och vårdar sin blomma och sedan sticker han iväg och slaktar vilka skurkar maffian nu än vill ha dödade. Allt är frid och fröjd till den dag då korrupta snuten Stansfield (en lysande, manisk och komplett galen Gary Oldman) dödar Léons grannar. Enda överlevande i familjen är den unga tonårsflickan Mathilda (en lysande Natalie Portman i sin långfilmsdebut endast tretton år gammal). Léon som faktiskt har ett samvete tar sig an Mathilda och börjar lära henne yrket samtidigt som hon ruvar på sin hämnd mot Stansfield. Karaktärerna har mängder med bottnar och egenheter som få actionkaraktärer brukar ha och Reno, Oldman och Portman bjussar på skådespeleri på hög nivå. Finalen med en massiv shoot-out är en klassiker.
/Surskägget

Det Femte Elementet (1997)
@@@
Tyckte den var otroligt bra när den kom men den har tappat en del med åren tyvärr. Fortfarande en bra film men inte riktigt lika lysande som den var back in the day. Bruce Willis ska rädda världen (otippat va?) och Milla Jovovich är den rymdvarelse som ska hjälpa honom göra det. Allt utspelas en sisådär 200 år eller så i framtiden och flygande bilar, ljushastighet och rymdvarelser är vardagsmat för oss jordbor. Kan vara enda filmen Chris Tucker är bra i då hans karaktär ska vara en enerverande, skitjobbig, lite för högljudd och irriterande radiopratare som man inte tycker om - vilket han gör klockrent. Framförallt är det de lite halvkackiga specialeffekterna som förstör känslan. Vi får dock fortfarande en riktigt schysst actionspäckad sci-firulle där Bruce Willis räddar världen och får Milla i slutet. Bra så. Dock ingen Jean Reno och det är ju inget vidare.
/Surskägget

Jeanne d'Arc (1999)
@@@@
Vet att den här filmen fått en del skit, men kom igen. Det här är fullspäckat med ös, riddare som slåss hela tiden, attacker mot slott och blodiga strider. Vad finns inte att gilla? Milla Jovovich spelar huvudrollen som den unga Jeanne d'Arc som kanske, kanske inte var Guds soldat under tidigt 1400-tal och hon gör rollen riktigt lysande. Förvirring, tvekan och tvivel varvas med beslutsamhet, mod och jävlaranamma i Millas ansikte och speglar perfekt hennes karaktärs känslor genom hela filmen. Det här är smutsigt, lerigt och blodigt med mängder av katolska intriger som det förmodligen kunde se ut i 1400-talets strikt katolska Europa. Har du sett den och dissat den så se om den och ge den en chans. Har du inte sett den så se den med öppet sinne och låt dig förföras av Bessons sista riktigt bra film.
/Surskägget