Elling

@@@@@
Elling är på alla sätt beviset att en liten film kan vara hur stor som helst. Det mänskliga, det varma, det humoristiska, allt möts på ett storslaget sätt i Elling, en av Norges största biosuccéer någonsin. Elling (Per Christian Ellefsen) får tillsammans med kompisen Kjell Bjarne (Sven Nordin) en lägenhet i Oslo av staten sedan de släppts ut från ett mentalsjukhus. Nu ska de lära sig att leva ensamma under en viss övervakning. Mer handlar det egentligen inte om. Istället får vi djupare förståelse för deras vänskap och syn på omvärlden. Andra filmer med samma tema brukar förr eller senare slänga in något djupt tragiskt, sorgligt eller dramatiskt, och det ska erkännas att jag bara satt och väntade på att det skulle gå åt helvete för lille Elling och store Kjell Bjarne (på det sättet påminner de faktiskt lite om karaktärerna i John Steinbecks Möss Och Människor). Men Elling är en ”feel good movie” rakt igenom. Leendet planterar sig i ansiktet i filmens början och hänger med långt efter att den tagit slut.
/Surskägget