Jag har allmänt svårt för musikaler (undantaget är Blues Brothers) och kände trots Tom Cruise, Malin Åkerman, Paul Giamatti, Catherine Zeta-Jones, Russell Brand och Alec Baldwin i rollerna ingen sådär superpepp inför denna rulle. Det stora plusset låg dock i att man omarbetat gamla 80-talshårdrocksdängor till att passa storyn (eller rättare sagt anpassat storyn utifrån dessa rockklassiker) och två timmar 80-talshårdrock är ju trots allt något som ligger mig varmt om hjärtat (sen att de inte hade med någon W.A.S.P.-låt vet jag inte om jag förlåter dem för). Grundstoryn kretsar kring småstadstjejen Sherrie (en ytterst trevlig ny bekantskap i Julianne Hough som gjort lite film tidigare men inget jag sett) och småstadskillen Drew (Diego Boneta) som både hamnat i L.A. i jakten på berömmelse. Istället får de jobb som serveringspersonal på hippa rockklubben Bourbon Bar i väntan på att bli lika kända som superduperrockstjärnan Stacee Jaxx (Tom Cruise) som själv sparkade igång sin karriär back in the day på just Bourbon Bar. Eftersom att det är en musikal är det mesta gjort med glimten i ögat och handlingen tvingar hela tiden in de mest absurda situationer bara så att karaktärerna har något att sjunga om. Men hey, sånt är konceptet och det är bara att köpa. Hough och Boneta har bra kemi (samt bra sångröster) medan övriga mer namnkunniga skådisar ger bra tyngd till birollerna (om än sämre sånginsatser). Cruise är sjukt rolig som den överdrivet divige Jaxx som är helt bortkopplad från världen och bara lever i sin egen verklighet, och Giamatti återhållsamt bra som snikne managern. Gillar man 80-talet är detta en grym nostalgitripp både musik- och klädmässigt och det är bara att njuta. Vrångmannen däremot, han gillar inte 80-talet.
/Surskägget
1 kommentar:
Fruktansvärt dravel. Fruktansvärt.
Skicka en kommentar