En Geishas Memoarer

@@

Den var nominerad för sex Oscars och tog hem tre för kostym, art direction och cinematography. Att det blev just de tre är rätt självklart. Filmen är skitsnygg, om det råder inga tvivel och det var mer än välförtjänta Oscarsstatyetter i dessa kategorier. Problemet är att jag som tittare ska bli impad inte bara av kläder och scenografi utan även av karaktärer och handling. Och även om jag förstår att handlingen ska beröra (ung flicka blir såld för att bli upplärd till geisha, finner äkta kärlek men kan inte få den mannen på grund av yrket) så är jag helt tom inombords. Med undantag för första halvtimmen när vi får följa den stackars lilla flickan som blir ryckt från sin familj och hamnar i geishahuset är det absolut ingenting i denna strålande vackra film som gör att jag bryr mig ett dugg. Det är mycket trånande blickar och suckar och tårar men det spelar liksom ingen roll. En del tycker förmodligen att det är såååå romantiskt att tråna såååå hårt efter varandra under såååå lång tid för att till sist få varandra, men i mina ögon har man precis sumpat 20 år av sina liv som kunde ha varit riktigt bra. Jaja. Filmen är väl ännu ett bevis för att regissören Rob Marshall (Chicago) är duktig på att göra snygga men trista filmer. Tyvärr är det han som ska göra nästa Pirates of the Caribbean...

/Surskägget

Ice Age 2

@

I arslet på en mammut!

/Surskägget

80-talet: Del 2 - The Leading Ladies

Ni som följer våra recensioner här har säkert förstått vid det här laget att jag gillar mitt 80-tal. Många hävdar att 70-talet bjussade på de bästa rullarna och skriker upphetsat om Gudfadern, Stjärnornas Krig, Hajen, Apocalypse Now, Alien, Annie Hall, Taxi Driver, Chinatown, Halloween, Exorcisten, Dirty Harry och Gökboet för att nu nämna några titlar. Och visst, det här är jävligt bra rullar. Det är fan femmor hela bunten. Mästerverk. Klassiker. Superlativerna kan - och ska - hagla i timmar över dessa filmer. Meeeeeeeeen 80-talet bjussade ändå på så mycket mer. Visst, 70-talet gav oss blockbustern, men 80-talet förvaltade blockbustern och stöpte om den till BLOCKBUSTERN. Vi gick från haschdimmiga 70-talet till kokainsprudlande 80-talet, från utsvängda jeans till kläder i neonfärgernas alla nyanser, från långt slitet trasigt hår till uppsprayat tupperat självlysande hår, från hippie till Wall Street och vi gjorde det till ett soundtrack fyllt av Kenny Loggins glada, självsäkra hits! Highway to the Danger Zone! Där 70-talet var smutsigt, realistiskt och svårt var 80-talet neonglittrande, onelinerkäckt och actionspäckat. Ingen hjälte sköt längre ner en skurk utan att slänga ur sig en tuff och rolig replik i samma andetag. Och framförallt. 70-talet gav oss Meryl Streep, Diane Keaton, Faye Dunaway, Sally Field, Liza Minnelli, Sigourney Weaver och Sissy Spacek. Duktiga utan tvivel, meeeeen när man var ung tonåring ville man hellre ha följande charmanta damer på ögat...

Jamie Gertz

Snygg, sexig och smart. Jami Gertz var det perfekta paketet. Spelade alltid lite lagom sexig, men ändå tillgänglig och rar. Lost Boys är väl hennes största ögonblick i Hollywood och hon vann mängder med tonårshjärtan där, men låt oss inte glömma Solarbabies (än en gång mot Jason Patric) om ett gäng rebeller i en dystopisk framtida värld, Crossroads (mot allas vår Karate Kid Ralph Macchio) om en ung mans strävan att bli den främsta bluesgitarristen och naturligtvis även hennes lysande insats i tunga tonårsdramat Less Than Zero. När 80-talet gled över i 1990-talet och framåt har det mest blivit teve för hela slanten. Synd på en begåvad aktris som förtjänade ett större genombrott.

Lea Thompson

Okej, det kanske inte började så bra med Hajen 3D, men Lea lyckades snabbt plocka hem bättre roller som småstadstjej som vill mer mot en ung Tom Cruise i All the Right Moves, som tuff brud som slåss mot ryssarna i Red Dawn och mamma till Michael J. Fox i Tillbaka till Framtiden. Att hon följde upp supersuccén Tillbaka till Framtiden med Spacecamp och Howard the Duck, två filmer som är allmänt bespottade, är förstås lite skumt men vi får väl skylla på en dålig manager eller nåt åt det hållet (inte för att jag tycker Howard the Duck är så usel som alla säger, tvärtom gillar jag den som fan). Hon avslutade 80-talet med Some Kind of Wonderful mot Eric Stoltz och Casual Sex? mot The Dice Man och självklart uppföljarna till Tillbaka till Framtiden. På 90-talet blev det mer och mer b-rullar (Beverly Hillbillies? Kom igen!) innan det blev teve för hela slanten på senare tid. Jag minns henne mest för Cameron Crowes bortglömda och underskattade "uppföljare" till Fast Times At Ridgemont High, nämligen The Wild Life. Läcker, lagom förvirrad och en duktig komedienne i samma paket. Bra där Lea!

Demi Moore

Började sin karriär som utvikningsbrud innan hon gled in på filmduken på allvar i Blame it on Rio där en alldeles för gammal Michael Caine stirrar på hennes tuttar en stund till allas glädje. Hon plockade poäng som sexig fotograf i No Small Affair (hennes sköna whiskyröst har aldrig låtit hetare än där) och fick sitt stora genombrott i St Elmos Fire tätt följd av Härom Natten. För alla tonårspojkar som hyrde VHS var Demi ett hyfsat säkert kort då hon aldrig var rädd att vara lite naken framför kameran under den här tiden. Efter hysteriskt roliga One Crazy Summer verkade det som att Demi ville lämna tonårsrullarna bakom sig och gjorde det via dåvarande maken Emilio Estevez regi i drömlika Wisdom, följt av Det Sjunde Tecknet, usla We're No Angels och riktigt bra Ghost. 90-talet var snällt mot henne med Bruce Willis som make, På Heder och Samvete, Ett Oanständigt Förslag, Skamgrepp och GI Jane som höjdpunkter (och Striptease faktiskt om man väljer att se den som en komedi). Idag ser hon med kirurgknivens hjälp yngre ut än nånsin, men hon var bra mycket sexigare förr. Hurra för det i hennes fall plastiklösa 80-talet.

Phoebe Cates

Bilden ovan är en av de mest pausade stunderna i en film nånsin under hela 80-talet. Phoebe Cates gled sexigast i världen upp ur en pool i Fast Times At Ridgemont High och visade tuttarna. En hel manlig tonårsbefolkning jublade och trots att den enda andra riktigt bra filmen hon gjorde under 80-talet var Gremlins är och förblir Phoebe Cates en institution. Gifte sig sedermera med Kevin Kline och slutade göra film med ett par utspridda undantag (Princess Caraboo hahahahahahahaha!!!).

Molly Ringwald

Den kanske mest begåvade aktrisen av sin generation kunde som ingen annan förkroppsliga tonårsångest som Molly Ringwald. Självklart en hel del beroende på att John Hughes skrev otroligt bra roller åt henne, men utan hennes innerlighet och lättillgänglighet hade det aldrig funkat. Hon var verkligen en girl next door som alla kunde identifiera sig med. Sixteen Candles, Breakfast Club och Pretty In Pink talar sitt tydliga språk. Att hon i princip inte gjort nånting av intresse sedan dess trots att hon fortfarande är aktiv är ett bevis för vilket genomslagskraft hon hade med dessa tre filmer. Surskägget bugar och bockar.

Ally Sheedy

Liksom Jami Gertz och Molly Ringwald var Ally Sheedy en tjej man lätt kunde identifiera sig med. Hon var söt som fan, rolig och smart. Satte sig aldrig på några höga hästar utan försökte sprida kärlek och glädje där hon kunde (ja till och med i Breakfast Club fast på sitt eget lilla vis). Bad Boys (mot Sean Penn, inte mot Will Smith), nyss nämnda Breakfast Club, Wargames och St Elmo's Fire minns nog de flesta men vi ska inte glömma halvcharmiga Oxford Blues (mot Rob Lowe), knäpproliga Short Cuts 1+2 (mot Nummer 5) och Heart of Dixie. Kanske den som jobbat mest efter 80-talets slut även om det i princip bara är indierullar och teve. Verkar för övrigt inte ha åldrats en dag.

Kerri Green

Kan ha haft en av de kortaste karriärerna nånsin. Debuterade i The Goonies, följde upp med Summer Rental (mot John Candy hahahahaha!), Lucas (Corey Haim och Charlie Sheen) och Three For The Road (Charlie Sheen igen) innan allt tog stopp i filmbranschen. Ett par avsnitt här och där i lite olika teveserier under tidigt 90-tal och sedan har det varit tyst fram till nu när en rulle som heter Complacent spelats in. Vad den handlar om har jag ingen aning, och bryr mig inte heller. Kerri var kanske aldrig nån höjdarskådis, men hon var söt och passade i tonårsrullarna hon gjorde. Bra så.

Kim Basinger

Den det absolut gått bäst för av alla 80-talstjejer (och Oscar är den som håller med mig!). Tycker aldrig hon gjorde några sådär superhöjdarrullar under 80-talet (Batman är förstås undantaget) men 9 1/2 Vecka är odödlig för att ha pressat gränserna kring sexualitet på amerikansk bio (mången tonårsgrabb lärde sig ett och annat från henne och Mickey Rourke) och Blind Date mot Bruce Willis är faktiskt riktigt kul (om Basingers karaktär får i sig minsta droppe alkohol tar det fart hahahahaha fantastiskt). Med LA Konfidentiellt bevisade hon för alla att hon var med i matchen och har levererat några riktigt sköna roller sedan dess (8 Mile, Door In the Floor, The Burning Plain).

Kelly Preston

Även Kelly Preston har lyckats bra mycket bättre i karriären på 90- och 00-talet än vad hon gjorde på 80-talet. Ändå är det främst lilla bortglömda och charmiga Mischief och lika söta och charmiga Secret Admirer vi minns henne för. I Mischief var hon drömtjejen och bjussade på en full frontal långt innan det blev standard som i dagens tonårskomedier, och i Secret Admirer var hon drömtjejen som bjussade på ett par tuttar. Sedan gifte hon sig med John Travolta och det var det sista nån fick se av fru Preston (förutom Travolta får vi hoppas). Helt ärligt, under 80-talet var det ingenting som var bättre än dessa två rullar (med undantag för Twins som mest känns som en DeVito/Arnierulle i vilket fall). Hon har kört på under både 90- och 00-tal med allt från små indierullar och teveserier till storfilm som Jerry Maguire.

Visst finns det fler som Sean Young, Debra Winger, Darryl Hannah, Linda Hamilton, Melanie Griffith och Elisabeth Shue som hade en riktig storhetstid på 80-talet, men skulle vi ta med alla leading ladies skulle all tid gå åt till det. Vi kan kort och gott konstatera att 80-talet dominerade stort. I del 2 kommer vi titta på actionfilm. Eller komedier. Eller kanske skräckfilmen. Man vet aldrig. 80-talet har så mycket att bjussa på så det finns att plocka av.

/Surskägget

Office Space

@@@@

Väldigt märkligt att vi inte recenserat denna briljanta lilla pärla tidigare. Den har nu elva år på nacken, men är lite aktuell idag som då. Vi får träffa Peter (Ron Livingston), en rätt så trött kille som slavar på IT-företag med massa onödiga, tråkiga uppgifter. Allt han egentligen vill göra i livet är ingenting. Hänga lite, fiska lite, softa mycket. Istället har han åtta chefer (bland annat Gary "En röst i natten" Cole som Mr Lumbergh HAHAHAHAHAHA!) som ständigt är på honom om samma saker. Det är som att vara fast i ett ekorrhjul. En dag blir han hypnotiserad men väcks aldrig riktigt upp ur hypnosen vilket gör honom till glad, lugn och skit-i-allt. Livet leker plötsligt och allt går Peters väg, han blir ihop med söta servitrisen Joanna (Jennifer Aniston) och blir befordrad. Sen får han reda på att bästa polarna ska få sparken och då bestämmer han sig för att slå tillbaka på företaget genom en väl uttänkt kupp. Det fina med den här filmen är att Mike Judge (till skillnad från vad han gör i Beavis & Butt-Head) inte skriver skämten på näsan på en. Han låter dem lågmält rulla fram och låter folk antingen fatta skämtet eller inte. Det är smart humor på högsta nivå. Samtidigt petar han in en hel del samhällskritik och i bästa fall vill han även öppna upp ögonen på alla arbetsmyror som stressar ihjäl sig över ingenting. Manuset är baserat på ett gäng animerad kortfilmer Judge gjorde för SNL en gång i tiden som koncentrerade sig på karaktären Milton (Stephen Root) som är en mumlande, tystlåten och till synes försynt medelålders man som alla kör med men som alltid har sin hämnd planerad i bakfickan. That's my stapler.

/Surskägget

@@@@

Det är alltid skoj med komedier som man kan komma tilbaka till, se om och om igen med samma behållning. Office Space är helt klart en av dom. Massor av skojiga one liners, sköna karaktärer och genuint trevlig på något sätt. Mike Judge gick ju vidare och gjorde den enormt underskattade floppen Idiocracy. Den är inte fullt så skoj som Office Space men nästintill och med större budget (framtidsfilm!) och samma sköna avslappnade, lite trevliga humor. "Yeaaaaaah, i'm gonna need you to come in on saturday...around nine...yeaaaaaaaah"...HAHAHAAHAHAHAAHAAHAAA!

/Vrångmannen

Saved!

@@@

Söta Jena Malone är kristen sen barnsben och går i superkristen high school tillsammans med söta Mandy Moore som dels är kristen och dels (ska det visa sig) en riktig liten bitch. Macaulay Culkin är Mandys rullstolsbundne och inte alls kristne bror som får känslor för den enda judiska flickan på skolan vilket naturligtvis inte går hem hos Mandy. När Jena blir gravid av misstag kan hon förstås inte avslöja det för nån och snart går hon och Mandy skilda vägar. Det här är huvuddragen i denna charmiga och söta lilla komedi som samtidigt ställer väsentliga frågor kring hur Bibelns budskap både tolkas och misstolkas av såväl tafatta tonåringar som vuxna som borde veta bättre. Det är en highschoolkomedi med lite hjärna helt enkelt. Mandy Moore som annars brukar spela the good girl bryter sig här loss från mallen och spelar bortskämd, bitchig och elak (och gör det väldigt bra). Jena Malone (som borde få ett genombrott nångång snart hon är fan genomgående bra i allt jag sett henne i) är mycket trovärdig som förvirrad tonårstjej som inser att världen kanske inte är så svart och vit som Bibeln och hennes lärare försöker få henne att tro. Ingen världsomvälvande film, men en skön feelgoodrulle som gjorde mig glad och på gott humör.

/Surskägget

Alice i Underlandet (3D-versionen)

@@@

Jag och Tim Burton har haft ett långt och lyckligt förhållande som regissör - trogen publik. Stora megafiaskot Apornas Planet har vi glömt, resten har nästan bara varit fyror och femmor (läs vår Tim Burtonspecial här). När jag fick höra att Burton planerade att filmatisera denna klassiska saga fick jag nästan gåshud. Självklart skulle en av de visuellt mest spektakulära och visionära regissörerna vara perfekt för att skramla liv i denna underbara bok full av konstiga kufar, fantastiska formuleringar och knasiga karaktärer (läste om böcker nyligen och de är väl värda en sittning, ordrikedomen och fantasin är makalös). Tråkigt nog har Burton valt att inte göra en regelrätt filmatisering av de två böckerna om Alice utan istället skriva (det är visserligen inte han som står för manus, men ni fattar) en ny handling som utspelar sig 13 år efter böckerna men som ändå följer böckerna och de viktiga scener och händelser som utspelas där. Lite trist tyckte jag för en hel del av författaren Lewis Carrolls otroliga ordrikedom och humor försvinner nu trots att man försökt bibehålla en hel del av det. I vilket fall som helst finns det en hel del som gör filmen mer än sevärd. Framförallt skådisarna.

Johnny Depp som den knäppe hattmakaren gör som vanligt i Burtons regi en fullkomligt lysande karaktär som både är överspelad och naturlig på samma gång (fråga inte hur det går till, det är en naturlag, det bara är så). Helena Bonham Carter som den elaka Röda Drottningen har fått ett alldeles för stort huvud och pendlar lysande enkelt mellan bortskämd men snäll till bortskämd och elak. Anne Hathaway som snälla Vita Drottningen flyter fram som den värsta alvdrottningen med smekande handrörelser som är fantastiskt roliga, charmiga och vackra att titta på. Crispin Glover (som är helt slut) spelar elaka knekten som...är helt slut hahahahaha! Och Alice själv, spelad av Mia Wasikowska, är lagom delar av allt. Söt, förvirrad, tuff, rädd, lång, kort, framåt, bakåt, modig och smart.

Och visuellt är det naturligtvis otroligt vackert. Det är färger överallt, långa överdådiga klänningar, mängder med natur och härliga slottsmiljöer. Enda problemet är att allt är gjort i datorn. Burton har förr ändå antingen byggt upp sina miljöer på riktigt, eller blandat med CGI och äkta. Här är i princip allt en enda lång CGI-tagning där inte bara miljöer utan även en hel del av birollerna bara existerar som ettor och nollor i nån avancerad dator. Det blir för mycket George Lucas och för lite Tim Burton helt enkelt. Kan känna att det kanske är lite kinkigt att dra ner betyget ett helt snäpp på grund av detta, jag var underhållen hela resan annars, men i kombo med att man faktiskt hittade på en ny Alice-story så blir det så. Dock en riktigt bra film som jag tycker alla Burtonfans bör uppskatta. 3D-versionen kan man med gott samvete hoppa över. Den kommer funka lika utmärkt utan 3D-brillorna på.

/Surskägget

Navy Seals

@@@@
Action som action ska vara. Terrorister från mellanöstern är dumma. Navy Sealssoldater från USA är snälla och modiga. Det slängs med oneliners mest hela tiden och när man inte roar sig med att komma på kaxiga kommentarer skjuter man alla man ser. USA vinner och alla är glada och lyckliga och världen är ett lite, lite bättre ställe. Charlie Sheen, Michael Biehn, Bill Paxton, Rick Rossovich och resten av gänget är så adrenalinstinna att det sprätter testosteron genom teveskärmen. En typisk 80-talsactionrulle trots att den kom 1990. Självklart helt sönderklippt av censuren här hemma (det kan vara svårt att tänka sig idag där man laddar hem allt på fem minuter) men en gång i tiden hade censuren all makt och klippte och klistrade som de ville (alternativt totalförbjöd allt som ansågs vara ”fel” för svenska folket att se). Tuffa shoot-outs som håller än idag och ett allmänt högt tempo gör att den här alltid är värd att se om.
/Surskägget

@@@
Jag gillar ju den här sköna actionrumpan och håller med om det mesta som vår vän skägget skriver men någon betygsfyra är den inte. Däremot än idag rackarbajsarösig med testosteronet fullkomligt sprutande åt alla håll. Härligt underhållande och faktiskt helt hjärndöd action. Inte något fel med det.
/Vrångmannen

Our Man Flint

@@
James Coburn är jänkarnas svar på James Bond. Filmen är både en parodi och hyllning till agentgenren och seriös i sin ambition att vara en ny Bondfranchise (det hann dock bara bli en uppföljare innan man lade ner). Man leker med alla klichéer från Bondrullarna där man alternativt dissar Bond (Coburn skrattar åt alla gadgets som presenteras honom, allt han behöver är en cigarettändare som har 83 olika funktioner) eller kopierar Bond (den onda organisationen som ska ta över världen heter här Galaxy, dock så nämns Spectre också). För att man ska vara helt på det klara med vilken agentserie man kopierat nämner man 0008 ett par gånger bara för säkerhets skull (ja det ska vara tre nollor, triple oh eight som de säger hahahahaha). Självklart är dock Derek Flint tusen gånger tuffare än Bond och kan ännu mer om allt ner till så specifika detaljer att man knappt tror sina öron när Flint drar sina slutsatser. Det här är Austin Powers långt, långt, lååååångt innan Mike Myers ens var påtänkt.
/Surskägget

National Lampoon Vacation Quadrilogy

Ett Päron till Farsa
@@@@
En klassiker i genren. Chevy Chase skapade här en riktig samtida ikon som den lite för entusiastiske pappan Clark Griswold som bara vill ha den bästa semestern nånsin med sin familj. Att bila genom USA för att komma fram till Wallyworld (tänk Disneyworld fast filmskaparna slapp betala royalties för namnet) och ha den roligaste tiden i livet kan i normala fall vara bland det enklaste som kan ske. Självklart inte i familjen Griswolds fall. Allt som kan gå åt helvete skiter sig rejält och stackars Clark blir bara mer och mer stressad tills han fäller den odödliga repliken: ”I think your all fucked in the head” till sin chockade familj. Det jag alltid älskat med filmen förutom de många hysteriskt roliga scenerna är förstås att John Hughes som skrev manus slängde med mängder med skämt och repliker som inte förväntas i vad som borde vara en familjekomedi. Clarks replik ovan till exempel är så oväntad att man tappar hakan samtidigt som man garvar ihjäl sig. Hughes lyckas även ha ihjäl både en hund och en jobbig tant hahahahaha. Sånt gör man inte i idylliska familjefilmer annars och det är precis därför den här rullen är bättre än det mesta. Har man aldrig sett den är det synd och skam och det är bara att köpa direkt. Vi som redan sett den ett dussintal gånger ska givetvis se om den!
/Surskägget

Ett Päron till Farsa i Europa
@@@
En uppföljare var given och vart annars ska man ta vägen än till Europa så man kan driva lite med alla upptänkliga klichéer och fördomar man kan ha om de olika folkslagen. Britterna är antingen överdrivet artiga eller oartikulerade trashankar. Fransoserna är snorkiga och nedlåtande. Tyskarna traditionella och alldeles för korrekta. Italienarna smöriga och lite tjuvaktiga. Återigen var det John Hughes som stod för manus och han lyckas pricka in klichéerna till punkt och pricka. Inte lika fantastiskt kul som ettan, men klart underskattad och väl värd både en och fem sittningar. Chevy är som vanligt helt otrolig som Griswold och man både känner igen sig i hans strävan att ordna det bästa åt sin familj och häpnar åt alla dumheter han lyckas ställa till med på vägen.
/Surskägget

Ett Päron till Farsa Firar Jul

Recension hittar du här.

Ett Päron till Farsa i Las Vegas
@@@
Jag var väldigt skeptisk när en fjärde installation i serien dök upp. Det kändes som att man bara ville casha in och kräma ur den sista möjliga droppen ur familjen Griswold. Meeeeen Chevy bjussar så inihelvete i vissa scener så det är omöjligt att inte gilla den ändå. Minerna han gör när han låtsas gå på toa och sen springer ner till rouletteborden för att försöka vinna tillbaka sina pengar är makalösa. Visst finns det en del dötid och mer än en transportsträcka men i det stora hela är det ändå en bra rulle. Framförallt första halvan är otrolig, sen tappar filmen lite i tempo innan det tar sig mot slutet igen. Dissa den inte utan se (eller se om) den redan ikväll.

/Surskägget

Lost Boys: The Thirst

@@
I kölvattnet av Corey Haims död bestämde sig New Line Cinema smaklöst nog att tidigarelägga premiären av Lost Boys 3 till påskhelgen. Filmen har naturligtvis redan läckt ut på nätet och trots att New Line slagit på stora trumman och hävdar att detta är Haims sista film är han inte ens med förutom i några illa inklippta "flashbacks" tagna från första filmen. Detta till trots är det ändå ett lyft jämfört med den riktigt knäppusla tvåan som kom för nåt år eller två sen. Corey Feldman repriserar sin roll som Edgar Frog och tillbaka i rollen som Alan Frog är originalskådisen från ettan Jamison Newlander (nä, du är inte den enda som inte sett honom i en film sedan 1987 på riktigt). De har slagit sig ner i en liten kuststad för att komma bort från vampyrer och jävligheter, men självklart har de oturen att välja just den kuststad där Draculas ättlingar lever och frodas. Ja, storyn är skitfånig men filmen i sig överraskar ändå här och där. Det är självklart långt ifrån ettans magiska stämning, men vissa scener har en nerv och ett driv som åtminstone påminner vagt om det man lyckades fånga i ettan. Ett mittparti på cirka 20 minuter är riktigt bra där bröderna Frog inser att staden översvämmas av vampyrer, innan det mot slutet blir halvslafsig action med ett par vampyrtuttar inslängda bara för att. Haim klipps som sagt in i flashbacks när bröderna Frog sitter och minns sina glansdagar som medelålders halvbittra gubbar. Det känns väldigt sökt och förmodligen har detta inte varit med i originalmanuset, utan nåt man i all hast slängde in efter Haims alldeles för tidiga död. Kanske är jag lite snäll med betyget, men efter tvåans superfiasko känns trean ändå som ett steg i nån sorts riktning.
/Surskägget