Rocknrolla

@@+
Guy “jag gjorde två bra filmer en gång låååååångt tillbaka i tiden som jag lever på fortfarande trots att jag inte presterat nåt av värde sen dess” Ritchies stora ”comeback”. Äntligen en bra Ritchierulle har jag sett och hört om och om igen. Men kom igen hörni. Visst, det här är en underhållande liten actiongangsterrulle enligt klassiskt Ritchiesnitt, men nån ny Lock Stock eller Snatch är det inte. Långt ifrån. Filmen är inte dålig på nåt sätt, men den är inget speciellt heller. En liten mild söndagsmatiné med nån rolig replik här, nån lite udda karaktär där och alla klichéer i boken. Det är okej när man är på det humöret och efter fem minuter har du glömt handlingen och efter några månader kommer du stå och hålla den i handen efter att ha hittat den i reabacken på ICA och undra om du sett den eller inte.
/Surskägget

Public Enemies

@@
Var riktigt sugen på den här filmen. Den har alla förutsättningar för att kunna ha blivit nåt riktigt bra. Johnny Depp och Christian Bale spelar huvudrollerna och Michael Mann har regisserat och skrivit. Och så handlar det om en gangster som jagas av FBI. Mann om nån har ju bevisat att han är väldigt duktig på denna typ av story (Heat är och förblir ett mästerverk och Collateral är riktigt jävla bra). Tyvärr verkar Manns fingertoppskänsla ha försvunnit på senare år. Detta är baserat på en sann story om depressionens mest kända bankrånare i USA, John Dillinger (Depp), och FBI-agenten (Bale) som jagar honom. Förutom att det är en intressant tid i USA’s historia är det dessutom alltid kul att ta del av sanna historier om bankrånare, skurkar och ligister på film. Dock inte denna gång. Det är trögt trots ett par actionsekvenser inslängda med jämna mellanrum för att hålla publiken vaken. Depp och Bale verkar inte ha vaknat eller så drömmer de på alla pengar de kommer få för nästa uppföljare av Pirates of the Caribbean respektive Batman för att de är knappt närvarande nån av dem på samma sätt som de brukar vara. Helt värdelöst är det inte, men mycket mer än okej och en axelryckning blir det inte heller. Synd på all potential.
/Surskägget

Vrångmannen tyckte såhär.

X-Men Origins: Wolverine

@@

Att just Wolverine skulle bli den första karaktären att få en egen film av alla X-Men är inte konstigt. Den bistre, arge, vrånge, cigarrökande snubben med klor av adamantium och ett hjärta av guld är förmodligen den mest kände och mest älskvärde av alla X-Menkaraktärer. Det skadade inte heller att Hugh Jackman i första X-Menfilmen lyckades porträttera Wolverine alldeles perfekt och genast blev en publikfavorit. Här går man tillbaka ett gäng år i tiden innan första X-Menfilmen och vi får följa Wolverines första tid i världen från liten knodd upp till händelserna som ledde till att han fick sina adamantiumklor och skelett samt det som skedde efteråt. Vi får också reda på att Wolverine och hans bittra fiende Sabretooth (Liev Schrieber) faktiskt är bröder och att de en gång i tiden var polare. Som vanligt med filmer som gjorts senare men som utspelar sig innan filmer som redan gjorts har man en del problem med att förklara vissa händelser på ett logiskt sätt. Visst, man ser till att Wolverine förlorar alla sina minnen, men det förklarar ändå inte varför Sabretooth i X-Men inte på nåt sätt erkänner Wolverine som sin gamla brorsa (än mindre verkar känna igen honom). Stör mig alltid lite på sånt, men det stora problemet med den här filmen är att den inte engagerar. Det spelar ingen roll hur många coola actionsekvenser man slänger in när manuset ändå känns gjort på en fikarast och allt är lite pangpang men inget under ytan. En Wolverinefilm måste vara mer än så. Okej rulle som borde varit betydligt bättre och som framförallt inte kommer i närheten av samma klass som X-Men och X-Men 2.

/Surskägget

Vrångmannens tankar här.

Black Book

@@@@

Paul Verhoeven har bjussat på klassiker som RoboCop, Total Recall, Starship Troopers och Basic Instinct men även katastrofen Hollow Man som till dags dato är hans sista Hollywoodrulle. Det verkar som att han slickade såren och stack hem till Holland för att göra sin första holländska rulle sen 80-talet. Och vilken comeback! Black Book är inspirerad av en sann historia där en ung judisk kvinna under andra världskriget hamnar i motståndsrörelsen och börjar infiltrera Gestapo. Plötsligt är hon och nazisten kära i varandra samtidigt som motståndsrörelsen har en förrädare internt som skapar mängder med problem där folk antingen bli fängslade eller dödade eller både och. Carice van Houten (Valkyria, Repo Men) är fantastisk i huvudrollen. Både stark och spröd på samma gång och förmedlar verkligen en järnvilja att slå tillbaka mot nazisterna som utplånat hennes familj. Det är inte svårt att förstå att Bryan Singer och Tom Cruise snabbt rekryterade henne att vara med i Valkyria efter att ha sett henne i denna film. Verhoeven bjussar på lagom delar drama, action, spänning och kärlek och filmens nära nog två och en halv timme blåser förbi utan en sekunds tristess.

/Surskägget

The Producers

@@

Mel Brooks gamla örhänge Det Våras För Hitler gick från show till film till show till film igen. Nathan Lane och Matthew Broderick hade huvudrollerna på Broadway nu senast och fick självklart reprisera sina roller i nyfilmatiseringen då Broadwayshowen var en supersuccé. I korthet handlar det om en producent och en revisor som kommer på att man kan tjäna mer pengar på ett fiasko än en succé om man bara fifflar med redovisningen. De letar därför upp det sämsta manus de kan hitta och anställer den sämsta regissören allt för att det ska bli ett redigt dunderfiasko så att de kan casha in och sticka till Rio. Självklart går det inte som planerat. Eftersom att det här är baserat på en Broadwaymusikal får man vara beredd på en hel del sång- och dansnummer, nånting jag i vanliga fall skyr som pesten. Men när Mel Brooks skriver låtarna blir det en hel del kul i texterna och de flesta låtar är rätt så bra (för att vara musikalnummer som jag återigen skyr som pesten i vanliga fall). Broderick och Lane spelar över så det står härliga till och inledande halvtimmen är en tramsig historia med överdriven fars som inte är speciellt kul. Sen dyker Will Ferrell som gammal nazist upp (HAHAHAHAHA!) och är som vanligt heeeeeeeeelt slut och då blir det lite roligare. När sen Uma Thurman som svenska Ulla glider in höjs filmen en nivå till. Ungefär en timme puttrar förbi där man sitter nöjd och glad. Slutet är alldeles för långdraget och segt och man önskar att de bara SLUTAR SJUNGA NÅNGÅNG FÖR GUD SERIÖST! Sammanfattningsvis kan man säga att scenerna med Ferrell är lysande men för få och Uma gör ett klockrent jobb som svenskbrytande Ulla hahahahaha! En film mest för musikalfans eller de allra mest inbitna Brooksfanatikerna (dock ej han som regisserat denna version).

/Surskägget

Land of the Lost

@@@+
Filmatisering av teveserie som jag tror aldrig gick på svensk teve, möjligtvis kunde den ses om man hade Sky Channel på den tiden då det fortfarande var nytt och fräscht med kabelteve och alla var vana vid att bara ha två kanaler (ja kära ungdomar, det är inte så längesen det var så). Will Ferrell spelar forskaren Rick Marshall som är säker på att det finns ett ställe bortom tid och rum där all tid existerar samtidigt. Tillsammans med assistenten Holly (Anna Friel) och den stackars guiden Will (Danny McBride) som råkar snubbla med av misstag hamnar hela gänget mycket riktigt i denna märkliga och smått farliga värld där både en T-rex och rymdvarelser springer runt och skapar oreda för våra hjältar. Snart är de indragna i en kamp på liv och död och universums fortsatta existens. Hahahahaha! Den här filmen är helt slut och Ferrell är lysande som vanligt. Danny McBride (Foot-Fist Way, teveserien Eastbound & Down) gör här en roll som han alltid ska göra enligt mig, nämligen en skön biroll, och är klockren (det är när han ska ha huvudroller som det skiter sig). Det är lite busigt, det är lite action, det är en hel del humor och har man bara barnasinnet med sig är detta underhållande och kul mestadels hela tiden. Visst är det en familjefilm och några av Ferrells allra galnaste idéer kom förmodligen inte med av den anledningen, men det här är fortfarande riktigt bra så gillar du Ferrell ska du absolut ge den här en chans. Och så har vi den lilla smyghyllningen till Kevin Smith och hans mästerverk Jay & Silent Bob Strike Back också som förmodligen de flesta missar men som jag givetvis serverar på silverfat här. Karaktärerna i den här filmen heter Rick Marshall, Will och Holly. Will Ferrells karaktär i Jay & Silent Bob Strike Back heter Federal Wildlife Marshal Willenholly. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Lysande. Därav plusset i betyget.
/Surskägget

Megamind (3D)

@@@

Liksom Stålmannen skickas Megamind som liten bebis från sin döende planet till oss på jorden. Samtidigt skickas från grannplaneten en annan liten bebis som liksom Stålmannen får alla möjliga superstyrkor och blir älskad av alla i Metro City. Megamind blir uppfostrad av en bunt fångar på fängelset där hans rymdraket råkar hamna och inser att hans kall i livet är att bli en superbrottsling som kämpar mot Metro Man. Självklart vinner alltid Metro Man alla fighter tills en dag när Megamind besegrar Metro Man och lyckligt tar över Metro City. Men säg den lycka som varar. Snart inser Megamind att varje superskurk behöver en superhjälte att kämpa mot annars blir livet innehållslöst. Därför skapar han Titan, en ny superhjälte som dock visar sig vara så långt ifrån hjälte man kan komma. Och det finns aldrig plats för två superskurkar i samma stad det vet väl alla?

Filmen är liksom de flesta animerade rullarna som kommer ut nu, speciellt i 3D, skitsnygg. 3D-effekterna bjussar på det där extra djupet på bioduken och både karaktärer och miljöer ser löjligt bra ut. Handlingsmässigt är det okej. Vi snackar en hyllning till de gamla superhjältarna och allt är gjort med både stort kunnande och stort hjärta till genren. Nyskapande är det dock inte även om man försökt se det utifrån skurkens perspektiv istället för hjältens. Småmysig och smårolig med ett par schyssta actionsekvenser. Det räcker absolut till en trea. Röster av Will Ferrell, Brad Pitt, Tina Fey och Jonah Hill bland andra.

/Surskägget

Black Swan

@@@@
En mycket lovande och plågsamt ensam balettdansös (Natalie Portman) kämpar för att få huvudrollen i Svansjön bland avundsjuka ögon från de andra kvinnliga dansarna. Hon bor fortfarande med sin överbeskyddande mor och livet pendlar mellan baletten och hemmet med mamsen. Här slutar jag berätta något mer om själva storyn. Även om det finns massor mer att säga så känns det som att man lätt kan snubbla på en spoiler utan att märka det själv. Regissören Darren Aronofsky (Pi, Requiem For A Dream, The Wrestler) fortsätter att skapa unik vision och känsla med det här thrillerdramat. Det är väldigt mycket stämning och fantastiskt vemodigt och vackert, precis som Svansjön själv. Strålande skådespelarinsatser och en underliggande avgrundsatmosfär som är svår att ta på. Black Swan är en genuin filmupplevelse och ett litet stycke konst som inte är för alla, precis som Aronofsky säkerligen har tänkt sig även om han blivit en aning mer mainstream på äldre dar. Jag lyfter på hatten och gillar Black Swan även om jag kanske hade väntat mig något annat. Det finns något spännande med det också.
/Vrångmannen

@@@@@
Har haft väldigt svårt för Aronofsky ända fram till The Wrestler. Det var lite väl mycket prettoskit innan The Wrestler men där hittade han äntligen rätt. Och det är faktiskt underbart kul att se att han hittar rätt igen . Black Swan är skitsnygg in i minsta detalj och allt är genomtänkt hela vägen. Älskar att det är speglar överallt hela tiden och att kameran borde synas men att den inte gör det. Om de fuskat med CGI eller bara varit smarta med vinklar vete fan, men en i hel del sekvenser vid speglar bör kameran ha synts så förmodligen lite CGI-retuschering. Kameraarbetet är snyggt överlag med många täta, nära shots på Portman som skapar den klaustrofobiska mardröm hon lever i. Men hur mycket Aronofsky än har jobbat med att skapa en film som är ett konstverk är detta helt och hållet Natalie Portmans film. Får hon inte en Oscar för den här rollen så kan de lägga ner hela jävla Oscarsgalan så mycket kan jag säga. Det här är utan tvekan hennes livs bästa roll hittills och hon är fantastisk att observera. Hon levererar så många känslostämningar och med både små och stora medel lyckas hon perfekt visa oss exakt hur hennes karaktär mår och upplever världen. Det här är skådespeleri på hög nivå och även om både Mila Kunis, Barbara Hershey, Winona Ryder och Vincent Cassel är riktigt bra allihop är det som att de inte ens existerar när Portman är i bild. Själva filmen är en fyra men Portmans närvaro lyfter den upp till mästerverksnivå och därför känns allt annat än fem starka @ som fånigt. Jag är sjukt imponerad och tro mig, det händer inte ofta.
/Surskägget

The Town

@@@@

Ben Afflecks långfilmsregidebut Gone Baby Gone för ett par år sedan överraskade de flesta. Att Affleck som av många ses som en medioker actionskådis med många tveksamma val på CV:et kunde spotta ur sig en tät spännande och grymt bra thriller som regissör hade nog ingen räknat med (förutom vi som fattar Afflecks storhet). Nu är han tillbaka som regissör och den här gången placerar han sig själv framför kameran också. Och det gör han helt rätt i. Affleck är ledare för ett gäng bankrånare. Under en rån kidnappar de en av de anställda för att ha som skydd när de flyr. De släpper henne men bestämmer sig för att hålla ett öga på henne för att se hur mycket hon avslöjar för polisen. Det dröjer inte länge förrän Affleck är kär i henne och hon i honom. Han börjar fundera på en sista stöt och sen försvinna för alltid med henne vid sin sida. Frågan är bara om hon är beredd att hänga med honom eller om hon kommer att ange honom för FBI som är heta på spåret. Det här är The Departed möter Heat möter Gone Baby Gone till viss del. Och det är jäkligt bra. Feta actionscener varvas med lite gangsterproblem varvas med lite kärlek och bekymmer.

/Surskägget

@@@@-
Det är jobbigt för mig att Affleck visat sig vara en så kompetent och hängiven regissör. Jag älskade regidebuten Gone Baby Gone när jag såg den och The Town styrker bara min skräck om att Affleck (AFFLECK!) är att räkna med bakom kameran. Han är ju så jävla sämst oftast framför kameran. SÄMST! Sen gör han en helomvändning och visar kompetens och fokus. Nåja, jag är inte sämre än att ge beröm när beröm skall ges. Jag gillar även Affleck i mer komiska roller då han påvisat att han klart har ett par roliga gener i det där hästhuvet hahaha. Han gör t.o.m en bra tolkning av den romantiske och hårde bankrånaren i The Town så kanske ska han bara regissera sig själv. The Town är en riktigt bra film om ej perfekt. Den är lite väl klyschig på sina ställen och känns lite för lång trots att den inte är det. Klagomålen är bagateller då detta är en mycket underhållande och välgjord kriminalare som känns autentisk, även om jag föredrar Gone Baby Gone om jag måste välja. Kom igen nu då Affleck. Vad blir nästa regiutmaning? Three is the charm.
/Vrångmannen

Ramen Girl

@@@

Bland de sista filmerna Brittany Murphy var med i innan hon dog. Hon spelar en jänkartjej som åker till Tokyo för att vara med sin pojkvän. Hon skaffar ett helt meningslöst kontorsjobb där hon inte trivs bara för att kunna vara med snubben. Han tar sitt pick och pack och dumpar henne och Murphy måste plötsligt bestämma om hon ska tillbaka till USA eller kämpa på i Tokyo. Av en slump hamnar hon på en liten kvarterskrog och bestämmer sig för att hon vill bli lärling där och lära sig hur man gör den perfekta nudelsoppan. Kocken och ägaren är en sur vresig gammal gubbe som inte kan engelska och kulturkrocken kan börja. Det här är en charmig liten bagatell om hur livet ibland kan ta vändningar man inte förväntade sig och hur man bäst kommer igenom sin livskris. Det är lite humor, lite tårar, lite hjärta och en del käk. Påminner stundtals en del om Lost in Translation just för att det är en jänkare på drift och vift i Tokyo utan att för den sakens skull handla om samma saker. Murphy är perfekt i rollen och hade hon bara valt lite vettigare filmer överlag istället för mycket av skräpet hon gjorde hade hon förmodligen varit betydligt större än hon hann bli. Den här behöver hon dock inte skämmas för.

/Surskägget