Arthur (2011)

@@@
På ett sätt är detta den kanske mest onödiga remake som gjorts. Dudley Moore i originalet från 1981 var fantastisk som den apfulle men ack så charmige miljardärsonen som blir tvingad att gifta sig med en kvinna han inte älskar bara för att få behålla sitt arv samtidigt som han blir kär i en annan kvinna. Även om det skett mängder med förändringar i världen sedan 1981 har det egentligen inte hänt någonting alls som påverkar denna grundstory. Därför känns en remake väldigt onödig. Å andra sidan har ju Russell Brand surfat upp som den nye komikern att hålla ögonen på. Och som gammal alkis, pundare och sexmissbrukare är Russell rätt given i den här rollen. Och han gör det bra, absolut. Inte lika bra som Dudley förstås (men å andra sidan har det någonsin funnits någon som spelar totalt packad bättre än Dudley? tror inte det) men det var väl heller inte väntat. Brand har charmen, glimten i ögat och som sagt historiken att spela full och vårdslös på ett trovärdigt sätt. Släng på den här rullen under förfesten och garva åt Arthurs tokigheter eller på söndag när du ligger bakis och vill trösta dig med lite alkoholrelaterade skämt.
/Surskägget

@
På tal om filmer som inte går att titta på för man känner liksom hur tiden slösas fysiskt och psykiskt och ens liv sakta rinner iväg. Ledsen. Borde tycka att detta åtminstone var ok och smårolig underhållning men det är inget annat än utter bollocks. Precis som Russell Brand är i denna lama remake. Hur fick han ens en huvudroll? Floppen exploderade snabbt till dvd men borde endast ha exploderat.
/Vrångmannen

Shaun of the Dead

@@@
Alla har hypat den här rullen så sjukt mycket att jag nästan känner att jag måste köra ett försvarstal bara för att jag tycker filmen är bra men inte ett mästerverk. Meeeeeeeeeeen jag skiter i det och kör på bara. För er som inte känner till filmen handlar det om Shaun (Simon Pegg) som har det stressigt i livet. Jobbet är skit, flickvännen tjatar om att han bara hänger med sin bästa polare Ed (Nick Frost) på puben istället för att göra romantiskt tjafs med henne och mamma vill ju bara att han ska komma överens med stränga styvpappan. Allt ändrar sig den dagen då stora delar av mänskligheten blir zombies i bästa George A Romerostil och Shaun plötsligt kan bli den zombiedödande hjälte han innerst inne alltid vetat att han är. Filmen blandar komedi med en del zombiedödande men kliver aldrig in på splatterjaktmarkerna och visar inte mer än lite blodstänk. Mer actionkomedi än komediskräckis helt enkelt trots att den genrefieringen är fel den med. Låt oss kalla det komedi med en del blodigare inslag helt enkelt. Visst är det kul, visst är det rätt schysst action emellanåt (om än lite vi-har-ingen-feting-budget-och-därför-blir-en-del-action-sekvenser-lite-amatörmässigt-b) och visst är det t o m lite halvspännande ibland (inte ofta). Bra är det absolut, men mästerverk är det verkligen inte. Hot Fuzz som samma duo gjort är betydligt vassare både i humorn och actionsekvenserna och även senaste alstret Paul känns fräschare trots att bägge filmer kammar hem samma betyg. Det har gått sju år sen filmen poppade upp men känner inte såhär i efterhand att jag missat nåt egentligen.
/Surskägget

@@@@
Naturligtvis är det här en klassiker och förtjänar mycket bättre än ett "nja" från skägget ovan. Samtidigt är det hans rätt att tycka som han vill, åtminstone innan jag fått igenom förslag 711 Paragraf §23 där han inte får det. Shaun of the Dead är en suverän hyllning till zombiefilmen via den smarta brittiska humorn. Späckad av referenser (där minst hälften flyger över skallen), fartfylld och skoj! En film att se och se om när andan faller på och måtte jag också bli tvungen att barrikera mig på en pub när de döda åter igen vandrar på jorden. Hahaha fantastiskt.
/Vrångmannen

Paul

@@@
Simon Pegg och Nick Frost som är mest kända för att ha gett oss Shaun of the Dead (fan jag måste verkligen ta och se den already!) och Hot Fuzz teamar upp igen. Den här gången spelar de två sci-finördar från England som är på roadtrip i USA. De börjar på Comiconmässan (stor sci-fi, fantasy, serietidningsmässa) och ska sedan åka runt och titta på sevärdheter som Area 51 och Roswell. Ute i öknen stöter de på Paul (CGI-animerad med Seth Rogens röst), en tvättäkta utomjording som flytt från myndigheterna (representeras här av Jason Bateman). På sin flykt får de med sig galna Kristen Wiig (hahahaha hon är heeeeelt slut och visar igen prov på att hon är den kvinnliga Will Ferrell, när ska hon få en huvudroll jeebus christ already!). Snart jagas de land och rike runt av Bateman och kompani och lyckas droppa hundra populärkultursreferenser i sekunden framförallt från Star Wars och andra sci-firullar men även från alla möjliga och omöjliga Steven Spielbergfilmer (mannen själv är med på telefon i filmen hahahahaha). Eftersom att Seth Rogen är med (om än bara som röst) får vi även lite sköna röka-gräs-skämt i vanlig ordning. Kul rulle som inte tar sig själv på särskilt stort allvar och som är gjord av sci-finördar för sci-finördar.
/Surskägget

The Switch

@@
Jason Bateman och Jennifer Aniston är BFF's och stöttar och hjälper varandra i vått och torrt. Tills den dag Aniston bestämmer sig för att bli gravid. Hon ser den biologiska klockan ticka iväg, ingen pojkvän finns i sikte så det enda raka är att skaffa fram en spermadonator och fixa graviditeten på egen hand. Bateman tycker det är en jättedålig idé och på själva insemineringsfesten (ja de har en fest för att fira att Aniston ska bli inseminerad, väldigt New York liksom) blir Batem stupfull och byter ut donatorns sperma mot sin egen. Aniston flyttar till Minnesota och sju år förflyter utan att de har någon egentlig kontakt tills Aniston och son flyttar tillbaka till NY och Bateman får chans att lära känna sin son (vilket han naturligtvis inte talat om för Aniston att han egentligen är pappan). Samtidigt börjar Aniston flörta med den snubbe hon tror är den riktige donatorn och Bateman står i valet och kvalet om han ska berätta något eller inte. Klassisk romcom som tyvärr är betonad på romancedelen och inte comedydelen. Att ha en begåvad komiker som Bateman i en vanlig romantisk dramaroll känns som waste of time, och att heller inte utnyttja Anistons komiska ådra känns också lite bortkastat. Visst, ett par sköna garv finns det (när Bateman väldigt snyggt spyr i en papperskorg på väg till jobbet hahahahah) men överlag sitter man mest och tittar på klockan. Jeff Goldblum dyker upp i en liten biroll och enbart på grund av att honom ger jag filmen ett ok.
/Surskägget

Extract

@@
Jag är ledsen. Jag ville så gärna att den här filmen skulle vara bättre. Den har ju mängder med förutsättningar. Manus och regi av Mike Judge som för alltid ska hyllas även om han bara skulle göra filmer om hästar som bajsar från och med nu bara för att han gav oss fantastiskt roliga Beavis & Butt-Head, makalöst bra men lite bortglömda King of the Hill (Hemma hos Hill på svenska) och naturligtvis mästerverket Office Space. Jason Bateman (den roligaste straight man som setts på film), Mila Kunis (sötaste lilla sötnossötisen vi ses i Vegas å gifter oss på USA's nationaldag), Ben Affleck (i helskägg! hahahahaha!), JK Simmons (han Peter Parkers tidningschef J Jonah Jameson i Spider-Manfilmerna) och Kristen Wiig (som fått en alldeles för straight roll med tanke på hur knäpp hon kan vara) i huvudrollerna. Och en handling som kretsar kring det som Mike Judge kan bäst egentligen - vanliga jänkare som försöker klara sig igenom en lite småknäpp vardag men jobbiga grannar, otrohetsaffärer, skumma droger och stämningsansökningar. Bitvis skitkul men det lyfter aldrig. Det är som att det står ett jetflyg och blänker i solen på startbanan med full tank och bara väntar på ett klartecken att få flyga iväg som aldrig kommer. Jävligt synd. Fortfarande sevärd, men inte den klockrena film det borde ha varit.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte ungefär likadant för en gångs skull.

Swinging with the Finkels

@@
Första halvan ungefär av filmen är kanon. Lite Woody Allenkänsla om ett gift par som tappat glöden i sitt förhållande och som försöker komma på rätt bana igen med alla medel de kan komma på. Dialogen är både rapp, rolig och mitt-i-prick och alla vi som haft ett längre förhållande känner igen oss i det mesta. Sen tar filmen en helt annan vändning och går från busig komedi till att bli ett ganska seriöst drama om ett förhållande som tar slut och vägen tillbaka och hur man bäst lappar ihop något trasigt. Det är helt enkelt två olika filmer som möttes på mitten men som inte blev gladare för det. Genast blir tempot segare, plötsligt är allt kliché och vi har sett det en miljon gånger förr fast snyggare, bättre och med mer känslor. Problemet är att paret som spelas av Martin Freeman (mest känd tror jag för sin roll i brittiska The Office) och supersöta Mandy Moore helt enkelt inte har nån som helst personkemi och där man inte köper att de två är ihop överhuvudtaget. Därför bryr man sig inte så mycket att de gör slut och huruvida de blir ihop igen eller inte är helt ointressant. Första halvan av filmen funkar för då är de knappt i samma scen och när de är det bollas det roliga repliker fram och tillbaka så man upplever dem aldrig som par egentligen. Film utan tydligt fokus som borde dragits tre vändor till i manusfabriken.
/Surskägget

Sucker Punch

@@@@
Zack Snyder började sin karriär som regissör med remaken på Dawn of the Dead. En okej remake vare sig mer eller mindre och jag var inte så jätteimpad. Sen fick jag höra att han skulle göra Frank Millers fantastiskt vackra berättelse 300 och blev lite orolig. Skulle nån remakeregissör som knappt lyckades göra en spännande film verkligen fånga storslagenheten i Millers underbara målningar (ja det är väl teckningar egentligen men de är så sjukt snygga att de måste benämnas som målningar)? Svaret blev ett rungande "ja" tack och lov. När Snyder sen följde upp med en sjukt bra filmatisering av Watchmen hade han verkligen bevisat att han var en skicklig visuell regissör som dessutom kunde berätta en historia. Med Sucker Punch är det första gången han sätter tänderna i en story utan förlaga (Legenden om Ugglornas Rike räknar vi inte med här då den är animerad samt faktiskt baserad på en bok) och visar minsann prov på att det går lika bra det med. I ett rasande tempo plöjer Zack igenom allt och lite till som är coolt att ha med i en actionrulle. Vi får fem tuffa brudar i lyxförpackning, slagsmål med gigantosamurajer, shoot-outs med zombienazister, flygstrider mot drakar, kraschande zeppelinare, exploderande tåg, galna robotar, blodtörstiga orcher och en skurk som är helt slut. Allt levererat så sjukt jävla serietidningssnyggt att jag nästan blir gråtfärdig. Jag får vibbar från 300 (inte så konstigt med tanke på att den visuella stilen är mer eller mindre identisk), mangaserier (tjejer i skoluniformer och samurajsvärd som sparkar stjärt), Inception (flera lager av medvetande/dröm), Shutter Island (dårhus som inte är vad det verkar vara), Hellboy (zombienazister som sagt), Scott Pilgrim vs the World (för sin upprepning av slagsmål/uppdrag), Aerosmiths gamla video Janie's Got A Gun (hela inledande fem minutrarna av filmen ungefär) och förstås små blinkningar till actionrullar som The Matrix, Resident Evil, Aeon Flux och faktiskt även inledande halvtimmen av Mutant Chronicles. Ovanpå det här serietidningsmumset lägger Zack en mörk story om en psykiskt och fysiskt misshandlad tjej som försöker slå tillbaka mot alla odds och återfå om inte sin frihet så åtminstone sin värdighet. Det är som en suggestiv och vacker men samtidigt svart saga som hämtad från de mörkaste hörnen av Bröderna Grimms sagovärld. Att femman inte sitter som en gjuten smäck beror på två saker. Smådetaljer kanske, men ändå. 1) I introt och utrot får vi en ganska onödig voice-over som känns konstlad och fånig. 2) Carla Gugino behöver inte prata med öststatsbrytning för det tillför inget till filmen. Jag hade dessutom velat ha ett ännu mörkare slut. Visst slutar det inte hundra procent lyckligt men jag tror filmen skulle tjänat ännu mer på att faktiskt vågat stänga den lilla strimma av hopp den lämnar i slutet helt. Huvudrollerna spelas av Emily Browning (Darkness Falls, The Uninvited), Abbie Cornish (A Good Year, Stop-Loss), Jena Malone (som varit en favvis ända sen jag såg henne i Livsverket för många år sen, du har även sett henne i Donnie Darko, The Dangerous Lives of Altar Boys och Saved! och har du inte det borde du göra det), Vanessa Hudgens (High Scool Musical 1-3) och Jamie Chung (Grown-Ups, Baksmällan 2). Alla känns väldigt bra i sina roller och passar perfekt in i sina respektive karaktärer.
Här skulle jag kunna avrunda med en lång harang om Vrångmannens sjukt felplacerade etta, men nöjer mig med att konstatera att han gav Drive Angry, denna fjärt i näsan, en trea så förstår ni själva att mannen inte har alla betygshästar i stallet.
/Surskägget

Super 8

@@@
Så var den alltså här. J.J. Abrams & Steven Spielbergs efterlängtade mastodontrulle. Året är 1979. Ett gäng unga vänner spelar in en zombiefilm (på super-8 naturligtvis) och bevittnar en tågkrasch. Någonting stort, som varit inlåst i en av godsvagnarna, börjar i sann monsteranda härja i staden. Bra tempo, ungarna som vi följer är ytterst trovärdiga (vart hittar de alla makalösa barnskådisar), lite skoj, lite action och litervis med sentimentalitet som får E.T. att rodna och vilja åka hem IGEN! Det är den biten som drar ner betyget för mig. Jag garvar t.o.m ofrivilligt ett par gånger när glansiga barnögon blandas med ”gråt nu” stråkar. Jag är nog en gammal cyniker för tjejen framför mig i biografen snörvlade friskt några gånger. Att försöka hitta tillbaka till Spielberg-åttiotalskänslan funkar jättebra på denne Vrångman men har ingen aning om dagens biopublik bryr sig eller ens vill ha det. En hygglig popcornrulle alltså med lite besvikelse i kanten som förmodligen (och förhoppningsvis) inte visar sig vara sommarens bästa. Den verkar t.o.m gå lite trögt på bio i USA. Vad säger vår vän och spågubbe Kuntza om det månne?
/Vrångmannen

Priest

@
Recept på total katastrof:

1 dl western
3 dl vampyrer
500 gr usla CGI-effekter
3 msk Mad Max
1 krm halvkända skådisar
Rör ner western och vampyrer i en bunke. Rör om väl. Låt jäsa och häll på CGI. Krydda med Mad Max och lite halvkända skådisar, t ex Paul Bettany och Karl Urban. Häll i form och låt grädda på 200 klichéer i 85 minuter. Servera.
/Surskägget

Harry Potter x 7

Snart är det dags för film åtta, den sista (tack och lov) i det superambitiösa filmprojektet som påbörjades för tio år sedan. Tänk er, tio år av Harry Potter med en ny film typ en gång per ett och ett halvt år. Härligt. Eller inte. Eftersom att sista filmen snart är här valde jag att slå mig ner och se igenom de första sju filmerna på raken för att kunna rapportera till alla er så att ni slipper se dem. Först och främst kan man konstatera att det kommer komma en hel del spoilers i texten nedan så har ni levt i en grotta och inte har koll på att Dumbledore dör i film sex så sluta läs här. Oops.

Hursomhelst. Harry Potterfilmerna följer en ganska stadig mall vilken ser ut något i stil med det här.

1. Harry Potter är hos sina styvföräldrar som hatar honom.

2. Harry Potter förnedrar dem lite och åker till Hogwarts (som är skolan där han lär sig att bli trollkarl).

3. Harry Potter träffar sina vänner Hermione och Ron.

4. De ligger med varandra. (HAHAHAHA neeeej skojade lite bara för att se om du var vaken.)

5. En ny lärare i konsten att försvara sig mot svartmagi presenteras inför alla samlade elever och lärare.

6. En av lärarna är mystisk, skum och förmodligen ond och utsätts därför för barnens granskande blickar och konspirationsteorier.

7. Trots att ond bråd död och svart magi utspelar sig framför alla vuxna superduktiga trollkarlar skiter de i ungarna och låter dem som knappt har magikunskaper överhuvudtaget att sköta hand om problemet.

8. Det visar sig att läraren ungarna misstänkt inte alls är den skyldige och att den skyldige är någon som de absolut inte misstänkte alls.

9. Skurken är alltid läraren i konsten att försvara sig mot svartmagi (ja till och med han snälla varulven är skurken för han ställer till det trots att han är snäll egentligen).

10. Harry Potter lyckas besegra skurken mest för att han råkar vara född med otroliga krafter.

11. Skolavslutning.

12. Repeat i nästa film.

Det som är mest fantastiskt med Harry Potterfilmerna (böckerna säger jag inget om för dem har jag inte läst) är att det mer eller mindre inte händer någonting överhuvudtaget på två och en halv timme som filmerna är i snitt. Ingenting. Vi snackar alltså sju filmer (snart åtta) där det egentligen inte händer mer än vad man skulle kunna summera i en enda mening. Vissa filmer händer det mindre än andra i, och många gånger när jag satt och tittade på eftertexterna rulla undrade jag för mig själv vad som egentligen hänt under de två och en halv timnar jag tittat på filmen. Svaret: väldigt lite. Ändå ska det dras ut på detta ingenting i två och en halv timme och åtta filmer. Ååååååååååååååh!

Dåså. Lite betyg på eländet också.

Harry Potter och De Vises Sten - @@

Harry Potter och Hemligheternas Kammare - @@

Harry Potter och Fången från Azkaban - @

Harry Potter och Den Flammande Bägaren - @@

Harry Potter och Fenixorden - @

Harry Potter och Halvblodsprinsen - @

Harry Potter och Dödsrelikerna del ett - @

Hade man kortat ner filmerna med minst en timme och faktiskt haft något intressant att säga i åtta filmer hade säkert betygen blivit annorlunda för på det stora hela är det ju rätt fläskiga produktioner med en hel del duktiga skådisar inblandade. Men det händer ju inget och allt är så förbannad tråkigt att de filmer som fick tvåor i betyg ska vara glada över ens det lilla. Snart är åtminstone sista filmen här och så var det bra med det.

/Surskägget