Dagens Sågning

Mannen på Taket
@
Ibland är en film bara så rakt igenom uselt värdelös att man inte ens vet var fan man ska börja såga den. Men visst, vi kan börja med tempot. Den här filmen får allt Roy Andersson nånsin gjort att kännas som en MTV-video. Segt är bara förnamnet. Långsamt efternamnet. Trögt mellannamnet.
Introt på sjukhuset som ska vara spännande kan man med gott samvete spela upp för folk med sömnproblem för somnar du inte efter fem minuter här är det nåt fel på dig. Filmen är nästan två timmar lång (känns som fyra) vilket är ungefär 60 minuter för mycket. Klipp ner den till 55 minuter och kör den som tevefilm så kanske jag kan sträcka mig till en tvåa. ”Actionscenerna” är bland de tråkigaste som fångats på film. Bosse Wideberg kan ha stått och skrikit ”panga på” hur mycket han velat under filminspelningen för jag kan ändå garantera att ingen jänkare nånsin blivit avundsjuk (snarare fulla av skratt). Det pangas mer på 30 sekunder i de gamla Keystone Kops stumfilmerna från 10-talet än under hela den här jävla filmjäveln. Och när det väl ska till att pangas är det så amatörmässigt filmat och utfört att om jag skulle ge en kamera till min sexårige grabb skulle han filma det snyggare, bättre och coolare.
Visst, man kan hävda att filmen är från -76 och att man inte hade alla tuffa specialeffekter som man har idag. Mitt svar på det är: Dirty Harry (1971), The French Connection (1971), Magnum Force (1973), Scorpio (1973), Death Wish (1974), Assault on Precinct 13 (1976) och The Enforcer (1976). Det mina vänner är riktiga actionfilmer med gott om pang pang och fullt ställ.
Dessa filmer är också ett bra exempel på hur ”dokumentär känsla” kan betyda helt olika saker. I alla dessa filmer tillför detta dokumentära ett skitigt skikt som förhöjer upplevelsen och får en att leva sig in i filmerna mer då de känns äkta. I Widebergs fall blir det som att man försökt fånga vardagen som i 99% av tiden är grå och trist. Därmed blir också filmen grå och trist.
Scenen när polisen ”stormar” vår vän mannen på taket och ska vara den stora häftiga slutuppgörelsen är så tafflig att man skäms å alla stuntmäns vägnar och hoppas att de efter alla dessa år äntligen kan ha lagt detta fiasko bakom sig. Så vad du än gör – gå inte på alla lögner maskerade som hyllningar om den här filmen. Skit är alltid skit oavsett vem som suttit i registolen.
/Surskägget