Blue Mountain State: The Rise of Thadland

@@@
För alla(?) oss fans av kortlivade teveserien Blue Mountain State kommer här ett par år för sent en film som en gång för alla knyter ihop säcken. Hahahaha! Dårarna från Flandern är tillbaka och det är inte en dag för sent. Eller? Alan Ritchson (som även haft en mindre roll i Hunger Gamesrullarna) är otroligt, fantastiskt rolig i rollen som Thad. Sällan har vi på film sett någon som är såååååå heeeeeelt slut i huvudet som han. HAHAHAHAHA! Orkar knappt se honom. Ge honom alla stora komediroller nu på en gång. Tyvärr är det inte riktigt nån annan som kommer upp i hans nivå (precis som i teveserien faktiskt). Och däri ligger filmens svaghet. Det finns många gags och många stora skratt men 90% kretsar kring Thad. De andra karaktärerna är liksom överskuggade helt och när det bara är de i bild sitter vi mest och väntar på Thad igen. Därför blir inte betyget högre även om det är en stor skrattfest.
/Surskägget

Hot Bot

@
Varför skulle man ens vilja skriva, regissera, producera eller vara med i den här dyngan?
/Surskägget

Captain America: Civil War

@@@@
Jajamän, del tre håller för förväntningarna. Även om jag kan tycka att tvåan fortfarande är den starkaste i trilogin (och rent generellt den näst bästa filmen i hela Marvelserien med enbart första Avengers som bättre) så ligger del tre inte så långt efter. Vi öppnar upp med en fartfylld actionsekvens direkt som knyter ihop säcken en del från tvåan innan det är dags för lite sammanfattande handling. Det intressanta är att man här precis som i Batman v Superman: Dawn of Justice tar tag i ett problem som jag alltid funderat på men som ingen serietidningsfilm riktigt berört förrän nu. Nämligen det enkla faktum att en hel del vanligt folk dör som flugor medan hjältarna pucklar på skurkarna. Visst är det coolt att se 40 ton Hulk jaga utomjordingar rakt genom ett hus som sedan rasar omkull. Det vi inte får se dock är förstås de hundratals människorna som dör i raset. De råkade vara på fel ställe vid fel tillfälle helt enkelt. Batman anklagar Superman för detta. Här är det general Ross (William Hurt) som via FN anklagar Avengers och vill tvinga dem att skriva på ett avtal som ger FN bestämmande rätt över Avengers. Detta i sin tur delar upp Avengers i två läger med Iron Man i täten för de som tycker att man ska skriva på och Captain America i täten för de som tycker att en påskrift är lika med att bli schackpjäser utan egna tankar eller samveten. För Cap'n är det lite för likt vad Hydra en gång var. Häri ligger lite av filmens svaghet. Det är aldrig helt kristallklart varför Iron Man och Cap'n väljer som de gör och deras argumentation för och emot sina respektive ståndpunkter är lite svajiga. Förståeligt förstås eftersom att man måste se till att karaktärerna kan komma överens i nästa Avengersfilm. Balansen mellan att låta hjältar puckla på varandra utan en direkt skurk hanteras väl. Skurken finns i bakgrunden och vi kan heja på både Iron Mans och Cap'ns respektive lag utan att det känns för konstigt. Filmen introducerar också Black Panther som en jävligt ball karaktär vi genast vill ha en egen film om och framförallt äntligen en Spider-Man värd namnet efter att Raimi sa upp sig från registolen. Här är det old school Spidey som gäller, full med oneliners och massa snacka medan han slåss. Precis som det ska vara. Mitt gamla Spideyhjärta klappar extra varmt för denna härliga boost efter de två urtrista Amazing Spider-Manfilmerna. Mer sånt.
/Surskägget

The Impossible

@@@
Precis som man bara behöver säga 9/11 eller World Trade Center så räcker det med att säga tsunamin för att alla ska veta exakt vad man pratar om. Tsunamin som slog till och ödelade större delar av Thailands kust drabbade givetvis thailändarna främst men även t ex oss i Sverige som turistar där friskt. The Impossible handlar om en av de många familjerna som var där och deras öde. Mamma (spelad av Naomi Watts), pappa (Ewan McGregor) och tre pojkar i åldrarna 5-11. Samtliga överlevde (nej det är ingen spoiler, det fattar vem som helst att man inte gör en film om en familj där alla dog) och här får vi främst följa de ohyggliga minuterna när tsunamin slår till och hur de hjälplöst driver runt i vattnet samt efterföljande dagar när de försöker hitta varandra på diverse sjukhus. Sekvensen i vattnet där vi får följa Watts och den äldste sonen är oerhört stark. Det känns verkligen som att vi är där med de bägge karaktärerna i vattnet och kippar efter luft. Av nån anledning får vi dock inte följa McGregors upplevelser i vattnet och ej heller de två yngre pojkarnas ofrivilliga simturer. Det är synd för det förtar en hel del av familjekänslan man vill uppnå. Resten av filmen är ganska standard där vi följer ena hälften av familjen på sjukhus och andra halvan som letar. Lite Hollywoodklassiskt oj-vi-sprang-visst-om-varandra-hela-tiden senare förenas familjen och flyger hem. Slutet gott allting gott. Hade hoppats på lite tyngre och köttigare story, men det var som att efter den maffiga tsunamisekvensen gick luften ur resten av filmen.
/Surskägget

The Outsiders (Director's Cut)

@@@@
Jag har redan recenserat den här om än som hastigast i The Actor's: Tom Cruise men Coppola släppte för ett tag sedan en director's cut som är ca 30 minuter längre och som bättre följer boken filmen är baserad på. Framförallt är det väl Rob Lowe som blev mest glad när denna version släpptes då hans karaktär helt plötsligt får betydligt mer tid på duken än i originalversionen. Director's cut kan vara både bra och dåliga och Ridley Scott har ju gjort en karriär vid sidan av att alltid klippa om sina filmer femtielva gånger. Här är det dock berättigat och vi får betydligt mer kött på benen i denna version än originalet vilken ger filmen ett större djup och mer tyngd. Coppola har med denna version på ett sätt skapat en helt ny film som ger oss betydligt större inblick i dessa fattiga rockabillygrabbars liv. Sedan är det alltid kul att se så många stjärnor i en och samma film. C. Thomas Howell och Ralph Macchio i huvudrollerna må vara halvt bespottade på idag men snubbarna kunde leverera back in the day och förtjänar absolut sin femton minuter i rampljuset. Matt Dillon, Rob Lowe, Emilio Estevez, Patrick Swayze och Tom Cruise är alla stabila i sina biroller och det är redan här klart och tydligt att de skulle få stora karriärer. Enda större kvinnliga rollen spelas av Diane Lane och även hon lyckas glänsa i de få scener hon är med i. Det här är bra skit helt enkelt.
/Surskägget

Eat, Pray, Love

@@
Boring schmoring. Julia Roberts skiljer sig och åker i tur och ordning till Italien, Indien och Bali för att "hitta sig själv". Hennes karaktär genomgår ingen som helst förvandling och är exakt densamma i början som i slutet av filmen vilket kan tyckas märkligt eftersom hela idén går ut på att hon ska hitta sig själv och bli en ny person. Baserad på en bok som tydligen handlar om exakt samma sak och som författarinnan skrev om sin egna resa till Italien, Indien och Bali på jakt efter sig själv. Av nån oklar anledning blev boken en succé och därmed film. 2 timmar och 15 minuter och det händer ingenting. Roberts är en bra skådis men har en tom och trist karaktär att jobba med. Räddningen från en etta heter Javier Bardem och han dyker upp först när det är 45 minuter kvar av filmen. Min fru säger att jag inte förstår filmen för: "du är inte kvinna". Ja, det är korrekt, jag är inte kvinna. Men jag vet vad som är boring schmoring och det här är boring schmoring.
/Surskägget

Hotell Marigold

@@@
Ett gäng brittiska pensionärer med olika bakgrund flyttar till ett pensionat i Indien där de för en hyfsat billig penning kan leva ut sina sista dagar på ett sätt som de inte skulle kunna tillåta sig hemma i England. Alla åker dit med sin egna agenda och givetvis uppstår vänskap, kärlek och bråk dem emellan. Det är lite småmysigt och det hela puttrar på med lite lagom doser smågarv med jämna mellanrum. Det är välspelat, det är välregisserat och det är väldigt standard 1A-vi-har-sett-det-förr. Inget nytt under solen och filmen bleknar i minnet som ett foto som lämnas i solljus. En bunt brittiska gamlingar med som Judi Dench, Tom Wilkinson, Bill Nighy och Maggie Smith.
/Surskägget

Woman in Gold

@@@
Ett stycke intressant nutidshistoria. En gammal judisk kvinna (spelad av Helen Mirren) är den enda överlevande i sin familj efter att nazisterna dödat de flesta andra och de få överlevande nu flera år efter kriget dött av gammal ålder. Nazisterna stal en massa värdefulla tavlor av hennes familj som nu hänger på konstmuseum i Österrike. I början av 90-talet får hon (och alla andra som blivit bestulna på sina ägodelar av nazisterna) möjlighet att få tillbaka sina tavlor. Dock är tavlorna så pass värda (över 100 miljoner dollar) och så pass kända i både Österrike och hela världen (som en karaktär säger: det är Österrikes Mona Lisa) att Österrikiska staten inte är supersugen på att lämna tillbaka tavlorna och hittar massa juridiska kryphål. Hon anlitar då en ung och oerfaren advokat (spelad av Ryan Reynolds) då han är nära vän till familjen. Tillsammans trotsar de sig igenom systemet ändå upp i högsta domstolen och vinner till slut tillbaka tavlorna. Filmen berättar dels den historien och dels hennes liv under kriget som vi får se växelklippas mellan varandra. Välspelad och intressant, men också en film som bleknar fort. Redan nu bara ett par dagar efter att jag såg den är den knappt en skugga av ett minne och om ett par år har jag förmodligen glömt den helt.
/Surskägget

Stoker

@@
Jaha ja. Här har vi en film som är så sjukt snygg och välregisserad där jag faktiskt ett par gånger utbrister för mig själv: "fy fan vilken snygg kameravinkel". Samtidigt är den så in i bomben jäkla super boring så jag nästan svimmade. Storyn är en klassiker. Främling flyttar in hos familj och visar sig vara bängknäpp. Exakt samma story berättades i The Guest faktiskt. Familjemedlem dör och i tät anslutning till detta dyker en främling upp. Här i Stoker är det brorsan till den döde, i The Guest en väldigt nära vän. Främlingen är charmig, smart och snygg och nästlar snabbt in sig i familjen. Dock visar det sig ganska omgående att främlingen är helt bindgalen och en hel stapel med lik börjar dyka upp i främlingens kölvatten. Där The Guest var spännande, pang på, actionspäckad och intressant hela tiden är Stoker bara långsam, tråkig och mestadels ointressant. Det hjälper inte heller att Stoker är så artsy fartsy så van Gogh skar av sig ett öra till (ja zombie van Gogh, vadårå!?!?!?). Enda anledningen till att det inte blir en etta i betyg är just att den är så förbannat jäkla snygg. Allt från cinematografi, kostym och dekor till ljussättning och färgsättning. Men en snygg film gör ingen sommar och när handlingen är som ett stort sömnpiller hjälper det inte att det är snyggt.
/Surskägget
Vrångmannen hade som vanligt ätit galenpiller hela dagen innan han såg filmen.

Blue Jasmine

@@@@
Vad fan vi kör en Woody Allen till. Som vanligt med honom finns det alltid minst fem filmer man inte sett bara för att man gjort ett uppehåll nåt år så hinner han prångla ut en bunt filmer på den tiden. Här har han valt att "bara" skriva manus och regissera och för en gångs skull är det faktiskt ingen karaktär som är Woody Allen (även i de filmer han inte är med i själv finns det alltid en karaktär som är en nervös, hypokondriker som babblar alldeles för mycket mest hela tiden). Här handlar det om Jasmine (Cate Blanchett) en före detta rikemanshustru som efter finansskandal blivit av med sin man (Alec Baldwin) och därmed alla pengar och tvingas flytta från New Yorks lyxsviter till syrran (Sally Hawkins) i San Francisco som lever allt annat än rikt. Ju mer av storyn som nystas upp desto mer inser vi att det lyxliv Jasmine levde på sin mans pengar var uppbyggt kring lögner, skattefiffel och annat fusk som lett till att mängder med människor blivit lurade på sina besparingar. Inte minst syrran och hennes ex-man (Andrew Dice Clay). Allen måste vara en av de bästa på personregi. Bobby Cannavale som på sin höjd är en okej birollskille du känner igen lite vagt men inte vet var du sett levererar ett otroligt porträtt av syrrans nya kille. Alec Baldwin är kanon. Sally Hawkins underbar. Andrew Dice Clay fantastisk. Och Cate Blanchett helt makalös. Lätt hennes absolut bästa prestation nånsin och en som hon mycket välförtjänt vann en Oscar för. En stor liten film som man säger om en person i kris och samtidigt en svidande kritik av dagens banker och deras fuffens affärer.
/Surskägget