Julkalendern 24 dec: Klappjakten

@@@

HAHAHAHAHAHAHA! Arnold Schwarzenegger och Sinbad (SINBAD!!! HAHAHAHA!) slåss för att få tag på en actionfigur (Turbo Man! TURBO MAN!!! HAHAHAHAHA!) till sina respektive söner i julruschen. Naturligtvis är Turbo Man (HAHAHA!) extremt populär och helt slutsåld överallt. Inte hjälper det heller att Arnie spelar en snubbe som mer eller mindre alltid jobbar och som aldrig har tid för familjen. Detta är helt enkelt Arnies sista chans att visa sin son att han älskar honom. Genom att köpa en actionfigur! Han köper sin unges kärlek! Aaaaaaaaaaaah, man blir alldeles varm i hjärtat. Kampen om att hitta en Turbo Man öppnar upp för en hel del fula tricks och knep mellan Arnie och Sinbad och hela filmen är i princip en enda stor skrattfest (kanske inte alltid av "rätt" anledningar). Jaaaaa, det är en etta egentligen, men kanske en femma nånstans ändå. Ni vet ju! Överdrivet, over the top, totalt osannolikt, ganska ruttet och amerikansk sensmoral så det stinker ända upp till himlen meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen måste jag säga det igen? Arnie och Sinbad. Slåss. Om. En. Actionfigur. Under julruschen. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
/Surskägget

Julkalendern 23 dec: The Family Man

@@-
Men vad är det här? Vad ÄÄÄÄR D-E-T H-Ä-R?!! Nicholas Cage spelar en rik börsmäklare som får tillfälle att se hur hans liv egentligen skulle ha sett ut om han hade gift sig med sin ungdoms kärlek. Det blir plötsligt vardag i förorten med barn, kåk och amorteringar men också mycket saknad kärlek i juletid. Vad hände med Nicolas Cage? Var inte han ballast och bäst förr (Vampire’s Kiss, Wild at Heart, Leaving Las Vegas, The Rock.. etc)? Rullarna han gör nuförtiden är oftast anskrämliga (med undantag för Lord of War som är FANTASTISK!). Antingen har han världens sämsta manager eller också gör han vad som helst för pengar och kan faktiskt inte läsa. Suck. Julstämningen är självklart hotad men jag ska hålla fanan högt och...zzzzzzzZZZZZZ!
/Vrångmannen

@
Jag håller med Vrångmannen i mångt och mycket av det han skrev i sin recension förutom att jag tycker filmen är sämre än han anser. Detta för att jag kommit underfund med att den här filmen är betydligt farligare och hemskare än den vid första anblick ser ut att vara. Faktum är att den här filmen måste vara ondskan själv och därför rekommenderar jag verkligen alla att undvika att se den. Varför undrar ni? Jo, såhär är det. Nic Cages filmer INNAN The Family Man: Rumble Fish, Birdy, Raising Arizona, Mångalen, Vampire's Kiss, Wild At Heart, Red Rock West, Leaving Las Vegas, It Could Happen To You, Kiss of Death, Trapped In Paradise, The Rock, Con Air, Face/Off, Snake Eyes, Bringing Out The Dead och Gone in 60 Seconds. Nic Cages filmer EFTER The Family Man: Kapten Corellis Mandolin, Windtalkers, Matchstick Men, National Treasure 1+2, The Weather Man, The Wicker Man, Ghost Rider, Next och Knowing. Ni ser mönstret va? Innan The Family Man gjorde han bra rullar, efter The Family Man har han bara gjort skit med Lord of War som enda undantag (Adaption är vare sig bra eller dålig, den bara är). Med andra ord passa er för The Family Man innan förbannelsen drabbar er också!
/Surskägget

Julkalendern 22 dec: Polarexpressen

@@@

Robert Zemeckis (Forrest Gump, Tillbaka Till Framtiden) lattjade lite med att spela in riktiga skådisar och sedan animera dem långt (nåja) innan han gjorde sköna Beowulf med en nyutvecklad teknik för en skum blandning av animerat och riktigt. I Polarexpressen känns animeringen mer animerad än i Beowulf (fattar knappt själv vad jag menar) och det märks att detta var en teknik i utvecklingsstadiet. Tom Hanks gör både röst och ansikte åt en tågkonduktör (han gör ytterligare fyra roller bl a som Tomten) på Polarexpressen, ett tåg på väg till självaste Jultomtens verkstad. Med på tåget har vi en liten pojk som börjat tvivla på Jultomtens existens men som nu får chansen att se att Tomten verkligen finns. Han råkar självklart ut för en mängd små äventyr under resans gång och även en bunt små äventyr när han väl är på plats i Nordpolen. Snygg animering, hyfsade actionsekvenser och bra tempo bjussas det på, men storyn är kanske inte alltid den mest originella eller övertygande. Kom dock ihåg att detta är en rulle för barn, och som sådan fyller den helt klart sin funktion.

/Surskägget

Julkalendern 21 dec: Little Women

@@@@

Nej jag skäms inte att ge den en fyra! Winona Ryder är sötast och bäst och därmed basta! Detta är ännu en i raden av många inspelningar av en mycket populär bok med samma namn (en annan riktigt bra version är den från 1933 med Katharine Hepburn i huvudrollen) och det är lätt att förstå varför den filmatiserats gång på gång. Det är en tidlös berättelse om syskonskap, kärlek, uppväxt och familj. Och jul förstås. Även om inte hela filmen utspelas kring julen får vi många fina scener från julfirandet hos familjen March som det hela handlar om. Vi får träffa fyra systrar March spelade av Ryder, Samantha Mathis, Claire Danes och Trini Alvarado (även Kirsten Dunst spelar en av systrarna som mindre). Det är mitt under inbördeskriget i USA och pappan är ute och på slagfältet. Mamma Susan Sarandon får ta hand om ruljangsen hemma samtidigt som döttrarna blir kära i Christian Bale och Eric Stoltz, åtminstone tills Gabriel Byrne dyker upp och snor Ryders hjärta. Fullt med duktiga skådisar med andra ord och för alla som gillar sina kostymfilmer är detta förstås rena rama....wait for it...julafton!

/Surskägget

@@+
Nö nö nö nöööö! Tjejerna är glada. Nö nö nö nöööö! Nu hände det något tragiskt. Nö nö nö nöööö! Dom håller ihop i vått och torrt. Nö nö nö nöööö! Skruva på stråkarna så tårarna rinner och pengarna flödar..
Hehehe ok jag ska vara hyggligt snäll. Den här snyftaren är klockrent riktad åt en kvinnlig publik om man ska vara Hollywoodpengsynisk och de som förmodligen älskade den gamla romanklassikern. Så vitt jag förstår det så har Little Women filmats flertalet gånger genom åren (bl.a med Katherine Hepburn 1933) och även satts upp som pjäser och dyligt. Nö nö nö nöööö! Jänkarnas alldeles egna Barnen från Frostmofjället (fast mer påkostad och med stora stjärnor). Inget för den här vrånga gamla gubbjäveln men den är väl knappt ok, typ.
/Vrångmannen

Julkalendern 20 dec: The Holiday

@@@-

Det här är en rulle som jag normalt inte skulle gilla. Cameron Diaz spelar en framgångsrik trailerproducent i Hollywood som efter ett rasat förhållande behöver ta lite semester över jul. Hon hittar på nätet en person (Kate Winslet, också med brustet hjärta) som bor i Surrey, England och de byter bostad för att komma bort från det vanliga. Diaz busar omkring i den snöiga staden och hittar kärleken i snälle och omtänksamme Jude Law. Winslet busar omkring i varma L.A och hittar drömkärleken i snälle och omtänksamme Jack Black. Det låter inte speciellt spännande och det är det inte. Däremot är filmen sådär ogenerat snäll och söndagsunderhållande på ett sätt som får en att dra på smilbanden en smula och den bjuder på gott om julstämning. The Holiday är alltså den typen av film som jag vanligtvis älskar att såga sönder med något rostigt men glöggdoften gör mig mild och snöovädret utanför fönstret gör mig ljuv. Hjälp mig.

/Vrångmannen

@@@+

Det finns en hel del att gilla med den här filmen. Cameron Diaz, Kate Winslet, Jude Law och Jack Black är inte bara bra skådisar utan oerhört charmiga sådana också. Få killar skulle väl knappast gnälla att fastna i en snötäckt stuga ute på engelska heden med Diaz. Lika få tjejer skulle väl gnälla om de hamnade där med Jude Law. Samma sak med Kate. Okej. Jack Black kanske inte är den mest fysiskt attraktive snubben, men han har humorn och snällheten och det räcker för många tjejer det med. Gillar även dialogen, hur kärleken spirar och motsatsförhållandet mellan supersoliga LA i december kring jul och snöiga, supergrå och molntäckta England. Visst, det här skulle kunna kallas "fruntimmersrulle" och det gör den säkert av somliga också, men faktum är att det är en trevlig, mysig och skön rulle med lagom doser kärlek och julmys. Och sånt kan behövas ibland mellan Cobra och Commando.

/Surskägget

Julkalendern 19 dec: It's A Wonderful Life

@@@@@

Ni kanske trodde att vi skulle spara den här filmen till julafton i vår kalender eftersom att det är tradition i USA att köra den varje jul (ungefär som vi har Kalle Anka och Karl-Bertil) meeeeeen icke! Detta är förstås en av de inte bara bästa julfilmerna, utan en av de riktigt stora klassikerna genom tiderna. Regissören Frank Capra är en av pionjärerna inom Hollywoodfilmen och gav oss utöver denna klassiker även såna tidlösa filmer som It Happened One Night (med Clark Gable och Claudette Colbert), Mr Deeds Goes to Town (med Gary Cooper och sedan gjord av Adam Sandler som Mr Deeds) och Mr Smith Goes to Washington med James Stewart som även har huvudrollen i denna rulle. I korthet går det ut på att George Bailey (Stewart) får det knackigt ekonomiskt och funderar på självmord. Precis innan han ska hoppa från en bro kommer hans skyddsängel och visar George hur livet för de efterlevande och för staden skulle kunna se ut efter Georges död. Det är en dyster syn som möter George och som får honom att inse hur mycket han älskar sin familj och sina vänner och hur mycket de faktiskt älskar och behöver honom. Slutet gott, allting gott och George bestämmer sig för att livet är värt att leva trots allt. I slutet när alla står kring julgranen och sjunger Auld Lang Syne plingar det till i en av bjällrorna i granen vilket betyder att Georges skyddsängel fått sina vingar och blivit riktigt ängel. På med tårkanalen och njut av en riktigt God Jul!

/Surskägget

Julkalendern 18 dec: Black Christmas (1974)

@@@@
Vill ni bli lite skrämda i jul? Det här är en klassisk skräckthriller som än idag håller måttet. Den är riktigt riktigt obehaglig på bästa tänkbara sätt, t.o.m den svenska titeln: Stilla Natt Blodiga Natt är bra! Några tjejer, som bor vid ett universitet där de pluggar, blir kvar över jul när de flesta dragit. Plötsligt börjar telefonen ringa och en galen mansröst (japp, g-a-l-e-n!) vräker ur sig obsceniteter. Tjejerna roas lätt förskräckta av detta först men snart övergår snusket till dödshot. Det går snart upp för dem att de faktiskt inte är ensamma i huset. I mörkret. I natten. Black Christmas inspirerade John Carpenter till att göra Halloween och visst finns det många likheter. Oblodig men väldigt skicklig terror som använder mediet till fullo. Tydligen är den baserad på verkliga händelser och detta gör det bara jobbigare. En mycket bra kanadensisk rysare av Bob Clark som i stort sett bara gjort skit annars. Vad hände där? Här har han dock lyckats totalt. Jag kommer nog inte sova inatt för jag blir fan rädd bara jag skriver om skiten!
/Vrångmannen

P.S. Undvik den bedrövliga remaken från 2006.

Julkalendern 17 dec: Surviving Christmas

@@@

Hahahaha Ben Affleck i en julfilm. Då blir det väl bra? Damn straight att det blir! Ben spelar en ensam miljonär som betalar en familj att låtsas vara hans riktiga familj över julen och att dessutom göra det som han minns sina jular som liten med samma traditioner som då (som naturligtvis inte liknar familjens traditioner). De tycker förstås att det är märkligt men vill inte tacka nej till så feta pengar som erbjuds. Dock är ju Ben en riktigt pain-in-the-ass-snubbe som har noll koncept om verkliga livet och lever i sin rika lilla låtsasvärld. Självklart krockar rik vs fattig och många komiska situationer med hyfsat seriösa undertoner inträffar tills alla lär sig lite av varandra och blir bättre människor (hey! det är en goddamn julfilm! vad hade ni förväntat er? marsmänniskor som skjuter skallen av alla?). Utöver herr Affleck ser vi James Gandolfini (i helskägg hahahahahahaha), Christina Applegate och Udo Kier (hahahaha!) i en liten roll. Julstämning i stil med Bad Santa men inte lika elak.

/Surskägget

Julkalendern 16 dec: How the Grinch Stole Christmas

@
Den här filmen borde vara betydligt bättre egentligen, men Jim Carrey i grön Grinchsminkning blir aldrig rolig. Ron Howard i registolen har smällt på med en jäkla massa julstämning i form av blinkande lampor, julgranar överallt, dekorationer i varje gathörn och ett perfekt snötäcke. Problemet är att han smäller på för mycket så överdosering på pepparkaksgubbar, julnissar och julbockar är ett oundvikligt ont. Det i sin tur gör att man nästan börjar hata, om inte julen, så den lilla staden med de idiotiska invånarna nästan lika mycket som Grinchen. Eller som jag skrev i en kortare, mer kärnfull recension av filmen när vi gick igenom Ron Howards historik som regissör: "Jim Carreys sämsta film. Nej det spelar ingen roll att den är för barn. Den suger hästballe och är pisstråkig!" Där har ni det. Men om man önskar sig att få jul nertryckt i halsen tills det sprutar ut glögg genom öronen kanske det kan vara nåt för just dig.
/Surskägget

@@
Jim Carrey är faktiskt helt ok i den här rullen, i synnerhet gillar väl ungarna hans galna tokerier. Såg den på TV en trött eftermiddag någongång i långt-bort-i-stan. Medger att jag kollade ointresserat med ett halvt öga men garvade väl till då och då åt en del tokerier. Baserad på en barnbok jag aldrig ens tittat i men fattar att den är stor i staterna. Inget för Vrångmannen alltså (som är en finsmakare av helt oresonabla proportioner och bjussar på facit efter facit!) men går säkert hem klockrent hos barnen. Tokerier.
/Vrångmannen

Julkalendern 15 dec: Scrooged

@@@
Berättelsen ”En julsaga” från 1843 av Charles Dickens har i modern tid tolkats i oändligt många versioner, i synnerhet för TV. Här får vi en sprallig och påkostad version för stora duken från det glada 80-talet med en Bill Murray i toppform. Han spelar den grinige och själviske Frank Cross som leder ett framgångsrikt tv-bolag och kunde skita en hel hink i vänner, familj och framför allt julen (ett av julprogrammen han producerar visar tomten som mördarmaskin med automatvapen i högsta hugg hahaha!). I sedvanlig tradition får Frank nattligt besök av tre spöken. De visar honom julens riktiga innebörd samt lär honom en läxa så han skall bli snäll farbror. Scrooged är en underhållande julkomedi och faktiskt roligare idag än vad jag minns den från VH…VS…tiden då man hade film på klumpigt vis i plastig, tjock rektangel! Bill Murray är som sagt i skön form och garven är många trots att filmen inte riktigt lyfter. Scrooged lyckas till slut, om än hysteriskt paketerad, med att ge en riktig julstämning precis som den klassiska förlagan. Gott så.
/Vrångmannen

@@
Älskade den här som ung pöjk. Men istället för att gå runt och minnas den med glädje och värme i kroppen såg jag om den för nåt år sen och kunde krasst konstatera att tidens tand farit hårt åt denna lilla julfilm. Första halvtimmen eller så innan alla spöken börjar dyka upp är det faktiskt riktigt bra. Murray är så dryg och elak att man vill kasta en lussebulle i nyllet på honom (alternativt trycka upp en julgran där solen inte skiner). Men så kommer spökena, Murray får se en bunt alternativa jular, han blir blödig och vek på gamla dagar, specialeffekterna är sämre än vad 80-talsfilmer brukar ha generellt och det mesta blir en ganska trött och tradig julgröt vi önskar vi sluppit. Den får en tvåa i betyg för första halvtimmen, för att Murray är ganska kul nästan hela tiden (även om han är klart under par) och för den härliga Al Green/Annie Lennoxduetten Put A Little Love In Your Heart.

/Surskägget

Julkalendern 14 dec: The Nightmare Before Christmas

@@@@

När Tim Burton producerar julfilm förstår man snabbt att detta inte är ännu en standardrulle med glättiga plastjulgranar, tomtar i mängder och allmänt mys. Nej, i denna dockfilm skickas vi till en liten stad som kretsar kring det årliga Halloweenfirandet. Alla som bor i staden är spöken, häxor, zombies eller skelett som vår hjälte Jack Skellington. Det är han som är den officiella ringledaren varje Halloween och han som kommer på nya och förbättrade idéer varje år. Problemet är att Jack börjar tröttna på att enbart fira Halloween hela tiden. Han vill göra nåt annat vilket han får den dagen han av misstag råkar hamna i Julstaden. Snabbt snor han konceptet med Santa Claws och presenter och tar med sig hem till Halloweenstaden fast i en lite mer skrämmande tappning än vi vanliga dödliga är vana vid.

Filmen är fylld med en bunt härliga sång- och dansnummer signerade Burtons hovleverantör av musik Danny Elfman. Skivan är underbar att slänga på under julafton som ett skönt avbrott mellan Absolute Christmas IV och Svenska Julhits XVI. Dockorna och miljöerna är otroligt vackra och detaljrika och storyn passar både vuxna och barn som kan hitta olika saker att roas av.

/Surskägget

Julkalendern 13 dec: The Money Train

@@-
Wesley Snipes och Woody Harrelson är styvbrorsor och bägge poliser. Harrelson spelar bort sina pengar och blir skyldig maffian såna summor så de hotar honom till livet (hur hotar man en polis till livet och kommer undan med det åååååh?!). Snipes och Harrelson planerar då att råna ”The Money Train” som med pansar och tung bevakning fraktar pengar genom tunnelbanan mitt på självaste julafton . Det här är en tråkig, ospännande och ganska platt actionthriller men julstämningen vägrar låta mig se endast det negativa. Woody och Wesley har väl en rätt skön jargong ibland och Jennifer Lopez i en tidig roll (också hon polis!) gör inte ont på ögat. Synd på en annars så klockren etta i betyg.
/Vrångmannen

@@
Det här är en rätt så onödig film. Visst, ibland vill man bara ha väldigt enkel och basic dumaction, men då är det liksom bättre att slänga på nåt med Seagal så får man ju i alla fall sina elaka aikidokast på ögat. Money Train är inte usel men långt ifrån bra. Typ knappt okej. Lopez visar tutten vill jag minnas men inte ens det höjer temperaturen på detta julfilmsmagplask.
/Surskägget

Julkalendern 12 dec: Ensam Hemma

@@@

John Hughes har alltid nånstans gillat sin snubbelhumor. Trots att de flesta av hans tidiga filmer är dialogbaserade fanns det alltid nåt litet element av fysisk komedi (tänk Emilio Estevez klättra över tidningshyllan de satt fast i dörröppningen i Breakfast Club t ex). Med Ensam Hemma gick Hughes in i 90-talet och bestämde sig för att köra på med en film där komiken är fast förankrad i gammal hederlig ramla-på-arslet-och-slå-sig-skämt (Hughes skrev alltså bara manus till denna, den är regisserad av Chris Columbus numera mest känd för de första Harry Potterrullarna).

Lille Kevin (Macaulay Culkin), åtta år, blir av misstag lämnad kvar hemma när hela familjen sticker till Paris över jullovet. Först är allt frid och fröjd och Kevin njuter av att få göra vad fan han vill, men snart nog dyker det upp två inbrottstjuvar (Joe Pesci hahahaha och Daniel Stern). Eftersom att detta är en familjefilm lyckas Kevin ordna en bunt fällor runt om och i huset och när Pesci och Stern försöker ta sig in åker de på fler och fler smällar á la gammal klassisk stumfilmshumor.

Ja, filmen kräver att tittaren ska köpa att en liten åttaårig snorunge kan avväpna och oskadliggöra två tuffa inbrottstjuvar, men gör man det får man rätt så många kul skämt (om man gillar sin faller-omkull-på-röven-och-skriker-aaaaaaaj!-humor). Som familjefilm funkar den perfekt. Jultider, barn som vinner över vuxna och lyckliga slut faller väl ut hos de flesta ungar.

/Surskägget

@@
Just det. Ungar. Det här är väl en familjefilm som mest riktar sig till barnen. Måste säga att jag som vuxen-isch har ganska tråkigt när jag ser det här. Eftersom jag fortfarande har lite julstämning i mig kvar från förra recensionen (och förhoppningsvis snart några järn!) så jag ska ändå försöka fokusera på det positiva, i synnerhet eftersom den här filmen inte är gjord med mig i åtanke som publik i första hand. Det mysiga musiktemat av John ”Gör allt åt Spielberg” Williams har både julstämning, bus och äventyr inbakat i tonerna. John Candy, här i liten roll, är alltid en fröjd att se. Några av fällorna som Macaulay Culkin sätter för skurkarna är finurliga (och borde ha dödat dom tre gånger om i en allvarligare film). Pizzorna familjen beställer hem i början av filmen är asdyra. 150 DOLLAR och då är det år 1990!! ÅÅÅÅÅH! Culkin f ö gick det ju sådär för i branschen med drogproblem i tonåren, varierade bråk och senare lite udda indierullar. DÄR har vi en film jag skulle vilja se. Vad hände med Culkin och vad gör han egentligen nuförtiden när han är ensam hemma?
/Vrångmannen

Julkalendern 11 dec: Dödligt Vapen

@@@@
Behöver jag berätta vad den här filmen handlar om så blir jag vansinnig. Gör det i alla fall. I ALLA FALL! Martin Riggs (Mel Gibson) är en ung självmordsbenägen supersnut (han ÄR actually ett dödligt vapen) och Roger Murtaugh (Danny Glover) är en gammal polis som ser fram emot pensionen. De blir ett udda L.A team mitt i värsta julrushen och löser fallet med härligt övervåld a’la Hollywood samt busiga one-liners. De gillar inte först varandra men blir till slut förstås de bästa av vänner. En actionfilm på kartan och jag känner ingen som inte har sett den här minst två gånger. Dödligt Vapen banade lite väg för en ny typ av action där humorn var viktig och våldet skruvades till. Har man humor och charm så kan man vara hårdare. Det här är en riktigt bra actionrulle på alla plan (även om jag ändå föredrar uppföljaren Dödligt Vapen II). Det enda som stör mig idag är de galna saxofonerna i filmmusiken, annars är den fan i mig tidlös.
/Vrångmannen

@@@@@
Återigen ett manus av Shane Black (se Kiss Kiss Bang Bang nedan) och det är ju då naturligtvis som bäddat för fräcka oneliners, sköna karaktärer och onödigt (men filmtufft) övervåld som är superoverkligt egentligen men som i sammanhanget känns väldigt äkta (får jag se hjälten och skurken spöa på varandra så hårt som de gör i slutscenen här och sen inte behöva likkista båda två egentligen så vet jag inte). Minns att detta var första gången för mig som jag på bio såg en av hjältarna (Gibson i det här fallet) bli skjuten mitt i filmen. Jag trodde på riktigt att han var död och förstod ingenting. Hur kunde de döda huvudrollen när halva filmen är kvar? Vad är det här? VAD ÄR DET HÄR!? Sen visade det sig att han hade skottsäker väst. Det här tricket återanvänds ju av var och varannan actionrulle nuförtiden och det är inte spännande alls längre. Dödligt Vapen var dock först (såvitt jag vet och kan minnas) och bara det ger den klassikerstatus direkt. Att sen resten av filmen är sjukt underhållande med massor av härlig action, komedi och sjukt bra karaktärer som än idag känns ny och fräsch varje gång jag ser den betyder att ja - det är en femma!
/Surskägget

Julkalendern 10 dec: Gremlins

@@@

När jag var liten och den här rullen gick på bio (vi snackar 1984) och framförallt sedermera när den kom på VHS så var det helt klart en av favvorullarna som sågs om och om igen. Söta lilla Mogwai som efter lite vatten på sig spottade ur sig ett gäng inte lika söta hårbollar som dessutom åt efter midnatt och blev till Gremlins. Spänningen! Fartfylldheten! Komiken! Phoebe Cates (som ville gifta sig med mig innan det blev Kevin Kline)! Dessa elaka små monster som skapade oreda i julfriden var både läskiga och roliga på samma gång, och scenen i köket där diverse hushållsapparater används för att döda Gremlins på kreativa sätt var fantastisk. Även slutet i varuhuset var nagelbitande och spännande. Hade du frågat mig då hade jag sagt en femma. Sen växte jag upp och såg den inte på ett gäng år. När jag väl såg om den för ett par år sen föll hela min världsbild. Taffliga effekter, rätt trist tempo, tråkiga skämt och en huvudperson med noll karisma (hej Zach Galligan, vad gör du idag?). Och även om Phoebe Cates fortfarande ville gifta sig med mig var det inte samma sak. Hade du frågat mig då hade det blivit en etta. I mitten av ett och fem ligger tre och tills dess att jag ser om den är det där betyget hamnar.
/Surskägget

@@@@
Måste erkänna att det var över 20år sedan jag såg den här filmen. Känns helt galet nu när det slog mig. På den tiden det begav sig såg jag den nog minst 20 gånger på video precis som Skägget och älskade den. Även jag var sjukt tonårsförälskad i Phoebe Cates och på den tiden var effekterna grymma. Perfekt blandning av skräck och skratt med en av filmhistoriens kanske gulligaste varelser, Gizmo. Roligt också att filmen var barnförbjuden på bio i Sverige när den kom 1984 men barntillåten i USA hahaha! Sverige var ändå skönt på gamla Sven Melandertiden. Eftersom jag inte sett om Gremlins i vuxen ålder (men planerar att göra detta asap!) och eftersom att jag är fylld av glada minnen och den heliga julstämningen så måste betyget bli som jag minns den. Fantastiskt.
/Vrångmannen

Julkalendern 9 dec: Kiss Kiss Bang Bang

@@@@@
Manusförfattaren Shane Black (Dödligt Vapen, Den Siste Scouten, Long Kiss Goodnight) regidebuterar här med eget manus. Black gillar ju sina tuffa karaktärer och sin tuffa dialog. Resultatet är den här gången galet bra. GALET BRA! Harry (Robert ”Ge mannen alla priser” Downey Jr) spelar en småtjuv som genom några galna incidenter hamnar bland Hollywoods toppskikt mitt under juletid och spås mot alla odds en karriär som skådis. Han springer på sin gamla barndomskärlek som själv flyttat till Hollywood för att bli skådespelerska och känslor uppstår. Allt ser ut att gå vägen för Harry. Plötsligt hamnar han i en härva av mord och intriger. Downey Jr’s berättarröst guidar tittarna genom filmens äventyr och ibland talar han direkt till publiken: ”And you? How 'bout it, filmgoer? Have you solved the case of the the dead people in L.A.? And stop picking at that, it'll just get worse”. Hahaha! Metan funkar klockrent och balansen mellan allvar och satir är perfekt. Harry får hjälp av kändisdetektiven Perry (en lysande Val Kilmer) och de blir motvilligt tvungna att lösa fallet. Grymt rolig och smart dialog bland all spänning och intrig. En mycket annorlunda vinkel på en rätt vanlig deckarhistoria och fullt av sköna biroller. Filmen är fan i mig i det närmaste perfekt. Nej fan det är den! En perfekt rulle! En av de få filmer jag sett fler än en gång på bio. Köp den idag på DVD till er själva så får ni helt klart en RIKTIGT GOD FILMJUL!
/Vrångmannen

@@@@
I grunden är detta en deckarthriller av gammeldags film noirsnitt. Men istället för Humphrey Bogart och James Cagney bjussas vi på Robert Downey Jr och Val Kilmer. Deckarstoryn får ge vika för så mycket annat kul, framförallt det ständiga skämtandet där karaktärerna är fullt medvetna och att de är med i en film. Jag älskar sånt. Dialogen mellan Kilmer och Downey är stundtals hysteriskt rolig, och filmens kvinnliga huvudroll Michelle Monaghan (som har det underbara namnet Harmony Faith Lane i filmen, hahahaha) får dunka ut ett par riktigt minnesvärda repliker hon med. Otroligt kul film som dock definitivt inte är för alla. Man måste nog ha ett visst filmintresse för att gilla alla sköna metaprylar hela tiden. Men har man det älskar man det här. Varför får inte Shane Black göra mer filmer för? Hans dialoger/stories är otroliga!
/Surskägget

Julkalendern 8 dec: The Santa Clause

@@
Det fanns en gång en kille som hette Tim Allen. Han hade en komediserie på amerikansk teve som var oförskämt stor och populär (mest minnesvärd nu i efterhand på grund av att den gav oss Pamela Anderson i sin första större roll). Eftersom att Tim hade erövrat tevemediet tyckte han att han borde vara störst på bio också. The Santa Clause skulle vara den film som skickade honom högst och längst upp på stjärnhimlen (istället blev Toy Story där Tim gör Buzz Lightyears röst störst och ingen minns hur Tim ser ut längre även om alla känner till hans röst). The Santa Clause är en klassisk familjejulfilm från Hollywood. Vi får träffa den stressade affärsmannen Scott (Tim Allen) som knappt har tid för julen. Men det slumpar sig som så att han oavsiktligt har ihjäl den riktige jultomten och därmed per automatik blir nästa jultomte på magisk väg. Helt plötsligt växer tomteskägg och tomtemage på Tim som trots att han gör sitt bästa för att inte bli jultomte naturligtvis blir det ändå. Scott lär sig att julen och familjen är det finaste som finns och alla blir lyckliga. Det bjussas på ett par skämt på vägen men är alldeles för gullenuttigt för att bli riktigt bra.
/Surskägget

Julkalendern 7 dec: Trapped In Paradise

@@@

En lite bortglömd film som förtjänar ett bättre öde än att hamna längst bak i lågprishyllan. Tre kriminella bröder (Nic Cage, Dana Carvey och hahahaha Jon Lovitz!) genomför världens enklaste bankrån i en liten sömnig småstad vid namn Paradise på självaste Julafton! Som de ser det är det enkla pengar, snabbt in och lika snabbt ut och innan nån ens fattat att de varit där är de redan på en varm söderhavsö med bikinibrudar och paraplydrinkar. Meeeeeeeeeen det visar sig att det inte är riktigt så lätt att komma iväg från den lilla staden som de först trodde. Faktum är att invånarna är så vänliga att de är för vänliga och gör det svårt för de innerst inne goda bröderna att bara dra. När dessutom ena brorsan ljuger så fort han öppnar munnen och andra brorsan inte kan hålla fingrarna i styr blir det ett rent elände för den sista brorsan. HAHAHAHAHAHA! Många fina stunder och skämt i den här. Både Carvey och Lovitz är hysteriskt roliga på sina ställen och Nic Cage funkar bra som tryggt ankare mellan deras tokigheter. I ett vackert vinterlandskap på självaste Julafton kan filmen naturligtvis bara sluta på ett sätt - slutet gott, allting gott!
/Surskägget

Julkalendern 6 dec: Ombytta Roller

@@@@+

HAHAHAHA! Galna gamla gubbjävlar till miljardärer leker med människors liv. Dan Aykroyd. Eddie Murphy. Jamie Lee Curtis (som precis brutit sig fri från Scream Queenstämpeln). Vet att jag slänger med ordet klassiker ofta men det skiter jag i. Ombytta Roller är en KOMEDIKLASSIKER! Det var på den här fina tiden då regissören John Landis gjorde roliga filmer och den unge hetsporren Eddie Murphy var roligast i världen. Storyn i korthet för er som inte sett den: Två gubbjävlar till miljardärer alltså slår vad om att Eddie Murphy, som är en urfattig gatuskojare, kan bli framgångsrik och sofistikerad. De sätter dit oskyldige Dan Aykroyd, som är välutbildad, rik och jobbar åt miljardärerna, för stöld. Rollerna Murphy och Aykroyd blir totalt ombytta och den glada farsen kan börja! En av Eddie Murphys roligaste roller och Dan Aykroyd går inte heller av för hackor. Fartfyllt och skitkul alltså. Jo just det. Filmen utspelar sig runt jul och Dan Aykroyd springer omkring i tomtedräkt pissfull med en pistol i högsta hugg (HAHAHAHA! Orkar inte!). Därför är filmen med på vår julkalender.
/Vrångmannen

@@@@+

HAHAHAHAHAHAHA! Den här filmen har fan det mesta. En ung Eddie Murphy i högform. Dan Aykroyd i högform. Jamie Lee Curtis som "Inga from Sveeeedeeeen" i tyska/österrikiska lederhosen! HAHAHAHAHAHAHA! En riktigt kul och än idag aktuell story med skrupelfria börshajar, finanskriser och dilemmat att vara fattig och utslagen vs den överkonsumtion rika ibland ägnar sig åt. John Landis i regissörsstolen med hits som Deltagänget och Blues Brothers bakom sig. Scenen med en galet superfull Aykroyd i sliten tomtedräkt och pistol är så kul att man nästan kissar på sig om man inte passar sig. Murphy som den för glade afrikanske utbytesstudenten som vrålar Happy Christmas and a Merry New Year med världens största smil på läpparna är obetalbar. HAHAHAHAHAHA! Se och se om genast.

/Surskägget

Julkalendern 5 dec: Bad Santa

@@
Billy Bob Thornton har gjort en karriär av att spela lite halvalkade, vrånga gubbar som nånstans ändå har hjärtat på rätta stället. Jag har en vag känsla att han mest spelar sig själv faktisk. Men anywho! Här är han en helalkad supervrång gubbe som av nån anleding får jobb som tomte på ett varuhus. Typ det sista stället i världen man skulle vilja ha den här barnhatande gubben på egentligen. Han har självklart en baktanke med jobbet och det är att på sikt länsa kassaskåpet på alla sköna julpengar. Komiska situationer uppstår bla bla bla. Alla verkar vara helt lyriska av den här rullen. Själv tycker jag den följer mallen 1A för Billy Bob Thorntonkomedier. Bra för stunden men man har glömt bort den fem minuter senare. Dock är det skönt att få en julfilm som är lite vrång och sur och som inte bara är äppelkindade glada jultomtar. Det får man tillräckligt av ändå.
/Surskägget

@@@+
Hehehe trodde att du skulle gilla den här mörka komedin skägget. En skön rulle på många sätt som sprider lite julstämning trots allt genom att vara anti mot både vår hjälte och julen i sig. Billy Bob Thornton är skitbra i rollen som alkade brottslingen Willie som skiter i allt och alla. Regissören Terry Zwigoff (Ghost World) har full koll på den mörka humorn och de skruvade karaktärerna. En feel-bad-to-feel-good film med många garv. Skägget avgudar ju som bekant Angelina Jolie och jag har en teori om varför skägget smygdissar Thornton. Den gamle skådisen och Jolie hade ju ett förhållande när det begav sig och därför dissar Skägget honom per automatik HAHAHA! "Ingen lägger labbarna på min Jolie!". Om det är sant eller inte är oklart. Bad Santa rekommenderas i alla fall av mig som en skojigt elak rulle med hjärna och fyran i betyg är riktigt riktigt nära. Lika nära som julafton faktiskt.
/Vrångmannen

Julkalendern 4 dec: Less Than Zero

@@
Mörkare tider i det annars pastellrika åttiotalet. Clay (Andrew McCarthy) återvänder hem till Los Angeles under jullovet från college. Han får då reda på att hans ex (Jami Gertz) är tillsammans med Clays bästa vän Julian som blivit knarkare (en grym Robert Downey Jr) och att de nu ”partajar” som om det inte fanns någon morgondag. Julian tycker att livet är en fest och fattar inte varför Clay är så arg och besviken. De är ju äntligen på plats alla tre precis som de gamla dagarna i high school och kan fira julen tillsammans. Mitt i allt lurar också en elak langare som Julian är skyldig på tok för mycket pengar. Less Than Zero (1987) är ett drama baserad på Bret Easton Ellis roman med samma namn. Filmen känns väldigt avlägsen och man kan inte säga att den har åldrats med värdighet. Robert Downey Jrs gripande rollprestation är i stort sett den enda behållningen i mitt tycke. Ett fett soundtrack ackompanjerar dock de glassiga bilderna (om man gillar sitt 80-tal) med bl.a The Bangles, Run DMC och Joan Jett. Som julfilm är den rakt ut sagt bedrövlig. Inte en tomte i sikte och bara elände så långt ögat kan nå. Eftersom filmen utspelar sig i L.A så är det också less than zero med snö! Nej tyvärr. Inte mycket att hänga i julgranen alltså (hehehe!)
/Vrångmannen

@@@@
Återigen är Vrångmannen ute och cyklar. Som vanligt i Easton Ellis värld är det lite för rika snorungar med lite för överdimensionerade problem som egentligen är deras föräldrars brist på empati och tid som ligger och gnager. I L.A. på 80-talet dödade man alla sorger och besvär med sprit, droger och mer droger och om nån nånsin spelat sig själv är det väl just Downey Jr i rollen som den totalt urspårade Julian som mår så dåligt psykiskt att han petar i sig vad som helst för att döva smärtan och blir en tvättäkta pundaralkis på kuppen. Filmen är lika intressant idag som då och vi vet ju att om man skulle byta ut min före detta fru Jami Gertz mot min blivande fru Lindsay Lohan, Downey Jr mot Shia Leboeuf och Andrew McCarthy mot Jake Gyllenhaal så har du en Less Than Zero för 10-talet. Vissa problem ändras aldrig och Hollywood och dess invånare lider av samma skit då som nu. Som julfilm tycker jag den ger oss en bild av hur illa vi skulle kunna ha det utan snö, jultomtar och glögg om vi både i LA som Arne...förlåt, Anna Anka, och därför kan njuta mer av den julstämning och gran vi faktiskt har här på plats. En inverterad julstämning som därmed sprider julstämning. Aaaaah, den fina tiden.
/Surskägget

Julkalendern 3 dec: Elf

@@@
Att Will Ferrell är en av vår tids komiska genier är ett faktum. Visst Semi-Pro var sådär och Land of the Lost ska ju vara sådär enligt de som sett den, men överlag bjussar ju Ferrell på väldigt starkt material. Elf var en av de tidiga huvudrollerna och det märks att Ferrell är på väg mot superstardom. Han spelar adopterad tomtenisse som tror han är som alla andra tomtenissar (typ 80 cm lång hahahahaha!) men får en dag reda på hur det ligger till och sticker till New York för att söka rätt på sin biologiske far. I New York får vi självklart mängder med komiska situationer när den Nordpolsuppväxte Ferrell försöker anpassa sig till sin nya miljö. Att se Ferrell slicka på gamla tuggummin vid en tunnelbanenedgång är så kul att jag inte vågar se den scenen igen för jag är rädd att skratta ihjäl mä! Bitvis är filmen lite ojämn, men överlag är den riktigt kul med mycket julstämning.
/Surskägget

@@@+
Hehehe! Upplägget är ju klockrent. Will Ferrell tror att han är tomtenisse. En rolig och busig rulle för både gammal och ung. En nypa hysteriskt kul tillika skön julstämning. Utan Will Ferrell, och det här är det perfekta fordonet för honom, skulle filmen inte alls vara lika intressant för oss vuxna kanske. Här får han verkligen komma till sin rätt om än på ett lite snällare sätt än i hans senare filmer. Man kan inte undgå charmen även om det ibland stinker USA av alltihopa. Favoritscenen är när Buddy (Ferrell) tror sig se jultomten i ett varuhus men upptäcker snart att det bara är ett fyllo som försöker tjäna en extra slant: ”You smell like beef and cheese, you don't smell like Santa!". HAHAHAHAHA! Gott som pepparkaka.
/Vrångmannen

Julkalendern 2 dec: Tomten Är Far Till Alla Barnen

@@@

Kjell Sundvalls dråpliga julkomedi skulle ha kunnat bli en svensk klassiker. Nu är den bara helt ok med några skojigt hysteriska scener. Sara (Katarina Ewerlöf) är gift med Janne (Peter Haber). Hon har varit gift flera gånger tidigare och fått lite barn hit och dit. Den inte så briljanta idéen uppstår att de alla ska fira jul ihop, exmakar, deras nya fruar och flickvänner, barn och hej kom och hjälp mig. Naturligtvis anar vi katastrofen runt knuten. Det som stör mig lite med filmen är att regissören Sundvall liksom har fått upplägget gratis. Släng in ett gäng tokstollar med förflutet till varandra under samma tak på en högtid så händer det grejer. Ändå känns det som om han håller tillbaka och inte vågar ta ut svängarna som han t.ex gjorde i den utomordentliga tv-filmen Vi hade i allafall tur med vädret från 1979. Överlag bra skådespelare (Dan Ekborg med världens största snusprilla hahaha!) och som sagt en och annan klassisk scen. Skön men ojämn underhållning och ytterligare en påminnelse om att julen ger ris och ros i både slott och koja.

/Vrångmannen

@@@

Håller inte riktigt med om att det inte skulle vara en svensk klassiker. Tror de flesta har tagit till sig den här som en av filmerna man traditionellt ser kring jul. Bara häromdagen hörde jag två medelålders män på pendeln sitta och diskutera filmen och hur rolig den är. Därmed inte sagt att den är lysande och förtjänt av klassikerstatus. På den punkten håller jag med Vrångmannen att filmen är skön men ojämn och att det finns en hel del slevar Sundvall skulle kunnat slänga ut som han behåller i grytan. Lite förväxlingar hit och dit kring vem som egentligen är pappa till Saras unge hon nu har i magen sköts svenskt och beskedligt, liksom hela upplägget att fira jul med sina sjuhundra ex och deras flickvänner/fruar. Här har ju Sundvall en en proppad julsäck av jobbiga och därmed komiska situationer att lägga upp på sitt julbord, men väljer som sagt att bara ställa fram den mest traditionella julskinka och sill. Vilket är gott och bra, men ibland vill man ha nånting lite mer spännande som ål eller kanske currysill som bryter av. Scenen när Haber spöar skiten ur en tomte är förstås svensk farshumor när den är som bäst och överlag finns en hel del sköna stunder varav bastuscenen med en odräglig Ekborg är en. En bra film med potential för mer.

/Surskägget

Julkalendern 1 dec: Ett Päron Till Farsa Firar Jul

@@@@
Välkomna ska ni vara till Vrångmannen & Surskäggets alldeles speciella lilla julkalender. Förra året var det en hel del som ville ha julfilmstips. Tyvärr hann vi inte riktigt med att förbereda det då, men nu är vi tillbaka with a vengeance! Och vilken film är bättre att sparka igång nedräkningen till jul än just denna klassiker? Efter att ha varit på sommarsemester både i USA och Europa var det inte svårt att lista ut att familjen Griswold (hahahahahaha jag orkar inte ens med namnet!) skulle fira jul ihop. Och naturligtvis går det mesta rätt åt helvete. Det ska snos julgranar och hängas upp julbelysning från helvetet samtidigt som Randy Quaid glider runt och är full och dum. HAHAHAHAHA! Om alla jular skulle vara såhär skulle ingen fira dem längre. Chevy är som vanligt i sitt esse i rollen som Clark Griswold och Randy Quaid förtjänar minst en hedersoscar för sin roll som den extremt jobbige kusinen Eddie (som självklart dyker upp helt oannonserad med hela stinkande white trashfamiljen). Att det är mästaren John Hughes som skrivit även denna tredje installation i serien skadar definitivt inte. Så korka upp glöggen, ta fram pepparkakorna och skratta ihjäl dig långt innan tomten fastnar i skorstenen.
/Surskägget

@@@@
Jingle bells, Batman smells, Robin laid an egg. The Batmobile, lost it’s wheel and the Joker got away! Ho ho hooooo!!! (jag var bara tvungen)
Ett Päron till farsa firar jul (Christmas Vacation) är riktigt jävla skitkul. Den lyckas också vara lite lagom sentimental utan att det går över styr och faktiskt locka fram julstämningen hos tittaren mellan alla garv. Man känner igen sig även om det naturligtvis alltid går över gränsen. Det här är också den sista filmen där Chevy Chase var riktigt rolig. Ingen vet varför. Kanske för att han blivit för gammal för sin egen lite udda humor (blickar, smygsarkasm, slapstick). Som Surskägget också påpekade så förhöjs julstämningen av en fantastisk Randy Quaid som verkar ha doktorerat i att spela white trashgubbar med hjärta. Såklart blir julen en katastrof både innan och efter släktingarna anlänt men familjen finner ändå julstämningen till slut. Den här rullen är mer svensk julafton än Kalle Anka! KALLE ANKA!
”We're gonna have the hap, hap, happiest Christmas since Bing Crosby tap-danced with Danny fucking Kaye!”
/Vrångmannen