Knight and Day

@@

Som de flesta vet gillar jag att få lite superöverdrivet Hollywoodactionspektakel på ögat med jämna mellanrum. Det ska pangas, sprängas, flängas, hoppas, slåss, flygas, skjutas, knivas, brottas och biljaktas så mycket som bara fysiskt omöjligt (se Wanted, Mr & Mrs Smith, Salt). När min favoritscientolog Tom Cruise och hans otroligt charmiga leende (vem kan motstå Tompa, kom igen alla haters ni vet att ni älskar honom i smyg) är en av huvudrollerna brukar jag se fram emot det extra mycket (det är sällan han sviker men det händer, se MI:2). Och jag blir inte besviken när jag ser den här. Cruise och Diaz är lite lagom busiga med varandra och slänger sig med oneliners samtidigt som Tompa avverkar skurkar snabbare än Arnie i Commando. Det pangas, sprängs, flängs, hoppas, slåss, flygs, skjuts, knivas, brottas och biljaktas så mycket som bara fysiskt omöjligt och mitt flin är brett. Jag nästan skriker: "Ja! JAAA! Det är en klockren fyra!!! Tompa lyckas igen!!!". Sen nån timme senare ska jag skriva världens längsta hyllning till filmen och inser att jag knappt minns den. Rätt så intetsägande film egentligen som funkade för stunden mest för att jag var på rätt humör men som jag aldrig kommer vilja se om och som inte bjussade på nåt speciellt egentligen. Knappt okej busaction.

/Surskägget

@@-
Var helt övertygad om att Surskägget skulle gilla denna och han göööör ju det egentligen. Han älskade filmen men glömde bort den lite när han skulle diska. Vad spelar det för roll skägget? Just den här sortens popcornrulle SKA du ha glömt när du diskar men som en bra berg och dalbana så ska du ha jävligt kul just under själva upplevelsen, precis som du verkade ha. Vad jag tyckte? Jag tyckte det var skräp och jag kommer alltid minnas den här filmen med lite avsky och avsmak. Knight and Day kommer aldrig JAG att glömma ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
/Vrångmannen

MacGruber

@@@@

HAHAHAHAHAHA! MacGruber, he made a fucking movie, MACGRUBER!!! Från en av de roligaste sketchidéerna på senare år på SNL till en av årets riktigt roliga höjdarfilmer. Will Forte har med MacGruber (ja det är en parodi på MacGuyver, självklart) skapat en fantastisk karaktär som har lyckats gå från korta 30-sekunders sketcher till långfilm hur smärtfritt som helst. MacGruber är mannen, myten och legenden i en och samma person. Han är tuffast och hårdast, bästa soldaten USA nånsin skakat fram. Samtidigt är han den klantigaste och galnaste snubbe du träffat på med ett enda mål i livet, att döda Dieter von Cunth (Val Kilmer hahahaha orkar inte honom, pöstjock och flinig och heeeeeeeeelt slut) som hämnd för att von Cunth en gång i tiden dödade MacGrubers fru (och när ni får höra varför von Cunth vill ha ihjäl både MacGruber och frugan kommer ni skratta ihjäl er för det är ännu en uppvisning i MacGrubers galenhet). Det här är en riktig kiss- och bajsrulle med ett enda mål, att locka så många skratt som möjligt med hjälp av den lägsta nivå av humor som finns hahahahaha och jag älskar det! Kristen Wiig har vi nämnt flera gånger i mängder av biroller och här stjäl hon återigen mycket av filmen. Ge den kvinnan en långfilm snart! Hon är ju bland de roligaste människorna på planeten just nu.

/Surskägget

The Ghost Writer

@@@@

Ett grått och regnigt landskap genomsyrar hela Polanskis täta och spännande politiska thriller. Det är nästan som att väder och vind blir en extern karaktär som ligger som en matta under den lågmälda handlingen. Ewan McGregor spelar en spökskrivare som ska hjälpa före detta brittiska premiärministern (Pierce Brosnan) att skriva sina memoarer. Det som på ytan verkar vara ett hyfsat enkelt uppdrag har mängder med underliggande svårigheter. Framförallt måste Ewan leva upp till sin föregångares jobb med boken. Kruxet är att förre spökskrivaren nyligen tagit livet av sig. Eller blev han mördad?

Polanski låter karaktärerna berätta historien och genom dem nystas sanningen sakta men säkert upp. Det är en stillsam film på ytan med många turbulenta strömmar under. Det var längesen jag såg en politisk thriller av den här sorten. Det är inte mängder med explosioner, skjutvapen och datoreffekter. Istället är det mångbottnade karaktärer och riktigt grymma skådisar som lever i en värld som känns verklig och genuin och där saker och ting utspelar sig ungefär som man kan tänka sig att de faktiskt skulle göra i verkliga livet. Utöver Ewan är det de två kvinnliga huvudrollerna som sticker ut. Kim Cattrall som premiärministerns sekreterare och älskarinna och Olivia Williams som premiärministerns högra hand och fru gör båda två ett fantastiskt jobb. En film man vill se om.

/Surskägget

2 x James Spader (80-tal)

Har just sett om två "revengerullar" från 80-talets glatt våldsamma dagar som jag såg en gång i tiden då videon var ung. James Spader figurerar i bägge filmerna, i den ena är han god och i den andra är han ond. Hans spännvidd som skådis når inga gränser! Filmerna är mer eller mindre identiska i grundplotten.

The New Kids (1984)
@@+
När syskonen Loren (nån okänd tönt) och Abbys (min exfru Lori Loughlin) föräldrar dör i en olycka måste de två tonåringarna flytta till sin morbror i en liten stad i Florida. På den nya skolan regerar James Spader (knallblond i röd sidenskjorta och kokainröda näsborrar) med sitt knäppa hillbillygäng och sätter skräck i alla. När de trakasserar Abby kliver hennes brorsa fram och börjar slåss. Gänget slår tillbaka fegt och trefaldigt, brorsan ger igen och det hela eskalerar i ond bråd död och fars. Eric Stoltz har en biroll som fegis i ta-bort-honom-nån-skjorta och killen som spelar storebrorsan Loren ser inte ut att kunna slåss för fem och femtio trots att han ska ha gått i militärskola. Det är larvigt, lite lite spännande och busigt. Man tycker nästan synd om det elaka gänget för dom vill ju bara vara psykopater ifred men får för första gången motstånd av en rent ut sagt larvig kille i stickat. "Tuff" uppgörelse på ett nöjesfält till Lalo Schifrins spännande musik och knappt acceptabelt regisserat av Sean S Cunningham (Friday the 13th m.fl). Filmen hette även "Striking Back" ett tag och det är väl lite ballare.

Tuff Turf (1985)
@@
Unge, snabbkäftade, charmige men också tuffe Morgan (James Spader) blir tvungen att flytta till en ny stad för att hans farsa har blivit av med sin gamla firma. I high school regerar ett elakt punkgäng som sätter skräck i alla. När Morgan blir kär i gängledarens brutta blir hela gänget fly förbannat. Morgan visar likgiltighet i form av coola repliker och fräck attityd. Han är en busig vilde på gränsen (hahaha!). Naturligtvis går gänget för långt i sin galenskap (de kör bl.a över hans fina 10-växlade cykel) så Morgan måste visa hur tuff han egentligen är för att vinna över punktjejen till snebena/segelbåtssidan. Ond bråd död följer. Robert Downey Jr skymtar förbi och Fritz Kiersch (Children of the Corn m.fl) har fått för sig att han regisserar. Mer popcorn åt alla!
/Vrångmannen

Toy Story 3

@@@@+

Jag vet inte vad snubbarna och tjejerna på Pixar käkar för flingor varje morgon men jag vill fan ha en dos av det också. Kan de överhuvudtaget misslyckas? Från Toy Story och framåt via A Bug's Life, Toy Story 2, Monsters Inc., The Incredibles, Hitta Nemo, Bilar, Wall-E, Rattatouille och Up har de levererat hela vägen. Och då ska vi inte glömma deras briljant kortfilmer som alltid inleder en långfilm som en liten förfilm. Toy Story 3 är inget undantag. Pixar har lyckats igen. Det är fånigt att sitta och grina till en animerad rulle, men jävlar när stråkarna drar på och Woody och Buzz (som är DOCKOR) tittar ledset på sin bäste kompis och lekkamrat Andy är det fan svårt att inte låta vattenkranen ösa. Helt sjukt. Andy (som Woody och Buzz tillhör) har växt upp och blivit tonåring. Han har inte tid att leka med sina leksaker längre, men Woody tänker inte ge upp. För honom är det ok att bli flyttad till vindsutrymmet i väntan på att Andy behöver honom igen. Det slumpar sig dock att leksakerna hamnar på ett dagis i närheten styrt av den Gudfaderliknande teddybjörnen Teddy. Det ena leder till det andra och snart nog inser leksakerna att de måste fly dagiset och komma tillbaka till säkerheten hos Andy. Upplägget är genialt och man lyckas dels knyta ihop säcken snyggt och dels smattra på med mängder av spännande och actionfyllda scener likväl som mer dramatiska och allvarsamma sådana (soptippsscenen när leksakerna håller hand och stirrar uppgivet i elden är en Oscarsvinnare). Det här är så nära mästerverk man kan komma. Sjukt jävla bra.

/Surskägget

PS. Jag såg den i 3D vilket ger ett större och bättre djup till filmen. Dock har man valt att undvika de enkla kolla-nu-sticker-vi-ut-en-grej-i-publiken prylarna så det går med fördel att se den hemma på vanlig dvd också när den väl kommer.

Grown Ups

@@@+

Ja ser det framför mig. Adam Sandler sitter hemma i sin lyxvilla/lägenhet och funderar på vad han ska dra igång för projekt härnäst. Samtidigt närmar sig sommaren och han vill mest av allt hänga med sina polare Chris Rock, David Spade, Rob Schneider och Kevin James. Hmmm tänker Adam, varför skulle jag inte kunna skriva om en film där min karaktär hänger med sina polare en sommar? Sagt och gjort. En lös story (f d coach till grabbarna dör och de sörjer under en helg i hans ära) och en bunt gags specialskrivna för varje komikers styrka (Spade är sarkastisk, Rock verbal, James fysisk och Schneider tokrolig) senare så är det bara att hänga tillsammans en sommar medan kamerorna rullar. Förmodligen är långt mer improviserat än vad som är lämpligt för en stor komedi av den här kalibern, men å andra sidan kommer boysen undan med det. Och Adam Sandler vore inte Adam Sandler om inte andra polare dök upp i små biroller (hej Steve Buscemi och Tim Meadows). Släng in Salma Hayek och Maria Bello i ett par ganska platta och onödiga men ändå charmiga roller och du får en schysst familjekomedi med några av dagens toppnamn inom humor. Inget speciellt på nåt vis men fan vad jag garvar mest hela tiden.

/Surskägget

@@@-
En harmlös, snäll och smått underhållande "romp" med ett par sköna garv. Sandler blir snällare och snällare och tjockare och tjockare både på mage och i bank. Inget speciellt på något vis men fan vad jag ler lite och tittar på klockan mest hela tiden.
/Vrångmannen

Date Night

@@

Phil (Steve Carell) och Claire (Tina Fey) är ett gift medelålders par med två små barn som bor ute i en av New Jerseys småmysiga villaområden en timmes bilfärd från New York. Deras inrutade liv bara rullar på utan större med- eller motgångar. De är helt enkelt grymt inkörda med varandra och Herr Vardag har sedan länge etablerat sig i deras hem. När de får reda på att ett av deras vänpar ska skiljas (hahahah Kristen Wiig i en liten men rolig biroll) bestämmer sig Phil och Claire för att försöka piffa upp vardagen lite och sluta ta varandra för givet. Resultatet blir att de snor ett annat pars bordsreservationer på superhippa innekrogen mitt i NY för en kul och galen kväll. Problemet är att de nu blir misstagna för det riktiga paret av ett par korrumperade snutar som börjar jaga efter dem med pistolerna i högsta hugg.

Carell och Fey har bra kemi och filmen påminner lite om klassiska 80-talsskomedier där en person hamnar i en jäkla massa trubbel under en natt som Trassel I Natten (Jeff Goldblum) och After Hours (Griffin Dunne) för att nämna några. Tyvärr är många passager i filmen rena rama transportsträckorna och skämten är lite för långt mellan för att det ska bli en riktigt bra komedi. Och både Carell och Fey verkar gå lite väl på rutin och tomgång istället för att verkligen bjussa på de där klassiska ögonblicken. Några tokgarv räcker inte för att rädda filmen och det gör inte de många roliga birollerna heller (Mark Wahlberg, Mila Kunis, James Franco, Ray Liotta, William Fichtner, Mark Ruffalo). En okej liten måndagsrulle när ungarna lagt sig tillrätta och Herr Vardag sätter sig ner tillsammans med er i soffan.

/Surskägget

@@

Ibland är det skönt att röka lite fredspipa med den annars så "specielle" Herr Surskägget. Hehehe. Instämmer till fullo med hans recension här ovan och kan bara lägga till att Tina Fey får faktiskt skärpa till sig lite nu. Hon är smartare än det här. Mean Girls (där hon både spelar skön lärarinna samt står för manuset) rockar ju! Mer sånt istället för dussinklubben antecknar som är den fälla hon verkar hamnat i, i allafall på vita duken.

/Vrångmannen

The Men Who Stare At Goats

@

Lite jänkarsoldater tror de har psykiska krafter som kan döda folk eller få folk att göra som de vill (typ jedi mind trick). Jeff Bridges gör en sämre variant av The Dude från The Big Lebowski. George Clooney har aldrig stirrat på nån med större ögon. Ewan McGregor är journalisten som ska avslöja allt. Snoring McYawning är min mun när den gäspar sig ur led och Boring AsHell är filmen. Gå inte på hypen att detta är en "smart och originell dramakomedi" för det är det inte. Artsy fartsy pretto crappy crap!!!

/Surskägget

@@@

Jag hade ganska stora förväntningar på The Men Who Stare at Goats. Förhandssnacket var postitivt och trailern var rolig och skvallrade om en skön och annorlunda rulle lite a'la Coenbrödernas "O Brother, Where Art Thou?" fast i krigsmiljö. Det är den bitvis också. Samtidigt känns den inte helt genomarbetad och lite väl slö på sina ställen. George Clooney och company är alla roliga på gränsen till fars, för det här är väl en fars placerad i en allvarlig situation? Flera riktigt roliga scener blandas med lite flum och transportsträckor. Några varv till med manuset och en i mitt tycke större känsla för vilket håll man vill att filmen ska gå så hade den varit klockren. The Men Who Stare at Goats är ändå en underhållande komedibagatell med en samling tunga skådespelare framför kameran som verkar ha lite för skoj på sin lilla indiesemester. Det är alltid trevligt att se men också väldigt lättglömt tyvärr.

/Vrångmannen

Green Zone

@@+

Matt Damon är för det mesta stabil i sina roller och lyckas plocka fram det mänskliga även i stora feta superbudgetactionrullar som Bournetrilogin. Så även här. Som soldaten Chief Miller får Damon representera alla amerikanska soldater och byråkrater som var oerhört frustrerade när de invaderade Irak för att stoppa Saddams alla massförstörelsevapen han påstått skulle ha mängder av och inte hittade en enda liten atombomb. Hela skälet till invasionen var ju just att det fanns mängder med atombomber och liknande lite överallt och att man inte vågade låta Saddam ha tillgång till dessa. Sakta men säkert lär sig Miller (och vi som tittare) att det där med massförstörelsevapen bara är en stor fet bluff. Istället börjar Miller i samråd med CIA som tillfälligt rekryterar honom att jaga en av Saddams närmaste generaler för att få reda på sanningen om bomberna. Det springs en hel del i trånga gränder, det skjuts mycket och det skriks i stridens hetta. Det är mycket handhållen skakig kamera som 1) ska få oss att förstå att nu jävlar är det action och 2) ska få oss att känna oss mitt i smeten men som mest 3) får oss att bli lite snurriga i skallen och förbannade att de inte kan göra en jävla actionfilm idag utan att skaka sönder skiten som en epileptiker på crack. I vilket fall som helst är det ett jävla drag större delen av filmen men när eftertexterna börjar rulla undrar man vad fan poängen egentligen var förutom att visa att det inte fanns nån poäng. Politiker är dumma, fotfolk åker alltid dit och krig är dumt. Jaha regissör Paul Greengrass, berätta nåt mer vi inte visste.

/Surskägget

And the Oscar goes to...

...Film 4 Fuck Sake tydligen! Vår vän Sara var vänlig nog att ge oss ett Bloggpris (se bilden) och vi känner oss nu stolta och sjukt malliga och tackar, bugar och bockar för det finaste pris vi fått hittills. Eftersom ett Bloggpris inte skulle vara ett Bloggpris om man inte spred det vidare är det ett par regler man ska följa:

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den

2. Tacka och länka till den som nominerade dig

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv

De första två fixade vi redan i första meningen. Nummer tre fixar vi här:

Anna Nio

Helt Perfekt Glob

AddePladde

Fiffis Filmtajm

Och Glory Box dårå, men Sara har ju redan fått priset från nån annan, så det blir liksom en honorable mention här. Men det där är ju bara fyra säger ni. Japp!

Och så sju intressanta saker om oss:

1. Surskägget har sett Star Wars: A New Hope alldeles för många gånger.

2. Vrångmannen (och hela västvärlden förmodligen) tycker Gudfadern 2 är bättre än ettan vilket enligt Surskägget naturligtvis är helt befängt.

3. Surskägget har intervjuat Harrison Ford när han jobbade som journalist. Peppen inför att möta Surskäggets största hjälte Han Solo kom av sig lite när det visade sig att Han Solo hade "döda fisken" till handslag.

4. Vrångmannen har ett gäng kortfilmer på meritlistan och hans leading man Jesper Malm har setts i rullar som t ex Rallybrudar och nån av Beckfilmerna.

5. För alla nytillkomna läsare vill vi gärna berätta om våra två filmböcker som ni hittar här och här.

6. Vi har världens roligaste idé till en humorserie för teve, men är för lata för att skriva ner skiten.

7. Första gången vi träffades satt vi hela kvällen och körde Kevin Baconleken. Det blev slutligen oavgjort. (För er som inte vet vad Kevin Baconleken är så går den ut på att säga en skådis, t ex John Belushi, så måste motspelare på tre drag komma fram till Kevin Bacon. Ex: John Belushi mot Dan Aykroyd i Blues Brothers, Aykroyd mot Demi Moore i Nothing But Trouble, Moore mot Kevin Bacon i På Heder och Samvete.)

Mer intressant än så blir det inte.

/Surskägget & Vrångmannen

Speed Racer

@@@
Hur följer man upp en av de mest banbrytande och spektakulära filmtrilogierna genom tiderna? Om man heter Bröderna Wachowski och precis har avrundad Matrixtrilogin bestämmer man sig för att damma av en gammal japansk tecknad teveserie från 60-talet om en kille som heter Speed Racer och som är racingförare. Jag vet inte hur ni kände när filmen kom för ett par år sen, men jag var helt ointresserad. Och med tanke på att den kom och gick på bio snabbare än Blixten nyser gissar jag att de flesta kände likadant. Sedan dess har man sett den i lågprishyllan på Media Markt och varit lika ointresserad för det. Tills frugan köpte den till ungarna häromsistens och jag liksom av bara farten såg den när den ändå fanns tillgänglig. Och blev positivt överraskad. Visst, storyn är inget att hänga i julgran. Ung idealistisk racingförare (det är Speed Racer det) krigar mot elaka storföretag som tror de kan köpa alla förare och bestämma vem som får ta hem segern. Till sin hjälp har Speed den mystiske Racer X som bara råkar påminna en del om Speeds döde storebror som också råkade vara racingförare. Men det är en familjefilm och i en famljefilm kan man köpa en sån story. Hade det varit riktat till en enbart vuxen publik så nej. Men visst, hade det inte varit för de spektakulära och supersnygga specialeffekterna hade filmen fått en tvåa. För det här är snyggt. Sjukt snyggt. Där man vältrade sig i gröna, gråa, blåa och svarta nyanser i The Matrix låter man färgpaletten explodera i Speed Racer. Det är alla tänkbara färger och några till i superljusa, glittrande miljöer. De futuristiska racingbilarna- och banorna är fantastiska och de många bilscenerna snabba, snygga och sjukt underhållande. Med John Goodman och Susan Sarandon i biroller får vi en viss tyngd och Christina Ricci som Speeds flickvän är klockren i den rollen. Emile Hirsch (Into the Wild, Alpha Dog) är dock lite blek i titelrollen. Allt som allt är det en rolig resa. En bagatell visserligen men en underhållande bagatell.

/Surskägget

The American

@

George Clooney är en mystisk hitman som gömmer sig i Dalarna. När Madickens pappa hittar honom så sticker han till en by i Italien och hänger där inkognito i väntan på nästa jobb. Det promeneras, åks lite moped, liggs lite med prostituerad, allt med plågad blick a'la "jag mår inget vidare av att vara hyrd mördare". The American är regisserad av kalasfotografen Anton Corbijn som är väl medveten om att fotot kommer uppmärksammas och väljer därför att inte briljera. Detta har han även anammat på flera plan. En liten långsam arthousefilm där man hela tiden ligger steget före handlingen om man inte redan har nickat till. Jänkarna kommer säkert känna sig smarta och kulturella när de sett denna. Jag tror jag har fått lite feber.

/Vrångmannen

The Book of Eli

@@@@

En postapokalyptisk framtid där det enda som existerar är torr, varm öken, farlig sol och spridda skurar av bilvrak, skelett och enstaka byggnader i olika former av förstörelse. Genom detta döda och sterila landskap promenerar en man (spelad av Denzel Washington) sakta västerut. Han är en enkel man med enkla vanor och enkla önskemål. Han vill bli lämnad ifred men om nån ger sig på honom slaktar han allt och alla i sin väg med en stor macheteliknande jättekniv. När han stannar till i en löst sammanhållen liten stad korsas hans väg med den diktatoriske ledaren för staden (spelad av Gary Oldman) som river upp land och rike på jakt efter Boken. Vi vet inte riktigt vad Boken är för nåt, men vi har våra misstankar. Dessutom vet vi att Denzel äger denna Bok och vi vet också att nu dröjer det inte länge innan Denzel och Oldman kommer strida om Boken till döds.

Som story är det ett ganska busenkelt koncept där klassisk westernstory blandas med lika delar Mad Max. Vi har naturligtvis sett det förr, men bröderna Hughes (Menace II Society, From Hell) har skapat en fiktiv värld som på samma gång är visuellt hänförande, realistisk och vacker i sin fulhet och som suger in oss som tittare och inte släpper taget förrän på andra sidan. Att Denzel levererar och Gary Oldman lyckas balansera mellan det subtila och överspelande på ett sätt som bara han kan riktigt bra dagar gör att filmen höjer upp sig ett snäpp över det vanliga. Visst dyker det upp ett par luckor och konstigheter i storyn (hur i helvete får de tag i bensin t ex) men i det stora hela följer filmen de regelverk som den själv sätter upp för hur världen fungerar.

Filmen har fått en del kritik för att den är överdrivet religiös (för de av er som inte fattat att Boken är Bibeln så fick ni er precis en spoiler hahahaha) men trots att Bibeln framställs som det viktigaste verk som överlevt Kriget finns inga direkta pekpinnar att vi alla genast ska bli kristna och bekänna våra synder. Snarare är det så att Bibeln lika gärna kunnat vara Amerikas Förenta Staters Lagbok i filmen, men som ytterligare en nivå spänning och mystik har man valt Bibeln framför en tråkigare och mer steril form av lagar. För i slutändan är det precis det det handlar om. I ett laglöst samhälle måste nån sätta på pränt hur vi ska bete oss mot varandra och vår omvärld. För detta syfte funkar Bibeln som en grund att stå på och basera mer moderna och riktiga lagar och regler. Denzels karaktär är visserligen religiös, men han behåller det till stor del för sig själv och Oldman är inte religiös alls. Däremot inser han vilken kraftfullhet Bibelns ord faktiskt innehåller och vill utnyttja detta för sina egna ändamål som, hur egoistiska de än må vara, trots allt syftar till att bygga upp en ny och bättre värld för alla.

Filmens sköna look i kombination med Denzels lugn och inre styrka parat med Oldmans ettrighet och ilska gör detta till en mer än sevärd film. Och actionsekvenserna är snygga och sparkar stjärt som en liten bonus. Dessutom tycker jag Mila Kunis imponerar i den kvinnliga huvudrollen och ser framemot att se hur hennes karriär kommer att utvecklas (som en liten kul fotnot kan man notera att Kunis påminner väldigt mycket i både utseende, tal och mannerism i den här rullen om Angelina Jolie och att Kunis en gång i tiden spelade Gia som barn i filmen Gia där Gia som vuxen naturligtvis spelades av just Jolie...).

/Surskägget

@-- (ett minus minus)
Miljöerna är ok. Gary Oldman spelar över. Mila Kunis är bra och Denzel som vanligt stabil bl.a bl.a etc etc allt det där. MEN filmens stora problem är att den är så jävla tråååååååkig! Åååååååååååååååååååh! Det händer ju inget! INGET! Det promeneras, profecieras, Gary Oldman vill ha shampoo (alla är smutsiga i framtiden men det förstod ni väl?) och allt i outhärdligt långsam takt. Det är som att bröderna Hughes med vilje försöker få dig att somna eller så gick de på enorma doser valium under hela inspelningen. Vad är det här? Vad ÄR det HÄR?! Se istället The Road med Viggo som överbeskyddande farsa i en värld gått åt helvete. Den hade i allafall lite känsla i det sega. The Book of Eli är boring ass crap och vad händer med såna rullar då? Jo, de floppar inte bara stenhårt utan får också Vrångmannen att tappa humöret alldeles totalt fullständigt och då kan bara betyget bli det sämsta. Poff. Borta. Raderad. Nu är jag lugn ige...ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!
/Vrångmannen

Och detta från en kille som ger Mannen På Taket en femma! På tal om filmer där INGET händer. Inget alls. Här är Mannen På Taket: Lång sjukhuskorridor. Fejkblod på golvet. Carl-Gustaf Lindstedt käkar en bulle. Det rings lite och fikas lite mer. Nån tänker på att kanske putta nån men gör det inte. En tjej skriker på en buss. Sven Wollter visar kuken. Det nästanbrottas lite på ett tak. Carl-Gustaf Lindstedt käkar ännu en bulle. Eller om det är en korv. De som inte somnat ser eftertexterna. Och detta ska vara en av Sveriges absoluta toppfilmer av en av Sveriges toppregissörer!!! VAD ÄR DET HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!! Varför kunde inte Renny Harlin vara svensk så vi hade nån over there i registolen som vi slapp skämmas för!
Bröderna Hughes låter historien berättas sakta genom sina karaktärer och eftersom att Denzel är en av vår tids främsta (jag svär om den snubben varit vit eller ännu hellre judisk hade han haft sju Oscars vid det här laget jävla rasisthollywood!) är det en ren fröjd - FRÖJD - att se honom arbeta i en film där karaktärsutveckling är viktigare än lite pangpang. Jeebus!
/Surskägget

Jag förlåter mycket i film. MYCKET. Men det fååååår inte vara tråååååååååkigt! Mannen på taket kom 1976 och skakade om hela thrillerscenen då ingen hade räknat med att orangebruna sverige skulle kunna producera nåt dyligt. Den är omåttligt spännande än idag och ger en skön och korrekt bild om hur det såg ut i Stockholm på den tiden. Men detta går inte ens att jämföra för det är två helt olika filmer från helt olika tidsåldrar från två helt olika land. Hur tänkte du skägget? Mannen på taket är en över 30 år gammal svensk samtidsskildringsdeckare med thrillernerv i dokumentär autentisk stil av en av sveriges stora Bo Widerberg. The Book of Eli är en smutsig framtidssaga med fet budget och religiösa undertoner från Hollywood igår av några pellejönsar. Att du tycker en gammal svensk film är tråkig må vara hänt men gör åtminstone en liknande och vettig jämförelse med den film du nu hyllar så härligt. "Jaha då jämför jag Star Wars med Åsa-Nisse för bägge är fars"?!. Du undrar vad det här är? Jag svarar då med en stilla suck MEEEEEEEEEEN VAD ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR DET HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR?!!
/Vrångmannen

Men jag jämför inte filmerna. Jag jämför hur du ger en långsam film där iiiiiiiiiiiiiiiiinget händer på två timmar en femma och sen hur du ger en annan långsam film en etta. Mest för att du skyller på att inget händer och det är långsamt och segt och valiumknaprande och att det är därför du inte gillar Eli vilket är skumt för MPT är ju precis det du säger om den här. Långsam. Inget händer. Seg. Valiumknaprande. För övrigt är bröderna Hughes långt ifrån pellejönsar, Menace II Society, Dead Presidents och From Hell är alla grymt bra rullar där Hughes lyckas kräma ur det mesta av det bästa ur sina skådisar. Eli är visuellt supersnygg och bjussar på en tänkvärd och intressant historia som skulle kunnat bli en religiös rekryteringsfilm, men som lägger sig på rätt sida linjen av den gränsen och erbjuder en tanke att Bibeln efter ett världskrig som slår ut nästan allt mänskligt liv kommer vara en otroligt viktig bok för de överlevande mycket för att man behöver själslig guidning. Som bröderna Hughes själva sagt, det skulle lika gärna kunnat vara Koranen eller Bhagavad-Gita som Denzel släpar runt på, men i USA är det ändå mest troligt med en Bibel. Det är snyggt, det är spännande, det är mycket bra skådisar och en skön stämning i filmen mycket på grund av det långsamma tempot. Fyran är gjuten, en tre hade jag gått med på från din sida, t o m de som ger tvåor för att de tycker den är lite för religiös för dem kan jag ha förståelse för. Men en etta! Samma kategori som New Moon, Änglar & Demoner, Perfect Stranger eller Clash Of the Titans?!?!? Nej. Det shit don't fly mister. That dog won't hunt monsignor. War were declared.
/Surskägget

När jag skulle logga in på vår blogg för att svara på dina befängda försök till försvarstal så råkade jag trycka på knappen "Skapa ny blogg". Det kanske var ett undermedvetet tecken från ovan. FRÅN OVAN ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH! Att du tycker att Mannen på Taket är en etta för att den är tråkig är väl då lika galet som att jag tycker att Denzel-billabong-rullen är lika fucking boring? Att sen miljontals människor håller med mig och inte dig i detta fallet ska vi inte ens ta upp för att smaken är ju som baken och det vore fegt och taffligt (I just did...). The Book of Eli är ett misslyckande på alla plan. Varken publik eller kritiker gillade den men åter igen det ska inte spela någon roll när man talar smak (I just did it again...). Jag håller med om att bröderna Pellejöns har lyckats hyggligt förr (Dead Presidents håller jag högt) men när en tragiskt överspelande Gary Oldman vill ha schampoo som ytterligare en knasig skurk så ledsnar i allafall JAG! Förutsägbart piss till sömnpiller och eftersom du väckt den björn som sover (vem gör inte det efter den här rullen) så bjuder jag på bloggens första "ett minus minus" i betyg! You heard me.
/Vrångmannen

Cop Out

@@@
Jag kan verkligen se framför mig hur Kevin Smith tvekade till att göra den här rullen. För det första har han inte skrivit manuset själv. För det andra är det massa actionscener inblandade. Han har tidigare aldrig gjort en sån film och han har själv många gånger sagt att han inte skulle bli en bra actionregissör och att typ en film som X-Men skulle bli betydligt sämre i hans händer än i Bryan Singers. Fair enough. Smiths geni ligger i att skriva briljanta karaktärer och hysteriskt rolig dialog och att sen föra över en massa folk som snackar från papper till filmduk och få det att bli spännande, roligt och underhållande hela vägen. Samtidigt kan jag också se framför mig hur han liksom rycker på axlarna, säger: ”Fuck it, I’ll do it” och myser hela inspelningen för att han får jobba med en av sina barndomshjältar Bruce Willis. Vad fan, i hans sits hade jag gjort samma sak. Bruce jävla Willis liksom. Mr Die Hard himself.
Hur mycket av 80-talshyllningarna och en del av dialogerna som var med i originalmanus låter jag vara osagt. Misstänker att Smith satt sin prägel på filmen väldigt mycket och att många av de roligaste scenerna är skrivna av honom utan att han får cred för det (vilket händer i Hollywood lika ofta som du går på toaletten). För Smith har verkligen skapat en 80-talsactionrulle i genren Buddy Movies. Och jag misstänker att om den kommit 1986 med Eddie Murphy och Clint Eastwood i regi av Richard Donner hade det här kunnat vara en av de där filmklassikerna vi skulle älskat och sett om gång på gång. Som det är nu är i princip alla lugna dialogscener hysteriskt roliga. Bruce Willis straight guy är perfekt matchad mot Tracy Morgans galna kille. Och Seann William Scott snor fan hela filmen som en heeeeeeeeeelt slut inbrottstjuv som bara babblar och babblar och babblar hahahahahaha! Där är Smiths regi som bäst. Sen kommer en bunt actionsekvenser som han liksom inte riktigt fixar. Det skjuts lite och det jagas i bil och det skjuts lite till men det blir liksom aldrig riktigt spännande. Tyvärr.
I slutändan är jag nöjd ändå. Större delen av filmen sitter jag och är precis sådär underhållen som nästan bara Kevin Smith kan få mig att känna mig. Här och där haltar filmen när det ska vara mer action än dialog och en del av manuset borde putsats lite till av Smith istället för klåparna han fick det av. Men i det stora hela är detta ännu en bra film levererad av herr Smith. Som sagt. Än så länge har karlen inte gjort nåt som är rent ut sagt dåligt. Vilket man kan säga om väldigt få regissörer.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte väl nåt åt samma håll.