Star Wars VII - The Force Awakens

@@@@
Är tvungen att hoppa in med en film som inte har med julkalendern att göra. Men det är ju Star Wars trots allt som vi snackar om och Star Wars går alltid före allt annat. Och wow vilken härlig känsla när man ser den här och inser att det här är ju precis vad de egentligen borde gjort med de tre prequelfilmerna. Film sju är i mångt och mycket en orgie i referenser, hyllningar och glimtar till de tre första filmerna (och då menar jag avsnitt IV-VI, de tre riktiga första filmerna, inte de där prequelrullarna). Visst kan man gnälla över att man mer eller mindre enbart tagit handlingen från första filmen (den med Luke, ska jag behöva förklara mig varje gång vad är det här?!?!?!) och kört en copy paste, men då missar man poängen som är att man SKA känna igen sig i handlingen. J.J. Abrams och medmanusförfattarna Lawrence Kasdan (som även skrev Rymdimperiet Slår Tillbaka) samt Michael Arndt slussar oss med fast hand rakt in i en värld vi känner och älskar på ett sätt som prequelfilmerna aldrig lyckades med. Visst är det copy paste (ung hjälte på sandökenplanet hittar droid med hemlig karta som måste till rebellerna pronto innan de onda får tag på nämnda karta och på vägen upptäcker att ljussablar och Kraften finns på riktigt innan man tar sig till en dödsstjärna som är på väg att spränga planet och stoppar den genom att flyga i trång passage och spränga den inifrån) men det är också tillräckligt mycket nytt för att man ska känna sig underhållen hela, hela tiden. Abrams lyckas bra med att varva action med karaktärer med handling med hyllningar med spänning med lite lagom oväntat så det är snuskigt åt det. Och när Han Solo och Chewbacca glider in i bild jublar hela salongen och att äntligen få se dem styra Falken mot nya spännande äventyr är det bästa som hänt på bio sedan de gjorde exakt det 1977. För som alla vet är Han Solo och Chewbacca de egentliga hjältarna här. Luke är som bäst en halvtrist bifigur som kan vifta med ljussabel medan Solo/Chewie är charmen, spänningen, humorn, allvaret och kärleken i ett. När man ser Harrison Ford dra av sitt patenterade Sololeende efter ännu en oneliner är det så, så tydligt exakt vad som saknades i prequelfilmerna och vad det var som lyfte originaltrilogin till såna höjder. Ford ÄR Solo precis som han ÄR Indy och ingen annan än han hade kunnat göra det så bra. Och med tanke på Fords filmer senaste 10-15 åren eller så är ingen gladare än jag att han äntligen är tillbaka i Star Wars där han en gång för alla kan visa var skåpet ska stå. Annars är detta nykomlingen Daisy Ridleys film. Det är hon som axlat Lukes mantel, d v s hjälte från ökenplaneten med Kraften starkt inom sig (om hon i nästa film visar sig vara Lukes dotter kommer i alla fall jag inte blir förvånad). Hon är stenhård, tuff, ball och kvicktänkt som om hon vore en blandning av Luke och Han Solo faktiskt och jag ser fram emot att få följa hennes utveckling i de kommande två filmerna. Det här blir helt klart till att gå och se om den på bio minst en gång till innan man får längta ihjäl sig att den släpps på Bluray.
/Surskägget