I Rymden Finns Inga Känslor

@@@@
Här har vi en riktigt härlig feel-good-movie som jag inte skäms ett dugg över att utropa till en av de bästa svenska filmerna genom tiderna! Med minimal budget men maximal karaktärsutveckling, charm och ärlighet är det här en film som går rakt in i hjärtat. Simon (Bill Skarsgård) har Aspergers och lever sitt liv enligt ett extremt inrutat mönster där saker och ting måste ske på sekunden enligt schema annars blir hela dagen helt förstörd och då återstår inget annat än att klättra ner och gömma sig i en tunna (som även funkar som rymdraket, vilket är fullkomligt naturligt när ni ser filmen) tills storebror Sam (Martin Wallström) lyckas övertala Simon att klättra ut igen. Allt är hyfsat frid och fröjd till den dag Sams flickvän inte orkar längre och gör slut och flyttar ut. Kvar är en bedrövad Sam som inte riktigt orkar med Simon på samma sätt längre. Simon är inte dummare än att han förstår att Sam behöver en ny flickvän och på sant Simonsätt bestämmer han sig för att hitta Sams drömtjej åt honom. Han sätter ihop en noggrann lista med egenskaper Sam gillar och börjar intervjua tjejer på stan för att hitta rätt kvinna. Mitt i detta snubblar Jennifer (Cecilia Forss) in i Simons liv. Hon är allt Sam inte gillar. Vild, galen, spontan och bubblig. Hon är också givetvis helt förtjusande underbar och vågar dessutom trycka på Simons knappar för att få ut honom ur sin trygghetszon. Den stora frågan blir - ska Sam och Jennifer få varandra eller inte?!?! En i grunden väldigt enkel kärlekshistoria blir så mycket, mycket mer tack vare ett otroligt välskrivet manus med stora slevar värme och kärlek samt tre mycket duktiga skådisar som levererar på max. Blev inte helt otippat Sveriges Oscarsbidrag samma år, men tyvärr kom den inte med hela vägen till Hollywood vilket är sjukt synd för det är den helt klart värd. En liten stor film.
/Surskägget