@@
Superhypad hyllning till 80-talets skräckisar såväl som grindhouserullarna
från 70-talet. Många hävdar också att det här är Nicolas Cage stora
comeback efter jag vet inte huuur många skitfilmer som den karln överspelat sig
igenom under senare tid. Mandy är i alla fall en i grunden klassisk hämndrulle
av Panos Cosmatos, som tidigare bjussat oss på knäppkonstiga Beyond the Black
Rainbow. Vi får här en flummig men rätt snygg artsy-fartsy-skräckis med en OK Nicolas
Cage som balanserar hyfsat mellan lågt och högt spel (mest högt för det är ju
ändå Cage vi snackar om här). Musiken av isländska Jóhann Jóhanssson (som också
blev hans sista då han gick bort tidigare i år) är fantastisk. Äh! Jag vet
inte. Hade väl rätt höga förväntningar här och det finns bitar av Mandy som
snuddar vid genremagi, men för det mesta så tyckte jag att den här rullen var rätt
tråkig och seg. Flumseg! Cosmatos farsa var också regissör back in the day och
bjussade oss på härliga 80-talsstänkare som COBRA och RAMBO: FIRST BLOOD PART 2.
Ibland faller äpplet lite för långt från trädet. På gott och ont.
/Vrångmannen
