onsdag 31 oktober 2018

Mandy


@@
Superhypad hyllning till 80-talets skräckisar såväl som grindhouserullarna från 70-talet. Många hävdar också att det här är Nicolas Cage stora comeback efter jag vet inte huuur många skitfilmer som den karln överspelat sig igenom under senare tid. Mandy är i alla fall en i grunden klassisk hämndrulle av Panos Cosmatos, som tidigare bjussat oss på knäppkonstiga Beyond the Black Rainbow. Vi får här en flummig men rätt snygg artsy-fartsy-skräckis med en OK Nicolas Cage som balanserar hyfsat mellan lågt och högt spel (mest högt för det är ju ändå Cage vi snackar om här). Musiken av isländska Jóhann Jóhanssson (som också blev hans sista då han gick bort tidigare i år) är fantastisk. Äh! Jag vet inte. Hade väl rätt höga förväntningar här och det finns bitar av Mandy som snuddar vid genremagi, men för det mesta så tyckte jag att den här rullen var rätt tråkig och seg. Flumseg! Cosmatos farsa var också regissör back in the day och bjussade oss på härliga 80-talsstänkare som COBRA och RAMBO: FIRST BLOOD PART 2. Ibland faller äpplet lite för långt från trädet. På gott och ont.
/Vrångmannen

Inga kommentarer: