Yes Man

@@@
Jim Carreys 90-tal var fenomenalt. Ace Ventura, The Mask, Dum & Dummare, Cable Guy, Liar Liar, Truman Show och Man On The Moon talar sitt tydliga språk. 2000-talet har dock varit lite skakigare. Grinchen, Bruce Almighty, My Myself & Irene och The Majestic pendlade från sådär till dåliga och det enda riktigt bra han mäktat med är Eternal Sunshine of the Spotless Mind som å andra sidan inte känns som en Jim Carreyfilm. Det försöker han nu råda bot på med Yes Man. Tillbaka är gummimannen som inte bangar för nånting fysiskt när det gäller att få till ett bra skämt. Och visst funkar det väldigt bra, men det är en bit kvar till de komiska mästerverk som satte Carrey på kartan. Det är som att han trots allt inte riktigt vågar ta klivet hela vägen ut utan hela tiden tänker att han har en ny dramatisk roll á la Eternal eller Man on The Moon som slutligen ska putta över honom i det dramatiska facket för alltid med Oscargubbar som följd i stil med gamla komikern Tom Hanks (är det ens nån som minns att han också gjorde pruttkomedier innan alla Oscars?). Hursomhelst. Trevlig underhållning för stunden men jag minns fan knappt filmen två timmar senare. Läs Vrångmannens tankar här.
/Surskägget