The Directors: Michael Moore

Michael Moore var en helt okänd kille som tyckte att General Motors gjorde fel som bara la ner massa fabriker och typ sparkade alla i den lilla stad han växte upp i (Flint, Michigan). Därför gjorde han en film han döpte till Roger and Me (@@@) där han försöker få en intervju med VD:n för GM, nämligen Roger Smith. Detta blev en ganska stor hit i dokumentärfilmskretsar mest på grund av Moores sköna blandning av humor och allvar. Detta var 1989. Sen gjorde Moore i princip inget av värde förrän 2002 då Bowling for Columbine släpptes. Efter Bowling har Moore blivit den i särklass mest berömde, bespottade och hyllade dokumentärfilmsskaparen av idag. För varje film han släpper känns det som att han blir mer och mer känd, men faktum är att filmerna bara blir sämre och sämre i rakt nedstigande led. Kolla själva.

Bowling For Columbine (2002)
@@@@@
Fantastiskt stark och gripande dokumentär och vapenlagar och de två tonåringarna som bestämde sig för att skjuta och bomba Columbine High School. Moore ställer rätt frågor till rätt personer och tvekar inte att pressa till och med så kända ansikten som Charlton Heston mot väggen. En modern klassiker som bör ses av alla.

Fahrenheit 9/11 (2004)
@@@@
Moore tar tag i Bushfamiljens starka band till Bin Ladenfamiljen och hur terroristattackerna elfte september har tydliga samband och kopplingar till vad Bushfamiljen och Bin Ladinfamiljen har sysslat med flera årtionden bak i tiden. Och så är hela filmen en stark känga i nyllet på lille Dubya som Moore menar är en svagsint president som mest är en marionettdocka åt pappa Bush. Ytterligare ett måste för alla.

Sicko (2007)
@@@
Michael Moore lufsar vidare mot nya mål. Han gillar ju att attackera Bush som sagt och även om Moore tittar på sjukvården i USA i denna film, så attackerar han Bush rätt så friskt ändå (typ, allt är Bushs fel att det ser ut som det gör). Hehehehe. Det kan Bush gott ha. Hursom. Moore vinklar säkert saker och ting så att de ska passa hans syften, men hur man än vänder och vrider på saken har han rätt i grund och botten. Det är fel att ett barn ska behöva dö för att läkarna inte tar emot på det sjukhuset för att den försäkring mamman har inte gäller där. Det är fel att vissa sjukhus slänger in fattiga i en taxi och skeppar iväg dem till sjukhus som tar emot alla. Det är fel att folk inte får vård helt enkelt. Jag har personligen inget emot att det finns privata alternativ till statliga vårdinrättningar så länge de statliga är up-and-running och fungerar som de ska. Men att man ska behöva tvingas till privat sjukvård för dyra pengar trots att man betalar en sjukförsäkring som ska täcka de kostnaderna är fucked up. Hade jag bott i USA hade jag förmodligen varit rosenrasande efter den här filmen. Nu kan man krasst konstatera att vi har ett bättre system i Europa (Moore åker ju hit såklart för att jämföra lite).

Capitalism: A Love Story (2009)
@@
Här ger sig Moore på bankerna, Wall Street, börsmäklare och alla andra som orsakade den stora ekonomiska krisen för nåt år sen. Han visar vanliga, hederligt arbetande människor som gång på gång blir vräkta och blåsta av banker och finansiella institutioner och växlar detta med att sparka på Reagan och hans team av ekonomiska rådgivare som byggde den grund som ledde till superkrisen nu. Men då vi alla vet att Moore själv sitter på en fet förmögenhet som möjliggjorts just för att han bor i ett ultrakapitalistiskt land känns mycket av det han säger som rätt uddlöst och utan större inlevelse. Visst, han försöker sig på lite av sina provocerande uppvisningar men utan den glöd och energi han visat prov på tidigare. Tandlöst och lite utan direkt mål eller mening är filmens strax över två timmar alldeles för långa. Förhoppningsvis tar sig Moore lite i kragen och bättrar på sin övertygelse till nästa film för fortsätter det såhär lär nästa rulle bli en etta.
/Surskägget