En av de mer uppmärksammade dokumentärerna i år. Några av er minns säkert dödsolyckan på en Seaworldanläggning där en späckhuggare dödade en av sina tränare. Seaworld gick snabbt ut med ett meddelande att det hela var en tragisk olyckshändelse och att späckhuggaren i fråga nu inte skulle få vara mer och interagera i shower med sina tränare för att undvika liknande olyckshändelser i framtiden. Den här filmen följer späckhuggarens liv, från det att han fångas i det vilda fram till dödsolyckan. Tilikum (som han kallas) hamnade först uppe i Kanada i en pytteliten anläggning vars pool knappt var stor nog för folk att simma i, än mindre tre späckhuggare. Givetvis är detta något som tär oerhört på djuren. De är vana att simma flera mil om dagen i vidsträckta hav och får plötsligt bara en liten vattenpöl att leva i. Självklart brister det i skallen på dem förr eller senare. Tilikum var dessutom senaste tillskottet och de två honorna som redan bodde i anläggningen mobbade honom stenhårt (späckhuggare är visserligen grymt sociala och familjeinriktade flockdjur, men de gillar inte alltid valar från en annan flock). Det hela slutade med att Tilikum dödade en tränare i Kanada. Efter det såldes han till Seaworld som inte berättade detta för sina anställda. Tränarna som hade hand om Tilikum visste med andra ord inte att han dödat förr. Hade de vetat det kanske dödsolyckan kunnat förhindras. Vem vet? Men det här är inte bara en berättelse om stackars Tilikum (det är utan tvekan han som är det stora offret i denna historia). Det här är en berättelse om hur Seaworld (och andra parker) hänsynslöst utnyttjar både djur och tränare och fullständigt skiter i konsekvenserna. Filmskaparna har grävt fram ett stort antal anfall av späckhuggare mot tränare i shower på Seaworlds världen över. Det är starka bilder vi får se, men aldrig sensationslystna. Det här handlar om att sätta stopp för Seaworlds utnyttjande av späckhuggare och andra havsdjur, inte att visa upp massa folk som blir lemlästade. Mängder med före detta Seaworldanställda kliver fram och berättar om de närmast sektliknande arbetsförhållandena och hur de tycker att djuren borde släppas fria. På ett plan har man alltid vetat om att djuren inte trivs i fångenskap, men när man får det serverat på detta sätt är det svårt att inte säga annat än: "Aldrig mer besök på en djurpark".
/Surskägget
PS. Det finns inga registrerade attacker av späckhuggare mot människor ute i det fria. De attacker och dödsolyckor som skett har samtliga skett på diverse djurparker. Säger en del om hur djuren "trivs"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar