Akira Kurosawas mäktiga tolkning av Shakespeares Kung Lear är både en uppvisning i perfekt balans mellan karaktärer, känslor, drama och action samtidigt som det på sina håll blir grava överspel av skådisarna. Detta kan dels bero på det teatraliska grundmaterialet och dels på att vi i väst har en annan syn på skådespeleri än i öst. Eller så är det bara att filmen har ett par år på nacken och sånt som man kom undan med 1985 kommer man inte undan med längre helt enkelt. Kurosawa tar sin tid och låter filmen puttra på så sakteliga utan att skynda på. I vissa sämre regissörers händer skulle detta kunnat bli förödande långtråkigt men mästaren Kurosawa vet hur en slipsten ska dras. Det lugna tempot gör att när väl actionsekvenserna drar igång så upplevs de än ballare och coolare (lite som hos Tarantino som lånat en del av sin registil från nämnde herr Kurosawa). Att se ett par hundra statister rusa runt med sina samurajsvärd och hugga på varandra samtidigt som det regnar pilar och det brinner överallt utan annat ljud än en finstämd och vacker melodi gör en av actionsekvenserna inte bara så mycket ballare utan rentav poetiskt vacker i all sin brutalitet. Som sagt, på sina ställen blir det lite väl tramsigt och flamsigt av skådisarna som överspelar så man skäms, och därmed är det svårt att ge en femma. Men som filmiskt mästerverk är det inget snack om att Ran ligger högt upp på listan.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar