Donnie Yen återvänder för att spela Ip Man, mannen som till stor del stått bakom kung-funs genombrott på film då han varit lärare för en av de mest kända kung-fusnubbarna genom tiderna, Bruce Lee, som tog sig an Ip Mans filosofi och utvecklade den vidare med sin egna variant som alla vi som älskar karatefilm sett gång på gång när Lee sparkar loss. Yen gör återigen rollen med stabil värdighet och bjussar på en hel del sköna fighter. Dock är det betydligt ballare och tuffare fightingscener i tvåan som jag därmed fortfarande håller som den bästa i trilogin. Här i trean glider allas vår Mike Tyson in som skurk och vi får självklart ett stort slagsmål mellan Tyson och Yen som dock kunde varit betydligt ballare koreograferad. Dessutom är det lite fegt av filmskaparna att man låter det sluta i oavgjort. Vare sig Yen eller Tyson hade väl lust att torska, om det så bara är på film. En helt okej karaterulle (jaaaa jag vet att det är kung-fu men alla kampsportsfilmer kallas karaterullar så är det bara, deal with it) som borde försökt överträffa föregångaren betydligt mer.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar