Det finns en scen i Steven Spielbergs mästerverk Hajen som sticker ut mer än de övriga. Det är den sjövilde kapten Quint (mästerligt spelad av Robert Shaw) som håller en ganska lång monolog om vad som hände när han var ombord krigsskeppet USS Indianapolis och japanerna sänkte den under andra världskriget. Monologen är lysande. Bortom lysande. Fantastisk. Otrolig. Makalös. Bland det bästa som gjorts på film faktiskt om du frågar mig. Den här filmen av Mario Van Peebles med Nicolas Cage och Tom Sizemore i huvudrollerna är bland det sämsta som gjorts på film. Handlar om samma sak som Quint pratar om men gjort så fantastiskt dåligt så man skäms över att vara människa. Det finns en scen där Sizemore ligger med sitt avkapade ben i famnen och grinar och Cage ska trösta honom. Amatörteatern i Filipstad hörde av sig och ville ha tillbaka sin scen. För Sizemore är sämre än alla amatörteatrar i hela världen. Och Cage är tragiskt nog inte långt bakom. Se inte det här ens om ni måste. Om så Megan Fox (som är het och vet om det) dansar in och lovar pengar, ära, berömmelse och sex om ni bara ser filmen så se den inte. Det är inte värt det.
/Surskägget
För att inte allt ska vara nattsvart lämnar jag er med Quints fullständiga monolog. Läs och njut.
“Japanese submarine slammed two torpedoes into her side, Chief. We was comin’ back from the island of Tinian to Leyte. We’d just delivered the bomb. The Hiroshima bomb. Eleven hundred men went into the water. Vessel went down in 12 minutes.Didn’t see the first shark for about a half-hour. Tiger. 13-footer. You know how you know that in the water, Chief? You can tell by lookin’ from the dorsal to the tail. What we didn’t know, was that our bomb mission was so secret, no distress signal had been sent. They didn’t even list us overdue for a week. Very first light, Chief, sharks come cruisin’ by, so we formed ourselves into tight groups. It was sorta like you see in the calendars, you know the infantry squares in the old calendars like the Battle of Waterloo and the idea was the shark come to the nearest man, that man he starts poundin’ and hollerin’ and sometimes that shark he go away… but sometimes he wouldn’t go away.Sometimes that shark looks right at ya. Right into your eyes. And the thing about a shark is he’s got lifeless eyes. Black eyes. Like a doll’s eyes. When he comes at ya, he doesn’t even seem to be livin’… ’til he bites ya, and those black eyes roll over white and then… ah then you hear that terrible high-pitched screamin’. The ocean turns red, and despite all your poundin’ and your hollerin’ those sharks come in and… they rip you to pieces.You know by the end of that first dawn, lost a hundred men. I don’t know how many sharks there were, maybe a thousand. I do know how many men, they averaged six an hour. Thursday mornin’, Chief, I bumped into a friend of mine, Herbie Robinson from Cleveland. Baseball player. Boson’s mate. I thought he was asleep. I reached over to wake him up. He bobbed up, down in the water, he was like a kinda top. Upended. Well, he’d been bitten in half below the waist.At noon on the fifth day, a Lockheed Ventura swung in low and he spotted us, a young pilot, lot younger than Mr. Hooper here, anyway he spotted us and a few hours later a big ol’ fat PBY come down and started to pick us up. You know that was the time I was most frightened. Waitin’ for my turn. I’ll never put on a lifejacket again. So, eleven hundred men went into the water. 316 men come out, the sharks took the rest, June the 29th, 1945.Anyway, we delivered the bomb.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar