Get Him To The Greek

@@@@
Rawknroll muthafuckers! HAHAHAHAHAHA! Så här ska en slipsten dras. Russel Brand repriserar sin karaktär, rockstjärnan Aldous Snow, från filmen Dumpad och gör det alldeles lysande. Jonah Hill är skivbolagskillen som vill sparka liv i Aldous karriär som legat på dekis och åker till England för att hämta honom. På väg tillbaka till LA super Aldous ner Jonah så många gånger att han spyr i fan nästan varje scen. HAHAHAHAHA! Mer spyor på film, speciellt när det sker mitt på ett diskogolv för att sen börja supas igen. Tror aldrig jag sett nån spela full så övertygande som Hill så han måste varit packad hälften av tiden. Och bäst av allihop är P Diddy som galen skivbolagsdirektör. Ja du läste rätt. Gamle Puff Pappa. P Diddy Liddy Hiddy Middy Giddy. Piddy. The fool. HAHAHAHAHAHA! Har inte sett nån som är så slut i en film sen jag såg Will Ferrell sist. Ge Puffy the hiphopslayer alla komiska roller nånsin igen för karlen är heeeeeelt slut. Helt. Den tomma blicken. De galna replikerna. Den totala ignoransen inför andras liv och känslor. Det är klassisk Will Ferrell och D-Piddy levererar till max. Helt slut karln. Funderade länge på att slänga en femma på den här moderna klassikern, men mot slutet tappar man en hel del tempo och så ska det mysas och gosas och det blir fyra slut innan filmen tar slut precis som i Return of The King (Death! Death! DEATH!!!!).
/Surskägget

Jackass 3

@@
Släng ihop ett gäng dårar som alla pallar lite extra mycket smärta och förnedring i syfte att underhålla folk. Förr hölls de inlåsta av en elak cirkusdirektör och turnerade runt som en freakshow. Idag får de bästa sändningstid på teve och tre långfilmer. If you're gonna be dumb you gotta be hard! Här får vi vad vi förväntar oss av Johnny Knoxville, Steve-O, Bam Margera och resten av gänget. Idioti på högsta nivå. Smärtfyllda upplevelser varvas med lite kiss och bajs (okej, ganska mycket kiss och bajs, vääääääldigt mycket kiss och bajs) och som vanligt är ingenting heligt. En del grejer är förstås roligare än andra och försöken att bräcka tidigare filmer i mer smärta och mer äckligt bajs lyckas man väl helt okej med. Hahahahahaha! Älskar det här och kan titta på det hur mycket som helst, men det är fan inte mer än en tvåa som film.
/Surskägget

Lemmy

@@@@
Lemmy. Legenden lever lyckligt lottad. Låter låtar ljuda ljudligast liksom ljuvligast. Lär lillband livets lycka läppjandes lilla lyckoruset. Liknande legender levereras lite låtmaterial. Leve Lemmy! Låt liknande läxor lära livsnjutning.
/Lurskägget

Insidious

@@@
Mamma (Rose Byrne) och pappa (Patrick Wilson) med sina tre ungar flyttar in i ett gammalt hus. Plötsligt börjar det hända oförklarliga saker (okända röster i babymonitorn och elaka knackningar i tak och väggar). Utan anledning faller deras äldsta son i koma och någonting ondskefullt drar sig närmare och närmare familjen. Insidious är under första halvan genuint jävla läbbig. Det var faktiskt längesen jag var så svettigt skitnödig och ville skälla ut filmen för att den hade mage att skrämma mig. MIG?! Andra halvan är habil men blir tyvärr lite fånig i allt vilket naturligtvis drar ner betyget. Regissören James Wan (Saw, Death Sentence) är expert på just detta fenomen, att starta toppen men aldrig riktigt nå fram hela vägen. Insidious knycker helt ogenerat från skräckrullar som Poltergeist, The Grudge och liknande vilket känns ganska ok eftersom den håller intresset uppe och gör det lite på sitt eget lilla sätt. Musiken i kombination med ljudbilden bidrar till det ofta plågsamt nerviga och skådespelarna är alla lite over the top med sitt överspel. Räknar med att det ska vara så även om det ibland stör en smula. Nåväl, jag sover i alla fall gärna med lampan tänd några nätter till. He he he, filmjävel. SKRÄMMA MIG?!
/Vrångmannen

Battle: Los Angeles

@@@
Ja det är klichéfest i 120 minuter. Ja du har en blandning av Independence Day, Black Hawk Down, District 9 och Skyline. Ja karaktärerna är inte ett dugg originella och du har sett dem i varje krigsfilm nånsin. Samtidigt, var det nån som trodde att de skulle få en Oscarsvinnare på näthinnan där karaktärsutveckling är viktigare än ett dussin CGI-effekter och femhundra avfyrade skott på 60 sekunder? Den här filmen vill inte vara nånting annat än 120 minuters adrenalinkick. Det ska sprängas, skjutas, sprängas lite till och skjutas ännu mer. Med jämna mellanrum dör ännu en karaktär du inte haft tid att lära känna och därför inte bryr dig om, men det är liksom inte poängen här. Poängen är att utomjordingar anfaller och vi skjuter tillbaka. Med massor av skott. Hela tiden. Pang pang pang pang! Vill du inte ha det ska du se om Ett Hål I Mitt Hjärta istället. Där visar Sanna Bråding både tutte och mus och du får även se Torsten Flincks snopp. Och så gråter han lite. Buhuhu. För han vet att han är med i en pretto artsy-fartsy SKITFILM.
/Surskägget
PS. Vrångmannen har som vanligt ingen uppfattning om actionfilm.

SUMMER BOX OFFICE 2011 - Kuntza at the movies

It´s that time of the year again…

Dags för er big movie daddy Kuntza att gå igenom årets blockbustersommarfilmer, en tradition snäppet finare än midsommar, kräftor, chartersemester, Pripps blå och allt det andra.

Snart (typ slutet av april) rullar biosommaren ut på riktigt och då väntar:

Fast Five
Det verkar fortfarande funka eftersom de ständigt släpper nya delar i den här långkörar(skämt!)-serien. Den här delen verkar vara lite oavsiktligt kul då det luktar losers corner genom att man castat tre hasbeens utan nu levande karriärer: Dwayne ”jag har egentligen aldrig gjort en hit” The Rock, Vin ”min karriär begick harakiri direkt” Diesel och Paul ”vet nån ens vem jag är?” Walker. Vore ju kul för mig personligen om den här drar in pengar då min ex Jordana Brewster är en bra tjej men annars – ingen bryr sig om det här förutom kåtflåsiga 15-åriga killar som ändå drar upp den här till en medium hit.

Thor
En av Marvels knäppaste karaktärer får en makeover som bör räcka. De har nu lärt sig hur de ska hantera sitt stall av karaktärer och det här kommer funka. Ja det är fånigt men lagom originellt och med en trailer som luktar succé. Förhandsressarna har varit mycket positiva och lita på farsan Kuntza här – blir stor hit.

The Beaver
Nääe - Jodie Foster regisserar Mel ”the madness” Gibson i hans stapplande försök till comeback. Den grötiga trailern lämnar dålig eftersmak (ingen riktig komedi, ingen riktig feel-good och tråkig övertydlighet) och nej, det här kommer inte funka. Flopp.

Priest
Vi gör lite enkel matematik;
Paul Bettany säljer absolut inga biljetter + ingen känner till serien + regissören gjorde mördarfloppen Legion (ihop med Bettany) + vi är väldigt trötta på såna här sci-fi storys.
Summa: total flopp

Bridesmaids
Det här verkar så bra på pappret men njäe… rent av tråkiga trailers och lite osäkert om målgruppen av kvinnor vill ha en så här busig, lite elak men ändå inte alls elak, Hangover-variant.Kristen Wiig förtjänar så mycket bättre.
Flopp.

Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides
Tidigare trilogi har klirrat högt i kassan men trots det är det här en gamble. Publiken kan ha tröttnat (jag själv hoppade direkt efter redan första delen medan övriga verkar hata de andra två delarna) och det här blir väl egentligen samma sak en gång till. OK att Depp gör det här lysande men räcker det…? Bruckheimer har haft dåliga framgångar på sistone och han får nog krysta ordentligt om det här verkligen ska funka som tidigare.
Medium hit.

The Hangover 2
Trailern lovar riktigt gott och hela teamet verkar tillbaka i god form. Jodå, det här kommer garanterat fungera alldeles utmärkt än en gång och ni hittar mig långt fram i kön.
Stor hit.

Kung Fu Panda 2
Inga konstigheter – familjerna och Burger King jublar tillsammans.
Stor hit.

X-Men: First Class
En gamble från Marvel som ju gjorde två riktigt bra X-rullar medan den tredje var skamlig på så många sätt. När sen få verkar gillat den ok men lite jaha-jaha-iga Wolverine så är det osäkert om fler än bara superfans vill se det här. Jag själv som gammal X-nerd älskar att vi nu ska få se HELLFIRE CLUB som badguys men då man tyvärr ändrat hela storyn kring dem så har jag även tappat lite förhoppningar på dem redan i förväg.
Trailern är ok men nja, ska nog bara klara sig som medium hit (den svåraste filmen att sia om).

Super 8
Det är alldeles för mycket aliens på tv och bio just nu så egentligen behöver vi inte alls det här. Men ok, det är en fräsch vinkel och JJ Abrams brukar veta vad han gör. Spielberg producerar och den mannens CV numera är 50% fantastiskt och 50% trams men just sånt här är hans specialitet. Ihop med sommarens bästa trailer så glider den här lätt upp till en stor hit.

Green Lantern
Spelar ingen roll hur mycket pengar de bränner och hur många trailers de kan släppa. Det här är ändå en tråkig seriefigur som ingen känner till och såna här sci-fi storys funkar aldrig. Visst, några detaljer i trailern är väl ok men DC Comics har inte tyngd att leverera sånt här.
Sommarens stora flopp.

Cars 2
Tronen tillhör Pixar som blir kungar även i år. Det här kommer leda rakt till bankvalvet då alla barn med föräldrar kommer se den här och sen efteråt köpa Big Mac-menyn med leksakerna.
Stor hit.

Bad Teacher
Ja varför inte, blir nog ingen stor hit men en rulle som kan leva vidare med god framgång på DVD likt många andra i genren av svarta komedier.
Medium hit.

Transformers: Dark of the Moon
Efter att så många hatade 2:an (jag dissade även den usla 1:an) så har nu Micke Bay lovat att den här tredje kapitlet ska bli mörkt och mer utmanande än de tidigare. Jo visst tjenare…
Medium hit men blä vad tråkigt.

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II
Lätta pengar, alla fans ser den här sista delen och ingen behöver vara orolig för intäkterna här.
Stor hit.

Captain America: The First Avenger
Helt ok trailer även om det på pappret verkar omöjligt att skaka liv i den här töntiga Marvel-karaktären. Meen - de senaste åren har Marvel själva lyckats pimpa den här serien ordentligt så tror det här kommer funka riktigt bra nu. Och de kommer smart utnyttja hypen kring Avengers så den här blir en snackis ihop med Thor. Kommer dra bättre pengar i USA än utomlands då jänkarna ju gillar sina flaggor men ändå – en av sommarens säkra kort.
Stor hit.

Cowboys and Aliens
Filmbolaget gnuggar händerna av förtjusning – The Berg producerar, Favreau regisserar, två av världens största stjärnor. Men som sagt det är alldeles för mycket aliens på bio just nu så jag själv är helt ointresserad, särskilt efter trailern som ju inte är något att hurra för.
Njae, blir stor hit men en film som alla glömt redan i september månad.

The Smurfs
Njae, är tiden verkligen rätt för relansering här? Tror inte det kommer funka och den usla trailern har inte gett några positiva tecken.
Medium hit bör det ändå bli.

Spy Kids 4: All the Time in the World
Men sluta nån gång nu. Rodriguez egna lilla bus-projekt lockar väl inte någon längre och han själv har tappat ordentligt med cred på senaste års alla floppar. Han toppar casten med Jessica Alba (som ju aldrig är bra på nåt), Danny Trejo (husskådisen), Antonio Banderas och vår favvis Jeremy Piven (vad ska han här att göra?!) men barnen bryr sig om det så nej – måste bli flopp nu.

Conan The Barbarian 3D
Sorry, det här kommer inte heller funka. De har lovat R-rating och tuffa muskler men vem går och ser sånt på bio förutom 15-åriga pojkar (som i sin tur inte går på bio eftersom de laddar ner..)?
Conan är för okänd och karaktären är sen så hårt kopplad till 80-talets Ahhnuld att njae, det här måste verkligen leverera fantastisk trailer för att ha en chans. Jaha den är i 3D också – oj vad ballt…zzzz…. Gamla rollspelare som mig själv är glada för att det här proddas av Äventyrsspels gamla general Fredrik Malmberg men det ger ju inga biljettförsäljningar så sorry – flopp.

Rise of the planet of the apes
Årets konstigaste prequel vilket inte alls borde fungera men trailern är riktigt snygg och kanske, kanske, kanske kan det här ändå vara ok. Extremt onödigt och egentligen bara konstigt att filmbolaget gett den här grönt ljus men visst – den får en chans.
Medium hit – mot alla odds.

SUMMERING

Högst boxoffice:
Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II
Cars 2
The Hangover 2
Super 8
Thor

Största floppar:
Priest
Green Lantern
Bridesmaids
Conan The Barbarian 3D

Bästa film:
Super 8


/Kuntza

Super

@@
Nej det är inte en svensk dokumentär om alkisar utanför Systembolaget utan en mörk komedi om Frank (Rainn Wilson) som efter att ha förlorat sin fru (Liv Tyler) till en knarkbaron (Kevin Bacon) flippar ut och på vad han tror från uppdrag av Gud klär ut sig till superhjälten Crimson Bolt och springer runt på stan och smäller till skurkar i skallen med en stor skiftnyckel. Snart har han en sidekick i Boltie (Ellen Page) och våldet trappas stadigt uppåt tills det eskalerar till en nivå där det egentligen inte är nån större skillnad mellan Crimson Bolt och de skurkar han säger sig bekämpa. Vi har fått en del vanligt-folk-klär-ut-sig-till-superhjältar-filmer på senare tid (Defendor och Kick-Ass) men tyvärr håller inte Super samma klass. Filmen har lite svårt att bestämma sig för vad den ska vara. Ibland är den nästan hysteriskt rolig, ibland sjukt överspelad och överdriven, ibland så nattsvart och mörk så man nästan mår dålig och ibland bara så överdrivet våldsam att man nästan tycker den är obehaglig. Lägg till en karaktär som uppenbarligen är störd psykiskt som ska vara filmens hjälte och du får nån sorts soppa som vare sig är det ena eller det andra. Pages karaktär känns nästan som en parodi på sidekicks och hon spelar större delen av tiden över så det står härliga till och Rainn Wilson som man mest känner till som komiker (amerikanska The Office, The Rocker) känns lite malplacerad i rollen som den skumme Frank. Emellanåt är det faktiskt intressant och tänkvärt så betyget får till slut bli en tvåa. Okej rulle som tjänat på att man valt ett spår och hållt sig till det.
/Surskägget

Anvil! The Story of Anvil

@@@@
Alla hårdrockare bör ha hört talas om Anvil annars är det nåt fel. Även om man aldrig hört en enda ton spelas måste man ha koll på bandnamnet. Kanadensarna har nämligen funnits där sedan way back in the day och tillsammans med andra band från samma era som Metallica, Slayer, Anthrax, Testament och Megadeth gått i bräschen för thrash metal. Anvil har rentav inspirerat nyss nämnda band. Den stora skillnaden är förstås att gemene man vet vilka Metallica och Megadeth är, Slayer och Anthrax som kanske är mer okända för den stora massan har ändå sålt miljontals plattor och Testament är hyfsat stora än idag i hårdrockskretsar. Anvil har aldrig sålt några större mängder skivor och försörjer sig med vanliga arbetarklassjobb. De har hela tiden släppt plattor och ingen har väl riktigt brytt sig förutom en liten klick hängivna fans. Turnerat har de gjort också, många gånger inför fem, tio personer. Men aldrig, aldrig har de någonsin gett upp drömmen. Dokumentären följer dem på ännu en misslyckad turné (där de bl a spelat på Sweden Rockfestivalen i Sölvesborg och sedan inte kunnat åka tåget vidare för att det inte finns platser och de inte bokat i förväg) och sedan inspelningen av den trettonde skivan i karriären. Det är bakslag efter bakslag för dessa numera 50-åriga gubbar men trots all skit de går igenom vägrar de ge upp. Det går inte annat än att älska kanadickerna för deras envishet och ständiga positivism. Det här är inte så mycket en film om gamla hårdrocksgubbar som en film om ett gäng drömmare som vägrar ge upp försöken att nå sin dröm att äntligen bli stora stjärnor. Med den här filmen når de äntligen ut till den stora massan om än på det sätt de en gång i tiden tänkte sig. Måste ses.
/Surskägget

Jonah Hex

@@@
Ännu en serietidning som dammas av och görs till film. Där det för 10-talet år sedan var helt uteslutet med serietidningshjältar i långfilmsformat (med ett par undantag) skakas numera alla gamla hjältar fram ur gömmorna. Jag har ingen aning om hur stor publik serietidningen Jonah Hex hade back in the day. Vet att jag brukade läsa polarens tidningar och alltid tyckte Hex var ganska cool och farlig. Lite av farligheten har försvunnit ur filmen (även om Hex fortfarande kan döda trehundra pers med en blick) och jag tycker nog inte valet av Josh Brolin som Hex var helt klockrent (snubben är en duktig skådis men njae inte som Hex alltså). Med det sagt är det fortfarande en rocka-anda-rolla-rulle som klockar in på 1.14 ca (den är väl 1.20 officiellt men då har du sex minuters eftertexter) vilket jag gillar. Det är lite väl mycket filmer nuförtiden som ska vara 2.40 långa trots att materialet inte håller för mer än 1.30. Lite uppfriskande att man här bara pangar på och så tar det slut istället för att man ska slänga med ännu en pangpangscen eller lite onödig bjäfs bara för att dra ut på tiden lite. Det är hjärnslött och inga överraskningar (John Malkovich är skurk tänka sig!!!) men fullt ös hela tiden. Det skjuts ihjäl fler skurkar på en kvart än i Rambo 4 och som actionstänkare funkar den absolut. Megan Fox är sexig (och vet om det!) och glider runt som en sorts sidekick till Hex och dödar nästan lika många skurkar i slutscenen som han (men i en skön urringning naturligtvis för hon är sexig och vet om det!).
/Surskägget

The Director's - Luc Besson

Luc Besson har på senare år sparkat liv i fransk actionfilm som producent och manusförfattare åt rullar som Taxifilmerna, Transporterfilmerna, Kiss of the Dragon, 22 Bullets och Danny the Dog. Han har även snöat in sig på barnfilm nu när han har egna kids med serien om Arthur och Minomojerna. Med alla dessa actionb-rullar på sitt samvete är det lätt att glömma att snubben faktiskt var en riktigt duktig actionregissör själv en gång i tiden. På 80- och 90-talet spottade han ur sig inte bara schyssta actionfilmer utan även en av de finaste kärleksfilmer som gjorts. Hans filmer hade dessutom en bra avvägning mellan drama, action och humor och innehöll många gånger en lätt pekpinne åt hur fel håll samhällsutvecklingen var på väg. Han sätter sig i registolen med jämna men få mellanrum (om man bortser från de animerade Arthurfilmerna har han gjort Angel-A 2005, Adéle and the Secret of the Mummy 2010 och The Lady som kommer under året). Det känns lite som att forna glansdagar är bakom honom, så låt oss titta på hans karriär fram till 2000-talet.

Den Sista Striden (1983)
@
En intressant idé som aldrig lyfter från marken utan bara blir platt som en pannkaka är nog det bästa sättet att sammanfatta debuten på. I en framtida värld som gått åt helvete (såklart) lever ett gäng snubbar och försöker överleva vardagen. Vår hjälte bygger flygplan, snor en reservdel han behöver från ett gäng och flyger sen bort till en annan del av världen där han blir kompis med nån typ av doktor/professor som jagas av Jean Reno som är elak. Doktorn dör, Reno dör och vår hjälte flyger tillbaka och dödar gängets chef och blir den nya chefen. Allt utspelas under ca 90 minuter utan en enda replik. Som en kortfilm på filmskolan hade det här säkert funkat men som långfilm håller det inte alls. Det finns inte nog med idéer för att hålla igång filmen hela vägen och mycket känns krystat. Det enda roliga är att se Jean Reno som riktigt ung.
/Surskägget

Subway (1985)
@
Subway blev en relativt stor succé när den kom och har en stor kultstatus. Har ingen aning om varför. Återigen en ganska platt rulle där idéerna inte räcker hela vägen för en långfilm. Christopher Lambert glider runt i Paris tunnelbanesystem tillsammans med en bunt andra misfits, bl a ständige vapendragaren Jean Reno. Han utpressar nån rik kvinna som blir lite kär i honom. Sen blir han skjuten. Slut. Gääääääääääääääsp. Hade Besson aldrig presterat mer än så här hade ingen hört talas om honom. Tack och lov skärpte han till sig rejält inför nästa film.
/Surskägget

Det Stora Blå (1988)
@@@@@
Magnifik, episk, svidande vacker och fylld med härliga karaktärer. Det Stora Blå är en kärlekshyllning till havet och allt liv i det (Bessons föräldrar jobbade som dykinstruktörer så den lille Luc lärde sig tidigt i livet att älska havet). Jean Reno spelar fridykaren Enzo vars barndomsvän Jacques (Jean-Marc Barr) alltid tävlat mot varandra vem som kan vara under vattnet längst. När Enzo övertalar Jacques att vara med i fridykar-VM börjar tävlingen på allvar och de två männen pressar sig själva till max för att nå så långt ner som möjligt under vattenytan på bara ett enda djupt andetag. Samtidigt blir Jacques kär i söta Johana (Rosanna Arquette). Men kan han verkligen överge sin ursprungliga kärlek till havet för hennes skull? Besson låter verkligen berättelsen ta sin tid, karaktärerna växa och frodas och kampen mellan havet och Johanas kärlek växa sig gigantisk. När Jacques till slut gör sitt val är det bland det finaste som visats på bioduk och jag hävdar att bara Eternal Sunshine of the Spotless Mind är en bättre kärleksfilm än detta. Det Stora Blå hänger kvar länge efter att man sett den. Mästerligt.
/Surskägget

Nikita (1990)
@@@@
Besson blandar samhällskritik med hejdundrande action utan att tumma på någon av bitarna. Nikita (Anne Parillaud) är en ung pundartjej som mördar en snut under ett rån som går snett. Hon döms till döden men blir istället upplockad av en hemlig fransk elitstyrka som vässar henne till ett superfarligt mördarvapen tänkt att användas när inga spår får gå tillbaka till regeringen. 99% av tiden lever hon vanligt svenssonliv men då och då ringer telefonen och hon måste döda igen. Det här tär på henne och hennes liv med fästmannen men det finns ingen utväg. Eller? Undvik alltid den amerikanska versionen Kodnamn: Nina som är ett ruttet skämt jämfört med genialiteten i Bessons original. Huruvida teveserien som går nu baserad på filmen är bra eller ej vet jag inte, men den här rullen är ett måste för alla actionfans.
/Surskägget

Léon (1994)
@@@@
Jean Reno hade självfallet en liten roll i Nikita och baserat på den karaktären specialskrev Besson Léon för Reno. Léon är en fruktad hyrd torped som jobbar åt italienska maffian i New York. Större delen av dagarna dricker han mjölk och vårdar sin blomma och sedan sticker han iväg och slaktar vilka skurkar maffian nu än vill ha dödade. Allt är frid och fröjd till den dag då korrupta snuten Stansfield (en lysande, manisk och komplett galen Gary Oldman) dödar Léons grannar. Enda överlevande i familjen är den unga tonårsflickan Mathilda (en lysande Natalie Portman i sin långfilmsdebut endast tretton år gammal). Léon som faktiskt har ett samvete tar sig an Mathilda och börjar lära henne yrket samtidigt som hon ruvar på sin hämnd mot Stansfield. Karaktärerna har mängder med bottnar och egenheter som få actionkaraktärer brukar ha och Reno, Oldman och Portman bjussar på skådespeleri på hög nivå. Finalen med en massiv shoot-out är en klassiker.
/Surskägget

Det Femte Elementet (1997)
@@@
Tyckte den var otroligt bra när den kom men den har tappat en del med åren tyvärr. Fortfarande en bra film men inte riktigt lika lysande som den var back in the day. Bruce Willis ska rädda världen (otippat va?) och Milla Jovovich är den rymdvarelse som ska hjälpa honom göra det. Allt utspelas en sisådär 200 år eller så i framtiden och flygande bilar, ljushastighet och rymdvarelser är vardagsmat för oss jordbor. Kan vara enda filmen Chris Tucker är bra i då hans karaktär ska vara en enerverande, skitjobbig, lite för högljudd och irriterande radiopratare som man inte tycker om - vilket han gör klockrent. Framförallt är det de lite halvkackiga specialeffekterna som förstör känslan. Vi får dock fortfarande en riktigt schysst actionspäckad sci-firulle där Bruce Willis räddar världen och får Milla i slutet. Bra så. Dock ingen Jean Reno och det är ju inget vidare.
/Surskägget

Jeanne d'Arc (1999)
@@@@
Vet att den här filmen fått en del skit, men kom igen. Det här är fullspäckat med ös, riddare som slåss hela tiden, attacker mot slott och blodiga strider. Vad finns inte att gilla? Milla Jovovich spelar huvudrollen som den unga Jeanne d'Arc som kanske, kanske inte var Guds soldat under tidigt 1400-tal och hon gör rollen riktigt lysande. Förvirring, tvekan och tvivel varvas med beslutsamhet, mod och jävlaranamma i Millas ansikte och speglar perfekt hennes karaktärs känslor genom hela filmen. Det här är smutsigt, lerigt och blodigt med mängder av katolska intriger som det förmodligen kunde se ut i 1400-talets strikt katolska Europa. Har du sett den och dissat den så se om den och ge den en chans. Har du inte sett den så se den med öppet sinne och låt dig förföras av Bessons sista riktigt bra film.
/Surskägget

Murderball

@@@

Dokumentärfilm om rullstolsrugby. Nångång i Kanada gick en bunt rullstolsbundna ihop och bestämde sig för att de minsann också kunde smälla på varandra stenhårt medan de försökte föra en boll från en planhalva till en annan och vips var Murderball eller rullstolsrugby uppfunnen. Nu har det spridit sig till alla delar och hörn av världen och sporten har både ett VM och är med i handikapp-OS. De stora rivalerna är USA och Kanada och i en twist som bara är möjlig i verkliga livet har en av USA's (och världens) bästa spelare gått över till Kanada som coach. Hatet är fullständigt mellan nationerna. Men det här är inte bara en film om tuffa killar som smäller på varandra allt de kan på en sportarena. Det här är också en djupt mänsklig film om snubbar som av mängder med olika anledningar hamnat i rullstol och hur de bemöts och bemöter en omvärld gjord för folk på två ben och inte två hjul. Humor och allvar möts gång på gång och filmskaparna har lyckats hitta balansen perfekt. Bäst är de barn som är med då de ställer frågor vi vuxna skulle undvika för att vi anser dem "jobbiga" men ställda med barnets oskyldiga frågvishet märker vi hur simpla frågorna egentligen är.

/Surskägget

Payback

@@@@
Jag vet inte varför men jag har alltid älskat den här lilla oansenliga rullen som kom och gick utan större fanfarer. Mel Galnast Gibson repriserar James Coburns gamla roll och även om om Coburns originalversion är skön (tänk The Limey ungefär) är den här versionen så mycket coolare. Porter (Gibson) är en hård snubbe som precis blivit blåst på 70 000 dollar av sin polare efter att de snott pengarna från yakuzan. Han blir lämnad med två skotthål i sig och alla tror att han är död. Men Porter överlever och vill nu ha hämnd och sina pengar. Polaren har gett alla stålars till maffian och Porter ger sig nu på allt och alla för att få sin deg. Filmen påminner lite om en gammeldags deckarstory med en skön voice over från galne Mel varvad med hårda oneliners och effektiva shoot-outs. Porter är den elakaste snubbe som vandrat på en bioduk och trots att han är en bad guy ska man heja på honom hahahahaha. Älskar även fotot som genomgående är lite blå- och gråtonat och som skänker filmen en skön känsla av hopplöshet och desperation. En enkel story som är coolt berättad. Ibland räcker det till en fyra.
/Surskägget

Spork

@@@@

Den här lilla indiepärlan har beskrivits som Napoleon Dynamite möter Mean Girls. Jag håller absolut med men skulle vilja lägga till en dos Girls Just Wanna Have Fun också. Och kanske en slev John Waters. Vi får träffa en tjej kallad Spork i yngre tonåren som är mobbad i skolan. Hon berättar själv via voice over direkt i filmens inledning att hon är hermafrodit, något alla skolbarnen verkar veta om och retar henne för men som vi egentligen aldrig får reda på är sant eller ej. Oavsett vilket har hon ett helvete i den lilla ökenbyhålan hon bor i och drömmer sig bort genom att se The Wiz, en version av Trollkarlen från Oz med Diana Ross och Michael Jackson i huvudrollerna. Sporks bästa vän är lilla Tootsie Roll som är grym på att dansa. När Tootsie Roll bryter benet bestämmer sig Spork att lära sig dansa och ställa upp i skolans danstävling. Det skönaste med den här rullen är att alla skådisar är den ålder de ska spela. Istället för några 20-nåntings som spelar 15-åringar är det 15-åringar som spelar 15-åringar. Man är så van vid det här laget att det alltid är äldre skådisar som spelar yngre roller att man först tycker att det är skumt med småbarn i alla roller, tills man inser att ungdomar ser så här unga ut på riktigt, inte som Ralph Macchio. En feelgoodrulle som absolut har sina brister (vissa scener är på tok för långa och skulle tjänat på att klippas ner och redigerats hårdare) men som briserar av charm, kärlek och några riktigt sjukt roliga karaktärer och små oväntade händelser som blixtrar förbi (blink and miss) och därmed är fyran gjuten.

/Surskägget

Sucker Punch

@
Nejnejnejnejnejnej. NEJ! Av alla korkade, poänglösa och tragiskt skrattretande (eller gråtretande?) filmer som gjorts de senaste åren så slår nog Sucker Punch alla rekord. ALLA! Zack Snyder, mannen som gav oss den överraskande bra remaken av "Dawn of the Dead", snyggtomma "300" och på många sätt klockrena adaptionen av "Watchmen" har totalt tappat förståndet. Handlingen utspelar sig på 60-talet då tjugoåriga Baby-Doll (Emily Browning med putläpp hahahaha!) blir satt på dårhus av styvfarsan efter att hon anklagats för att ha dödat sin lillasyster (det var gubbjäveln som egentligen gjorde det!). Väl därinne träffar hon ett gäng tjejer och börjar fantisera sig bort till underliga världar där de likt oövervinnerliga superhjältar slåss mot monster, maskiner och dylika faror som en slags metafor för ett flyktförsök från hemmet. Jag förstår idén med att blanda olika stilar, genrer, designer, världar, nu och då etc men med ett dasspappertunt manus och en visionär på Ritalin så går det som det går. Sucker Punch är alltså riktigt riktigt dum med illa skådespelarinsatser (troligen pga sjukt usel personregi), halvblaffiga dataeffekter och en dialog som är under all kritik t.o.m för en film i den här genren. Musikvalet (ofta diverse enerverande "hitlåtar") missar ladugårdsväggen med sisådär 7000 meter och varje gång det ska dansas (ni kommer inte att förstå för ni ska inte se filmen) så kryper jag skamset ihop till en liten boll och önskar att någon kunde hämta mig. Sucker Punch är också snäll i våldsamheterna som action-fantasyrulle räknat (den är från 11 år på bio och Harry Potter är farligare på riktigt) men samtidigt har den en rätt äcklig grundton i incest och våldtäkt som kanske är mindre passande för de yngre, även om inget visas i bild utan påklätt insinueras. Framför allt poängterar den gång på gång att män är kladdiga svin. Kul. Jag konstaterar dock lite generat att jag fortfarande vill se coola Jena Malone (Donnie Darko) i andra rullar i framtiden trots att hon medverkade här och var minst lika bedrövlig som alla de andra. Nu är jag psykiskt och fysiskt utmattad efter den här biostunden (PÅ TVÅ TIMMAR!) och vet inte riktigt hur jag ska avsluta recensionen. Det får väl bli ett "Vad är det här?!" och ett litet "ååååååh!" eller nåt. Jag vet inte längre. Jag vet inte.
/Vrångmannen

The Next Three Days

@@

Undrar om Russell Crowe kommer se mer intresserad ut av att vara med i filmen än att sitta och äta ännu en ostmacka undrar jag när filmen rullar igång. Det gör han inte. Han verkar ha fastnat i nåt läge där han liksom inte engagerar sig längre. Var är glöden från Gladiator kan man undra? Ursinnet från Romper Stomper? Farligheten från L.A. Confidential? Allt som bortblåst på senare år. Nu är det mest ett medelålders suckande och lite trötta ögon oavsett vad som händer karaktären. Här spelar han en snubbe vars fru (Elizabeth Banks) en morgon abrupt blir arresterad för mord på sin chef. Efter att hon åkt dit och suttit tre år och fått alla överklagningar utkastade ur diverse rättssalar bestämmer sig den gode Russell att helt enkelt bryta ut henne ur fängelset. Större delen av filmen handlar om hur han planerar detta (vilket är en tämligen ointressant del) och hade det inte varit för att man drar upp tempo och spänning rejält under själva flykten (och dessutom låter den hålla på ganska länge) hade det här blivit en etta. Filmen försöker till en början vara lite ambivalent huruvida Banks dödade chefen eller inte men fegar ur på slutet och visar att hon inte gjorde det (OBS, det där var en så kallad spoiler hahahahahaha!).

/Surskägget

Familjen Jones

@@

En ny familj flyttar in i ett rikt villaområde i en välmående del av USA. De är vackra, glada, rika och har alltid de senaste prylarna. Kort och gott är de perfekta. Lite för perfekta. Naturligtvis har denna familj en liten hemlighet. De är ingen familj alls utan fyra försäljare som agerar familj och funkar som levande reklampelare för allehanda nya produkter från kläder, smycken och parfym till inredning, hushållsapparater, bilar och IT-produkter. Genom att låtsas vara konsumenter och snacka om fördelarna med alla nya produkter med grannarna kommer grannarna också springa iväg och köpa. Dold marknadsföring och försäljning på hög nivå. Självklart uppstår det vissa problem och fasaden för den lilla "familjen" faller sakta men säkert isär. Idén till filmen är klockren men det hela går lite på tomgång och allting är liksom lite för ytligt för att vi nånsin ska bry oss om karaktärerna tillräckligt mycket för att känna tillräcklig sorg för dem när allt går åt helvete. David Duchovny och Demi Moore gör båda helt okej insatser men jag ser hellre om Californication där Duchovnys charmiga busighet tas bättre tillvara än här.

/Surskägget

Hobo With a Shotgun

@
Den andra filmen baserad på en av de låtsastrailers som Quentin Tarantino och Robert Rodriguez körde under sitt Grindhouseextravaganzajippo (den första rullen blev Machete). Hela idén med Hobo With a Shotgun kittlar mig och den har varit en smula efterlängtad. Tyvärr blev det bara så fel. Rutger Hauer är en uteliggare som försöker samla ihop pengar till en gräsklippare för han är helt slut. Istället ledsnar han på allt brottsligt avskum och går bärsärk med en hagelbössa för att rensa upp stan a'la Bronson. Grindhousekänsla och flera delar Tromahyllning men på fel sätt. Övervåldsamt kladdigt på gammalt 80-talsvis (tänk Street Trash, Tromarullarna, Blood Diner etc) men på fel sätt. Usla one-liners som ska vara usla men blir usla på fel sätt. Det finns liksom ingen charm trots att jag fattar hyllningen. Noll. Hur kan man misslyckas att göra Rutger Hauer stenhård med en hagelbössa och hobokläder? Jag vill så gärna gilla detta men där Machete blev en skön och charmig underhållning i våldets tecken så är Hobo with a Shotgun en ful gäspning. Ok, skurkarna är skojigt elaka, musiken hittar rätt, och skådespelarna är skitdåliga, vilket de ska vara, men sorry det här är uselt och det på fel sätt. FEL SÄTT!
/Vrångmannen

The Road

@@@

Jag ska erkänna att jag undvikit den här länge nu. Varje gång jag tänkt sätta mig ner och se den har alla recensioner jag läst om den poppat upp som oönskade porrpop-ups på Vrångmannens dator. Visst har det varit idel fyror och femmor men alla recensioner har ju påpekat hur deprimerande filmen är och då har det liksom varit enklare att dra på Baksmällan en vända till än att se den här. Till slut stålsatte jag mig bänkade mig framför vad jag trodde skulle vara ett gråtmaraton om livets jävlighet. Och visst är filmen mörk och deprimerande. Men också förutsägbar och på sina ställen rätt fånig (tänker här främst på scenen med Coca-Colan, till och med när allt i hela världen gått under lyckas man hitta en anledning till att få med en colaburk och folk som reklamfilmsnjuter av den, ungefär där dog alla chanser till ett högre betyg än tre kan jag lova). Filmen är väl som framtidsapokalypsfilmer oftast är. Nån eller några (i det här fallet Viggo Mortensen som pappa och en barnskådis jag inte orkar googla namnet på som hans son) är på väg mot ett ställe där allt ska vara bra. På vägen måste de undvika elaka män med mycket vapen som dödar alla de stöter på för att det är tufft. Man hittar ofta två hus. Ett med ondska och ett med bra grejer. Sen kommer man fram till sitt mål. Handlar det om fler än en person dör nån. Ofta får man även se en hel del tillbakablickar till livet innan katastrofen. The Road följer mallen till punkt och pricka. Viggo är bra men lite för method actor (vi har liksom fattat att du går in för dina roller vid det här laget Viggo) i sin roll och killen som spelar sonen gör ett toppenjobb för nån så ung. Misstänker att romanen med samma namn av Cormac McCarthy som filmen bygger på är sjuhundra resor bättre. Skippa filmen och läs boken istället.

/Surskägget

Unstoppable

@
Läs skäggets recension istället för här får ni ingen hjälp. Kameran snurrar runt runt ivriga personer med stora beslut att ta och tåget säger tuff tuff. Amerikanska flaggan viftar i slow-motion, fina flickorna väntar hemma med sina bebisar på sina hjältar och Denzel Washington skrikskrattar vartannat. Det är så fasansfullt så att jag nästan tappar hakan. Tony Scott. Du är avskedad från mina ögon och öron forever. FOREVER! Kameran snurrar runt runt Denzel. Runt. Runt. Hela tiden. Till snabb tuff musik. Runt. Runt. Räkna.
/Vrångmannen

Battle: Los Angeles

@
Jorden blir anfallen av rymdisar och här följer vi striden mellan utomjordingar och marinsoldater i Los Angeles. Låter ballt men icke sa Nicke. Det viftas handkamera hela tiden så man blir förbannad och yr. Man bryr sig inte om någon lever eller dör för alla är kartong. Smöriga klyschor och dålig action (rörigt!). Fienden är BLÄCKFISKAR i SILVERDRÄKTER med mekaniska GURK OCH SNORHJÄRTAN?! Den här premissen ska man inte kunna misslyckas med. Tänk om Ed Wood levde idag. Vad glad han skulle bli.
/Vrångmannen