Spectre

@@@
För mig var detta en av årets mest emotsedda filmer (den andra är förstås Star Wars: The Force Awakens). Stort Bondfan som man är har man ju sett alla filmer för många gånger för sitt eget bästa och det är en filmserie som jag gång på gång går tillbaka till för nya tittar och upplevelser. Förra filmen Skyfall var ett enda stort: "JAAAAA!!!" speciellt efter besvikelsen med Quantum of Solace som aldrig lyfte. Trailern lovade dessutom en hel del så förväntningarna var hyfsat höga. Och inledningsvis uppfyller filmen alla förväntningar man kan ha. En skitsnygg inledningsscen i en enda åkning banar väg för en helgalen actionsekvens i Mexiko där man firar dios de los muertos, de dödas dag, en sorts Halloweenfirande gånger tusen. Efter detta planar filmen ut rejält och tar aldrig riktigt fart igen. Det kan vara en av de mest pratiga filmerna i serien och med undantag för inledningens actionsekvens och en skitcool tågfight (som givetvis refererar till slagsmålet på tåget i From Russia With Love) så är det inga actionscener som sticker ut eller är speciellt minnesvärda. För att vara Bond är den helt enkelt ganska tam. Det jag dock stör mig mest på är att vi äntligen i nystarten har kommit fram till att introducera Spectre och Blofeld till serien igen. Och så slarvar man bort det totalt. Blofeld är mer eller mindre helt anonym större delen av filmen och när han väl kommer in i handlingen är det knappt nån tid kvar av filmen. WTF!!?? Jag menar Jaws och Goldfinger i all ära men Blofeld ÄR Bondskurkarnas superskurk. Att då helt och hållet ignorera honom i nästan hela filmen är ett hån och en skam. Christoph Waltz gör visserligen en bra tolkning av herr Blofeld men det gör nästan bara att man blir ännu argare. Här har du en ikonisk skurk spelad av en skådis som är kung på att göra bra skurkar och så skiter du i att ha med honom större delen av filmen. Seriöst! På plussidan är att man verkligen ansträngt sig i den här att hela tiden göra små antydningar till tidigare Bondfilmer. Helikopterscenen i inledningen kan härröras till introt i For Your Eyes Only. Bläckfiskloggan Spectre använder sig av är givetvis Octopussy. Tågfighten är som sagt From Russia With Love. Skurken Bond slåss mot borde vara en hyllning till Oddjob från Goldfinger. Det underliggande voodootemat i många av de masker under dios de los muertos påminner oss om Live and Let Die. När Bond smyger runt mot slutet av filmen och ser måltavlor med sitt ansikte påklistrat förs tankarna till The Man With The Golden Gun. Och så vidare. Det finns mängder med referenser hela tiden att upptäcka och förmodligen fyrtio till när man ser om den. Till och med Tarantino får en lite hyllning när Waltz och årets Bondbrud Léa Seydoux (som spelade mot varandra i Tarantinos Inglourious Basterds) i en scen droppar ett kort replikskifte som refererar till inledningsscenen i Basterds. Snyggt.
/Surskägget
PS. Som vanligt i Bondsammanhang tipsar vi om Kuntzas mycket djupgående analys av filmserien. Del 1. Del 2. Del 3. Del 4.

Everest

@@
Det är tragiskt det som hände 1996 uppe på Mount Everest, då flera äventyrare och bergsklättrare fick sätta livet till i en galen snöstorm. Filmen bygger på den här händelsen och har flera kända och duktiga ansikten, i både stora och små roller. Isländske regissören Baltasar Kormákur (2 Guns, Contraband, Jar City) gör snygga grejer och verkar ha koll på spänning, intrig, karaktärsutveckling och allt det där. Lik förbannat så känner jag ingenting speciellt när jag ser filmen. Ett äventyrsdrama som heter Everest borde skrämma mig halvt från vettet, då jag är sjukt höjdrädd. Kanske var det trailern tidigare i år som skruvade upp förväntningarna. Kanske var jag ovanligt avslagen eller trött under visningen av filmen. Jag vet inte. Alla gör som sagt bra ifrån sig, både framför och bakom kameran. Men jag känner inget. Tyvärr blir betyget därefter.
/Vrångmannen

Mama

@@@
Lite skräck ska vi väl ha i alla fall, såhär inpå halloweenhelgen? Mama är en helt ok skräckis som säkert skrämmer skiten ur de lite mindre luttrade. Själv satt jag faktiskt och pys-mys-ryste (vilket man oftast får vara nöjd med idag, då man sett det mesta i genren). Jessica Chastain är såklart det bästa med filmen, men det finns en hel del annat att glädjas åt också. Det är snyggt och stämningsfullt rakt igenom. En smula annorlunda spökrulle kan jag tycka, som tyvärr visar "monstret" lite väl mycket. Jag ogillar egentligen PG13-skräckisar då jag har funnit att de allra flesta är för tama för min smak. Mama hamnar hur som helst på min goda sida. En ganska lagom rysare helt enkelt, eller kanske en mörk godnattsaga för vuxna.
/Vrångmannen

San Andreas

@@@
Ibland vill man ha svulstig, musklig, adrenalinaction utan hjärna. Det får vi här i så stora mängder att det känns som att man fått sig en adrenalinspruta när eftertexterna rullar. Det här är en effektdriven film där karaktärerna enbart existerar så att de kan snubbla in i den ena hopplösa situationen efter den andra så att specialeffektsteamet får visa upp allt de lärt sig i filmskolan. Hahaha! Jag är ju en sucker för såna här rullar. Det är klart att de kan göras både bättre och sämre, men San Andreas bjussar på exakt det jag vill ha. Vi får ett bra radarpar i The Rock och min exflamma Carla Gugino som kämpar sig igenom bråten för att rädda dottern som spelas av Alexandra Daddario (från True Detective). Vad filmen handlar om undrar du? Låt mig säga såhär. Namnet San Andreas anspelar på San Andreasförkastningen som går längst med mer eller mindre hela Kalifornien och är den som orsakar alla massiva jordbävningar som drabbar området med jämna mellanrum. Gissa om filmskaparna låter det vara en liten eller stor jordbävning som skakar om Kalifornien...
/Surskägget
Vrångmannen var lika underhållen han.

Loose Cannons

@@
Dan Aykroyd och Gene Hackman som udda snutpar? Borde vara julafton. Aykroyd är nästan alltid roligast och Hackman har förmåga att vara både tuff och rolig samtidigt som han har en bra pondus i sina roller. På papper var (och är) idén säkert kanon, men när det väl överfördes till film blir det väldigt många transportsträckor och de riktigt stora garven uteblir gång på gång. Synd på så stor potential. Speciellt när Aykroyd kör sin klassiska Dragnetsnutkaraktär som är så jäkla prydlig, proper och by the book meeeeeeeeen som lider av personlighetsstörningar och då och då förvandlas till den värsta vildhjärnan den här sidan Dana Carvey i Borta Bra, Hemma Värst. Hahahaha! Mer sånt hela hela tiden och det här hade kunnat funka. Tyvärr vill man samtidigt berätta en historia som inte är speciellt intressant. Ibland behövs bara mängder med gags staplade på varandra med en tunn röd tråd runt för att det ska kunna bli riktigt bra. Det hade man behövt ta lite mer fasta på här. Okej rulle som dock mest är för de inbitna Aykroydfansen som en själv.
/Surskägget

Muppets Most Wanted

@@@
Mupparna. Stjärnor kommer och stjärnor går men mupparna består. Efter en liten revival och comeback 2011 där Jason Segel tog tag i rodret var det rätt givet att de "nya" mupparna skulle få sig en uppföljare. Och nya filmen tar vid exakt där ettan slutar. Mupparna är plötsligt i hetluften igen och en ny manager Dominic Badguy (Ricky Gervais) blir anställd till Kermits missnöje. Och Kermit har förstås rätt. Dominic kidnappar snart nog Kermit och ersätter honom med sin chef, en dubbelgångare till Kermit vid namn Constantine, den farligaste grodan i världen. Constantine och Dominic är ute efter Englands kronjuveler och för att lyckas komma åt dem åker de på stöldturné genom hela Europa med mupparnas show som fasad. Under tiden ruttnar Kermit bort i fängelse i Sibirien ändå tills fängelsevakten Nadya (Tina Fey) tycker att Kermit ska ta tag i den årliga fångkabarén. Gillar man sina muppar (vilket jag gör) så gillar man det här. Det är ordvitsar, fåniga skämt, dåliga skämt, bra skämt, långsökta skämt och metahumor i snabbt tempo med mängder av kändisar i cameos (P Diddy, Tony Bennett, Lady Gaga, Céline Dion, Salma Hayek, Zach Galifianakis, Tom Hiddleston, Ray Liotta, Chloë Grace Moretz och Danny Trejo för att nämna några men långt ifrån alla). Gervais och framförallt Fey är kanon i de mänskliga huvudrollerna och även Ty Burrell från Modern Family gör en rolig biroll. Allt som allt en bra söndagsmatiné som saknar det där lilla extra som förra filmen hade.
/Surskägget

Legend

@@@
Legend är baserad på en sann och ytterst galen historia om Englands största brottslingar genom tiderna, tvillingbröderna Reggie och Ronnie Kray. Vrålsnygg rulle med en Tom Hardy i högform, gånger två! Hardy spelar bägge bröderna och detta löser regissören och manusförfattaren Brian Helgeland ypperligt med lite gamla och nya trick, så Hardy kan spela mot sig själv på vita duken. Tom Hardy är alltså fenomenal här (vad är nytt liksom?) och bär filmen på sina axlar, även under de mer spretiga partierna. Helgeland försöker tyvärr följa den sanna historien till punkt och pricka och tappar då en del av friheterna i berättandet för att göra det så dramatiskt som möjligt. Det blir lite styltigt i storyn liksom och det är ju trots allt en underhållningsfilm det här (och en mycket blodig sådan). Brian Helgeland är annars en utsökt manusförfattare med en handfull höjdare på sin CV. En annan grej jag inte gillar är att användandet av musiken bitvis känns vansinnigt malplacerat. Ibland så illa så jag irriterar mig istället för att hänföras av dramat. Nåväl, trots några klavertramp så är Legend en bra och intressant gangsterfilm. Speciellt om man inte har en aning om vilka bröderna Kray var, eller vad de gjorde.
/Vrångmannen

The Martian

@@@@
Häpen blir jag. Ridley Scott, som jag tycker bara har gjort skit de senaste åren, har här skärpt till sig. The Martian är ett snyggt, mänskligt, spännande, välspelat och humoristiskt sci-fidrama. Astronauten Mark Watney (Matt Damon), blir lämnad på Mars av sina kollegor, då en storm överraskar dem och alla tror att Mark är död. Han måste nu, enligt hans egna ord, "science the shit out of this" för att överhuvudtaget överleva ensam på planeten. Det kan ta år innan någon, eventuellt, kommer till hans undsättning. Vill inte säga så mycket mer om filmen förutom att den bygger på en roman som jag nu är sjukt sugen på att läsa samt att Matt Damon är makabert bra. Häpen blev jag.
/Vrångmannen

Dirty Rotten Scoundrels

@@@
Hahahahaha här har vi en riktig gammal klassiker. Tyvärr inte riktigt lika kul som jag mindes även om den fortfarande har många riktigt sköna stunder. Steve Martin är en vräkig och bräkig jänkare som hankar sig fram som sol-och-vårare genom att lura av lite för rika kvinnor på lite stålars här, en måltid där. Michael Caine är en elegant och sofistikerad brittisk sol-och-vårare som gjort lurendrejeriet till en konstform och som avnjuter lyxvilla, lyxbilar och lyxmat på franska rivieran där han med jämna mellanrum lurar av lite för rika kvinnor alldeles för mycket pengar. Mot sin vilja tar sig Caine an Martin och lär upp honom. Snart nog är de bittra rivaler igen och slår vad om vem som först kan lura av den aningslösa rika arvtagerskan Janets (Glenne Headley) pengar. Meeeeeeen Janet är kanske inte så aningslös som hon gör gällande. Martin och Caine har perfekt personkemi och Caine som kanske är mest känd för sina mer dramatiska roller visar prov på att han lätt hade kunnat bli en stor komiker om han satsat på det. Headley balanserar upp herrarna klockrent och snart nog förstår vi att de som luras egentligen blir lurade. Filmen har tappat lite med åren som sagt, framförallt tempot känns lite väl segt på sina ställen. Dock är det fortfarande en bra komedi med många sköna garv som är väl värd att både se och ses om.
/Surskägget

Home

@@@@
Utomjordingen Oh har det inte lätt. Hur mycket han än försöker anpassa sig till samhället lyckas han gång på gång ställa till med sådan oreda att alla bara suckar och skakar på huvudet när han dyker upp. När planetens kung bestämmer att jorden ska invaderas för att komma undan fienderna känner Oh att det här är ett perfekt tillfälle för att starta om. Tyvärr dröjer det inte länge innan han lyckats meddela fienderna att han och hela hans art gömmer sig på jorden varpå fienderna genast tar sikte mot jorden. Oh blir genast efterlyst men lyckas fly och tillsammans med en jordflicka försöker han desperat ställa allt till rätta. det udda paret inser snart att de är mer lika än olika och att deras två arter kanske ska lära sig att samarbeta och dela på jordens resurser istället för att kriga om dem. Sött så det förslår som det givetvis ska vara i en animerad film. Trots att det är Dreamworks som står bakom känns filmen väldigt lik Pixars supersuccéer. Mängder med gags, oneliners och humor varvas med actionsekvenser och lagom doser moral och råd som att alla lika, alla olika. Rösterna görs av Jim Parsons (Big Bang Theory) och Rihanna med biroller av Steve Martin och Jennifer Lopez. Kanske ingen film som fastnar och som man bär med sig, men superkul underhållning för stunden utan en tråkig sekund i sikte.
/Surskägget

Everybody's Fine

@@@@
Ja Robert De Niro kan när han vill. Här spelar han Frank, en enkel man som levt ett enkelt liv och som plötsligt när frugan går bort inser att hans enda länk till sina barn var just frugan som var limmet som höll ihop alla. Han bestämmer sig därför för att ge sig ut på en liten roadtrip och spontanbesöka alla ungarna vilket skapar en del stress hos kidsen när han oannonserad bara dyker upp. Alla har ju så fullt upp i sina egna liv och sina egna karriärer så det är ingen som riktigt känner att de har tid med farsgubben. Det här är en skön feelgoodrulle med en bunt bra skådisar som alla har intressanta och levande karaktärer. De Niro visar återigen prov på hur bra skådis han kan vara när han har lust och även Kate Beckinsale, Drew Barrymore, Sam Rockwell och Melissa Leo slår ut bollen ur bollparken för att låna ett amerikanskt talessätt. En stor liten film som man brukar säga full med både skratt och gråt, hjärta och budskap. Förmodligen också en film som den stora massan missar helt medan de är upptagna med att titta på senaste leksaksfirmefilmen som trycks ner i halsen på dem.
/Surskägget

Eli Roth x 2

Eli Roth är inte bara en hardcore filmnörd och bästa kompis med Quentin Tarantino. Han är själv manusförfattare och regissör också. Bland annat så har han bjussat på skräckisar som Cabin Fever och Hostel 1 & 2. Oavsett vad man tycker om dessa rullar så kan jag här lite snabbt meddela vad jag tycker om hans senaste två alster.

The Green Inferno
@
Den här hyllningen till 70-talets minst sagt kladdiga kannibalfilmer spelades in 2013, men släpptes i år. Inte släpptes som en fis då utan släpptes för folk att se med sina egna ögon. Först är det skittråkigt halva filmen och rätt fult (vilket kanske är meningen) och sen är det äckelpäckel med infödingar från regnskogen som naturligtvis är onda och hungriga. De slaktar våra snälla ekohjältar för att få sig en middag eller tre. Skitdåligt. Vad är det här? O.s.v. En av huvudrollerna "spelas" av Roths fru, Lorenza Izzo.
/Vrångmannen

Knock Knock
@
Keanu Reeves är helyllefamiljefadern som när fru och barn rest bort får påhälsning i huset av två unga kvinnor, som säger sig ha gått vilse i regnet. Kvinnorna har något helt annat i åtanke än att låna telefonen och torka lite grann. De är galna i deras hela huvuden. Vad som kunde ha blivit en tät och provokativ home invasion-thriller blir här en lång gäspning till sängkammarfars. Otroligt ospännande med ofrivilligt komiska skådespelarinsatser. Skitdåligt. Vad är det här? O.s.v. En av huvudrollerna "spelas" av Roths fru, Lorenza Izzo.
/Vrångmannen

Nim och den Hemliga Ön

@@
Nim (Abigail Breslin) och hennes far Jack (Gerard Butler) bor på en avsides ö mitt ute i ingenstans efter att mamman dött. Jack är forskare specialiserad på havsdjur och trivs därför bra nära havet. Nims vänner består av diverse djur som bor på ön och hon stillar sin vetgirighet genom att sluka böcker. Speciellt äventyrsböckerna om Alex Rover gillar hon extra mycket. I böckerna framställs det som att Alex finns på riktigt och att det är han som skrivit böckerna när det i själva verket är den jättefolkskygga författarinnan Alexandra (Jodie Foster). När Jack hamnar i en storm och nästan sjunker med sin båt blir Nim ensam och kontaktar då via mail sin hjälte Alex och ber honom komma och rädda henne och pappan. Alexandra tar då tag i sina rädslor och åker iväg. Ja det här är familjefilm och då struntar man i såna trivialiteter som att kanske bara ringa närmaste räddningstjänst hehehe. Kidsen gillar ju det här men som vuxen är det kanske lite väl många klichéer staplade på varandra för att det ska funka hela vägen. Breslin, Butler och Foster gör dock vad de kan med sina karaktärer och framförallt avsnitten med Foster och hennes mödosamma väg för att rädda Nim är riktigt sevärda. Småkul söndagsmatiné.
/Surskägget

Tomorrowland: A World Beyond

@@@
Om jag förstått ryktena rätt bombade denna totalt på bio och har blivit sågad på de flesta håll och kanter. Så mina förväntningar var nere i ungefär noll när jag tog en titt och blev faktiskt positivt överraskad. Först och främst måste man ha i åtanke att det här är en Disneyfamiljefilm och som sådan kan man inte förvänta sig annat än lite lagom halvmoraliskt predikande och en skopa käckhet och ärtighet. Med det sagt är det fullt ös medvetslös mest hela tiden och George Clooney och Britt Robertson i huvudrollerna är bägge stabila. Storyn liknar först nåt åt den senaste tidens alla Hunger Games/Insurgents/Beautiful Creatures etc etc där ung tjej upptäcker ny värld och nya förmågor men svänger ganska snabbt över till att bli en hyfsad sci-firuller med sensmoralen att vi måste börja vårda vår planet om vi vill ha kvar den. Effekterna är sjukt snygga som sig bör i en film i denna genre och skurken är lite lagom galen (spelad av Hugh Laurie). Som sagt, det är en Disneyrulle och den puttrar på så sakteliga utan att skapa vågor eller sticka ut för mycket ur mängden. Ibland är det allt man behöver och som söndagsmatiné med familjen funkar det helt klart.
/Surskägget

@@@
Visst är det så. Lättsmält, välmenande och lite busigt underhållande med snygga effekter.
/Vrångmannen

Run All Night

@@@
Liam Neeson har efter Takenfilmerna helt lyckats svänga sin karriär till att bli den tuffaste actionhjälten vi sett sedan Rambo ungefär. Här spelar han ungefär samma karaktär som i Taken med den skillnaden att han nu är på fel sida lagen. Som gammal lönnmördare åt maffian har han levt ett hårt liv och försakat familjen så till den grad att sonen (spelad av Joel Kinnaman) inte vill ha med honom att göra. Detta i kombination med hemska minnen av alla han mördat har gjort att han numera är en trött gammal suput som lever på pengabidrag från sin forna maffiabästis (Ed Harris). Allt ändras dock när maffiabästisens son i ett försök att tuffa till sig råka bli mördad av Kinnaman. Plötsligt krävs det att Kinnaman ska dö vilket Neeson givetvis inte kan tillåta. Dags att dra på sig de gamla jag-ska-döda-alla-som-kommer-i-vägen-för-mig-handskarna och lämna kilometervis av lik, blod och inälvor bakom sig där man drar fram. Neeson funkar klockrent som den store gamla björnen med alkoholproblem som är farligast och slaktar maffiaskurkar till höger och vänster. Kinnaman gör också en bra roll som sonen som bara vill bort så långt som möjligt från farsan och maffian. Det är några smådetaljer som gör att det inte kryper upp på en fyra (t ex försvinner Neesons alkoholproblem helt när storyn går in i actionoverdrive och återkommer inte) vilket är synd men å andra sidan är man underhållen mest hela tiden ändå.
/Surskägget

@@@
Klart underhållande men lättglömd action-thriller.
/Vrångmannen

What We Do In the Shadows

@@@
Hahaha många knäppa idéer har man ju sett på film men frågan är om inte detta är en av de knäppaste. Och kanske samtidigt mest geniala. Denna mockumentary (alltså fejkad dokumentärfilm som t ex Spinal Tap) följer ett gäng vampyrer som lever i ett kollektiv i ett litet hus på Nya Zeeland. De sover i sina kistor om dagarna och är ute och letar offer om nätterna precis som man kan tänka sig att vampyrer gör. Meeeeeeen de har också sina små interna tjafsigheter om t ex att ingen har diskat på 50 år och diskschemat nu måste börja följas hahahaha. Vampyrerna har alla sina egenheter och personligheter och mixen mellan den livsfarlige och ständig tyste Nosferatuvampyren med den mer flärdfulle gamle aristokratvampyren är väl avvägd. Det här är småputtrigt roligt mest hela tiden med några riktigt stora garv på vägen. Däremot lyfter den aldrig till några högre höjder för mig.
/Surskägget

@@@@
Lite snålt betyg av Surskägget tycker jag. Jag doftar en framtida klassiker och tycker det är en av de roligare filmerna som har gjorts på länge. Bitvis genialisk och med rätt balans mellan lågmäld torr humor och dratta på arslet. Hahaha! Mer sånt!
/Vrångmannen

Ted 2

@@@
Det var väl ganska givet att Ted skulle få sig en uppföljare? Seth MacFarlane är het nu och hans typ av humor går hem i många stugor. Framförallt i min. Kanske var det för att jag såg Vacation precis innan och knappt hade nåt skratt kvar i mig eller så är det kanske bara så att skämten var lite mer utspridda i uppföljaren än i första, men där Ted 1 var lysande är Ted 2 "bara" bra. Man vill och hoppas ju alltid att uppföljaren ska bjussa på mer av allt och jag får en känsla av att man försöker här men man lyckas helt enkelt inte. Nåja. Jag ska inte gnälla. Det här är fortfarande riktigt kul och på sina ställen skrattar man så man sprutar ketchup genom näsan. Nallebjörnen Ted är nu gift och fortfarande polare med Marky Mark & The Funky Bunky som i sin tur blivit dumpad av sötsöta Mila Kunis och istället hittat ny kärlek i sötsöta Amanda "my preeeecioooouuuussss" Seyfried. Fast här börjar problemen för Ted. Som nallebjörn blir han inte erkänd av staten som människa och därmed kan staten inte godkänna hans äktenskap. Han är ett objekt. En sak. Inget levande väsen. Men han har ju en själ och tankar och känner kärlek så vad göra? Det mest amerikanska av allt givetvis - rättegång it is! MacFarlane lyckas som vanligt köra de mest ickepolitiskt korrekta skämten först för att sedan vända på dem och slänga dem i ansiktet på oss för att få oss att förstå hur dumma vi är som skrattar åt såna dumma rasist/sexist/knarkskämt (ja, kanske inte knarkskämten då, de dissar han aldrig och alla röker på heeeeela tiden). Det är dum humor som är för smart för sitt eget bästa, precis som MacFarlane vill ha det. Bonus också för alla hyllningar till John Hughes som är utspridda genom hela filmen.
/Surskägget

@@@@
Håller med om det mesta som Surskägget säger. Jag tycker ändå att Ted 2 lever upp till ettan och är egentligen precis lika rolig, fast en smula varmare i tonen. Höjer därmed upp betyget ett snäpp för ingen ska tala om för MIG OCH TED!
/Vrångmannen

Pixels

@@@
Adam Sandler vet hur en slipsten ska dras. Här låter han dock effekterna ta över från sin patenterade Sandlerhumor och därmed blir det inte riktigt den supersuccé det här borde vara. Idén är annars genial. På 80-talet skickas en satellit ut i rymden fylld med saker från jorden, bl a tevespel som Pac-Man, Donkey-Kong och Space Invanders. Spola fram till nutid och vi blir invanderade av utomjordingar som misstolkat spelen för en galaktisk utmaning. De har dessutom tagit sig an de gamla tevespelhjältarnas och skurkarnas utseenden. Så helt plötsligt anfaller en pixlig Pac-Man staden och äter upp allt som kommer i hans väg hehehehe. Nu är det upp till de gamla arkadspelshjältarna som mest lodat runt i sina liv att kliva fram och rädda världen genom att spela arkadspel i verkligheten. Hahahahaha! Älskar ju sånt här. 80-talsnostalgi och frosseri i massa gamla sköna spel samtidigt som Sandler glider runt och drar små oneliners. Tyvärr tar effekterna och actionscenerna överhanden litegrann och vi får alldeles för mycket av Sandlers bästa polare Kevin James som inte är rolig alls. Allt som allt är det en rolig liten åktur, men jag har större förväntningar på Sandler än så. Nu ser vi fram emot vad han kommer producera åt Netflix kommande par åren.
/Surskägget

Teenage Mutant Ninja Turtles (2014)

@@@
Jag vet inte varför men jag har alltid varit lite svag för dessa muterade tonåriga sköldpaddsninjor. Dock har jag aldrig läst serierna av nån anledning utan bara nöjt mig med filmerna och de tecknade teveserierna. Filmerna som gjorde på 90-talet har jag ett löjligt romantiskt och nostalgiskt skimmer över som gör att jag sätter alldeles för höga betyg på dem mot vad de är värda men det är en annan recension för en annan tid. Nu är det 2015 och sköldpaddorna har fått renässans. Och Megan Fox (som är het och vet om det) har ersatt Judith Hoag som lokala tevereportern April O'Neill som blir sköldpaddornas förtrogna ovan kloakerna vilket känns klokt mest för att Hoag idag är för gammal för rollen samt att Megan Fox är het (och hon vet om det). Ett annat genidrag är att ta in SNL-kungen Will Arnett i en biroll, tyvärr är det lika korkat att knappt nyttja hans komiska talanger överhuvudtaget och bara låta honom göra en vanlig biroll som knappt har en rolig oneliner. Storyn överlag följer ganska prick storyn i The Amazing Spider-Man förutom att sköldpaddorna i kloaken är hjältarna till skillnad från ödlan i kloaken i Spindelmannen. Med det sagt är det här ett äventyr för kidsen där handling spelar mindre roll. Vi har muterade sköldpaddor som är ninjor och som karatesparkas för glatta livet mest hela tiden. Jag är barnsligt förtjust i konceptet liksom i Megan Fox som är het och vet om det.
/Surskägget

@
Placerar filmen i facket "filmer som stängdes av illa kvickt". Har tyvärr ingen knapp i samma fack som aktiverar en eldkastare, så man kan bränna upp skiten. SKITEN!
/Vrångmannen

Entourage

@@
Jag vet inte varför det blev en långfilm för bio av det här. Jag vet inte varför det blir långfilmer av tv-serier överhuvudtaget. Långfilm till tv-serie kan jag förstå någonstans, även om resultatet ofta är allt annat än kalas. Entourage (the movie) får en tvåa i betyg eftersom managern Ari Gold (Jeremy Piven) fortfarande är rolig och Johnny Drama (Kevin Dillon) likaså. Annars är det som vilket avsnitt av tv-serien som helst, fast sämre. Fansen har väl skrikit lika mycket efter det här som efter långfilmsuppföljare av Firefly, Sex and the City och Veronica Mars kan jag tänka. Så, då blev det väl så då?
/Vrångmannen

The Amazing Spider-Man 2

@@
Jag älskar Spindelmannen. Det var framförallt den serien jag växte upp med. Visst. Jag läste Läderlappen, Stålmannen, X-Men, Daredevil, Hulken och allt det där, allt det där också men det var ju Spindelmannen jag grottade ner mig. Det var så lätt att identifiera sig med en osäker tonårspojk i Peter Parker som blev coole Spindelmannen med ett skämt per bildruta medan han spöade skurkar till höger och vänster. Det är därför jag desperat nästan försöker intala mig själv att rebooten efter Raimis lysande trilogi är bra. Första filmen vägrade jag ge en etta bara för att det är Spindelmannen även om det längst inne i hjärtat var jävligt nära. Tvåan är snäppet bättre men inte mycket (Vrångmannen sågar tvåan). Varför envisas de med att förstöra nåt som skulle kunnat vara så bra? Det här är frippin' Spidey! Sluta förstör! Och sluta ta in Green Goblin och göra honom till en pajas i bästa fall alternativt den fånigaste superskurk vi sett på film i sämsta fall. Jamie Foxx som Electro är stabil och bra i sin roll. Emma Stone som Gwen Stacy är ok men slarvas bort. Och Andrew Garfield funkar inte för mig som Peter Parker/Spindelmannen. Kanske är det här en etta egentligen men jag kan inte, förmår mig inte, att ge Spindelmannen det betyget. Aldrig nånsin.
/Surskägget

Pingvinerna Från Madagaskar

@@
Titeln förklarar det mesta. Det här handlar om pingvinerna. Från Madagaskarfilmerna. De var kanonroliga biroller i de tre Madagaskarfilmerna. Ja. Absolut. Små höjdpunkter från de filmerna rentav. Men när de får huvudrollerna i sin egna långfilm blir det mestadels rätt platt och tråkigt. Nej, det här får de hemläxa på. Det måste vara lite mer vuxna skämt inslängda här och där mellan barnskämten för att en familjefilm ska bli bra (eller uthärdlig beroende på vem du frågar). Det har man missat helt här. Inte genomuselt på nåt sätt, men bara så in i bomben tråkigt för alla över 12 år.
/Surskägget

Hitchcock

@@@
Anthony Hopkins spelar Alfred Hitchcock precis när han drar igång inspelningen av det som kom att bli skräckmästarens förmodligen mest kända film, Psycho. Idag kan det kännas lite fånigt att kalla honom skräckmästare då många av filmerna snarare upplevs som thrillers eller faktiskt är rena deckarfilmerna. Dock satte Psycho en helt ny standard för vad skräck var och kan helt klart kallas för världens första slasher. Stämningen i den är magisk och trots att vi aldrig får se en massa blod och knivar i kött så är det precis det som publiken tror sig se tack vare Hitchcocks skickliga hantverk. Ett hantverk som delades med frugan Alma (spelad av Helen Mirren) som sällan fick någon cred på sin tid. Filmen Hitchcock är dels en berättelse om deras äktenskap och förhållande och dels en berättelse om inspelningen av Psycho. Hitchcock är känd för att ha varit en krävande och rätt jobbig regissör, speciellt för de kvinnliga skådisarna. För en filmvetare som jag själv är det här givetvis en intressant historisk resa. För alla andra tror jag inte filmen ger så mycket såvida man inte vill se två skickliga skådisar (Hopkins och Mirren dårå) ta sig an två intressanta karaktärer.
/Surskägget

Vacation

@@@@
HAHAHAHAHAHA! Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk när jag fick höra att man skulle göra en reboot på gamla Päron Till Farsafilmerna. Hela serien ligger mig väldigt varmt om hjärtat och framförallt de tre första filmerna har man sett för många gånger för att det egentligen ska vara hälsosamt. Chevy Chase var kungen av blickar, miner, snubbel och knäppa oneliners och med manus av fantastiske John Hughes (R.I.P.) bjussades vi på otroligt roliga äventyr när familjen Griswold åkte på semester. Här är det sonen Rusty (spelad av Ed Helms) i vuxen ålder som gör en repris av familjens resa till Wally World från första filmen. Med sig har han sin fru (Christina Applegate) och två söner. Det bjussas på stora garv, många garv och sköna garv i princip hela tiden. Man har definitivt fångat originalfilmens stämning och känsla, framförallt att man vågar slänga in mängder med svordomar och inte helt politiskt korrekta karaktärer precis som Hughes så framgångsrikt lyckades med i första filmen. Helms är otrolig som Rusty Griswald och Applegate gör en perfekt motvikt som frugan (som är heeeeeeelt slut trots att hon först verkar så normal hahahahaha). Vi får givetvis en liten cameo av både Chase och Beverly D'Angelo som sig bör och sköna birollsinhopp från bl a Chris Hemsworth (hahahahaha!), Colin Hanks, Leslie Mann, Ron Livingston, Norman Reedus och Charlie Day (HAHAHAHAHAHAHAHA!). Såg den nyligen och längtar redan efter att se om den. Fan om det inte är en komedifemma ändå.
/Surskägget

@@@@
Chevy Chase slutade i princip att vara rolig sekunden efter att trean i serien kom ut 1989 (National Lampoon's Christmas Vacation). Underbart att se en reboot såhär lyckad. Garvade i princip hela tiden. Betyget blir som bekant därefter.
/Vrångmannen

San Andreas

@@@
Katastroffilmer behöver inte alltid vara en katastrof. Bara man är på rätt humör för lite carnage och det har pumpats in tillräckligt med pengar i produktionen så kan man hitta en hel del godbitar Oavsett lökigt manus a'la standardmall 1A och en rätt sunkig familjeklyscha så har jag svårt att inte sitta och myspysa åt det här spektaklet som är San Andreas. Det är fullt ös medvetslös hela tiden. Galna jordbävningar. Allting rasar åt helvete till höger och vänster. Skyhöga vågor som river med sig allt i sin framfart. Det är både dumt och underhållande samtidigt. Dwayne "The Rock" Johnson har en slags gammaldags matinécharm (med gammaldags menar jag 80-talet...) med sitt yviga spel och stenhårda hjälteblick. Hans medspelare är dock otroligt mycket bättre aktörer (Carla Gugino, Alexandra Daddario och Paul Giamatti) som skådespelar skiten ur honom vilken tisdag som helst. San Andreas ska tas med en REJÄL nypa salt, men resten ska faktiskt ner i popcornskålen.
/Vrångmannen

A Most Violent Year

@@
"Oscar Isaac och Jessica Chastain? Dom är ju bra. Kriminaldrama som utspelar sig i början av åttiotalet? Mjaha, mjaha. Nu pratar dom lite här ja. Någon blir hotad ser jag. Mjaha. Prat, prat, prat. Chastain har väldigt lustiga brillor på sig. Dom är naturligtvis tidstrogna, men ser ändå lite rolig... Mjaha? Prat, prat, prat. Oj! Nu gjorde någon någonting! Fast sådär gör man väl inte i en sån situation? Väldigt konstigt. Mjaha. Prat, prat... Gäsp! Prat, prat, prat. Bra skådisar är dom i alla fall. Läste någonstans att de har pluggat teater tillsammans back in the day. Mjaha. Prat. Prat. Prat. Pra... Prat. Pra. Pr... ZZZZZZZZZZZ..."
/Vrångmannen

Seventh Son

@
En av få filmer jag stängt av efter en kvart. Jeff Bridges kliver in och pratar som om han var en amatörskådis som ska göra jultomten i en teateruppsättning gjord av en analfabetisk dagisfröken i Grums. Julianne Moore är nån sorts drake som är en häxa som är...jag vet inte. Hon spelar över så det står härliga till i alla fall. På en kvart har de hunnit med alla klichéer som finns i fantasyvärlden. Eragon börjar kännas som ett unikt jävla mästerverk i jämförelse. Så superuselt så jag vill limma igen ögonlocken med superlim och spreja igen öronen med betong. Bland det sämsta jag sett och då har jag ändå plågat mig igenom för många Uwe Bollfilmer för mitt eget bästa.
/Surskägget


@
Jag satt ju med under den där kvarten. Provade lite senare att se en kvart till. Den var ännu sämre.
/Vrångmannen

Fantastic Four (2015)

@

Nu får dom fan ta och ge sig.

/Vrångmannen

Terminator Genisys

@
Skrattretande manus. Felcastat hela vägen. Dåliga skådisprestationer och/eller dålig personregi. Gäspning. Sådär effekter. Tråkig skurk. Konstig action. Onödigt. Hastigt och tjafsigt. Replikerna?! HAHAHAHAHA! Charmlöst. Fult. Dåligt, dåligt, dåligt. Hittepå-panik. Produktionsbolaget skrattade INTE hela vägen till banken, på grund av flopp (precis som Terminator Salvation innan...). Fa-an vad konstigt ändå att det här inte blev bra hörni?! T-800 åldras?! HAHAHAHAHA! Nu får dom fan ta och ge sig. Surskägget håller inte med.
/Vrångmannen

Sicario

@@@@@
Redan under första minuten av Sicario, då avgrunds-mardröms-skräckfilmsmusiken drar igång under en FBI-räd mot ett knarkhus, så känner jag hur pulsen ökar och jag får en härlig känsla av att det här kommer att bli något speciellt. En vuxen genrefilm för vuxna. Det enda jag vill säga om handlingen är att det handlar om kriget mot knarkkartellerna vid gränsen mellan USA och Mexico. Regissören Denis Villeneuve har gått från klarhet till klarhet med bl.a imponerande Enemy (2013) och Prisoners (2013) bakom sig. Frågan är ändå om han någonsin kommer att kunna toppa den här filmen i framtiden. Vi får se. Benicio Del Toro är bra som alltid och Josh Brolin likaså, men om det inte bjuds på en Oscarsnominering till Emily Blunt, som FBI-agenten Kate Macer, så blir jag vansinnig. Hon är makalöst bra. Sicario är hittills årets mest välgjorda, snygga, spännande, ruggiga och tänkvärda action-thriller. Bio för vuxna kan ibland vara fantastiskt.
/Vrångmannen

Straight Outta Compton

@@@@
Historien om ett av hiphopens allra mest ökända band som förändrade både hiphopen och musikvärlden för alltid. Idag är Dr Dre en av de mest inflytelserika människorna inom musikbranschen och Ice Cube är nästan mer känd som skådis än som musiker men när denna film tar sin början är de bara två fattiga polare som bor i slitna Compton i LA. De har en dröm och talangen att nå dit men inga pengar. Tills de stöter ihop med Eazy-E, knarklangarpolaren som skrapat ihop en rätt schysst summa pengar på att sälja crack. Han investerar pengarna i ett litet skivbolag och vips har vi den första N.W.A.-skivan ute på marknaden. Sakta men säkert bygger grabbarna upp ett rykte om sig i och kring Compton vilket engagerar producenten Jerry Heller (lysande porträtterad av Paul Giamatti) som lyckas få N.W.A signade med ett lite större skivbolag och sedan går karriären spikrakt uppåt. Utsålda arenor överallt, miljontals sålda skivor och pengar som flödar in konstant. Givetvis är det dock inte helt problemfritt (framförallt kring hur pengarna fördelas) och snart nog är Ice Cube soloartist och Dre hoppar av till ett annat skivbolag och börjar producera heta nykomlingar som t ex 2Pac. Mitt i allt detta är N.W.A. hatade av polisen, media och etablissemanget och tvingas löpa gatlopp nästan överallt där de dyker upp. Visst är denna film löjligt mycket vinklad åt Ice Cubes och Dr Dres håll (de producerar filmen) och MC Ren och DJ Yella är knappt parenteser i storyn och deras bidrag till gruppen minimeras hårt. Oavsett detta är det här en spännande, fascinerande och välgjord film som fångar både de politiska och musikaliska i gruppen som än idag vinner nya fans världen över.
/Surskägget

@@@@
Har inget mer att tillägga, förutom att jag numera endast lyssnar på N.W.A. Endast.
/Vrångmannen

Insurgent

@
Ännu en av många Hunger Gamesliknande kopior som löper amok på biograferna nu i jakt på ungdomars surt förvärvade stålars. Detta är del två i en boktrilogi som dock kommer att bli fyra filmer när det översätts från den skrivna sidan till den vita duken. Varför envisas typ alla göra fyra filmer av tre böcker nuförtiden? Divergent som första filmen hette var knappt okej, och uppföljaren är fyrahundra resor sämre. Man engageras inte i nåt här. Inte i karaktärerna, inte i handlingen, inte i världen, inte i låtsaskänslorna mellan tjejen och killen i huvudrollerna. Det här är så tråkigt trots att man plöjt ner miljoner och åter miljoner i snygga CGI-effekter och allt vad det kan vara. Hur man kan bränna så mycket pengar och ändå inte prestera en bra slutprodukt är ofattbart. Inte ens fans av böckerna kan väl bli engagerade av denna trista soppa där skådisarna ser ut att vilja åka hem så fort som möjligt och kolla om senaste lönechecken dumpit ner än. Det är så trist, så tamt och lamt att man inte ens orkar bli upprörd.
/Surskägget

Chappie

@@@
När Vrångmannen ser detta betyg sätter han väl i halsen och svimmar! Han själv var ju allt annat än nöjd med den här rullen. Hahahaha. Regissören och manusförfattaren Neill Blomkamp har på kort tid och enbart tre filmer skapat sig ett namn i filmvärlden. District 9 var en liten indierulle som slog stort, Elysium var hans Hollywooddebut med superstjärnor och Chappie är nu den tredje rullen som på samma sätt som de två första rör sig i samma dystopiska närtidsframtid Blomkamp har gjort sig känd för att porträttera. Även om jag inte är sådär hysteriskt impad av Blomkamps filmer hittills gillar jag hans sätt att skriva karaktärer och handling som känns lite mer äkta än många andras rätt schabloniserade mallar av karaktärer och handling. Visst, Blomkamp använder schabloner han med, skurken är verkligen superskurk, hjälten verkligen hjälte etc, men lyckas ändå undvika de flesta klichéer och hitta nån sorts själ i karaktärerna. Dessutom är det inte helt ovanligt att karaktärerna inte riktigt gör det som man förväntar sig att de ska göra baserat på hur liknande karaktärer i andra filmer brukar handla. Så även här i Chappie. Det känns fräscht och annorlunda samtidigt som man känner igen sig. Visst, vissa bitar är svåra att svälja som när roboten Chappie får sin nya AI installerad och beter sig som en liten bebis ett tag innan han lär sig och "växer" men de scenerna är rätt få och korta tack och lov. Oftast bjuds vi på en intressant och visuellt skitsnygg sci-firulle som i grund och botten handlar om människans förmåga till både gott och ont. Inte kanske superfilosofisk men helt klart mer djup än bara vanlig pangpang.
/Surskägget