@@@
Edward Norton spelar en lite märklig kille som verkar tro att han är den sista riktige cowboyen. Han hamnar i LA och blir kär i Evan Rachel Wood vars pappa David Morse är en lite halvvrång snut som inte har koll på sin tonårsdotter. Mitt i denna smet har vi yngre brorsan Rory Culkin som inte verkar ha hittat sin plats i livet än. I början är allt frid och fröjd, men snart visar Nortons karaktär upp en mörkare och mörkare sida och det dröjer inte länge innan våld och död följer.
Det jag framförallt gillar med filmen är stämningen regissören lyckats skapa. Det är en blandning av gammal westernrulle och thrillerdrama. Svårt att förklara men gör att filmen lyfter lite från övriga indierullar från USA. Snyggt också med den på nåt sätt överexponerade solen som skapar en känsla av intensiv sommar. Sedan skadar det förstås aldrig att ha Edward Norton i en huvudroll. Som vanligt övertygar han till 100% och även om storyn är lite tunn på sina ställen köper man mycket tack vare att man hela tiden vill se vad Norton ska hitta på härnäst. Filmen må vara en liten bagatell men en bra sådan.
/Surskägget
måndag 29 december 2008
Surfer, dude
@
I kategorin "Helt jävla onödig film" ligger Surfer, dude högt i topp. Handlingen är så vag att den knappt går att beskriva, och trots att filmen klockar in på 1.25 (varav tre minuter är bonus efter eftertexterna) känns den lika lång som Ben-Hur (även om Ben-Hur känns ganska kort för sina nästan 4 timmar för den är så bra). Hursomhelst är Matthew McConaughey en surfarsnubbe vid namn Addington som kommer hem till Kalifornien efter att ha rest jorden runt och surfat. Där håller nån teveproducent till och vill ha med Addington i en dokusåpa om surfare som bor, festar och muckar gräl ihop i ett stor hus. Addington vill inte vara med. Bråk uppstår. Klassiskt upplägg kan tyckas, dock så sjabblar man bort till och med det lilla enkla genom att inte ge oss några som helst motiveringar till vad som driver karaktärerna. Det röks lite gräs, det våndas över att havet är stilla (inga vågor = ingen surfning) och det flummas lite. Det var som att se en reklamfilm för surfning utan surfning då större delen av filmen utspelas på land i och med att det inte finns vågor att surfa på. Ska målgruppen vara surfare lär ingen vara glad för så lite surfning det är i filmen har vi knappt en sommar här i Sverige. Ska målgruppen vara alla stoners som gillar sina röka-på-komedier lär ingen vara glad för även om det röks på en del så dras det inga skämt. Det känns som att McConaughey har dragit ihop lite polare och gjort en rulle om deras vardag typ. Manuset slängdes ihop på 10 minuter i nåns rullpapper och sen rökte man upp det. Trist så in i helvete och så onödigt.
/Surskägget
I kategorin "Helt jävla onödig film" ligger Surfer, dude högt i topp. Handlingen är så vag att den knappt går att beskriva, och trots att filmen klockar in på 1.25 (varav tre minuter är bonus efter eftertexterna) känns den lika lång som Ben-Hur (även om Ben-Hur känns ganska kort för sina nästan 4 timmar för den är så bra). Hursomhelst är Matthew McConaughey en surfarsnubbe vid namn Addington som kommer hem till Kalifornien efter att ha rest jorden runt och surfat. Där håller nån teveproducent till och vill ha med Addington i en dokusåpa om surfare som bor, festar och muckar gräl ihop i ett stor hus. Addington vill inte vara med. Bråk uppstår. Klassiskt upplägg kan tyckas, dock så sjabblar man bort till och med det lilla enkla genom att inte ge oss några som helst motiveringar till vad som driver karaktärerna. Det röks lite gräs, det våndas över att havet är stilla (inga vågor = ingen surfning) och det flummas lite. Det var som att se en reklamfilm för surfning utan surfning då större delen av filmen utspelas på land i och med att det inte finns vågor att surfa på. Ska målgruppen vara surfare lär ingen vara glad för så lite surfning det är i filmen har vi knappt en sommar här i Sverige. Ska målgruppen vara alla stoners som gillar sina röka-på-komedier lär ingen vara glad för även om det röks på en del så dras det inga skämt. Det känns som att McConaughey har dragit ihop lite polare och gjort en rulle om deras vardag typ. Manuset slängdes ihop på 10 minuter i nåns rullpapper och sen rökte man upp det. Trist så in i helvete och så onödigt.
/Surskägget
måndag 22 december 2008
I Love Huckabees
@
Det finns en liten handfull rullar som blandar drama, humor och ytterst märkliga händelseförlopp med rätt skumma karaktärer (tänk Royal Tennenbaums, Punch-Drunk Love och The Life Aquatic t ex). I Love Huckabees hamnar definitivt i den här kategorin filmer. Dustin Hoffman och Lily Tomlin är existensialistdetektiver (säg det tre gånger snabbt) som tar sig an den förvirrade miljökämpen Jason Schwartzman som vill hitta sig själv och meningen med livet. Typ. Till sin hjälp får han en annan klient spelad av Mark Wahlberg. Det snackas en jävla massa trams, det händer en jävla massa skumma grejer och hel- och halvkända skådisar dyker förbi i diverse större och mindre biroller (Isabelle Huppert, Jude Law, Naomi Watts, Tippi Hedren, Jonah Hill, Isla Fisher, Talia Shire och Shania Twain). Blir det roligare för det? Nä. Det är mycket snack och lite verkstad och ett jävla slöseri på en massa talang.
/Surskägget
Det finns en liten handfull rullar som blandar drama, humor och ytterst märkliga händelseförlopp med rätt skumma karaktärer (tänk Royal Tennenbaums, Punch-Drunk Love och The Life Aquatic t ex). I Love Huckabees hamnar definitivt i den här kategorin filmer. Dustin Hoffman och Lily Tomlin är existensialistdetektiver (säg det tre gånger snabbt) som tar sig an den förvirrade miljökämpen Jason Schwartzman som vill hitta sig själv och meningen med livet. Typ. Till sin hjälp får han en annan klient spelad av Mark Wahlberg. Det snackas en jävla massa trams, det händer en jävla massa skumma grejer och hel- och halvkända skådisar dyker förbi i diverse större och mindre biroller (Isabelle Huppert, Jude Law, Naomi Watts, Tippi Hedren, Jonah Hill, Isla Fisher, Talia Shire och Shania Twain). Blir det roligare för det? Nä. Det är mycket snack och lite verkstad och ett jävla slöseri på en massa talang.
/Surskägget
söndag 14 december 2008
Trasdockan
@@@
I det fattiga 30-talets USA vandrar en man omkring bland bondfolket i Södern och kallar sig präst. Han blir välkomnad vart han än kommer. Han gifter sig gång på gång med unga kvinnor och mördar dem sedan och tar deras pengar innan han försvinner vidare. Efter en fängelsevistelse får han reda på att en änka och hennes två barn sitter på en smärre förmögenhet väl dold. Han ger sig genast dit och charmar upp änkan i brygga. Men barnen fattar direkt att det är nåt lurigt med den falske prästen.
Robert Mitchum är lysande som den galne och mordlystne prästen och folk brukar säga att det är hans bästa roll (men glöm aldrig Cape Fear säger jag då). Filmen har ju ett par år på nacken nu (över 50) och det märks ibland i tempo, klippning och repliker. Men det spelar liksom ingen roll. Filmen är suggestiv och mörk och man dras lätt in i handlingen. Att det inte blir högre betyg beror helt enkelt på att vissa saker känns alldeles för gammelmodiga för en modern publik och det förstör helheten. Men trots det en riktigt bra film väl värd att se om du inte redan gjort det.
/Surskägget
@@@
Trasdockan är en klassiker av rang men jag håller med Surskägget om att den åldrats lite väl mycket. Den har dock en mörk sagolik kvalitet över sig som påminner om Bröderna Grimm (om du inte vet så finns Wikipedia eller varför inte gå om lågstadiet?) vilket inte minst märks i fotot och scenografin. Väl värt att nämnas är att legendariske brittiske karaktärsskådisen Charles Laughton regisserade och det blev tyvärr också hans enda krediterade regijobb. Filmens originaltitel ”The Night of the hunter” får mig sugen att kolla på hela 80-talets bakkatalog av rullar med Sho Kosugi (igen Wikipedia..) men det är en annan historia.
/Vrångmannen
I det fattiga 30-talets USA vandrar en man omkring bland bondfolket i Södern och kallar sig präst. Han blir välkomnad vart han än kommer. Han gifter sig gång på gång med unga kvinnor och mördar dem sedan och tar deras pengar innan han försvinner vidare. Efter en fängelsevistelse får han reda på att en änka och hennes två barn sitter på en smärre förmögenhet väl dold. Han ger sig genast dit och charmar upp änkan i brygga. Men barnen fattar direkt att det är nåt lurigt med den falske prästen.
Robert Mitchum är lysande som den galne och mordlystne prästen och folk brukar säga att det är hans bästa roll (men glöm aldrig Cape Fear säger jag då). Filmen har ju ett par år på nacken nu (över 50) och det märks ibland i tempo, klippning och repliker. Men det spelar liksom ingen roll. Filmen är suggestiv och mörk och man dras lätt in i handlingen. Att det inte blir högre betyg beror helt enkelt på att vissa saker känns alldeles för gammelmodiga för en modern publik och det förstör helheten. Men trots det en riktigt bra film väl värd att se om du inte redan gjort det.
/Surskägget
@@@
Trasdockan är en klassiker av rang men jag håller med Surskägget om att den åldrats lite väl mycket. Den har dock en mörk sagolik kvalitet över sig som påminner om Bröderna Grimm (om du inte vet så finns Wikipedia eller varför inte gå om lågstadiet?) vilket inte minst märks i fotot och scenografin. Väl värt att nämnas är att legendariske brittiske karaktärsskådisen Charles Laughton regisserade och det blev tyvärr också hans enda krediterade regijobb. Filmens originaltitel ”The Night of the hunter” får mig sugen att kolla på hela 80-talets bakkatalog av rullar med Sho Kosugi (igen Wikipedia..) men det är en annan historia.
/Vrångmannen
Eagle Eye
@@@
Vi lever i en värld där vi är övervakade så fort vi tar några kliv ut från dörren. Till och med i husets lugna vrå lämnar vi mängder med bevis för vad vi pysslar med (nån nånstans vet just nu att du läser den här bloggen). Detta tar man fasta på ordentligt i Eagle Eye och låter ett par helt normala människor (min nya favvoskådis Shia LeBeouf och sötnosen Michelle Monaghan) bli styrda av en mystisk kvinna som kontaktar dem via telefon och tycks veta exakt var de är och vad de gör hela tiden. Snart nog jagas de av FBI (Billy Bob Thornton) och flottans underrättelsetjänst (Rosario Dawson) för en massa skit de inte är skyldiga till. Snart pekar allt mot att den mystiska kvinnan vill att Shia och Michelle ska mörda USA's president. Hur ska de klara sig ur den knipan?
Det märks att Spielberg producerat för det är flådigt, fett och snyggt in i minsta detalj. Actiontermometern går igång på 100 grader och det är väldigt korta pauser mellan toköset för att hinna förklara åtminstone lite story. Fyran hängde med ett bra tag, men sen blir storyn helt enkelt lite väl blähä blähä och då sjunker betyget snabbt ett snäpp. Men som actionspektakel håller man vad man lovar.
/Surskägget
@@@
Kanske är det för att julens anda vilar över mig men jag bjussar på en trea trots att den här actionspäckade, snygga men ack så fååååniga rompen skulle haft en tvåa. Gott så och god jul!
/Vrångmannen
Vi lever i en värld där vi är övervakade så fort vi tar några kliv ut från dörren. Till och med i husets lugna vrå lämnar vi mängder med bevis för vad vi pysslar med (nån nånstans vet just nu att du läser den här bloggen). Detta tar man fasta på ordentligt i Eagle Eye och låter ett par helt normala människor (min nya favvoskådis Shia LeBeouf och sötnosen Michelle Monaghan) bli styrda av en mystisk kvinna som kontaktar dem via telefon och tycks veta exakt var de är och vad de gör hela tiden. Snart nog jagas de av FBI (Billy Bob Thornton) och flottans underrättelsetjänst (Rosario Dawson) för en massa skit de inte är skyldiga till. Snart pekar allt mot att den mystiska kvinnan vill att Shia och Michelle ska mörda USA's president. Hur ska de klara sig ur den knipan?
Det märks att Spielberg producerat för det är flådigt, fett och snyggt in i minsta detalj. Actiontermometern går igång på 100 grader och det är väldigt korta pauser mellan toköset för att hinna förklara åtminstone lite story. Fyran hängde med ett bra tag, men sen blir storyn helt enkelt lite väl blähä blähä och då sjunker betyget snabbt ett snäpp. Men som actionspektakel håller man vad man lovar.
/Surskägget
@@@
Kanske är det för att julens anda vilar över mig men jag bjussar på en trea trots att den här actionspäckade, snygga men ack så fååååniga rompen skulle haft en tvåa. Gott så och god jul!
/Vrångmannen
Death Race 2008
@@@
Skaparen av Resident Eviltrilogin, Paul W.S. Anderson, bestämde sig en dag för att det skulle vara en bra idé att göra en sorts remake på gamla kultklassikern "Death Race 2000". Men istället för att försöka återskapa originalet tog han mest med sig idén om ett gäng galningar som kör snabba mördarmaskiner och får poäng för folk de har ihjäl. Och istället för att låta galningarna köra kust till kust slänger han in dem på ett fängelse. Och istället för att döda vem som helst som råkar vara ute på vägarna låtar han dem döda varandra på tävlingsbanan. Och vet ni vad? Det funkar faktiskt. David Carradines roll som Frankenstein tas här över av Jason "rätt så sugiga actionrullar" Statham och han är för en gångs skull helt okej i en bärande roll. Kanske beror det på att det mest handlar om att sitta i en bil och se tuff ut samtidigt som han kör. 80% av filmen är snygga actionsekvenser när bilarna jagar varandra runt runt runt på tävlingsbanan och skjuter på varandra. Det exploderas hej vilt och frågar du efter handling eller påpekar att det finns logiska luckor stora som Bermudatriangeln så säger jag bara: Håll käften! Det här är dum muskelaction när den är som bäst. Krångla inte till det.
/Surskägget
Skaparen av Resident Eviltrilogin, Paul W.S. Anderson, bestämde sig en dag för att det skulle vara en bra idé att göra en sorts remake på gamla kultklassikern "Death Race 2000". Men istället för att försöka återskapa originalet tog han mest med sig idén om ett gäng galningar som kör snabba mördarmaskiner och får poäng för folk de har ihjäl. Och istället för att låta galningarna köra kust till kust slänger han in dem på ett fängelse. Och istället för att döda vem som helst som råkar vara ute på vägarna låtar han dem döda varandra på tävlingsbanan. Och vet ni vad? Det funkar faktiskt. David Carradines roll som Frankenstein tas här över av Jason "rätt så sugiga actionrullar" Statham och han är för en gångs skull helt okej i en bärande roll. Kanske beror det på att det mest handlar om att sitta i en bil och se tuff ut samtidigt som han kör. 80% av filmen är snygga actionsekvenser när bilarna jagar varandra runt runt runt på tävlingsbanan och skjuter på varandra. Det exploderas hej vilt och frågar du efter handling eller påpekar att det finns logiska luckor stora som Bermudatriangeln så säger jag bara: Håll käften! Det här är dum muskelaction när den är som bäst. Krångla inte till det.
/Surskägget
Death Race 2000
@@-
Jag vet att Vrångmannen håller den här väldigt högt i sin bok efter att ha sett den i unga år och blivit väldigt tagen av den (vilket av nån anledning hängt kvar trots att han enligt egen utsago sett om den gång på gång). Jag såg den också i unga dar och var inte alls speciellt impad. Nu när nyinspelningen kommit kände jag att det var dags att se om originalet för att se om jag kanske missade nåt som liten knodd och att det här faktiskt är den lysande rulle Vrångmannen snackar om. Det var det inte, den var precis exakt lika halv-b som jag mindes den. Ambitionerna att göra nåt stort finns ju där, men det blir alltför tydligt att budgeten inte håller samma nivå som ambitionen. Man vill vara politisk och social, men lyckas kanske inte helt förmedla vare sig det ena eller det andra på riktigt bra sätt. Visst, en del paralleller till dagens diverse dokusåpor och hetsen att vilja vara på teve kan man väl se om man tar på sig snällglasögonen, men i det stora hela är det bara en klassisk b-rulle som lever på att visa lite tuttar och lite blod. I detta fallet blir det med nöd och näppe "okej".
/Surskägget
@@@@
Nu blir jag direkt vansinnig. Hur hög var din feber Skägget? Trampar du på denna så trampar du även på mig! Regissören (och tillika dåren) Paul Bartel har med mikromal budget även för den tiden skapat en högoktanig och våldsam framtidssatir (ja för att det ÄR en komedi!). Tempot är rasande, alla agerar over the top och one-liners levereras stadigt. Stallone som ”Machine Gun Joe Viterbo” HAHAHAHA! Bara idén av att framtidens tv-underhållning i USA är när racerförare får poäng genom att meja ner oskyldiga människor under ett cross country race tycker jag säger en hel del. Filmen kom 1975 och utspelar sig år 2000. Får man inte bara ett leende på läpparna av detta? Mer kartongkuliss och färghandelsblod åt folket! En exploitationklassiker som jag ser om och om igen precis som utsago och har lika skoj åt varje gång. For shame Surskägget, for SHAME!
/Vrångmannen
Jag vet att Vrångmannen håller den här väldigt högt i sin bok efter att ha sett den i unga år och blivit väldigt tagen av den (vilket av nån anledning hängt kvar trots att han enligt egen utsago sett om den gång på gång). Jag såg den också i unga dar och var inte alls speciellt impad. Nu när nyinspelningen kommit kände jag att det var dags att se om originalet för att se om jag kanske missade nåt som liten knodd och att det här faktiskt är den lysande rulle Vrångmannen snackar om. Det var det inte, den var precis exakt lika halv-b som jag mindes den. Ambitionerna att göra nåt stort finns ju där, men det blir alltför tydligt att budgeten inte håller samma nivå som ambitionen. Man vill vara politisk och social, men lyckas kanske inte helt förmedla vare sig det ena eller det andra på riktigt bra sätt. Visst, en del paralleller till dagens diverse dokusåpor och hetsen att vilja vara på teve kan man väl se om man tar på sig snällglasögonen, men i det stora hela är det bara en klassisk b-rulle som lever på att visa lite tuttar och lite blod. I detta fallet blir det med nöd och näppe "okej".
/Surskägget
@@@@
Nu blir jag direkt vansinnig. Hur hög var din feber Skägget? Trampar du på denna så trampar du även på mig! Regissören (och tillika dåren) Paul Bartel har med mikromal budget även för den tiden skapat en högoktanig och våldsam framtidssatir (ja för att det ÄR en komedi!). Tempot är rasande, alla agerar over the top och one-liners levereras stadigt. Stallone som ”Machine Gun Joe Viterbo” HAHAHAHA! Bara idén av att framtidens tv-underhållning i USA är när racerförare får poäng genom att meja ner oskyldiga människor under ett cross country race tycker jag säger en hel del. Filmen kom 1975 och utspelar sig år 2000. Får man inte bara ett leende på läpparna av detta? Mer kartongkuliss och färghandelsblod åt folket! En exploitationklassiker som jag ser om och om igen precis som utsago och har lika skoj åt varje gång. For shame Surskägget, for SHAME!
/Vrångmannen
Offside
@@@
I en liten byhåla nånstans i Sverige där bruket är nerlagt och arbetslösheten är hög kämpar fotbollslaget att hålla kvar sig i division sex. Åker de ut blir det Korpen och att spela mot brandmän. Dessutom håller det kvinnliga laget betydligt högre klass än det manliga varpå även det är en vagel i ögat för de arbetslösa grabbarna. Lösningen blir en gammal fotbollshjälte från England. Men när han kommer på plats visar det sig att han är alkis och mest super och spyr och slåss. Men skam den som ger sig och när man erbjuder britten en coachroll istället för spelarroll börjar det äntligen hända grejer.
En skön rulle utan krusiduller. Det är lite skratt, lite allvar och lite "känna-igen-sig" som gäller. Man följer mallen för svensk dramakomedi mer eller mindre rätt upp och ner och det är inget fel med det. Jonas Karlsson och Torkel Petersson är affischnamnen och backas upp av Göran Ragnerstam, Anja Lundkvist och Ingvar Hirdwall. Alla kör sin grej och fixar det bra. Kanske inget man direkt minns efteråt, men för stunden funkar det mer än bra.
/Surskägget
I en liten byhåla nånstans i Sverige där bruket är nerlagt och arbetslösheten är hög kämpar fotbollslaget att hålla kvar sig i division sex. Åker de ut blir det Korpen och att spela mot brandmän. Dessutom håller det kvinnliga laget betydligt högre klass än det manliga varpå även det är en vagel i ögat för de arbetslösa grabbarna. Lösningen blir en gammal fotbollshjälte från England. Men när han kommer på plats visar det sig att han är alkis och mest super och spyr och slåss. Men skam den som ger sig och när man erbjuder britten en coachroll istället för spelarroll börjar det äntligen hända grejer.
En skön rulle utan krusiduller. Det är lite skratt, lite allvar och lite "känna-igen-sig" som gäller. Man följer mallen för svensk dramakomedi mer eller mindre rätt upp och ner och det är inget fel med det. Jonas Karlsson och Torkel Petersson är affischnamnen och backas upp av Göran Ragnerstam, Anja Lundkvist och Ingvar Hirdwall. Alla kör sin grej och fixar det bra. Kanske inget man direkt minns efteråt, men för stunden funkar det mer än bra.
/Surskägget
Ciao Bella
@@@
Jag kommer ihåg att jag såg trailern på den här rullen för ett år sen eller så och direkt visste att jag kommer gilla den. Visst, det är en by-the-book tonårsrulle utan överraskningar om man sett mer än en film i genren (och eftersom att tonårsrullar ligger mig varmt om hjärtat har jag sett det mesta av det bästa och det sämsta i genren) men den är gjord med en stor dos hjärta och kärlek och det är precis sånt som vinner i längden.
Mustafa är en tonårsgrabb som tänker på det de flesta tonårsgrabbar tänker på: sex. Men han är oskuld och har svårt att få till det. När han kommer till Gothia Cup (en fotbollsturnering) hoppar han in i det italienska laget och plötsligt får brudarna upp ögonen. Speciellt Linnea som älskar italienare börjar snart flörta med honom. Kärleken spirar och Mustafas lögn trasslar till det för honom mer och mer.
Ja ni hör ju. Inget nytt under solen och de flesta av er kan redan nu utan att ha sett den berätta minst tre nyckelscener samt slutet för mig. Men återigen, det är glimten i ögat, charm och en stor portion härlig humor. En feelgoodfilm som den ska vara.
/Surskägget
Jag kommer ihåg att jag såg trailern på den här rullen för ett år sen eller så och direkt visste att jag kommer gilla den. Visst, det är en by-the-book tonårsrulle utan överraskningar om man sett mer än en film i genren (och eftersom att tonårsrullar ligger mig varmt om hjärtat har jag sett det mesta av det bästa och det sämsta i genren) men den är gjord med en stor dos hjärta och kärlek och det är precis sånt som vinner i längden.
Mustafa är en tonårsgrabb som tänker på det de flesta tonårsgrabbar tänker på: sex. Men han är oskuld och har svårt att få till det. När han kommer till Gothia Cup (en fotbollsturnering) hoppar han in i det italienska laget och plötsligt får brudarna upp ögonen. Speciellt Linnea som älskar italienare börjar snart flörta med honom. Kärleken spirar och Mustafas lögn trasslar till det för honom mer och mer.
Ja ni hör ju. Inget nytt under solen och de flesta av er kan redan nu utan att ha sett den berätta minst tre nyckelscener samt slutet för mig. Men återigen, det är glimten i ögat, charm och en stor portion härlig humor. En feelgoodfilm som den ska vara.
/Surskägget
Solstorm
@
Vrångmannen har redan varnat om den här meeeeeeen jag var ju tvungen att se för mig själv förstås. Izabella Scorupco åker hem till Kiruna för gammal pojkvän blivit mördad. Nu är systern till den mördade och tillika Izas barndomsbästis misstänkt för mordet. Persbrandt har lite smink runt ögonen och ser mystisk ut. Krister Henriksson ser förstoppad ut. Suzanne Reuter säger inte ett ord under hela filmen (eller jo, fyra ord tror jag hon får ur sig). Ingen pratar norrländska trots att det utspelas i Kiruna. Nån har en ateljé. Det åks skoter. Folk tittar om och om och om och om och om igen på samma scen ur en "bästsäljande dvd" från ett väckelsemöte. Det går två timmar och inget har egentligen hänt. På extramaterialet har nån smartskalle på filmbolagets PR-avdelning lagt till "Sexscenen" där man får se Izas ena tutte tre sekunder längre än i själva filmen. Det luktar unket. Och man får aldrig sina två timmar åter.
/Surskägget
Vrångmannen har redan varnat om den här meeeeeeen jag var ju tvungen att se för mig själv förstås. Izabella Scorupco åker hem till Kiruna för gammal pojkvän blivit mördad. Nu är systern till den mördade och tillika Izas barndomsbästis misstänkt för mordet. Persbrandt har lite smink runt ögonen och ser mystisk ut. Krister Henriksson ser förstoppad ut. Suzanne Reuter säger inte ett ord under hela filmen (eller jo, fyra ord tror jag hon får ur sig). Ingen pratar norrländska trots att det utspelas i Kiruna. Nån har en ateljé. Det åks skoter. Folk tittar om och om och om och om och om igen på samma scen ur en "bästsäljande dvd" från ett väckelsemöte. Det går två timmar och inget har egentligen hänt. På extramaterialet har nån smartskalle på filmbolagets PR-avdelning lagt till "Sexscenen" där man får se Izas ena tutte tre sekunder längre än i själva filmen. Det luktar unket. Och man får aldrig sina två timmar åter.
/Surskägget
Storm
@@@
Det är sällan man ser en så visuellt snygg film från Sverige som Storm. Skaparna bakom kultklassikern Disco Kung-Fu vet att man kan åstadkomma mycket med smarta idéer även om man har små medel till hands. Ett annat stort plus är att man lagt mycket krut på ljudet. För en gångs skull mullrar och bullrar 5.1:an hemma som den gör på Hollywoodfilmer mest annars. Det visuella är filmens stora styrka, men kanske även dess nackdel. Storymässigt är det nämligen inte på långa vägar lika spännande. Mycket yta och lite innehåll med andra ord. Men det innebär inte på något sätt att filmens handling inte är underhållande. Slackern Donny (Eric Ericson) råkar en natt stöta ihop med Lova (Eva Röse) som är en klart mystiskt brud som ger honom en Hellraiserliknande ask som till synes inte går att öppna. Det som är inne i asken är viktigt för Donny att ta reda på menar Lova. Men en ännu märkligare person (spelad av Jonas Karlsson) försöker hindra Donny från att öppna asken. Donny halkar sen in i sitt minne på jakt efter hemligheten.
Det är gott vs ont i lite halvny tappning där både Jonas Karlsson och Eva Röse gör det mesta och bästa av sina roller. Det blir lite halvflummigt på sina ställen, och det håller som tidigare sagt kanske inte riktigt hela vägen alla gånger, men eftersom att filmen är väldigt visuell kommer skaparna undan med en hel del. En fascinerande rulle väl värd att se.
/Surskägget
Det är sällan man ser en så visuellt snygg film från Sverige som Storm. Skaparna bakom kultklassikern Disco Kung-Fu vet att man kan åstadkomma mycket med smarta idéer även om man har små medel till hands. Ett annat stort plus är att man lagt mycket krut på ljudet. För en gångs skull mullrar och bullrar 5.1:an hemma som den gör på Hollywoodfilmer mest annars. Det visuella är filmens stora styrka, men kanske även dess nackdel. Storymässigt är det nämligen inte på långa vägar lika spännande. Mycket yta och lite innehåll med andra ord. Men det innebär inte på något sätt att filmens handling inte är underhållande. Slackern Donny (Eric Ericson) råkar en natt stöta ihop med Lova (Eva Röse) som är en klart mystiskt brud som ger honom en Hellraiserliknande ask som till synes inte går att öppna. Det som är inne i asken är viktigt för Donny att ta reda på menar Lova. Men en ännu märkligare person (spelad av Jonas Karlsson) försöker hindra Donny från att öppna asken. Donny halkar sen in i sitt minne på jakt efter hemligheten.
Det är gott vs ont i lite halvny tappning där både Jonas Karlsson och Eva Röse gör det mesta och bästa av sina roller. Det blir lite halvflummigt på sina ställen, och det håller som tidigare sagt kanske inte riktigt hela vägen alla gånger, men eftersom att filmen är väldigt visuell kommer skaparna undan med en hel del. En fascinerande rulle väl värd att se.
/Surskägget
torsdag 11 december 2008
Zack & Miri Make A Porno
@@@@@
Tänk att man skulle behöva vänta till årets sista skälvande veckor innan den första riktigt klockrena femman dök upp. Kevin "Geniet" Smith är tillbaka så det skriker om det. Efter den lysande återgången till sitt gamla jag med Clerks 2 häromåret cementerar han med Zack & Miri att han fortfarande är kungen av dialogdriven indiekomedi.
Zack (Seth Rogen) och Miri (Elisabeth Banks) är gamla barndomsvänner som delar lägenhet. Tyvärr är deras ekonomiska sits den sämsta möjliga och snart börjar det ena efter det andra stängas av i lägenheten, el och vatten försvinner och de sitter där i mörkret och undrar vad i helvete de ska göra för att fixa detta. Då knäcker Zack den lysande idén att spela in en porrfilm. Sagt och gjort, de samlar ihop ett litet team med skådisar och kamerakille och skrider till verket. Och mitt i allt detta inser de att de börjar bli kära.
Jag tror inte någon annan regissör/manusförfattare i världen skulle kunna komma undan med att göra en kiss- och bajskomedi om en porrfilmsinspelning och få den att vara 100% uppriktigt romantisk. Men Kevin "Mästaren" Smith kan och gör det. Det finns så många sjuka och roliga skämt i den här att det inte ens är en idé att försöka komma på var man ska börja, men den bjuder på lika många varma och fina stunder som gör att man tror att man ser en helt annan typ av film. RomCom har precis fått en helt ny innebörd.
I sedvanlig Kevin "Kungen" Smithanda får vi en hel del små biroller som kommer in och krossar. Brandon Routh (som Bobby Long) och Justin Long (som Brandon) (hehehe get it?) är ett bråkande bögpar och Justin Long är kanske det roligaste du sett på år och dagar som den bögporrskådespelande karaktären han gör. Jason Mewes (som är Jay i Jay & Silent Bob ni vet) är grym som den lätt korkade Lester The Molester Cockenschtuff och som i filmens slutminuter bjussar på en full frontal i ett så sjukt läge att hahahahahahahaha jag orkar inte. Och Craig Robinson från amerikanska The Office och småroller i Knocked Up, Walk Hard: The Dewey Cox Story och Pineapple Express är såååååååååååå sjukt rolig. Det här borde bli hans stora genombrottsroll.
Det är bara att buga och bocka och tacka att Kevin "Bäst" Smith bjussar på det han gör bäst.
/Surskägget
Tänk att man skulle behöva vänta till årets sista skälvande veckor innan den första riktigt klockrena femman dök upp. Kevin "Geniet" Smith är tillbaka så det skriker om det. Efter den lysande återgången till sitt gamla jag med Clerks 2 häromåret cementerar han med Zack & Miri att han fortfarande är kungen av dialogdriven indiekomedi.
Zack (Seth Rogen) och Miri (Elisabeth Banks) är gamla barndomsvänner som delar lägenhet. Tyvärr är deras ekonomiska sits den sämsta möjliga och snart börjar det ena efter det andra stängas av i lägenheten, el och vatten försvinner och de sitter där i mörkret och undrar vad i helvete de ska göra för att fixa detta. Då knäcker Zack den lysande idén att spela in en porrfilm. Sagt och gjort, de samlar ihop ett litet team med skådisar och kamerakille och skrider till verket. Och mitt i allt detta inser de att de börjar bli kära.
Jag tror inte någon annan regissör/manusförfattare i världen skulle kunna komma undan med att göra en kiss- och bajskomedi om en porrfilmsinspelning och få den att vara 100% uppriktigt romantisk. Men Kevin "Mästaren" Smith kan och gör det. Det finns så många sjuka och roliga skämt i den här att det inte ens är en idé att försöka komma på var man ska börja, men den bjuder på lika många varma och fina stunder som gör att man tror att man ser en helt annan typ av film. RomCom har precis fått en helt ny innebörd.
I sedvanlig Kevin "Kungen" Smithanda får vi en hel del små biroller som kommer in och krossar. Brandon Routh (som Bobby Long) och Justin Long (som Brandon) (hehehe get it?) är ett bråkande bögpar och Justin Long är kanske det roligaste du sett på år och dagar som den bögporrskådespelande karaktären han gör. Jason Mewes (som är Jay i Jay & Silent Bob ni vet) är grym som den lätt korkade Lester The Molester Cockenschtuff och som i filmens slutminuter bjussar på en full frontal i ett så sjukt läge att hahahahahahahaha jag orkar inte. Och Craig Robinson från amerikanska The Office och småroller i Knocked Up, Walk Hard: The Dewey Cox Story och Pineapple Express är såååååååååååå sjukt rolig. Det här borde bli hans stora genombrottsroll.
Det är bara att buga och bocka och tacka att Kevin "Bäst" Smith bjussar på det han gör bäst.
/Surskägget
Sandor /Slash/ Ida
@@
Sandor är en rätt ensam kille i Göteborg som dansar balett och är småmobbad i skolan. Ida är en tuff brud i Stockholm med mängder av ytliga vänner och tillfälliga sexuella förbindelser. De är två vilsna tonåringar som hittar varandra via en chattsida och snart upptäcker att de har mer gemensamt än vad de först trodde.
Filmen är baserad på boken med samma namn, och boken är faktiskt riktigt bra. Tyvärr håller inte filmen samma klass. Man har visserligen prickat in alla nyckelscener från boken, men där vissa saker fungerar väldigt bra i en bok, kan de kännas hattiga och styltiga i en film. Dessutom ska man aldrig - aldrig - i en svensk film ha voice-over för det funkar bara inte.
Aliette Opheim (Ida) och Andrej Lunusjkin (Sandor) debuterar båda två som skådisar med blandat resultat. Aliette funkar klockrent som Ida, men Andrej är tyvärr lite för stel för att lyckas förmedla rätt känslor. Det är synd och leder till att det som kunde blivit riktigt bra i slutändan bara är okej.
/Surskägget
Sandor är en rätt ensam kille i Göteborg som dansar balett och är småmobbad i skolan. Ida är en tuff brud i Stockholm med mängder av ytliga vänner och tillfälliga sexuella förbindelser. De är två vilsna tonåringar som hittar varandra via en chattsida och snart upptäcker att de har mer gemensamt än vad de först trodde.
Filmen är baserad på boken med samma namn, och boken är faktiskt riktigt bra. Tyvärr håller inte filmen samma klass. Man har visserligen prickat in alla nyckelscener från boken, men där vissa saker fungerar väldigt bra i en bok, kan de kännas hattiga och styltiga i en film. Dessutom ska man aldrig - aldrig - i en svensk film ha voice-over för det funkar bara inte.
Aliette Opheim (Ida) och Andrej Lunusjkin (Sandor) debuterar båda två som skådisar med blandat resultat. Aliette funkar klockrent som Ida, men Andrej är tyvärr lite för stel för att lyckas förmedla rätt känslor. Det är synd och leder till att det som kunde blivit riktigt bra i slutändan bara är okej.
/Surskägget
Supersize Me
@@@
Vid det här laget är denna dokumentärfilm väl rätt känd för de flesta. Regissören Morgan Spurlock får en dag för sig att kolla hur skadlig snabbmat egentligen är. Han väljer att starta en McDonaldsdiet där han under 30 dagar enbart får äta eller dricka det som McDonalds har på menyn. Om försäljaren i kassan frågar om Morgan vill supersiza sitt meal så ska han säga ja (det innebär att han får extrastor cola och pommes). Han börjar med friska levervärden och bra vikt för sin längd och han slutar inte helt otippat alldeles trasig i kroppen. De läkare han går hos jämför den försämring kroppen går igenom med samma som det som händer en alkis som råsuper. Slutkontenta = snabbmat är farligt. Undvik.
Det här kan ju tyckas rätt självklart, men samtidigt så finns det en McDonalds på varje gathörn i hela världen och då ska vi inte ens snacka om Burger King, Pizza Hut, Kentucky Fried Chicken, Wendys och så vidare. Medelvikten i västvärlden flyger uppåt och sjukdomar som är relaterade till fetma ökar drastiskt. Dessutom väljer fler och fler att äta ute istället för att göra hemlagad mat.
Det mest intressanta och skrämmande med filmen är dock när Morgan tittar på skolmaten i USA. Inte undra på att ungarna blir tjocka när det som serveras mest är pizza, pommes, läsk och kakor. Det var riktigt deprimerande att se. Nu ska vi inte sitta här i Sverige och slå oss för bröstet alltför mycket när vi faktiskt har färdigkokt potatis på ICA redo för mikron och fler och fler väljer färdiglagade frysta alternativ istället för att laga maten från scratch med bra råvaror istället. Supersize Me är en intressant dokumentär som skrapar lite på ytan till hur blåsta vi konsumenter faktiskt blir av matindustrin.
/Surskägget
Vid det här laget är denna dokumentärfilm väl rätt känd för de flesta. Regissören Morgan Spurlock får en dag för sig att kolla hur skadlig snabbmat egentligen är. Han väljer att starta en McDonaldsdiet där han under 30 dagar enbart får äta eller dricka det som McDonalds har på menyn. Om försäljaren i kassan frågar om Morgan vill supersiza sitt meal så ska han säga ja (det innebär att han får extrastor cola och pommes). Han börjar med friska levervärden och bra vikt för sin längd och han slutar inte helt otippat alldeles trasig i kroppen. De läkare han går hos jämför den försämring kroppen går igenom med samma som det som händer en alkis som råsuper. Slutkontenta = snabbmat är farligt. Undvik.
Det här kan ju tyckas rätt självklart, men samtidigt så finns det en McDonalds på varje gathörn i hela världen och då ska vi inte ens snacka om Burger King, Pizza Hut, Kentucky Fried Chicken, Wendys och så vidare. Medelvikten i västvärlden flyger uppåt och sjukdomar som är relaterade till fetma ökar drastiskt. Dessutom väljer fler och fler att äta ute istället för att göra hemlagad mat.
Det mest intressanta och skrämmande med filmen är dock när Morgan tittar på skolmaten i USA. Inte undra på att ungarna blir tjocka när det som serveras mest är pizza, pommes, läsk och kakor. Det var riktigt deprimerande att se. Nu ska vi inte sitta här i Sverige och slå oss för bröstet alltför mycket när vi faktiskt har färdigkokt potatis på ICA redo för mikron och fler och fler väljer färdiglagade frysta alternativ istället för att laga maten från scratch med bra råvaror istället. Supersize Me är en intressant dokumentär som skrapar lite på ytan till hur blåsta vi konsumenter faktiskt blir av matindustrin.
/Surskägget
Magnum Force
@@@@
Uppföljaren till mästerverket Dirty Harry håller faktiskt riktigt hög klass även den. Och den har till skillnad från senare uppföljare hållit för tidens tand. Inte så konstigt kanske med tanke på att manus är skrivet av John Milius (Conan, Red Dawn) och Michael Cimino (Deer Hunter). Harry har sedan förra filmen blivit förflyttad från morddivisionen till den statusmässigt sämre spanardivisionen. Plötsligt är det någon som börjar döda en mängd kända gangsterkungar. Harry sätts på fallet och det dröjer inte länge förrän han börjar misstänka att de skyldiga kan vara poliser. I och med den upptäckten är nu hans eget liv i fara.
Det är naturligtvis en väldigt tunn linje mellan Harry och hans kollegor. Han dödar visserligen fler skurkar i filmen än vad de skurkaktiga poliserna gör, men han dödar alltid bara de skurkar som skjuter på honom först. Han dödar för att skydda sig själv. De andra dödar i kallt blod, och i och med det så har Harry rätt och de fel. Regissören Ted Post har annars i princip bara gjort teve, men lyckas här skapa en spännande och tät actionrulle som på sitt sätt är lika aktuell idag som då (se bara Righteous Killrecensionen som handlar om ungefär samma sak). Dirty Harryrullarna blev mer och mer utvattnade ju fler uppföljare som kom, men här lyckas man fortfarande vara nära originalfilmen vad gäller just stämning och utförande.
/Surskägget
Uppföljaren till mästerverket Dirty Harry håller faktiskt riktigt hög klass även den. Och den har till skillnad från senare uppföljare hållit för tidens tand. Inte så konstigt kanske med tanke på att manus är skrivet av John Milius (Conan, Red Dawn) och Michael Cimino (Deer Hunter). Harry har sedan förra filmen blivit förflyttad från morddivisionen till den statusmässigt sämre spanardivisionen. Plötsligt är det någon som börjar döda en mängd kända gangsterkungar. Harry sätts på fallet och det dröjer inte länge förrän han börjar misstänka att de skyldiga kan vara poliser. I och med den upptäckten är nu hans eget liv i fara.
Det är naturligtvis en väldigt tunn linje mellan Harry och hans kollegor. Han dödar visserligen fler skurkar i filmen än vad de skurkaktiga poliserna gör, men han dödar alltid bara de skurkar som skjuter på honom först. Han dödar för att skydda sig själv. De andra dödar i kallt blod, och i och med det så har Harry rätt och de fel. Regissören Ted Post har annars i princip bara gjort teve, men lyckas här skapa en spännande och tät actionrulle som på sitt sätt är lika aktuell idag som då (se bara Righteous Killrecensionen som handlar om ungefär samma sak). Dirty Harryrullarna blev mer och mer utvattnade ju fler uppföljare som kom, men här lyckas man fortfarande vara nära originalfilmen vad gäller just stämning och utförande.
/Surskägget
Righteous Kill
@@
Robert DeNiro och Al Pacino fullkomligt sprakade av energi och elektrifierade bioduken när de för första gången dök upp tillsammans i en film i Michael Manns mästerverk Heat. En hel del vatten har flutit under bron sedan dess och nu är det dags igen. Den här gången spelar de dock snutar båda två och samarbetar istället för att jaga varandra som i Heat. Tyvärr är resultatet långt ifrån lika lysande som förra gången. Det beror dock inte på DeNiro eller Pacino som båda två gör exakt det de alltid gör (även om Pacino håller igen lite på sina woo-haaawtendenser vilket vi tackar för). Nej, istället är det storyn som är sådär. De är två snutar som jobbat ihop länge. Vi får ganska snart reda på att de tidigare använt lite fula metoder för att sätta dit riktiga kräk som annars skulle gått fria. Men nu verkar det som att de gått överstyr och börjat mörda skurkarna. Okej, här kommer en SPOILER. DeNiro pekas ut som skurken från sekund ett, men man listar ju ut att den stora twisten är att det självklart är Pacino som är skurken efter sekund två. Därmed är twisten inte särskilt stor eller förvånande när den kommer i slutet av filmen. Visst, filmen som helhet är väl okej, men inget att man kommer sakna om man inte sett.
/Surskägget
Robert DeNiro och Al Pacino fullkomligt sprakade av energi och elektrifierade bioduken när de för första gången dök upp tillsammans i en film i Michael Manns mästerverk Heat. En hel del vatten har flutit under bron sedan dess och nu är det dags igen. Den här gången spelar de dock snutar båda två och samarbetar istället för att jaga varandra som i Heat. Tyvärr är resultatet långt ifrån lika lysande som förra gången. Det beror dock inte på DeNiro eller Pacino som båda två gör exakt det de alltid gör (även om Pacino håller igen lite på sina woo-haaawtendenser vilket vi tackar för). Nej, istället är det storyn som är sådär. De är två snutar som jobbat ihop länge. Vi får ganska snart reda på att de tidigare använt lite fula metoder för att sätta dit riktiga kräk som annars skulle gått fria. Men nu verkar det som att de gått överstyr och börjat mörda skurkarna. Okej, här kommer en SPOILER. DeNiro pekas ut som skurken från sekund ett, men man listar ju ut att den stora twisten är att det självklart är Pacino som är skurken efter sekund två. Därmed är twisten inte särskilt stor eller förvånande när den kommer i slutet av filmen. Visst, filmen som helhet är väl okej, men inget att man kommer sakna om man inte sett.
/Surskägget
Black Snake Moan
@@@
I heta Södern i USA's white och black trashområden bor Samuel L. Jackson och Christina Ricci på varsitt håll och i helt olika kretsar. De är båda trasiga människor som handskas med omvärlden på sitt sätt. Jackson är vrång, sur och super gärna till innan han plockar fram gitarren för att spela den bluesigaste blues du hört. Ricci super till och hamnar i säng med allt som rör sig trots att hon många gånger inte vill. När hon blir misshandlad för att hon för en gångs skull säger nej till en kille hamnar hon genom en slump hemma hos Jackson som räddar henne. När han förstår vilket destruktivt liv hon lever bestämmer han sig för att rädda henne - genom att kedja fast henne hemma hos sig.
Det här är en rätt märklig film faktiskt som lätt skulle kunna blivit total kalkon. Istället dras man sakta men säkert in i den säregna stämningen och in i en sorts saga som effektivt använder enkel blues för att skapa en suggestiv känsla av overklighet. Både Jackson och Ricci gör det mesta och bästa av sina roller, och även Justin Timberlake som dyker upp i en större biroll kommer undan med hedern i behåll.
/Surskägget
I heta Södern i USA's white och black trashområden bor Samuel L. Jackson och Christina Ricci på varsitt håll och i helt olika kretsar. De är båda trasiga människor som handskas med omvärlden på sitt sätt. Jackson är vrång, sur och super gärna till innan han plockar fram gitarren för att spela den bluesigaste blues du hört. Ricci super till och hamnar i säng med allt som rör sig trots att hon många gånger inte vill. När hon blir misshandlad för att hon för en gångs skull säger nej till en kille hamnar hon genom en slump hemma hos Jackson som räddar henne. När han förstår vilket destruktivt liv hon lever bestämmer han sig för att rädda henne - genom att kedja fast henne hemma hos sig.
Det här är en rätt märklig film faktiskt som lätt skulle kunna blivit total kalkon. Istället dras man sakta men säkert in i den säregna stämningen och in i en sorts saga som effektivt använder enkel blues för att skapa en suggestiv känsla av overklighet. Både Jackson och Ricci gör det mesta och bästa av sina roller, och även Justin Timberlake som dyker upp i en större biroll kommer undan med hedern i behåll.
/Surskägget
måndag 1 december 2008
Quantum of Solace
@@+
Bond som karaktär, som filmserie och som actionhjälte har naturligtvis en hel del att leva upp till hos den miljonhövdade publiken där ute. Från att ha legat i absoluta spjutspets vad gällde tuffa, häftiga och legendariska actionscener och stunts hann resten av världen i kapp och började leverera filmer som var tuffare och häftigare än Bond. Detta försöker man nu råda bot på i och med nylanseringen av Bond. Borta är den charmante förföraren som kan allt om allt och som är lite lagom besserwisser som lika enkelt kan lägra damer som döda fiendeskurkar. Istället får vi en effektiv och känslokall mördare som krökar bort sina känslor och som kan döda snabbare med sina bara händer än de flesta kan med vapen.
Detta är delvis en tillbakagång till Connery och till böckerna, men framförallt har man sneglat på t ex filmerna om Bourne med Matt Damon för att komma närmare det dagens publik vill ha. För där Connery och bokens Bond var känslokalla när det kom till att avverka fienden, besatt de en förmåga att röra sig i de fina rummen. Det var vältaliga och charmanta och hade glimten i ögat. Daniel Craigs version av Bond är kort sagt en tölp. Visst, han har på sig en snordyr kostym, men innanför skalet är han träig, trist och tråkig som människa. Charmnivån ligger på noll. Ansiktsuttryck ligger på Kevin Costnernivå vilket även det är noll. Han må vara smart men han är knappast intelligent (ja det är en jäkla skillnad). För detta ändamål passar Craig perfekt som den nye Bond. Träigare människa får man leta efter (skulle vara Costner i såna fall). Samma sak tyckte jag om Casino Royale och i del två har man spätt på den biten ännu mer.
Handlingen är rätt oväsentlig (skurk snor åt sig vatten för att härska över vattenpriserna i Bolivia för att vatten är mer dyrbart än till och med olja) och emellanåt lite rörig. Bond åker till en stad, dödar ännu en skurk, för att sen resa till nästa stad och upprepa proceduren. Det är actionsekvenserna som för filmen framåt och många actionsekvenser har potential att vara absolut bäst i hela Bondhistorien. Tyvärr förstörs de av massa ryckiga närbilder och snabba klipp vilket inte ger en som åskådare ett enda hum och tid och rymd. Man får uppfattningen om att allt går snabbt, men man har ingen aning om vart den här farten tar oss. Ändå är det framförallt actionsekvenserna man minns och de som gör filmen. En bättre actionregissör än Marc Forster (Monster's Ball, Finding Neverland) hade kunnat skapat ett mästerverk inom genren. Som det är nu lämnas man med kittlingen av vad det skulle kunnat vara. Kanske dags att ringa James Cameron för nästa Bondinstallation.
Läs Vrångmannens recension här.
/Surskägget
Bond som karaktär, som filmserie och som actionhjälte har naturligtvis en hel del att leva upp till hos den miljonhövdade publiken där ute. Från att ha legat i absoluta spjutspets vad gällde tuffa, häftiga och legendariska actionscener och stunts hann resten av världen i kapp och började leverera filmer som var tuffare och häftigare än Bond. Detta försöker man nu råda bot på i och med nylanseringen av Bond. Borta är den charmante förföraren som kan allt om allt och som är lite lagom besserwisser som lika enkelt kan lägra damer som döda fiendeskurkar. Istället får vi en effektiv och känslokall mördare som krökar bort sina känslor och som kan döda snabbare med sina bara händer än de flesta kan med vapen.
Detta är delvis en tillbakagång till Connery och till böckerna, men framförallt har man sneglat på t ex filmerna om Bourne med Matt Damon för att komma närmare det dagens publik vill ha. För där Connery och bokens Bond var känslokalla när det kom till att avverka fienden, besatt de en förmåga att röra sig i de fina rummen. Det var vältaliga och charmanta och hade glimten i ögat. Daniel Craigs version av Bond är kort sagt en tölp. Visst, han har på sig en snordyr kostym, men innanför skalet är han träig, trist och tråkig som människa. Charmnivån ligger på noll. Ansiktsuttryck ligger på Kevin Costnernivå vilket även det är noll. Han må vara smart men han är knappast intelligent (ja det är en jäkla skillnad). För detta ändamål passar Craig perfekt som den nye Bond. Träigare människa får man leta efter (skulle vara Costner i såna fall). Samma sak tyckte jag om Casino Royale och i del två har man spätt på den biten ännu mer.
Handlingen är rätt oväsentlig (skurk snor åt sig vatten för att härska över vattenpriserna i Bolivia för att vatten är mer dyrbart än till och med olja) och emellanåt lite rörig. Bond åker till en stad, dödar ännu en skurk, för att sen resa till nästa stad och upprepa proceduren. Det är actionsekvenserna som för filmen framåt och många actionsekvenser har potential att vara absolut bäst i hela Bondhistorien. Tyvärr förstörs de av massa ryckiga närbilder och snabba klipp vilket inte ger en som åskådare ett enda hum och tid och rymd. Man får uppfattningen om att allt går snabbt, men man har ingen aning om vart den här farten tar oss. Ändå är det framförallt actionsekvenserna man minns och de som gör filmen. En bättre actionregissör än Marc Forster (Monster's Ball, Finding Neverland) hade kunnat skapat ett mästerverk inom genren. Som det är nu lämnas man med kittlingen av vad det skulle kunnat vara. Kanske dags att ringa James Cameron för nästa Bondinstallation.
Läs Vrångmannens recension här.
/Surskägget
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)