Every Which Way But Loose (Den Vilda Fighten)

@@@+
Om Cannonball Run kan beskrivas som en bilfilm med en del slagsmål så kan Every Which Way But Loose (eller Den Vilda Fighten som den heter här i Sverige) beskrivas som en slagsmålsfilm med en del bilar. Aldrig har väl ett koncept för en film varit enklare. Philo Beddoe (Clintan) är en tuff snubbe som dricker bira, umgås med sin orangutang Clyde och då och då ställer upp i illegalt anordnade slagsmål. Han träffar en kämpande countrysångerska (Sondra Locke) som blåser honom på pengar och sticker från stan. Men Philo är inte den skarpaste kniven i lådan och tror bara det bästa om henne. Med Clyde drar han iväg land och rike runt för att hitta henne och fortsätta förhållandet. Hack i häl efter sig har han ett bikergäng och två snutar som allihopa vill hitta honom och spöa skiten ur honom mest för att han spöat skiten ur dem. Det finns in princip inte en enda scen i hela filmen som är motiverad ur den aspekten att den driver handling eller karaktärer framåt. Det är istället den ena coola och/eller roliga scenen efter den andra. Allt i syfte att underhålla. Och underhållen blir man. Det här är så dumt så det blir bra och när eftertexterna rullar sitter man och flinar med ett brett leende.
/Surskägget