Julkalendern 15 dec: Stå-uppfilmer

Det finns förmodligen få saker svårare i underhållningsbranschen än att bara ställa sig ensam på en scen med en mikrofon och förväntas få folk att skratta. Många är kallade, få är utvalda. De som har gåvan kan få folk att rulla på golvet av skratt, och de riktigt riktigt begåvade kan dessutom väva in ett budskap som får folk att tänka till bland alla garv.
Det finns förstås lika många varianter på stå-uppkomik som det finns stå-uppkomiker. En del är rappa och levererar oneliner efter oneliner, andra satsar på det bisarra och groteska, en del kör på vardagsbetraktelser, många skämtar om sex eller alkohol eller både och åter andra vill berätta nånting viktigt och få oss att lyssna genom att placera välriktade skämt på rätt ställen.
Det finns förstås en miljard olika stå-uppfilmer och vi har vare sig tid eller plats att gå igenom ens en promille av dem alla. Här är i alla fall ett litet urval baserat på vad vi kände för att skriva om just idag.

Delirious (1983)
@@@@@
Självklart har det gjorts stå-uppfilmer både före och efter Eddie Murphys briljanta Delirious, men så fort nån nämner stå-uppkomedier tänker jag alltid i första hand på denna rulle. 1983 var Eddie på topp humormässigt. Het från SNL, 48 Timmar, Ombytta Roller och snart i sin superframgång Snuten i Hollywood släppte han denna magiska skrattfest som ingen i världen kan tycka är tråkig. Med några få undantag levererar Murphy en ständig svada som hållit sig tidlös (ett par minuter berör han händelser och personer förankrade 1983 men annars är det helt tidlöst) och levererar med sådan skicklighet att det bara är att kapitulera. Oavsett om han härmar kändisar, sjunger Elvislåtar eller berättar om sin alkoholiserade pappa väver han in både sina bästa skämt och sin skådespelartalang till att ta med oss på en resa där skrattet råder. Jag kan se den här hur många gånger som helst (och har gjort det också) och den är alltid kul. Alltid.
/Surskägget

Raw (1987)
@@@@
Nästan lika bra som sin föregångare men inte riktigt. Fylld med mängder av klassiker (I don’t see no ring on my finger, I fucked her I make love to you, Dexter St Jock swinging his dick around, butt naked on a zebra) och en hel del skämt som refererar till Delirious. Avslutningen där han kör ännu en lång story om sin alkoholiserade far blir dock mer ett tungt drama än den komiska avslutning man hade hoppats på. Förstår att Murphy hade en del demoner att göra sig av med om hans pappa på riktigt var hälften så jobbig som Murphy får honom att framstå och det är beundransvärt att han vågar ta tag i sin barndom så öppet och ärligt men det sätter ett visst lock på stämningen även om det kommer skämt med jämna mellanrum även i den monologen.
/Surskägget

Bigger & Blacker (1999)
@@@@+
Chris Rock har säkert sett Eddie Murphys stå-uppfilmer miljoner med gånger. Och även om en del av Rocks snabbkäftade monologer känns igen från Murphy har Rock lyckats karva sig en egen nisch. Han har helt klart inspirerats av Murphy (som å andra sidan inspirerats av Richard Pryor) men inte kopierat honom. Rock som gång på gång försökte få igenom sitt politiska budskap när han fortfarande var en del av SNL-gänget (men kanske inte riktigt fick det utrymme han var värd) kan här under 65 minuter brassa loss kring rasism, homofobi, vapenkontroll och vapenlobbyn, svart ledarskap och självklart förhållanden och sex. Tunga politiska ämnen som Rock med en medfödd självklarhet får att framstå som busenkla och förbannat roliga samtidigt som han får tittarna att tänka till och förhoppningsvis fördjupa sig i ämnet vid senare tillfälle. Hatten av för Rock!
/Surskägget

Billy Connelly Live in New York (2005)
@@
Billy Connelly räknas av många som en av våra stora stå-uppkomiker (du har även sett honom i biroller i filmer som Beverly Hills Ninja, Boondock Saints, Den Siste Samurajen eller Lemony Snickets) men efter att ha sett två av hans stå-uppfilmer kan jag inte sälla mig till den skaran. Visst, det är okej, men jag förväntar mig mer skratt per minut än vad Connelly levererar. Han drar istället många gånger sköna stories ur livet som förvisso är underhållande men inte speciellt roliga i det klassiska ha-ha-sättet jag vill ha om jag ser en stå-uppfilm. Se den här för att man bör ha koll på Connelly, hoppa över den om du vill se nåt riktigt jävla tokkul.
/Surskägget

Deadbeat Hero (2004)
@@@
Doug Stanhope är inte en komiker som är ute efter att stryka sin publik medhårs. Förmodligen är det därför han inte är kändare än vad han är – typ inte alls. Men den publik han har verkar följa honom slaviskt. Stanhope drar sig inte för att skämta om allt sånt som du drömmer mardrömmar om och som är så jävla politiskt inkorrekt så att till och med det här skägget ibland skakar på huvudet och undrar hur slut i huvudet karlen egentligen är. Och det ska mycket till kan jag säga. Hursomhelst är han skitkul när han väl är kul. Gillar också att han vågar utmana och sticka ut och inte bara köra på samma sexskämt som alla andra. Den här filmen är underground på riktigt, den verkar inspelad i nån källarlokal med typ 50 pers i publiken på skitdålig kamera hahahaha. Långt ifrån Eddie Murphy eller Chris Rock och utsålda arenor med andra ord. Se den om du får chansen men lämna kräsmagen på toaletten.
/Surskägget

Life is Worth Losing (2005)
@@@@
George Carlin var onekligen en av vår tids stora komiker innan han gick bort häromåret. Liksom Chris Rock blandade Carlin mer än gärna in politik och social kritik i sin humor vilket gjorde hans shower till lika matnyttiga som roliga. Han var en fantastisk ordvrängare och älskade att leka med ord och det är få som kan slå honom på fingrarna när det gäller att kunna sin ordbok. Han gjorde mängder med Comedy Specials åt HBO. Detta råkade vara den 13:e och är självklart hur kul som helst. Går man tillbaka till hans 70-tal och tidiga 80-tal var det inte alltid lika skärpt och knivvasst som det blev på senare tid, men det beror förmodligen på att snubben drog i sig alla droger han kom åt och några till under den tidiga karriären. Ska man satsa på nåt med Carlin ska man alltså satsa 1990 och framåt.
/Surskägget

Joe Rogan Live (2006)
@@@@
Joe Rogan var för mig mest känd som programledaren för det där idiotiska programmet Fear Factor där deltagarna skulle göra idiotiska saker för att visa att de vågade och var mer tuffa än de andra deltagarna för att i slutändan förhoppningsvis vinna en i sammanhanget relativt liten summa pengar (tror det var 10.000 dollar, men hey då har du käkat kopungkula, legat med levande skorpioner i en kista och nästan drunknat tre gånger i havet, med andra ord såååå inte värt det). Hade därför noll förväntningar på den här rullen. Trodde han skulle dyka upp och vara sådär lite halvtråkig och dryg som han verkar vara i Fear Factor. Döm min förvåning när det visar sig att snubben är skärpt och förbannat jävla kul. Han skriker, vrålar och engagerar i teman som kretsar kring sex, droger och hur idiotiska människor egentligen är.
/Surskägget

Lee Evans Live in Scotland (1998)
@
Lee Evans är känd från filmer som Den Där Mary, Det Femte Elementet och The Ladies Man. I dessa var han underhållande och rolig. Som stå-uppkomiker är han en katastrof. Han babblar och sluddrar så snabbt och mycket att jag förstår ungefär hälften av vad han säger och dessutom springer han runt på scenen som en koksad Robin Williams på amfetamin. Efter fem minuter är Lee så svettig att det ser ut som att han klivit upp ur en bassäng och jag gäspar så stort att jag stänger av. Jeebus, vad är det för skit folk får ge ut!
/Surskägget

Richard Pryor: Live in Concert (1979)
@@@@@
Med Delirious som enda undantag är detta förmodligen världens roligaste stå-uppfilm. Richard Pryor levererar en fantastisk show som blandar enmansteater, humor, spänning och vardagshistorier så mästerfullt berättade att man önskar att det aldrig tar slut. Man förstår exakt vem Murphy inspirerades av när han bestämde sig för att satsa på att bli komiker för det här är så löjligt bra att det inte går annat än inspireras av det. Det sjuka är att filmen har över trettio år på nacken men de ämnen Pryor tar upp och belyser är lika aktuella idag – och lika roliga – som då. Vilken sann hjälte detta var. All hail Pryor, R.I.P!!!
/Surskägget