80-talet: Del 3 - Actionfilmerna

I en pågående serie om 80-talsfilm (vi har tidigare haft High Schoolfilmer och 80-talets Leading Ladies) har vi nu kommit till actiongenren. Idag är allting datorgenererat och våra hjältar kan ducka kulor, slåss i slowmotion i luften och hoppa över byggnader utan att ens lämna den grönklädda studion. Annat var det på 80-talet. Visst ”fuskades” det en del med miniatyrer och modeller, men ville man ha en tuff biljakt, en galen shoot-out eller döda utomjordingar då såg man till att göra det ”på riktigt”.
Där 70-talets action mycket handlade om karaktärsdrivet, smutsigt och äkta fick vi en ny trend på 80-talet. Det skulle vara snyggt, rappt och fyllt med mängder av oneliners. Dödade hjälten en skurk skulle han helst slänga ur sig en tuff replik samtidigt. Actionkomedin var född samtidigt som producenterna Don Simpson och Jerry Bruckheimer såg till att actionfilmerna var lika glättiga, snygga, galna och gapiga som 80-talet i sig var.
Aldrig har väl actionfilmen delats upp i lika många undergenrer som på 80-talet. Vilket var perfekt för då kunde man alltid välja en actionstänkare som passade ens humör och stämning. Kort sagt var action bäst på 80-talet. En del av dessa filmer har recenserats här på bloggen tidigare, men nu får ni all skön 80-talsaction samlad på ett ställe.
Då kör vi!

One Man Army
Definieras av: En ensam hjälte plöjer sig igenom mängder av skurkar med alla medel som står till buds. Ofta väldigt våldsamma. Ju mer våld desto bättre. Vilket i sin tur gjorde att de flesta klipptes ner rejält eller blev totalförbjudna av dåvarande Censuren.

Cobra
@@@@@
New World Order ska införas av ett gäng dårar i alla samhällsklasser. Meeeeeeen då har de inte räknat med Marion ”Cobra” Cobretti (Stallone) som är tuffast och hårdast i stan. Han skjuter ihjäl ett hundratal skurkar och hänger till sist upp ledarskurken på en jättestor krok. Censuren såg rött och totalförbjud den. Bjussade på så många oneliners att i princip varje replik Stallone säger är en oneliner.

Commando
@@@@@
John Matrix (Arnie) är en gammal kommandosoldat som lagt krigandet på hyllan för att kunna umgås med sin dotter Jenny (yngsta och sötaste Alyssa Milano). När hon blir kidnappad måste Arnie plöja sig igenom en stor mängd skurkar (flest dödade i en film tror jag bestämt rekordet var ett bra tag) för att rädda dottern. Precis som i Cobra var i princip varje replik en oneliner och Arnie fick chans att spänna musklerna mest hela tiden. Tuff. Så jävla tuff film.

Lone Wolf McQuade
@@@
Chuck Norris barbröstad med mer kroppshår än en bergspuma och med avsågat hagelgevär i en skön modern westernvariant. David Carradine som elak skurk. Det skjuts mycket och ofta, och även om Chucken inte kör nån direkt karate levererar han naturligtvis sina patenterade roundhousesparkar. Det räcker för en trea alla gånger.

Die Hard
@@@@@
Snut råkar hamna barfota högst upp i höghus som tas över av terrorister. I gisslan, snutens fru. Ibland är de enklaste idéerna de bästa. Bruce Willis som John McClane skapade filmmagi och tre uppföljare (hittills). Ettan är dock bäst och står sig som en tidlös klassiker. I sann one man armyanda plöjer sig McClande genom terroristerna tills han haft ihjäl allihop och räddat gisslan. Magiskt.

Sudden Impact
@
Bland de tuffaste one man armyrullarna på 80-talet som tappat allt vid en titt idag. Där de andra filmerna i genren fortfarande är busiga och charmiga har den här tappat allt som gjorde den bra. Clint känns stel och trist, replikerna styltiga och tempot långsamt. Visst, en del actionsekvenser funkar fortfarande och grundstoryn är bra, men nej nej nej.

Nico
@@@@
Såg den på bio då det begav sig. Fjorton bast var man. Självklart var Seagal då det tuffaste jag sett sedan Chuck Norris skägg dödade skurkar i Lone Wolf McQuade. Detta trots att filmen var totalt sönderklippt av censuren. När man sen skaffade den på piratkopierad Hong Kongkopia och fick se alla tuffa actionscener utan klipp var lyckan total. Älskar också hur Seagal väver in sitt "riktiga" liv som f d "CIA-Agent" och Aikidolärare i filmen. Den här rockar än idag!

Raw Deal
@@@
Arnie är f d FBI-agent som fått kicken och numera är småstadssheriff. Men han behövs för att infiltrera maffian och skickas in undercover av FBI. Arnie är förstås hårdare än sten och lär alla maffiasnubbar en riktigt tuff läxa. Innehåller en rad coola shoot-outs och flintstensrepliker, men är i det stora hela mest en standardaction som jag håller lite högre av rent nostalgivärde.

Punisher
@@@
Allas vår Dolph Lundgren är Punisher som bor i kloakerna och åker motorcykel i kloaktunnlarna ensam och arg. Han dödar alla skurkar och när han är klar knäböjer han och säger åt skurkens 10-årige son att döda honom. Hårt så det förslår! Det är så här Punisher ska vara. Man stryker inte publiken medhårs direkt. Självklart totalförbjuden i Sverige. Bra jobbat Dolph!

First Blood
@@@@@
Jag får fortfarande gåshud av den här filmen. Kommer ihåg att det var ett jäkla rabalder när den kom, speciellt scenen när han syr ihop sin egen arm ansågs väldigt stötande av förståsigpåare. Men jisses vilken jävla rulle det här är. Missförstådde och traumatiserade Vietnamveteranen John Rambo hamnar i klinch med en hel småstad och framförallt stadens hårdnackade sheriff. Våld utbryter och man kallar in en halv armé för att få tag på Rambo. Han är dock den bäste av de bästa så det går liksom inget vidare för polis att få tag på honom. Slutscenen när Rambo bryter ihop och kryper upp i sin gamle överstes famn är briljant. Extremt bra och håller än idag i både spänning och täthet.

Streets of Fire
@@@
En film som inte riktigt liknar nåt annat och som kanske borde ha en egen genre kallad ”musikalaction”. Men då vår hjälte Michael Paré kommer till staden för att rensa upp rejält bland skurkarna och dessutom göra det helt själv faller den mer in under denna kategori. Första gången jag såg en butterflykniv på film och det blev förstås väldigt poppis att äga en sån för att kunna göra massa coola tricks med den. Paré är rätt usel skådis men passar i denna roll som handen i handsken medan han röjer upp till ett tufft soundtrack bland Willem Dafoes gäng av banditer och uslingar. Slutfajten mellan Dafoe och Paré är ascool än idag.

Actionkomedin
Definieras av: Det är lika mycket om inte mer humor som action. Hjälten/hjältarna har alltid ett par riktigt roliga och fräcka repliker både innan och efter att de skjuter en skurk. Oftast inte lika våldsamma som t ex one man armyfilmerna. Många av rullarna hamnar även i kategorin Buddy Movies som har samma koncept fast det då är två hjältar som samarbetar.

Snuten i Hollywood
@@@@
Eddie Murphy satte actionkomedin på kartan med denna sköna rulle om Detroitsnuten Axel Foley som hamnar i flashiga Beverly Hills för att få tag på mördarna som tog livet av hans polare. Stor kulturkrock uppstår mellan den streetsmarte Axel och de stela och propra Beverly Hillssnutarna. Lite pangpang och några hundra oneliners senare är allt frid och fröjd igen.

Snuten i Hollywood 2
@@@@
Bland de sista riktigt bra Eddie Murphyfilmerna när han fortfarande lät glappkäften rulla på som aldrig förr (den allra sista var väl En Prins I New York?). Tony Scott är perfekt regissör för en sån här film. Snabba klipp, snygga miljöer, mycket pangpang, ett par explosioner och naturligtvis mer asgarv per sekund än de flesta rullar. Bra skit.

Big Trouble In Little China
@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaa! Kurt Russell som klantig men ändå cool actionhjälte möter antika kinesiska demoner med Kim Cattrall som damsel in distress. Sköna Chinatownmiljöer, dussinet oneliners per minut och galna demonsnubbar som spöar allt och alla hela tiden. Stor, stor skrattfest som bör ses med en jättepåse popcorn och ett sexpack bira. Se om den nu!

Polisskolan
@@@@
Många tycker säkert den här ska in i kategorin ”komedi” och inte ”actionkomedi” och vem vet, det kanske är rätt. Men det finns tillräckligt mycket action i rullen för att jag ska tycka att den passar in här och då är det så. Ett gäng förlorare hamnar på polisskola av olika anledningar och skickas ut som färskingar dömda att misslyckas. Till allas förvåning blir dock alla dårarna riktigt bra snutar i slutändan och efter en del pangpang och ett hundratal skämt som spänner in allt från oneliners, snubbel och fall, ljudeffekter, tutt/sexskämt och missförstånd är slutet gott allting gott.

24-timmarsjakten
@@@@
Hahahahahahaha! Den här är fantastisk. Martin Short är lysande, Dennis Quaid lagom tuff och Meg Ryan som vanligt supersöt och kul. Stora actionsekvenser varvas regelbundet med Shorts komiska mimik och snubbelhumor och inte ett öga är torrt för man skrattar så tårarna sprutar. Mycket sevärd.

Framtidsdystopin
Definieras av: I en blek och dyster nära framtid måste en hjälte slåss mot oövervinnliga odds, oftast robotar av olika slag men kan även vara galna sektliknande gäng som lever ute i öknen och inte inne i storstadens alltid lätt dimmiga och nattsvarta betongdjungel.

The Road Warrior (a k a Mad Max 2)
@@@
Klassisk framtidsdystopi där ensam f d snut, Mad Max om nån trodde nåt annat, åker runt i öknen och röjer upp där det behövs bland mutantsektgängen som härjar. Gjorde supermegastjärna av Mel Gibson tills han börja skrika illa om judar och svarta.

Cyborg
@
Jean-Claude van Damme började bli ett namn efter biroller i No Retreat, No Surrender och Black Eagle och framförallt första huvudrollen Bloodsport (självklart totalförbjuden av Filmcensuren i Sverige). Med Cyborg skulle han säkerställa sin ställning som actionhjälten nummer ett (b-filmsactionhjälte alltså). Och Cyborg börjar bra. Pesten har tagit kål på stora delar av jordens befolkning, anarki och kaos råder överallt. En cyborg (hälften människa, hälften maskin) har lyckas få tag på info som kan leda till botemedlet. Men ett gäng lett av onde Fender kidnappar cyborgen för att roffa åt sig alla stålars av vaccinet. Dock hinner cyborgen be Jean-Claude om hjälp. Och det är ungefär nu, en kvart in i filmen, som filmen blir boring resterande väg. Actionsekvenserna är visserligen tätt på varandra, men sega och trista som gammalt tuggummi. Slagsmålskoreografen måste ha varit nybörjare för jag har sett bättre filmslagsmål i gamla John Waynewesterns. Actionfilm utan action kan man säga. Gäääsp.

Robocop
@@@@
Filmen kom som en total överraskning. Den gjordes med tämligen liten budget och ingen trodde att det skulle bli nån jättesuccé. Oj vad fel de hade. På ytan ännu en av 80-talets många, bra actionrullar, men under ytan en skrämmande sci-firulle om hur snett åt helvete vårt samhälle är på väg att gå. Det värsta är att när man sätter på rullen idag har ju mycket av Verhoevens vision slagit in. Visst är en del av effekterna daterade (ska bli kul att se vad Darren Aronofsky kommer hitta på med sin nyinspelning) men storyn är det definitivt inte. Fortfarande en riktigt bra film som råkar innehålla sjukt mycket blod och tarmar när RoboCop härjar fram på gator och torg.

Cherry 2000
@@@
Melanie Griffith är prisjägare som ska hjälpa klient att ta sig ut i den livsfarliga ödemarken på jakt efter en androidkropp som inte går att köpa längre då den ersatts av nyare modeller. Klienten har minneschipset med sig till den android han levt med senaste tiden (i form av en snygg kvinna) vars kropp tyvärr gått sönder. Att han vill ha exakt samma kropp istället för en ny uppgraderad beror på att han är kär i ”henne” och vill att ”hon” ska se likadan ut. Meeeen på väg genom öknen och jagade av skurkarna som styr där blir klienten och Melanie kära i varandra. Sensmoral: människor är bättre än robotar.

Flykten Från NY
@@@@
En så lysande idé att det är konstigt att ingen kom att tänka på den tidigare. John Carpenter skapar väldigt mycket med ganska lite även om budgeten naturligtvis växt till sig en hel del sedan Halloween. Russell är perfekt i rollen som Snake Plissken och stämningen i filmen är fantastisk. När jag såg den som liten pojk vågade jag knappt se klart den för jag upplevde den som sjukt smutsig och brutal. Lysande.

The Terminator
@@@@@
Mörk, rå och i ditt ansikte. Här är det ord och inga visor som gäller. Cameron filmar till största delar på natten och låter nattstaden med sina antingen överfulla diskotek eller ödelagda gator vara som en egen väldigt viktig karaktär i filmen. Arnie är förstås perfekt som mördarrobot och både Linda Hamilton och Michael Biehn är trovärdiga och bra i sina respektiva roller. Det skjuts, exploderas och slängs med odödliga oneliners. Stämningen är underbar och hela filmen vibrerar av spänning från första till sista bildrutan. Ett måste för alla actionfans.

Running Man
@@
En Stephen Kingfilmatisering som inte har nånting med boken att göra förutom titeln typ. Här slängs Arnie in i en framtida värld där teve är Gud och ett av de största programmen handlar om mördare och andra skurkar som jagas genom ett par av tevebolaget avstängda kvarter av professionella headhunters. Om de dömda brottslingarna överlever de olika "banorna" får de sin frihet. Naturligtvis är det upp till alla headhunters att döda brottslingarna innan de hunnit i mål. Arnie är förstås oskyldigt dömd så han har ihjäl alla andra och blir frisläppt. Standardaction som ändå är klart sevärd när man behöver en dos omotiverat våld och är trött på Grand Theft Autospelen.

Sci-fiaction
Definieras av: Mänskligheten har erövrat rymden och kolonaliserat flertalet planeter. Det finns flygande bilar och rymdskepp där man sover i hypersömn medan skeppets autopilot styr en genom rymden. Lite som framtidsdystopin, men mer ute i rymden än på jorden även om det ibland utspelas på jorden också. Till skillnad från rena sci-firullar som Stjärnornas Krig eller Star Trek har man inga laserpistoler.

Aliens
@@@@@
James Cameron tog Alienkonceptet och gjorde det större, bättre, tuffare och coolare. Samma känsla av klaustrofobi som i ettan, men Cameron slänger även med ett gäng bitiga marinkårssoldater med alldeles för stora vapen och egon så han har nåt våra kära utomjordingar kan sätta tänder och blodsyra i. Ellen Ripley klev på allvar in i actionhjältarnas hall of fame efter den här rullen. Fett bra ös.

Blade Runner
@@@@@
En av mina ständiga topp-tio-filmer. Har för länge sen tappat räkningen på hur många gånger jag sett den här, både den första voice-overversionen och Director's cutten senare. Harrison Ford gör en av sina bästa roller och Rutger Hauer är helt makalös som replikant. Aldrig har Scott fått utlopp för sin visuella stil som här. Varje bildruta är extremt genombearbetad. Allting är perfekt och grymt vackert i sin mörka, dimmiga, regniga, sönderfallna skönhet. I boken flörtas det öppnare med att Fords karaktär också är replikant, men Scott har tonat ner de bitarna i filmen även om det ständigt förs en diskussion bland fans huruvida Ford är replikant eller ej (tror Scott nångång på senare tid sagt att det är så). Jag tillhör skaran som kallar den mästerverk.

Operation Outland
@@@
Sean Connery som snut på gruvkoloni på en av Jupiters månar. Kommer lite knarksmuggling på spåren och inser att han nu är jagad av knarklangarna som vill se honom död. Försöker få hjälp av de hederliga arbetarna på gruvkolonin men ingen vågar. Lite som en western i rymden typ. En bortglömd rulle som förtjänar ett bättre öde. Välspelat av Connery och spännande större delen av tiden. Och en del pangpang förstås.

Alien Nation
@@
James Caan är jordbon och tillika snuten som får Mandy Patinkins utomjording och tillika snut på halsen. Skulle även kunna vara en Buddy Movie eller rentav en framtidsdystopi men jag har alltid tyckt att den passar bäst in i denna genre trots att vi inte har flygande bilar (vi har ju dock utomjordingar). Utomjordingar försöker assimilera sig här på jorden, och det går sådär. En del, som Patinkin, vill vara mönstermedborgare och visa sig värdiga vår respekt. Andra struntar i människorna och vill bara ställa till med bus och bekymmer. Caan hatar naturligtvis utomjordningarna och det är inte lätt för Patinkin att smälta in. Och just det, de blir vänner och löser fallet.

Datorer
Definieras av: Datorer på 80-talet var plötsligt i var tonårspojkes ägo. Självklart kunde dessa geniala femtonåriga datahackers inte hålla fingrarna i styr och plötslig låg öst och väst i krig med varandra såvida inte mirakelhackern kunde få stopp på eländet innan amerikanska armén fångat honom.

Wargames
@@@
Den ultimata hackerrullen från 80-talet. Matthew Broderick är datanörden som av misstag råkar hacka in sig på en topphemlig superintelligent militärdator som vill spela schack med honom. Av ännu större misstag börjar han spela vad han tror är ett spel om ett tredje världskrig. Kruxet är att datorn är konstruerad att anfalla fienden vid ett eventuellt kärnvapenkrig som nu närmar sig med stormsteg då datorn tror att ”spelet” är verklighet. Oj oj oj vad Broderick har att förklara för militären. Och kommer han kunna stoppa datorn? Ally Sheedy är snäll och hjälper till. Spänning och urgamla datorer i en salig röra.

D.A.R.Y.L.
@
Okej, här är det mer en robotpojke än en dator som är i centrum, men robotpojken är SOM en dator så det löser sig ändå. Daryl är en tioårig grabb som inte minns sin uppväxt och som nu lever med adoptivföräldrar i lugn och ro i en trevlig liten amerikansk småstad. Tills militären dyker upp och berättar att Daryl är en robot som blivit för mänsklig och nu måste förstöras. Mängder med jakter senare lyckas Daryl smita en gång för alla och jorden är en lite bättre plats. Jorden hade varit en ännu bättre plats om filmjäveln aldrig blivit gjord.

Cloak & Dagger
@@
Här är det ett videospel som är i fokus. Supertopphemliga militära planer bör ligga i ett superbevakat rum långt inne i Pentagon eller liknande ställe. Istället bestämmer nåt smarthuvud att man gömmer det i ett tevespel. Vips har spelet hamnat hos en liten tioårig grabb och så är jakten igång. Tack och lov för grabben får han hemlig hjälp av en supermilitär (som heter Jack Flack hahahahahaha) som 1) kanske är hans pappa 2) kanske bara en del av hans fantasi 3) kanske är på riktigt eller 4) all of the above. I slutänden vinner the good guys.

Tron
@
En superduktig dataspelsprogrammerare (Jeff Bridges) gör inbrott på ett IT-företag som snott en hel del av hans spel. Men superdatorn på plats klonar honom till en digital kopia och fångar honom i sin datavärld där Bridges får genomlida diverse gladiatorliknande fajter på liv och död. Snart nog inser han att som programmerare är han kung i världen och börjar styra och ställa lite som han vill för att kunna komma ut till den riktiga världen. Man åker lite datamotorcykel och allt är i neon. De som inte somnat än får se Bridges besegra datorn och bli mänsklig igen. Lite som en variant av The Matrix när Neo inser att han kan programmera hela världen efter eget behag.

Buddy movies
Definieras av: Liknar actionkomedin i det att humor går som en röd tråd genom filmen, men särskiljer sig då actionsekvenserna ofta är mer våldsamma och större del av handlingen. Den stora grejen med Buddy Movies är dock att det handlar om två hjältar som av olika anledning samarbetar. Ibland för att de är gamla vänner men oftast är de är ett omaka par som råkat hamna tillsammans och nu måste lösa fallet. De gillar inte varandra till en början men blir förstås bästa vänner i slutet.

48 Timmar
@@@
Kanske den allra första riktiga Buddy Movien som gjordes. Visst, man skulle kunna hävda att Clintan var först med The Enforcer på 70-talet, men alla vet att Dirty Harry till syvende och sist alltid kommer vara en one man armykille och att alla hans partners dör under filmens gång. Här är det sure och vrånge snuten Nick Nolte som paras ihop med lustigkurren och fängelsekunden Eddie Murphy för att lösa fallet. De kommer inte överens alls först men inser till slut att de gillar varandra. Och de löser fallet. En hel del pangpang i regi av Walter Hill och en bunt fräcka oneliners från Eddie Murphy som vid tidpunkten var världen roligaste och hetaste komiker. Tappat lite idag, men när den kom var den fantastisk. Fortfarande en riktigt bra film dock och den jag alltid tänker på när jag tänker på Buddy Movies.

Dödligt Vapen
@@@@@Med ett manus av Shane Black är det ju naturligtvis som bäddat för fräcka oneliners, sköna karaktärer och onödigt (men filmtufft) övervåld som är superoverkligt egentligen men som i sammanhanget känns väldigt äkta (får jag se hjälten och skurken spöa på varandra så hårt som de gör i slutscenen här och sen inte behöva likkista båda två egentligen så vet jag inte). Att sen resten av filmen är sjukt underhållande med massor av härlig action, komedi och sjukt bra karaktärer som än idag känns ny och fräsch varje gång jag ser den betyder att ja - det är en femma!

Red Heat
@@@
Här paras Arnie ihop med Jim Belushi, John Belushis yngre och mindre talangfulla brorsa, som ändå hade lite hits i slutet av -80 och början av -90. Arnie är ryss som skickas till USA för att hämta hem en farlig skurk. Belushi ska hjälpa honom. Tillsammans är de förstås ett galet team som skjuter först och frågar sen, och många skämt bygger på att Arnies stela och formella kommunistryss går i klinch med Belushis ultra-amerikanska slappa snut. Skämt och action är aldrig en dålig kombo, och faktum är att kemin mellan herrarna funkar alldeles utmärkt.

Tango & Cash
@@@@
Ännu en grymt skön actionrulle som har precis den rätta touchen av självdistans, coola oneliners, sköna shoot-outs, galen skurk, tuffa slagsmål och ett radarpar i Stallone och Kurt Russell. De är snutarna som efter falska anklagelser hamnar i finkan. De bryter sig ut och bestämmer sig för att hämnas på skurken genom att göra köttfärs av honom. De hinner även med att småbråka med varandra med diverse elaka skämt och dessutom fladdrar Teri Hatcher förbi som Russells snygga lillasyster. Bra skit helt enkelt.

Bilaction
Definieras av: Mycket biljakter.

Blues Brothers
@@@@@
Den enda musikal som verkligen går att kolla på. John Belushi och Dan Aykroyd skapade två av de mest ikoniska karaktärerna genom hela filmhistorien med Jake & Elwood Blues och deras eskapader i denna supercoola rulle är fantastiska. I princip varje scen är en skrattfest utan dess like varvat med mängder av sköna låtframträdanden av legender som Ray Charles, Aretha Franklin, James Brown och John Lee Hooker samt bröderna Blues själva naturligtvis. För att folk inte ska skratta ihjäl sig passar man på att slänga in några av de skönaste biljakter du sett på film och när adrenalinet pumpar som bäst lägger John Candy in en oneliner så du kiknar av skratt igen. Film när den är som bäst helt enkelt.

Cannonball Run
@@@@
Den ultimata bilfilmen utan snack. Mängder med stjärnor (Burt Reynolds, Dom DeLuise, Roger Moore, Sammy Davis Jr, Dean Martin, Jackie Chan, Farrah Fawcett) tävlar i en biltävling från kust till kust. Det gäller helt enkelt att ha den bästa tiden från A till B. Detta leder till en hel del biljakter och knäppa utstyrslar för att komma undan snutarna som jagar dem. Det finns så många oneliners, härliga karaktärer och sköna scener i den här rullen att det är svårt att bara välja ut en eller två. Brukar se den här minst en gång per år och mungiporna åker direkt upp i ett brett leende.

Cannonball Run II
@@
En så massiv succé som ettan borgar för en uppföljare. Man följer samma koncept som i ettan men allting är liksom lite tråkigare. Biljakterna, oneliners och sköna scener kommer mer sällan än i ettan. Och då spelar det ingen roll att man slänger med The Chairman himself, mr Frank Sinatra i en liten biroll som sig själv. En okej rulle som lever mer på ettans charm än på egna ben.

The Wraith
@@@
Charlie Sheen blir dödad av gatugäng och återkommer som vålnad för att hämnas. Hans sätt att ta kål på skurkarna är att utmana dem i en biltävling på smala farliga vägar. Kraschen är alltid ett faktum och en och en försvinner gängmedlemmarna ur denna världen till den nästa. Ganska rå för sin tid men naturligtvis en hel del spektakulära biljakter och bilkrockar. En lågbudgetrulle som är bättre än man tror.

Krigsaction
Definieras av: Hjältarna är soldater. Ibland ensamma, ibland i grupp. Actionsekvenserna utspelas många gånger i djungeln, men även i andra krigsområden. En del rullar kan lika gärna placeras i one man armykategorin, meeeeeeen får hamna här istället då krigssituationen är det genomgående temat.

Heartbreak Ridge
@@@@
Clintans kanske tuffaste och coolaste roll i hela karriären. Ja, tuffare än Dirty Harry och coolare än den namnlöse cowboysaren! Som drillsergeanten Tom Highway väser Clintan ur sig mer tuffa oneliners på en minut än Sly och Arnie har lyckats med på sina hela karriärer. Highway tar ingen skit från nån, spöar snubbar tre gånger så stora och skjuter alltid först, mest och bäst. Clintan kisar med ögonen som om det vore dödsstraff på att titta normalt och som sagt väser fram sina repliker mer än säger dem. Han är helt enkelt så jävla machotuff i den här filmen att ingen har kommit i närheten vare sig förr eller senare. Efter att ha drillat sina soldater sticker de ut i krig och överlever tack vare kunskaperna de fått från Highway som väser ihjäl folk med elaka oneliners. Actionfilm blir fan inte mycket bättre än det här.

Missing in Action
@@@
Som Rambo II fast sämre typ. Chucken åker till Vietnam för att rädda amerikanska soldater som fortfarande sitter i fångläger.

The Delta Force
@@@
Chuck Norris och Lee Marvin som stenhårda Delta Forcesoldater bekämpar terrorister som kapar flygplan. "Open this door or I will blow the plane!" Det funkade -86, skulle inte funka idag. Lite för lång på sina ställen, men ändå klart sevärd. Lee gör inte mycket väsen av sig, men Chuck flyger genom ett fönster på motorcykel så han kan roundhousesparka sönder skurken på slutet vilket alltid är tufft.

Rovdjuret
@@@@@
Snackar vi actionfilm på 80-talet snackar vi Rovdjuret. Mycket mer machoaction kan det inte bli. Ett gäng adrenalinstinna marinsoldater skickas in i Sydamerikas djungler för att rensa upp och snubblar över en utomjordisk varelse som är en raffinerad jägare. Dess främsta byte - människor! Hela rullen är en enda stor actionorgie och jag tror inte Arnold nånsin varit bättre med undantag för T2. Tyvärr har man nu förstört hela Rovdjurs/Alienfranchisen med de fåniga Alien vs Predatorfilmerna, men originalet sparkade så mycket stjärt att de flesta andra actionfilmer fortfarande har ont i röven.

Red Scorpion
@@@
Nåt så ovanligt på 80-talet som en actionrulle med en rysk hjälte! Dolph är Spetznassoldat som skickas till ett afrikanskt land för att infiltrera och döda ett gäng rebeller. Dolph misslyckas med sitt uppdrag, blir lämnad att dö av sitt hemland och hamnar ute i bushen hos bushmännen som hjälper honom finna det fina i livet och naturen, vilket i sin tur leder till att han känner att han måste döda alla kubaner och kommunister i landet (paradoxalt nog). Men fan, den rockar. Det är action mest hela tiden, och storyn håller dessutom rätt hög klass för att vara den här typen av film. Våldet är rätt så rått jämfört med andra rullar i genren och epoken, men så var Dolph tuff också.

Rambo: First Blood part II
@@@@
Där första filmen i huvudsak fokuserar på karaktärerna springer tvåan in i actionsekvensernas underbara värld nästan direkt. Vi vet vem Rambo är och vad han kan, så nu kan filmmakarna bara släppa lös honom utan vidare krusiduller. Och det är precis vad de gör. Han ska in i Vietnamn och fotografera ett läger där man misstänker att det fortfarande sitter amerikanska krigsfångar. Nu visar det sig ganska omgående att det finns fångar där så Rambo bestämmer sig för att befria dem mot högste chefens önskan (som för övrigt heter Murdock, ett coolt skurknamn om inte annat). Sen utplånar Rambo halva Vietnam och USA vinner kriget i efterhand. Hurra!

Karateaction
Definieras av: Vår hjälte kan karate och spöar andra som kan karate (ofta ninjor) med sin mycket bättre karate. Alternativt kan vår hjälte pyttelite eller ingen karate och får stryk av skurkar som kan karate innan vår hjälte får hjälp av excentrisk asiatisk äldre karatemästare och sedan kan spöa skurkarna. Oavsett vilket är det mycket karate.

No retreat, no surrender
@@@
Jean-Claude van Damme i sin första lite större roll och något av ett genombrott. För vem minns inte honom som elake ryssen som är så tuff så han kan spöa folk med bara en hand? När han dänger på pappan till en grabb som inte kan kampsport alls söker grabben upp Bruce Lees grav och ber om hjälp. Bruce Lees spöke dyker upp och börjar ge grabben lektioner (jaaaaaa det är så, kom igen) och alla vet att ingen är bättre än Bruce Lee så snart nog är grabben bäst i världen. Han utmanar ryssen i en turnering och de har världens coolaste karatefight innan grabben slutligen vinner trots att han är två äpplen hög och möter en Jean-Claude i högform. Så går det när man har Bruce Lees spöke i ringhörnan. Hahaha filmen är fantastiskt dålig och fantastiskt bra på samma gång. Lite Karate Kid möter Rocky IV. Det fanns nog knappt en tonårsgrabb på 80-talet som inte såg den här typ 25 gånger minst.

Bloodsport
@@@
Jean-Claude van Dammes första huvudroll som ska vara baserad på en sann historia. Hur sann den är får väl var och en avgöra själv men som karaterulle är detta en riktig höjdare. När den kom 1988 var den riktigt brutal och rå med många tuffa och hårda fighter. Jean-Claude ska vara med i en illegal turnering där allt är tillåtet. Råkar man döda sin motståndare är det ingen som säger nåt om det. Självklart är det ganska snart tydligt att en supertuff kines kommer vara the bad guy som Jean-Claude kommer möta i finalen. Där fuskar såklart skurken genom att slänga vitt pulver i ögonen på Jean-Claude som dock kan fortsätta slåss utan att se för det har han övat på med sin sensei. Pang bom krasch är skurken slagen och publiken helvild av glädje. Aaah, the times, the times.

Kickboxer
@@@
Lite samma typ av story som Bloodsport. Jean-Claudes brorsa är med i kickboxningsturnering i Thailand och får så mycket stryk av mästaren att han blir paralyserad. Jean-Claude svär att hämnas och får tag på en gammal sensei ute i bushen som blir hans tränare. Efter att ha tränat mot träd etc kommer Jean-Claude tillbaka och vinner matchen genom att hoppsparka mästaren till småbitar. Det bästa med hela filmen var att sista hoppsparken Jean-Claude lägger in visas i slow-motion typ hundra gånger bara om och om och om och om igen. Pang bom krasch! Färdigsnuskat!

The Last Dragon
@@@+
Karaterulle där de flesta skådisar för en gangs skull inte är asiater eller Chuck Norris, utan afro-amerikaner. Den snälle men superfarlige kampsportskillen Leroy Green som kallas Bruce Leroy (HAHAHAHA bästa namnet nånsin, Bruce Lee…roy…HAHAHAHAHA!) av polarna vill bara leva sitt liv och vara snäll och vänlig mot alla hela tiden. Men den elake Sho’nuff gör allt för att förstöra för Bruce Leroy och de i hans omgivning. Till slut måste Bruce Lee…roy ta tag i saken, gå upp en nivå i sin träning och bli självlysande när han spöar skiten ur Sho’nuff. De gör fan inte såna här filmer längre. Roligt också att typ enda asiaten i hela rullen inte kan nån typ av kampsport alls hehehehe.

The Best of the Best
@@@
Eric Roberts kan väl inte roundhousesparka som Chucken? Nä, visserligen inte, men när du ställer honom bredvid Chris ”lite för tjock för att vara karatemästare” Penn så är Roberts helt plötsligt rena rama Matrixfightern i jämförelse. Hursomhelst handlar det om ett amerikanskt lag i tae-kwon do som tränar för att möta mästarlaget från Syd-Korea. Det kanske är mer drama än karate på sina håll, men det bygger upp i sammanhanget trovärdiga karaktärer och när väl slutfighten börjar är det spänning på hög nivå. Som vanligt byggs motståndarna upp som helt oövervinnliga (de klyver träd med händerna när de tränar för att de är så tuffa) meeeeeeeeen till slut vinner jänkarna ändå såklart.

The Octagon
@@
Chucken mot ninjor. Låter bättre på papper än det är på film. Rätt seg fram till slutet. Bäst i hela filmen är när Chuck Norris tänker. För att vi ska fatta att det är hans tankar och inte bara en voice-over så ekar det. "Ninja..ja...ja..ja, can't be...be...be...be...". HAHAHAHHA! Utöver det är det väl en helt okej slutfajt när han kommer till ninjornas högkvarter. Men innan han kommer dit så är det zzzzzzzzzz....

Flygplansaction
Definieras av: Vår hjälte är bästa stridspiloten i världen. Det finns inget han inte kan göra med ett flygplan och/eller helikopter. Gärna till ett tufft soundtrack.

Top Gun
@@@@@
Här snackar vi det bästa av det mesta i en perfekt kombination som sällan har skådats på bioduken. Det är action, spänning, romantik, vänskap, drama, humor, sport och äventyr i perfekt symbios. Fotot är grymt snyggt (inledningen när solen går upp och flygplanen lyfter och landar på hangarfartyget är bland det snyggaste som fångats på film). Sällan har en mer talangfull ensemble skådats i samma rulle, Tom Cruise, Val Kilmer, Anthony Edwards, Kelly McGillis, Meg Ryan, Tom Skerritt, Michael Ironside, Tim Robbins och Adrian Pasdar förgyllde detta epos. Jag kan inte nog överösa superlativer över denna film. Den är som en härlig berg-och-dalbana med full fart, fläkt och framåtanda. Flygsekvenserna är fortfarande de bästa någonsin (fuck Independence Days fejkade crap!) och manuset med en ung mans inre kamp att komma över sin fars död är gjort i flera komplicerade lager (man kan se det som en actionfilm, som en dramafilm, som en film om homosexuella i marinkåren med mera). Detta är utan tvekan den bästa biofilm som någonsin gjorts, och med det menar jag att man ska kliva in i biosalongen med sina popcorns och bli psykiskt och fysiskt upprymd, glad, adrenalinstinn och för ett par korta timmar glömma bort den gråa vardagen. Top Gun, jag bugar mitt ödmjuka huvud för dig, du leve! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Iron Eagle
@@
Ung tonårsslyngel är världsbäst på att ratta stridsflyg. Helst medan han lyssnar på hårdrock i sin freestyle han har lindat fast runt benet. Louis Gossett Jr är med. Det är lite luftstrider och så bombar de skurkarna lite också. Knappt okej redan då och inte så mycket bättre idag.

Firefox
@@
Minns den här knappt. Skulle inte Clintan smita in i Sovjetunionen och sno ett superavancerat flygplan från ryssarna? Nåt i den stilen var det. Kommer ihåg att den var ganska seg i tempot större delen av tiden och att Clintan först inte ville göra som jänkarna så åt honom. Sen flögs det lite och Clintan sköt ner alla skurkar för han är bäst. Typ.

Där har ni ett litet urval av alla suveräna (ehrm, mestadels i alla fall) actionrullar som gjordes på 80-talet. Ingen kommer nånsin att kunna övertyga mig att nåt annat årtionde var bättre när det kommer till film. Mer 80-talsfilm kommer inom kort.
/Surskägget