Footloose (1984)

@@@+
Av nån anledning verkar det inte som att vi ressat originalet upptäckte jag när jag slängde upp en recension på remaken för några dagar sedan. Konstigt. Och hur lockande det än var att köra en copypaste på förra recensionen så ska vi inte tjata ut sångtextämnet för mycket. Kort och gott kan sägas att Kevin Bacon är storstadskillen som kommer till småstaden där dans (ja dans av alla saker) anses vara Djävulens påfund och därmed är strikt förbjudet i hela länet! Ungdomar som upptäcks dansa får böta och blir offentligt utskämda och utskällda. Hahahaha! Vilken kanonidé (som så många andra på 80-talet). John Lithgow är pastorn som infört lagen och Lori Singer dottern som inte vill annat än att dansa (och vi snackar fortfarande dans, inte supa skallen i bitar eller sticka till LA och bli crackpundare) och som blir kär i Bacon som minsann tänker strunta i alla fåniga dansförbud och dansa så mycket som han vill. Nästan bäst i hela filmen är dock en ung Chris Penn som karaktären Willard som inte kan dansa. Han har ingen rytm. Ingen känsla. Ingen soul. Inga moves. Tills Bacon lär honom lite å Willard blir nästa danskung. HAHAHAHAHA! Bara på 80-talet mina vänner, bara på 80-talet. Har du inte redan sett den här är det i princip ett skallkrav att du gör det inom denna vecka.
/Surskägget

Footloose (2011)

@@@

Been working so hard

I'm punching my card

Eight hours for what

Oh, tell me what I got

I've got this feeling

That times are holding me down

I'll hit the ceiling

Or else I'll tear up this town

Now I gotta cut loose, footloose

Kick off the Sunday shoes

Please, Louise, pull me off of my knees

Jack, get Mack, come on before we crack

Lose your blues, everybody cut footloose

You're playing so cool

Obeying every rule

Deep way down in your heart

You're burning yearning for

Somebody to tell you

That life ain't passing you by

I'm trying to tell you

It will if you don't even try

You'll get by if you'd only

Cut loose, footloose

Kick off the Sunday shoes

Oo-wee Marie, shake it, shake it for me

Woah, Milo, come on, come on let's go

Lose your blues, everybody cut footloose

Yeah, ooooh-oh-oh

(Cut footloose)

Yeah, ooooh-oh-oh

(Cut footloose)

Yeah, ooooh-oh-oh

(Cut footloose)

Oooooooooh

You've got to turn me around

And put your feet on the ground

Gotta take the hold of all

I'm turning it loose

Footloose, kick off the Sunday shoes

Please, Louise, pull me off of my knees

Jack, get Mack, come on before we crack

Lose your blues, everybody cut footloose

(Footloose) footloose

Kick off the Sunday shoes

Please, Louise, pull me off of my knees

Jack, get Mack, come on before we crack

Lose your blues, everybody cut, everybody cut

Everybody cut, everybody cut

Everybody cut, everybody cut

(Everybody) everybody cut footloose

/Surskägget & Kenny Loggins

Beautiful Creatures

@@@
"Åh nej" tänkte jag när jag fick se omslaget, "inte ännu en dålig Twilightkopia som den där knäppusla jävla skitrullen The Host ååååååh Gud vad Satan inihelvete usel den rullen var, nåt sånt orkar man ju inte se igen nånsin". Motvilligt slängde jag in rullen i Bluerayspelaren och tack och lov det finns änglar och godhet i världen skänk en slant halleluja så var inte Beautiful Creatures ännu en dålig Twilightkopia utan en film på egna ben. Framförallt är jag så trött på en kvinnlig karaktär som två snubbar slåss om. Vartenda jävla större ungdomsrulle tycks vara nersmutsad med sånt (Twilight, Host, Hunger Games) nuförtiden. Här är det häxor och magi och tonårsproblem i en skön mix. Lagom delar kliché och nytt för att det ska kännas tillräckligt fräscht att titta på men ändå med en kärlek till genren. Bra så.
/Surskägget

John Carter

@@@
Minns jag helt fel eller blev inte den här superdupersågad när den kom? Anyone? Anyone? Kanske är det för att jag inte läst böckerna eller för att mina förväntningar var noll men jag gillade den. Visst, det är inget mästerverk, men som ligga-å-slökolla-på-fantasyaction-en-söndag-film, eller matinérulle som det gamla gardet skulle säga, så är John Carter med beröm godkänd. När jag var tio bast glodde man på gamla Tarzanfilmer med Johnny Weismüller och tyckte de var ap(!)balla. Nu har kidsen rullar med två triljoner specialeffekter per nanosekund som är tuffare bara därför. Formeln är dock densamma. Hjälte, flicka i nöd, ond skurk, slagsmål, vinst, bröllop och rida glada och lyckliga in i solnedgången. Det funkade i Tarzan i svartvitt med de sämsta specialeffekter den här sidan Howard the Duck och det funkar i John Carter (och om du undrar varför jag tjatar om Tarzan hela tiden så är det för att Edward Rice Burroghs skapade både Tarzan och John Carter).
/Surskägget

@@@
Håller med. Inget större fel på den här påkostade rompen! Snygga miljöer, lite tjofaderittan och fin äventyrskänsla. En tvåa är tydligen under planering, sådär boxoffice till trots.
/Vrångmannen

Stolen

@
Frågan är vem som är mest galen. Nic Cage för att han fortsätta vara med i rena skitfilmer, eller jag som fortsätter titta på Cages skitfilmer?
/Surskägget

Stoker

@@@+
Sydkoreanske filmaren Chan-wook Park har tidigare gett oss intressanta och mästerliga alster som Sympathy for Mr Vengeance, Oldboy och Lady Vengeance (hämndtrilogin) och vampyrdramat Thirst. Våldsamt, vackert, svart och inte en så liten smula poetiskt. Stoker, hans första engelskspråkiga film, är en stor dos Hitchcockflört. Klassisk ondskan-knackar-på-rulle i modern tappning. På sin 18-årsdag förlorar India (Mia Wasikowska) sin far i en bilolycka. Hennes mor (Nicole Kidman) blir allt knäppare av sorg. På begravningen dyker Indias mystiske farbror Charlie upp och plötsligt har han flyttat in hos kvinnorna på den stora gården. Men vad vill han egentligen? Stoker är en snygg och underhållande thriller med några extra skruvar. Tyvärr är det långt till Parks tidigare mästerverk från hemlandet men det här är ändå intressantare än mycket i genren idag. Lite störd mysrysare skulle man nästan kunna säga. Gott så.
 /Vrångmannen

The Wolverine

@
Wolverine åker till Japan. Där blir han svag och får stryk av alla. Han jämrar sig, gnällgrinar, svimmar, yrslar, om och om igen, genom hela filmen. Någon knuffar honom och då blir han ledsen. Buhuhuhu, sluta knuffas för jag är faktiskt Wolverine. Stackarn. Det kan inte vara lätt alla gånger när folk är dumma mot en. Sopfilm. Surskäggets ressis här.
/Vrångmannen