Julkalendern 24 dec - Richard Pryor

Då har vi sista luckan här. Och det finns inget bättre sätt att avsluta en julkalender om ståuppkomiker än att köra den största kungen av dem alla - Richard Pryor. Den här mannen var dels det roligaste som har gått i ett par skor och dels banbrytande i det att han ruckade på rasism och vad svarta kunde och inte kunde göra i USA. Han bröt rasbarriärer och lämnade miljontals skrattande människor i sitt kölvatten. Inte illa pinkat. För mig var han först och främst en rolig skådis och man såg om filmer som Brewsters Miljoner, The Toy, Borta Bra Men Hemma Värst, Chicago-Expressen och Dårfinkarna om och om och om igen. Det var först långt senare som jag insåg att denna legend och släppt mängder med stand-upfilmer. Vilken julafton när man insåg detta och kunde börja botanisera bland det härliga urvalet. Hans privatliv var minst sagt intressant (uppväxt på ett horhus, fastnade i knarkträsket, tände av misstag eld på sig själv och gifte sig hela sju gånger med fem olika fruar hahaha) och han tvekade aldrig att binda in sitt privatliv i sin stand-up och göra sjukt galna och roliga skämt av sin egen misär. Som när hans farmor lackade ur på att han satt och snortade kokain varpå hon hällde ut allt i vasken. "Du inser att det där var koks för ett par tusen dollar va?" "Tusentals dollar?!?!" Och så började hon försöka rädda allt knark igen som om hon vore värsta kolatorsken. Hahahaha etc och så vidare och så höll han på. Mot slutet av sitt liv drabbades han av MS och blev till stor del liggandes innan han dog 2005. Pryor var helt klart en av de största. Legend i sin tid och hans namn kommer leva för lång tid framöver. Som alltid hyllar vi på Film4fucksake den störste med en djup bugning. Respekt och R.I.P.
/Surskägget

Julkalendern 23 dec - Eddie Murphy

Givetvis har vi med Eddie Murphy i vår kalender. Allt annat vore helgerån. Murphys första stand-upfilm Delirious kan ha varit den allra första stand-up jag såg i mitt liv. Jag kan i alla fall inte komma ihåg att jag sett nåt innan dess. Här hade vi alltså Eddie Murphy som man älskade från Snuten i Hollywood, 48 Timmar och Ombytta Roller alldeles ensam på en scen. Och fan i helvete vad jävla rolig han var! I och med Delirious inleddes min kärlek till stand-up och jag har Murphy att tacka för alla de många timmars garv man fått sig till godo genom att sitta och glo på stand-upfilmer. Utan Delirious vete fan om jag fastnat i detta härliga träsk, och Delirious är fortfarande den film jag jämför alla andra stand-upfilmer mot. Och ja, Delirious är fortfarande roligast. Murphys andra stand-up, Raw, är förstås fantastisk den med, men skämten och leveransen är helt enkelt lite vassare i Delirious. Vilken jäkla klassiker. Tyvärr verkar Murphy mest blaja bort sin karriär nuförtiden med massa barn- och familjefilmer som alla är sådär (med undantag för Shrekfilmerna som är riktigt bra). Jag fattar att han vill göra filmer för sina kids, men hur många Dr Dolittle, UFO i New York och Dagispapporna ska vi orka med innan vi ger upp (svar inga fler för vi har redan gett upp)? Tack och lov då för hans två stand-upfilmer som vi kan plocka fram ur DVD-hyllan när vi vill och skratta läppen av oss.
/Surskägget

Julkalendern 22 dec - Sam Kinison

OOOOOOH OOOOOOOOOOOH OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOHHHHHH!!!!!!! Hahahahahahahahahaha! Kanske den galnaste rocknrollkomiker som nånsin ställt sig på en scen. Garanterat den mest högljudda. Sam Kinison är inte superkänd för den stora publiken då han tyvärr dog ung (38 år bara) precis innan sitt riktigt stora genombrott. Det är synd för alla borde fått chans att få ta del av denna unika mans humor. Skämten kretsade mycket kring giftermål eller snarare skilsmässor då Kinison gärna snackade om hjärta/smärta och alla före detta flickvänner som krossat hans hjärta. Utöver det var sex, droger och rock 'n' roll hans favoritämnen. Allt levererat med hans patenterade lilla garv och hans helt makalöst galna vrålskrik som kunde väcka döda. Han kunde kliva upp på en scen, börja lite lugnt för att sedan explodera i det största skriket du nånsin hört. Var man inte vaken innan var man det garanterat efteråt hahahaha! Han dök upp i några mindre biroller i några filmer här och där men det var främst stand-up som var hans kännetecken. Och den karriären gick spikrakt uppåt fram till den där aprilkvällen på motorvägen på väg mot Laughlin, Nevada där en alkoholpåverkad yngling som körde lastbil körde rakt in i Kinisons bil. Den bittra ironin är att ett av Kinisons skämt just handlade om att supa och köra bil: "how else are we supposed to get home?". Sam Kinison hann kanske inte bli superstjärna under sin livstid men han är helt klart en legend och som sådan hyllar vi honom med ett patenterat skrik: OOOOOOOH OOOOOH OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOH!!!!! R.I.P.
/Surskägget

Julkalendern 21 dec - Louis C.K.

HAHAHAHAHAHA! Kanske den just nu roligaste levande människan på jorden. Den här snubben alltså. Jag vet inte vad det är med honom men så fort han öppnar käften sprutar det ut roligheter. Bäst av allt är att det mesta är vardagliga iakttagelser som man aldrig hade tänkt skulle kunna vara roliga. Som att åka hiss. Eller hämta barnen på skolan. Men Louis C.K. snurrar till det hela och lyckas få allt att vara skitkul. Han besökte Globen för ett par år sedan och både jag och Vrångmannen skrattade ihjäl oss under de två timmar han öste på. Det riktigt kungliga med honom är att han konstant skriver nytt material och trots att han bara ett par veckor innan showen på Globen precis släppt en ny stand-up från samma år som showen här i Sverige levererade han en helt ny show med helt nyskrivna skämt. Helt otroligt vad han spottar ur sig genialitet. Passa även på att se hans teveserie Louie som är en sorts rolig Seinfeld i det att Louis spelar sig själv och klipper in stand-upmaterial i den ramhandling som pågår i showen. Fast rolig som sagt. Seinfeld not so much. Gillar man stand-up älskar man Louis C.K. och är man inget fan av stand-up lär C.K. kunna konvertera även den mest sura karten av alla surkarter.
/Surskägget

Julkalendern 20 dec - George Carlin

Jag tror inte man kan ha en julkalender eller nån som helst text om olika ståuppkomiker om man inte har med George Carlin på listan. En av de riktigt tidiga pionjärerna som underhållit oss sedan urminnes tider och som bara blivit bättre och bättre med åren (till skillnad från många andra både komiker och artister som har sina allra bästa tider precis i början av karriären när de är unga och hungriga). Carlin älskade ord och att leka med ord. Han älskade att hitta ord som funkade i vissa forum och inte i andra och han myntade de sju ord du aldrig kan säga på teve (dessa är shit, piss, fuck, cunt, cocksucker, motherfucker och tits) (tilläggas att han tog fram denna lista innan HBO existerade hahaha för där går allt hem). Carlin var smart i sin stand-up och passade på att få publiken att tänka till lite medan man ändå satt där och garvade. Han blandade in en hel del politik och socialpolitik i sin humor och gillade att trycka ner makten och överheten och menade på att folk ska klara sig själva bäst utan inblandning av staten för mycket samtidigt som han också tyckte att folk överlag var dumma i huvudet hahaha. Han var också expert på att slänga ur sig sköna oneliners som:

1. Have you ever noticed that their stuff is shit and your shit is stuff?
2. I wanna live. I don’t wanna die. That’s the whole meaning of life: Not dying! I figured that shit out by myself in the third grade.
3. Honesty may be the best policy, but it’s important to remember that apparently, by elimination, dishonesty is the second-best policy.
4. I put a dollar in a change machine. Nothing changed.
5. In America, anyone can become president. That’s the problem.

Tyvärr gick denne kung bort för ett par år sedan och vi lyfter på hatten och hyllar honom högt. R.I.P.

/Surskägget

Julkalendern 19 dec - Bill Burr

Den argaste komikern den här sidan Hulken hahahaha! Bill Burr är en sån typisk komiker som man antingen älskar eller hatar misstänker jag. Han kliver upp och är arg och briljant på en gång med en sån där lite för högljudd och lite för ljus röst som är på gränsen till skrikig även när han pratar helt normalt. När han sedan börjar snacka om ämnen som de allra flesta undviker som pesten helt enkelt för att de är sjukt kontroversiella så kapitulerar jag direkt. Älskar komiker som stoppar fingret i ögat på en och som samtidigt som de vrider om får en att garva läppen av sig. Även Burr har jag haft förmånen att se live och det var två timmar av det galnaste och roligaste precis som hans filmer. Burr har setts i några små biroller här och där (hahaha som den fulla och sura brorsan till Melissa McCarthy i The Heat hahahahaha) och gör även rösten och manus till briljanta animerade F is For Family på Netflix. Du har kanske även sett honom i Breaking Bad som Kuby. Hursomhelst är detta en av de bättre komikerna som håller på just nu och varje ny stand-upshow han släpper är en ren fröjd där han går från klarhet till klarhet hahahaha!

/Surskägget

Julkalendern 18 dec - Russell Peters

Direkt från Kanada kommer en av världens just nu mest kända och största stand-upkomiker. Russell Peters är född i Kanada med rötter i Indien. Han säljer ut i princip vilken arena som helst över hela världen och är hysteriskt rolig. Ännu en av de stand-upkomiker som jag haft det stora nöjet att se live och jag höll inte på att överleva showen. Två timmars storgarv non-stop är inte bra för hjärtat. Ett gott skratt förlänger livet. Tvåhundratusen skratt på raken skickar en till akuten hahahaha! Peters har lyckats med att fånga publik från alla möjliga hudfärger och religioner då hans skämt till stor del handlar om att garva åt fördomar som olika folkslag har om varandra. Han har en perfekt fingertoppskänsla för vad som är kul, vad som är allvar och vad som ren och skär rasism (som han alltid undviker). Givetvis skämtar han en hel del om sig själv och sin indiska bakgrund också. Dessutom älskar han att improvisera med sin publik och snackar mer än gärna med folk som sitter på de närmaste raderna för att sedan dra av femhundra skämt beroende på vad de svarar hahaha. Lysande.

/Surskägget

Vi kör en av hans tidigaste så får ni googla vidare på de senare showerna. 

Julkalender 17 dec - Andy Kaufman

HAHAHAHAHAHAHAHA SLUUUUUUUUTA!!!!! Dåren från Flandern nummer ett, mr Andy Kaufman!!! Jag vet inte om man egentligen kan kalla honom för stand-upkomiker då hans humor innefattade så mycket, mycket mer. Dels hade han en tevekarriär med dels egna shower där han själva bestämde allt och dels där han spelade en "vanlig" karaktär på en "vanlig" show, dels skapade han skämt som innefattade hela USA utan ett mer konkret forum än så där punchlinen bara var uppenbar för honom och de få som var inblandade. Hahahaha! Geniet. Men givetvis turnerade han även runt på stand-upklubbar och drog av sin rutin som bestod av att låtsas vara en rysk immigrant som drog världens sämsta imitationer av kändisar för att när han började bli avbuad av scen förvandla sig till den mest klockrena Elvisimitatör världen hade skådat. HAHAHAHA! Jag rekommenderar varmt Jim Carreys lysande tolkning av Kaufman i Man on the Moon för att lära er mer om alla knäppa grejer Kaufman hade för sig. Som sagt så hade Kaufman mängder med knäppa skämt för sig som ingen visste var skämt förutom han själv. Min favorit är när han utropade sig själv till "Kvinnovärldsmästare i brottning" och menade på att alla män var överlägsna alla kvinnor och utmanade alla kvinnor i världen på brottningsmatcher som alltid var riggade och som han alltid vann och därmed blev hatobjektet nummer ett i hela USA varpå dåtidens tuffaste wrestlare Jerry Lawler sa att han skulle täppa till truten på Kaufman en gång för alla till alla kvinnors stora glädje. Vad ingen visste var att Lawler var insatt i skämtet och "spöade" skiten ur Kaufman gång på gång och så munhöggs Kaufman och Lawler i flera år på teve hahahahaha! Skämten som togs för långt för länge och utan att avslöjas för omvärlden förrän långt senare. Dåren! DÅREN! Det finns mycket att säga om Kaufman, framförallt hade han nerver av stål som vågade stå på en scen och vara låtsasnervös medan han körde dåliga skämt hahahaha! Mer sånt.
/Surskägget

Julkalendern 16 dec - Jim Gaffigan

Okej, jag ska erkänna att jag inte vet ett dugg om denne komiker mer än att de stand-ups jag sett med honom har varit briljanta hahahahaha! Så vi snor lite info rakt upp och ner från Wikipedia för ibland så är det så!
"James Christopher "Jim" Gaffigan (born July 7, 1966) is an American stand-up comedian, actor, writer, voice actor, and author. His humor largely revolves around fatherhood, observations, and food. He is also regarded as a "clean" comic, using little profanity in his routines. He is the youngest of six children and often jokes about growing up in a large family. After graduating, Gaffigan moved to New York to pursue comedy, a move that was inspired by his admiration for David Letterman. He found a job in advertising,and he would work during the day and take acting classes at night. However, his career began in earnest when a friend from the class dared him to take a stand-up seminar that required a live set at the end. He fell in love with stand-up, and began to play comedy clubs nightly—after his evening acting classes—until the wee hours of the morning. Gaffigan's style is largely observational, and his principal topics relate to laziness, eating, and parenthood. Also, during his routines, he will sometimes use a high-pitched voice and—in the third-person—deliver negative feedback on his own performance, such as after making a diarrhea joke in his 2012 special "Mr. Universe" using the voice and saying "Really, He's using diarrhea jokes?" He calls that voice his "connection with the audience.""
Så där har ni det. Hursomhelst, passa på att se hans stand-upfilmer om ni får en chans. Bra skit.
/Surskägget

Julkalender 15 dec - Robin Williams

Denne folkkäre komiker lyckades med konststycket att ha en lång karriär där han hela tiden var i rampljuset. På 70-talet slog han igenom i Mork & Mindy och sedan hade han som de flesta vet en lång och gedigen filmkarriär med höjdpunkter som Good Morning Vietnam, Döda Poeters Sällskap, Good Will Hunting och Mrs. Doubtfire. Williams hade den sällsynta förmågan att kunna vara lika seriös i sina roller som rolig och tog sig gärna an filmer där han fick spela helt seriös som i One Hour Photo, The Final Cut och Night Listener. Publiken älskade honom dock främst för hans komiska roller och hans sista bidrag som var en riktig succé var En Natt På Museéttrilogin. Tyvärr led Williams av sina egna demoner. I tidiga karriären snortade han i sig halva Colombias kokainodlingar och svepte ner det med mängder av alkohol. Ett missbruk han pendlade in och ut. Till slut tog depressionen över och Williams valde att ta sitt eget liv. Därmed var en av vår tids riktigt stora komiska talanger borta. Hans stand-ups är fantastiska, hyperaktiva upplevelser där Williams lyckas hitta humor i alla möjliga och omöjliga ämnen. Allt levererat med svettig frenesi och klockren berättarförmåga. Vi bugar och bockar för detta komiska geni. R.I.P.
/Surskägget

Julkalendern 14 dec - Eddie Izzard

Okej, jag ska erkänna direkt att jag inte är nåt jättefan av Eddie Izzard. Han är okej, men inte mer för mig. "Men förihelvete Surskägget, varför bränner du en lucka i kalendern på Izzard i så fall?!?!?! Det finns ju hundratals ståuppkomiker du älskar så varför dunka in en snubbe du tycker är sådär när du bara har 24 luckor på dig?!?!?! Varför?!?! VARFÖR??!?!?! VAAAAAAARFÖÖÖÖÖÖÖÖR!?!?!?!" Ja du. Varför inte? Jag må kanske inte förstå varför han nödvändigtvis ska klä sig i högklackat och sminka sig om han ändå liksom inte gör nåt skämt av det hela. Och jag må inte heller skratta högt åt de flesta skämt han drar. Men. Meeeeeeeeeeen. Han har faktiskt skrivit och dragit en av mina favorit stand-upögonblick nånsin. Jaaaa, den där om Star Wars när han skojar om att man rimligtvis borde haft minst en restaurang därinne på Dödsstjärnan. Så bara för att få bjussa på det klippet här på bloggen för den som mot förmodan aldrig sett det så blev Eddie Izzard lucka nummer 14. Och som en liten bonus får ni två klipp, dels den roliga legovarianten som blivit så känd och dels klippet från hans stand-up.
/Surskägget

Julkalendern 13 dec - Lasse Lindroth a k a Ali Hussein

Den enda svenske komikern som kommer med i kalendern. Lasse Lindroth och hans karaktär Ali Hussein var långt före sin tid vilket är tydligt när man kollar in Youtubeklippen idag. Han snackar om grejer som är lika aktuella då som nu (tyvärr får tilläggas). Och till skillnad från många andra svenska som ger sig på stand-up lyckades Lindroth med det sköna och svåra konststycket att vara både hysteriskt rolig och samtidigt provocerande och tankeväckande. Bra skit. Tyvärr kommer vi aldrig få reda på exakt hur stor Lindroth hade kunnat bli. Precis när han var på väg mot sitt kanske riktigt stora genombrott på en bred folklig nivå dog han i en bilolycka alldeles för ung. Det finns inga stand-upfilmer som han lämnade bakom sig utan bara korta snuttar från teve. I dessa snuttar är det dock klart och tydligt vilken talang han var och hur jävla rolig han var. R.I.P.
/Surskägget

Julkalendern 12 dec - Chris Rock

Ännu en av mina absoluta favoriter när det kommer till stand-up. Rock är grym på att blanda seriösa politiska och socialpolitiska idéer och göra dem både extremt roliga och samtidigt tänkvärda. Mycket kretsar kring rasismen i USA men en stor del handlar bara om sjuka politiska saker i det vardagliga livet. T ex skulle Rock inte förbjuda skjutvapen, men han skulle höja priserna på ammunitionen till astronomiska siffror så att folk inte skulle ha råd hursomhelst att springa och köpa kulor för att skjuta på folk. Plötsligt behöver man jobba natt på ett extrajobb i ett halvår för att ha råd och då kanske man hinner lugna ner sig och inte vara så förbannad längre hahahahaha. Bra skämt, men även på sätt vis en bra idé. Rock fick sin start på SNL där han bjussade på några riktigt sköna karaktärer och ofta blandade in svidande kritik kring just rasismen. Utöver sin stand-up har han även en lång karriär som komiker i en hel del hel- och halvkända filmer. Några av mina favoriter är CB4 om en påhittad hiphopgrupp som påminde om N.W.A. en hel del, Beverly Hills Ninja med kungen Chris Farley, Dogma av och med geniet Kevin Smith och en bunt Adam Sandlerfilmer.
/Surskägget

Julkalendern 11 dec - Sarah Silverman

Efter gårdagens lucka med manschauvinisten Diceman känns det som att vi behöver kompensera lite med en kvinnlig komiker. Och vem bättre än en av de roligaste människor som klivit upp på en scen hahahahaha! Silvermans stand-ups är otroliga. Den galna skit som kommer ut ur den söta munnen skulle hon förmodligen bli både åtalad och lynchad för om hon var man. Meeeeeen nu är hon tjej och kommer undan med mord på scen. Vilket hon vet och utnyttjar till max hahahaha. Ingen går säker när hon drar igång. Främst är det religion hon ger sig på, men hon har inga problem att köra skämt om judar, svarta, mexikaner etc etc. Att hon ens vågar ställa sig på en scen och dra de här skämten hahaha hon måste vara lite knäpp och galen. Förutom stand-up har hon skrivit en lysande bok och skapat en teveserie ni inte vill missa, The Sarah Silverman Show. Hon har även en lyckad karriär som skådis och syns t ex i det galna westerneposet A Million Ways To Die In The West, Take This Waltz och Röjar-Ralf.
/Surskägget

Julkalendern 10 dec - Andrew "The Diceman" Dice Clay

HAHAHAHAHAHAHA en av mina absoluta favoriter. Den här killen alltså. Vilken skön dåre. I verkliga livet är han en lite försynt judisk snubbe (han heter Silverstein i efternamn egentligen, Clay är hans mellannamn). Men på scen förvandlas han till The Diceman. En uppkäftig, högljudd italienare som har allt annat än sunda värderingar när det kommer till det mesta i livet. Framförallt är han en sexistisk buffel som tror han är Guds gåva till mänskligheten. Hahahahaha! Dice kör den gamla klassikern och lyfter fram fördomar och det fula i mänskligheten, sätter det i en spegel och låter spegeln spegla oss i publiken. På 80-talet var det många som trodde att Dice Clay var lika blåst och elak i verkliga livet och förstod inte att allt bara var skådespeleri och ett påhitt. Och även idag är det en hel del som kanske inte förstår sig på Dice. Oavsett var han störst på 80-talet. Och jag menar inte att han var större på 80-talet än vad han är nu. Jag menar att han var störst av alla. Mitt under Eddie Murphys toppform och främsta period (tänk Delirious och Raw) så var Dice den första stå-upparen som sålde ut Madison Square Garden. Inte bara en utan två kvällar på raken. Så stor var han. Men här har vi en kille som vägrar kompromissa så hans karriär störtdök. Tyvärr. Den sista riktigt stora och/eller kända filmen han gjorde var The Adventures of Ford Fairlane, en modern klassiker som var sjukt många år före sin tid och som bombade totalt på bio när den kom. Idag har den fått kultstatus som sig bör och är fortfarande för sjukt jävla kul. Se den direkt. Och se så mycket stand-up som möjligt från denne man. Han bor och verkar i Las Vegas nuförtiden och jag hade turen att få se honom live där i år. Han är fortfarande minst lika rolig. Ey!
/Surskägget

Julkalendern 9 dec - Denis Leary

Idag känner vi mest till Leary som skådis. Men det fanns en tid på 90-talet när han helt okänd började dyka upp i små, superkorta snuttar på MTV i reklampauserna och vrålade alla möjliga knäppa saker om band stora som små. Han brände av supersnabba, smattrande små skämt som gick i hundraåttio och som var roligast. Allt kändes nytt och fräscht och det liknade inget man sett förr. Ja. Denis Leary var helt nyskapande back in the day. Vilken grej. Detta ledde givetvis till att man började intressera sig för vem denna Leary var egentligen och när man äntligen fick tag på en kopia av en kopia av en kopia av hans första stand-upshow "No Cure For Cancer" var lyckan total. Det var fortfarande supersnabba, smattrande skämt som var roligast. Men nu handlade det inte längre om pop- och rockband. Nu handlade det om sex! Droger! Kött! Cigaretter! Alkohol! Och allt annat som är farligt och läskigt hahahaha! Learys vridna syn på världen fick oss att ligga på golvet och rulla runt av skratt. Tyvärr har väl inte resten av hans karriär nånsin nått upp till den nivån men även om han aldrig hade släppt nåt annat än "No Cure For Cancer" hade hans plats i denna kalender varit säkrad.
/Surskägget

Julkalendern 8 dec - Jim Breuer

Som en hel del andra komiker fick denna glade jänkare sin start och sitt genombrott under tre säsonger på SNL. Men det är inte för hans imitationer av Joe Pesci som vi minns honom här på Film4fucksake. Nej, vi gillar honom för att han är en av få hårdrocksståuppare som gör grymma tolkningar av Ozzy, Lars Ulrich och James Hetfield bland andra. Faktum är att första gången jag verkligen la märke till Breuer och som fick mig att gräva vidare var när han dök upp på MTV's hyllningsgala till just Metallica. Breuer klev upp och drog av fem minuters parodi på Metallica som fick Hetfield och kompani att rulla på golvet av skratt med tårarna sprutandes. Inte illa pinkat. För ett par år sedan var Breuer i Stockholm och vi hade förmånen att vara där och titta. Det räckte med ett litet Hetfieldskt "yeah" från detta sura skägg för att Breuer skulle hänga på direkt och köra en improviserad miniakt om just Metallica. Yeah! Förutom hårdrocken kretsar mycket av humorn kring svårigheterna med att bilda familj och skaffa barn och allt barnen får för sig att hitta på medan Breuer försöker behålla sitt förstånd hahahaha. Som Bill "våldtäktsmannen" Cosby kallade en av sina stand-upskivor "Those of you with or without children, you'll understand".

/Surskägget

Julkalendern 7 dec - Bernie Mac

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAA ååååååååååååååååååh hahahahahaha jag orkar inte den här mannen. En av de roligaste på en scen nånsin. Hans kännetecken när han körde stand-up var hans catch phrase "I ain't scared of you motherfucker!" som han brukade panga ur sig med jämna mellanrum. Tydligen kom det från att han tidigt i karriären klev upp lite halvnervös på scen varpå publiken försökte bua ut honom och häckla honom. Han gick då till attack med "I ain't scared of you motherfucker!" som givetvis blev en succé och vände publiken till att älska honom. Han byggde sedan en hel del av sina skämt kring detta. Hahahaha han är så "arg" på scen hela tiden. Hahahaha dunkar ur sig argaste skämten den här sidan superargast. Bernie Mac var dock så mycket mer än bara stand-upkomiker, han hade en rejäl karriär som skådis också. Vi har recenserat flertalet av hans filmer här på bloggen. Bland annat stal han alla scener han var med i i Ocean's Eleven. Tyvärr dog han 50 år ung precis när hans riktigt stora genombrott stod för dörren. Vi på Film4FuckSake sörjer en av de riktigt stora och skålar i hans minne. Tack och lov finns mängder av material vi kan glädjas åt att titta på om och om igen.
/Surskägget



'

Julkalender 6 dec - Iliza Shlesinger

En komiker som än så länge är relativt okänd för den stora massan men som lär få ett större genombrott inom ett par års tid om hon fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Denna New Yorkbo var den första kvinna att vinna NBCs stand-uptävling Last Comic Standing (det tog bara sex säsonger så jämfört med att kvinnor fick rösträtt gick det hyfsat fort). Som många andra komiker som "växer upp" nuförtiden har hon lyckats nyttja Internet till sin fördel genom alla möjliga hemsidor från Myspace (kommer nån ihåg den sidan idag hahaha dödare än dödats) till att ha en podd som är så poppis idag bland alla verkar det som (från en som sände piratradion på 90-talet är det inte så jättehäftigt med en podd, kom igen) (okej piratradio och piratradio, det var Studentradio, men vi betedde oss som om att det var piratradio). Allt det där vore inget att hamna i denna julkalender för så tack och lov att hon smällt ur sig tre stand-upfilmer också (som alla finns tillgängliga på Netflix). De tre filmerna War Paint, Freezing Hot och Confirmed Kills följer varandra på ett snyggt sätt i det att hon då och då återkommer till skämt från filmerna innan och skapar nya situationer och nya skämt ur redan populära "karaktärer" som Party-Goblin t ex. I senaste (Confirmed Kills alltså) passar hon även på att dunka ur sig rejäla slevar kvinnor-kan-snack som känns relevant i denna tid av Kardashians. Mer Iliza åt folket!
/Surskägget

Julkalendern 5 dec - Amy Schumer

Förmodligen den hetaste stand-upkomikern på planeten just nu. Het som i mest känd för tillfället, ta upp hjärnan ur avloppet för en sekund (sen är hon jävligt het också, het som i sexig och snygg). Det här sura skägget hade förmånen tillsammans med allas vår Vrångman att råka snubbla in på en liten, okänd pub nånstans i New York för ca sex år sedan. Där var det stand-upkväll. Och vem kliver inte upp på scen då om inte en i princip helt okänd Amy Schumer. Jag kände igen henne enbart för att SVT nån månad innan kört ett program med okända stå-uppkomiker där Amy var med. Redan då var hon roligast. Det har hon vässat till ytterligare ett par varv i både sketcher, filmer och stand-up så att hon nu åker världen runt för utsålda hus. Älskar hennes humor där hon säger nåt gulligt för att i nästa mening få det att bli snuskigt, äckligt och heeeeeelt fel. Kommer undan med att säga de mest vidriga (fast kul) saker mycket för att hon är kvinna vilket hon är medveten om och spelar på. Man ska köra på sina styrkor så inget fel med det. Ser fram emot många, många roliga stunder framöver och det ska bli kul att se var denna stjärna tar vägen nästa gång.
/Surskägget

Julkalendern 4 dec - Steven Wright

HAHAHAHAHAAHAAAAA! Det finns en del komiker som jag bara inte klarar av att se ens utan att direkt skratta ihjäl mig. Steven Wright är en sån komiker. Jag menar kolla på honom! Den trötta blicken. Den helt döda minen. Kevin Costner skulle vara stolt. När Wright sedan öppnar käften och levererar några av de roligaste oneliners som skrivits så är det bara att kapitulera. Det finns ett par olika stand-upvarianter. Vi har den där komiker knyter ihop allt som en enda stor story och återkommer till skämt i slutet som han körde i början fast med en annan knorr. Vi har den där komikern kör fem minuter om det ämnet och sedan fem minuter om det ämnet etc. Vi har den där komiker har en sorts röd tråd, t ex politik, som skämten genomgående handlar om men där skämten inte hänger ihop mer än så. Och så har vi komikerna som glider upp och vara levererar skämt efter skämt efter skämt där inget hänger ihop egentligen men allt bara är roligt. Det är här Wright är som bäst. Han smäller in ordvitsar och finurliga tankar och idéer som egentligen är logiska men som när de presenteras med hans klassiska helt uttråkade stil blir bland det roligaste som finns. Hahahaha. Se allt med Wright på en gång.
/Surskägget

Julkalendern 3 dec - Doug Stanhope

Det finns dårar och så finns det dårar hahahaha. Doug Stanhope tillhör kategorin komiker där man aldrig vet vad man får. När han kliver upp och kör sin stand-up verkar det som att han hälften av gångerna bara improviserar hej vilt eller bara allmänt svamlar om saker och ting som han är arg på. Och Doug, han är arg på det mesta hahahaha. Här har vi en snubbe som när han verkligen prickar huvudet på spiken kan vara en perfekt kombo av extremt rolig, extrem smart och extremt insiktsfull. Gärna på en socio-politisk nivå som får en att tänka till dessutom. När han däremot slänger ur sig nåt som inte verkar lik genomtänkt är han mest som vilket fyllo som helst som sitter och skriker grejer på krogen. För Stanhope är den ultimata anti-hjälten och har gjort det till en grej att kedjeröka och ständigt vara packad. Ibland lite mindre men oftast lite mer. Vissa shower blir direkt pladask för att han är för full och bara svamlar. Andra blir bland det roligaste som fångats på film. Ett litet smakprov nedan.
/Surskägget

Julkalendern 2 dec - Kevin Hart

Hahahaha den lilla dåren från Flandern. Okej, han är från Philadelphia. Samma lika. Hursomhelst skulle man kunna luras att tro att han helt plötsligt poppat upp från ingenstans då vi på kort tid sett honom i Ride Along 1+2, Get Hard och Central Intelligence. Som vanligt när någon får ett genombrott ligger det dock många års hårt jobb bakom. Hart var med i sin första film redan 2001 och släppte sin första stand-upfilm 2009 (I'm A Grown Little Man). Harts humor kretsar mycket kring att han själv är rätt osäker och rädd för saker och ting medan alla stora, tuffa polare eller bara folk runt honom är balla och hårda. Harts styrka ligger i charmen. Snubben är älskvärd helt enkelt. Han är kanske inte den som levererar mest, bäst och flest skämt hela tiden. Men när han är som roligast är det få som slår honom. Hans shower är därmed lite ojämna affärer som pendlar mellan hysteriskt, skratta-ihjäl-må-kul till mnja-jaha-ja. Stand-upmässigt ska man se Seriously Funny och Laugh At My Pain som bägge är riktigt bra. 2013 års Let Me Explain var däremot lite tråkigare och den senaste från 2016 (What Now?) har jag ännu inte hunnit se. Sedan ska vi inte glömma hans sköna insatser i ovan nämnda filmer. Här ett par typiska klipp hahahahaha!
/Surskägget

Julkalendern 1 dec - Rodney Dangerfield

Hahahahaha vilken hjälte. Rodney såg jag första gången i Caddyshack där han bjussade på en hel del bra skämt men det var först med Back To School som jag fick upp ögonen för honom på allvar och insåg att han främst var känd för sin stand-up och inte sina vanliga filmroller. Rodney var gammal i gamet redan på 80-talet. Han föddes 1921 som Jacob Cohen och efter ett försök redan på 40-talet att slå sig in i branschen insåg han att det inte verkade ligga i hans framtid att bli komiker och jobbade ett tag med att sälja aluminium av alla saker. Men skam den som ger sig. Han filade vidare på sina skämt och gjorde comeback på 60-talet som Rodney Dangerfield. Hans humor kretsar mycket kring klockrena oneliners som han verkar ha ett överflöd av på lager. Han är alltid klädd i kostym och slips och ser lite nervös ut på scen samtidigt som han drar i kragen och svettas ungefär som att folk skulle bua åt honom medan de egentligen garvar läppen av sig. Hans stora grej var att han "aldrig fick nån respekt" och de flesta skämten kretsade sedan kring en påhittad familj där alla rackade ner på stackars Rodney från fru och barn hela vägen ner till hunden. Han öppnade upp en klubb på Manhattan som hette Dangerfield's där han själv körde stand-up och där han också bjöd in alla nya heta komiker. En riktig kung som alltså försökte hjälpa fram andra komiker. De flesta känner förmodligen till honom från hans roll som elak och slemmig pappa till Juliette Lewis i Natural Born Killers, en av få seriösa roller. Tyvärr är inte Rodney med oss längre, men hans humor lever för alltid vidare. Hans stand-ups kan vara svåra att få tag i, men det finns förstås ett par klipp på Youtube och bäst av alla dessa är denna kompletta show från 1995. Hahahahahaha se den och skratta ihjäl dä!
/Surskägget

Årets julkalender!!!

Så är det dags att påbörja nedräkningen mot julafton där Tomten äntligen får sig en sup, familjen kan samlas för att bråka och skrika och samma jävla julsånger ligger på repeat på Spotify tills alla kräks upp både sill och julskinka (för att inte tala om snapsen). På väg mot denna strålande dag hjälper vi här på Film4fucksake till genom att bjussa på en ny och intressant lucka i vår traditionella julkalender. I år har temat landat på - ståuppkomiker. Både Vrångmannen och Surskägget är stora fans av ståuppkomiker och glor på mer ståuppfilm än vad som förmodligen är fysiskt försvarbart. Däremot är det ganska svårt att recensera en ståuppfilm. Vad ska man skriva liksom?

@@@@
Hahahaha komiker XX var skitrolig och drog massa bra skämt på scenen.

eller

@
Nja komiker XX levererade inga bra skämt under sitt ståuppframträdande.

Ni ser. Det blir ju inga roliga recensioner. I många år har vi klurat på hur vi ska lösa detta och julkalendern är svaret. Vi kommer presentera 24 ståuppkomiker och exempel på några av deras filmer. Mestadels såna vi älskar förstås, men det kan även dyka upp en och annan varning så att ni slipper sitta er igenom timme efter timme av komiskt skit. Så korka upp glöggjäveln och slå er ner. Nu öppnar vi Film4fucksakes julkalender 2016!!!

/Vrångmannen & Surskägget

Piranha 3DD (aka Piranha DD)

@
Nej. NEJ! Neeeeeeej! Nej, nej nej. All (eventuell) charm från ettan, som tyvärr inte heller var så bra, är som bortblåst här. Piranha 3DD är riktigt jävla skitdålig faktiskt. Hemma får man ju inte ens 3D heller men det hade inte spelat någon roll. Jag stängde t.o.m butiken tidigt och tittade helt enkelt inte klart på räset (hur ofta händer det?!). Uäh! Vill ni ha lite underhållande och pajig b-filmscharm i samma valör så hittar ni den här. Vill ni läsa Surskäggets galna halvhyllning (hahahahaha!) av Piranha 3DD så hittar ni den här. Nu vill jag inte se en endaste skräckfilm till i år. Bara fluff. Vart är glöggen?
/Vrångmannen

Janghwa, Hongryeon (A Tale of Two Sisters)

@@@@
Att göra vettig skräckfilm kräver mycket. En viktig del är en fingertoppskänsla för vad som skrämmer folk i grund och botten. Jag anser att en riktigt bra rysare behöver en schysst story, tajming och karaktärer vi bryr oss om. Filmhistoriskt sett har skräckfilmen varit det svarta fåret inom filmindustrin. Hitchcocks Psycho t.ex blev ju slaktad av kritiker när den kom ut 1960 och ansågs som ett rejält lågvattenmärke av förstå-sig-påarna (även om den blev en enorm publiksuccé). Idag hyllas den som ett mästerverk och är en rejäl milstolpe i genren. Vill man se någonting annorlunda och lite överraskande idag så blickar man kanske mot öst. Japan och Sydkorea t.ex har varit väldigt framgångsrika i den här genren och en hel del av filmerna har nått en stor publik i väst samt en obligatorisk anglosaxisk remake från Hollywood som ofta är sämre. A Tale of Two Sisters är alltså en sydkoreansk rysare från 2003 som handlar om två systrar som kommer hem efter att ha spenderat tid på ett mentalsjukhus. Men hemmet de återvänder till är långt ifrån en friskare miljö än den de nyss lämnat... Det här är toppen. Inte bara som psykologisk skräckfilm utan som bra film i allmänhet. Ytterst välgjort och långsamt hårresande. "Two Sisters" har en stämning så tät så du nästan kan skära i den med kniv. Regissören Jee-woon Kim har även gjort kalasrullen I Saw the Devil samt snygga kriminaldramat A Bittersweet Life. Han var över till USA en sväng också och satte Schwarzenegger på kartan igen med actionstänkaren The Last Stand (lite underskattad tyckte både jag och Surskägget). Naturligtvis så kom det så småningom en (inte helt oäven) mellanmjölksremake på Two Sisters betitlad The Uninvited, med bl.a Emilie Browning, Elisabeth Banks och David Strathairn. Är man lite less på samma gamla skåpmat inom rysargenren, och vill bli lite skrämd, så rekommenderar jag A Tale of Two Sisters. Detsamma om man bara vill ha en lite annorlunda filmupplevelse från en annan kultur helt enkelt.
/Vrångmannen

Don't Breathe

@@@
Hyfsat spännande thrillerrysare från mannen bakom usla remaken av Evil Dead. Några ynglingar bryter sig in hos en blind man för att stjäla men det visar sig vara långt ifrån det lättaste... Lite standardmall 1A men snyggt, välspelat och lite nervigt. Klart sevärd.
/Vrångmannen

Creep (2004)

@@@
Kate (Franka Potente) råkar efter en festnatt bli inlåst på en tunnelbanestation i London och missar sista tåget hem. Naturligtvis lurar någonting ont därnere i tunnelmörkret... Hehehe, som underhållning för stunden i skräckens tecken så funkar Creep rätt stabilt. Mycket av det här har vi sett förut men det är ändå trevligt att se en kompetent skådis i huvudrollen (Potente), schyssta mörka miljöer i Londons tunnelbanegångar och ett hyfsat läbbigt hot som gör jobbet. Filmmakaren Christopher Smith fortsatte efter detta förstlingsverk att bl.a göra hyggliga skräckisarna Severance och Triangle. Creep är ingen prisvinnare på något sätt men det var aldrig meningen heller. Det finns många liknande filmer som är mycket sämre. Ibland när man är på humör så duger det gott med en enkel, snygg och välpaketerad dussinrysare, som faktiskt inte helt trampar i klyschfällan.
/Vrångmannen

American Poltergeist (2015)

@
Skådisarna. Fotot. Ljudet. Regin. Musiken. Kläderna. Scenografin. Manuset. Sminket. Effekterna. Skådisarna. Fotot. Ljudet. Regin. Musiken. Kläderna. Scenografin. Manuset. Sminket. Effekterna. Skådisarna. Fotot. Ljudet. Regin. Musiken. Kläderna. Scenografin. Manuset. Sminket. Effekterna. Skådisarna. Fotot. Ljudet. Regin. Musiken. Kläderna. Scenografin. Manuset. Sminket. Effekterna.
SKÅDISARNAAAAAAA?!!!    FOTOOOOOOT!!! LJUUUUUDEEEEET!!! MUSIKn! klÄÖderRn!@sCENOGRAFNN manUs-------MANUS?!!! smiiiiiiiink eFFEEEEEKTee...
/Vrångmannen

Krampus (2015)

@@
Trodde det här skulle vara en riktig lågbudgetslasher som utspelade sig vid jul. Där hade jag helt fel. Krampus är lite av en modern Gremlins-wannabe. En halvsnäll skräckkomedi där juldemonen Krampus (jultomtens elaka motsvarighet) terroriserar en familj på julafton. Krampus gick rätt bra på bio i USA och är en stilig film med en del skruvad julstämning. Den försöker att vara otäck (men inte för läskig = PG13), originell och rolig. Tyvärr är den varken eller. Välgjort detta men rätt ointressant. Skådisarna (Toni Collette, Adam Scott och David Koechner m.fl) gör vad de kan med de rätt så endimensionella karaktärerna. Vi får också en liten elak clowndocka a'la Poltergeist, demonpepparkaksgubbar och så Krampus. En stor skepnad med horn som hoppar från hustak till hustak som självaste Hulken och fryser allt till is. Regissören Michael Dougherty har tidigare gjort småhyllade skräckisen Trick 'r Treat samt skrivit manus till bl.a storfilmerna X2 och Superman Returns. Är man 10-12 bast är det här nog rätt så pulshöjande och skoj kan jag tänka. Själv gäspar jag lätt och undrar varför jag inte köpte pepparkakor till julmusten. Det är ju snart december.
/Vrångmannen

It's Alive (1974)

@@
Härliga 70-talet alltså! Ett par väntar barn och när det äntligen föds så visar det sig vara ett slags äckligt monster. De älskar sin monsterbebis och allt skulle väl vara frid och fröjd om inte skräckbebben började att mörda urskiljeslöst så fort DET blev rädd. En riktig b-rulle detta som ändå har en rätt creepy stämning, sådär som dom bara kunde få till förr. Det är klart. Man garvar ju en hel del idag också och det är verkligen inte meningen. Larry Cohen är en av de gamla b-rullerävarna som ändå ofta fick till rätt hyfsade filmer, trots helt galna premisser. På svenska heter filmen "Det Lever" och det bjussades på två uppföljare: "It Lives Again" 1978 (Det Lever Igen) och... Håll i er.. "It's Alive III: The Island of the Alive" 1987(!). HAHAHAHAHAA! Bebisen är otrolig. Lite snäll och kuttrig tills det bara smäller med paddelnäven! Klart sevärd kultfilm, men räkna med fniss istället för rys.
/Vrångmannen

The Purge: Election Year

@@
You know the drill. En gång per år i ett framtida USA får folk skuldfritt mörda och bete sig under ett helt dygn för att de ska vara laglydiga resten av året. The Purge: Election Year är den tredje filmen i den här succéserien, som balanserar någonstans i gränslandet mellan thriller, skräck och action. Ettan var spännande. Tvåan var sådär, precis som den här. Ett par hyfsat obehagliga scener, några standard actionmoment och mest lite tradig transportsträcka. Här klämmer man också in ännu mer samhällskritik än i de tidigare rullarna, som bara blir tramsigt. Grundpremissen är intressant och nog hade man väl kunnat göra något mer överraskande och skrämmande än det här? Låg budget. Höga intäkter. Produktionsbolagen skrattar hela vägen till banken och det dröjer väl inte länge förrän vi får se ytterligare slätstrukna Purge-isar rulla ut på löpande band i biograferna. Eller vi och vi? Nästa tillskott i serien ser jag endast om dom döper den till The Purge: Laughing All the Way to the Bank.
/Vrångmannen

The Presence (2010)

@
Vad man måste stå ut med... Platt, skrämselbefriad och usel "spökhistoria" helt utan någonting som är någonting överhuvudtaget. Var jag inte så förbannad (och nykter!) så hade jag kanske garvat åt eländet. Oscarsvinnaren (!) Mira Sorvino kommer in och spelar över, och då är hon ändå det bästa med hela filmen. The Presence ska vara romantisk, kuslig och mystisk men misslyckas med allt. Ful är den också. TV-filmsful. Nu kanske du tycker att "men du valde ju själv att se den hörröduru?" och du har helt rätt. Här borde varningsklockorna ringt. Högt. Nu är det i alla fall gjort. Så du slipper. Åh. ÅH! Åh... Vad man måste stå ut med...
/Vrångmannen

Mirrors 2

@
Blev ju tvungen att kolla in tvåan eftersom ettan med Kiefer Sutherland var så toppen HAHAHA! Åh! Typ samma upplägg här. Nattvakten Max (Nick Stahl, minns ni honom?) ser syner i onda speglarna buhuhu hjääääälp! Sjukt dålig och får faktiskt ettan att idag framstå som halvhyfsad. Jag höjer upp ettans betyg till @@ på en gång! Mest på grund av att ettans filmaffisch är otäckare en hela Mirrors 2 hahaha! Hittills så är jag rätt så överraskad hur många hyggliga rysare jag ändå har lyckats se under den här "otäcka" månaden. 10 dagar kvar. REJÄLT less på skräckfilm och nu kan det väl bara gå utför? Mirrors 2 i allafall. Undvik.
/Vrångmannen

Ghost Ship (2002)

@@
Snygg men larvig och tradig standardspökhistoria späckad med blod, så kidsen inte ska somna. Ghost Ship är en B-rulle i fårakläder då Robert Zemeckis är med och producerar och hyfsat kända skådisar styr kosan på den vita duken (Julianna Margulies, Karl Urban och Gabriel Byrne). Efter en sjukt ball öppningsscen så är det här tyvärr inte så mycket mer att hänga i julgranen faktiskt. Flopp på bio. Svag tvåa.
/Vrångmannen

Mientras duermes (Sleep Tight)

@@@@
Ok. Imdb har placerat den här filmen i skräckgenren så då passar den väl alldeles utmärkt i bloggens skräckmånad då?! Hehehe, visst det finns en del rysarinslag i den här spanska psykthrillern men det är egentligen fan på gränsen att den skulle ha varit med i det här temat. Nåväl, nog om detta. Sleep Tight (eller Mientras duermes på originalspråket) är en mörk, obehaglig och svettigt spännande film av den framgångsrike spanske regissören Jaume Balagueró, som mest är känd för skräckserien [Rec] samt hyfsade Darkness med Anna Paquin och Lena Olin. Den deprimerade och högst rubbade portvakten César har bestämt sig för att göra alla hyresgästers liv till ett helvete med små elaka och fingertoppskänsliga medel. Den unga Clara, en av hyresgästerna i huset, visar sig vara en svår nöt att knäcka då hennes positiva syn på livet är svårpenetrerad. César antar "utmaningen" och skyr inga medel för att förstöra hennes liv. Det är kul att se filmer på andra språk än engelska. Särskilt genrefilmer av den här sorten. Man anar lite Hollywoodinfluenser men det blir mindre oförutsägbart på något vis och allt känns mer äkta. Detta bidrar såklart till det obehagliga. Jag rekommenderar verkligen Sleep Tight som en riktigt bra och ruggig THRILLER. Kanske skräckfilm.
/Vrångmannen

The Lazarus Effect (2015)

@
En härligt oläskig och oengagerande rysare med snygg poster och bra skådisar i huvudrollerna (Mark Duplass och Olivia Wilde). Lite kliché. Lite gäsp. Lite titta på klockan. Lite Flatliners light liksom, fast försök till mer skräck då (läkarteam experimenterar med att få liv i avlidna patienter). Gillade aldrig riktigt gamla Flatliners (Joel Schumachers halvsoppa till thriller som får en remake nästa år) men efter att ha sett den här snoozefesten så ska jag fan ge den en chans till. Var den så neonblå som man minns den?
/Vrångmannen

Housebound (2014)

@@@@
Skräckfilmer från Nya Zeeland är vi ju inte direkt bortskämda med. Det ska väl vara Peter Jacksons gamla splatterrullar då, innan han började göra big Hollywood pictures som kostade en triljard dollar och tog niohundra år att färdigställda. Housebound är en överraskande bra skräckis med en stor dos humor på ett välbalanserat vis. Unga Kylie blir, efter ett misslyckat inbrottsförsök, dömd till husarrest i sitt barndomshem. Ett hus som hon sedan länge gladeligen lämnat bakom sig. Kvar i hemmet bor Kylies lite egendomliga mamma och hennes minst sagt lika knäppa man. Snart börjar det hända märkliga och oförklarliga saker i huset och Kylie, som håller på att avlida av tristess, börjar ana att huset är hemsökt...eller värre. Housebound är spännande, välspelad, rolig och blodig. Snyggt hela vägen. Man vet aldrig vart man har filmen, vilket gör den till en liten pärla (ursäkta floskeln) i en ocean av avfall. Hoppas vi får se mer av Gerard Johnstone, som har skrivit och regisserat detta förstlingsverk. Rekommenderas!
/Vrångmannen

Creep (2014)

@@
Creep är en så kallad found footage. En genre som jag har väldigt lite till övers för. Minimalt. Som skräckfilm eller psykthriller så kanske inte filmen är så mycket att hurra för egentligen men det finns två saker som gläder mig och som höjer Creep över de flesta kassa rullar som spelats in på det här sättet. 1) Två skådisar (varav den ena också har regisserat), vilket gör det lite intressantare än "hörni-allihopa-vad-är-det-som-händer-i-den-här-mörka-grottan-skogen-huset-kulverten-spriiiing-och-vifta-hejdlöst-med-kameran-hela-tiden-och-gråtsnora?!". 2) En av skådisarna är Mark Duplass, som man främst sett som sympatisk snubbe i en uppsjö av indiekomedier samt underbara komediserien The League. Att Duplass är en bra skådespelare råder det inget tvivel om men här gör han en helt annan typ av roll och han gör det bra/läskigt. Creep kostade i princip noll spänn att spela in (och det syns) samt att manus bestod enbart av korta scenanvisningar. I princip all dialog improviserades fram på plats. Ett mikrobudgetexperiment helt enkelt. Om det är lyckat eller inte är svårt att avgöra. Det beror nog helt och hållet på om man vet vad man ger sig in i (vilket ni gör nu). Jag tycker inte att Creep är helt oäven. Den är t.o.m lite spännande. Med en ok budget och kanske lite mer struktur i "manus" så... Som vanligt. Annorlunda är den i alla fall.
/Vrångmannen

Holidays (2016)

@@@
Gillar ju mina skräckfilmsantologier och den här är helt ok. På senare år har det ju släppts en hel del SÅDÄR Creepshowkopior så det är lite skoj att se en hyfsad rulle i genren, där de de flesta kortrysarna funkar hyggligt. Temat på de korta berättelserna är alltså högtider (Holidays duh!). Busigt, weird och blodigt värre. Skräck och humor i en mixad kompott. Gillar man inte en historia så är det ju i alla fall inte så lång tid till nästa så att säga. Värt att notera är också att självaste Kevin Smith har skrivit och regisserat ett av segmenten och hans dotter spelar en av huvudrollerna.
/Vrångmannen

Bait (2012)

@@@
Hehehe! Ibland vill man bara ha lite tsunamis och lite hajar (på film!). Vi bjuds på en Deep Blue Sea light från Australien som har ett skönt tempo och tar sig själv på lagom allvar. Ett gäng folk blir "in-tsunamade" i ett shoppingcenter. Allt medans vattnet stiger och drunkningsklockan klämtar (och det bråkas friskt internt) så dyker naturligtvis ett par arga och hungriga vithajar upp... Hahahaha! Det här är helt ok. Jag köper t.o.m att effekterna ibland är SÅDÄR. Full sprätt hela vägen, med action och skräck. Nittio minuter känns som tio.
/Vrångmannen

The Monster (2016)

@@
The Monster har egentligen en skönt klassisk skräckfilmspremiss. Mor och dotter (spelas lysande av Zoe Kazan och Ella Ballentine) i en bil på en mörk och öde landsväg råkar ut för en olycka och blir strandsatta. Någonting stort och farligt lurar i skogsbrynet och hjälpen känns långt borta. Det är snyggt och stämningsfullt helt klart. Skräcken förstörs tyvärr av autören själv, Brian Bertino (The Strangers). Vi får hela tiden tillbakablickar till mamman och dotterns hemmaförhållande och storyn tippar ofta över i ett rätt gripande vardagsdrama. Vad vill du göra för film egentligen Bertino? Håll dig på mattan! Intentionerna må vara goda. Jag förstår att ju mer man investerar emotionellt i karaktärerna ju mer kommer man att hålla på dom när de är i fara. Deras jobbiga förhållande får helt enkelt en för stor plats här och monsterfilmen kommer ofta i andra hand (när den väl kommer så är den i alla fall rätt hyfsad...). Jag vill nog hellre se en film om modern och dottern innan olyckan och innan monstret. Den verkar bättre.
/Vrångmannen

Wrong Turn (2003)

@@@
Fan, vad jag är snäll med betyget. Wrong Turn är egentligen dummare än tåget men samtidigt en sån sjuk guilty pleasure, om man gillar sina korkade men rätt välgjorda b-skräckisar för bioduken. Hahaha sluta vara ett gäng kids (med grymma Eliza Dushku i täten) som kör vilse i skogen och sluuuuta bo en gravt missbildad kannibalfamilj därute, som vittrar människokött med en gång hahahaha! Vad är det här för skogar?! The Hills Have Eyes möter Fredagen den 13:e... yada-yada-yada. Det som gör att jag ändå bjussar på en (svag) trea är att det är skönt tempo i rullen. Den är byggd till mångt och mycket på set pieces vilket nästan gör den mer till en åktur på ett tivoli än en film. Jakter hit och dit, blodiga mord hit och dit, och de vansinnigaste "monstren" man har sett sen Donald Trump plockade hem Presidentposten häromdagen. Hahaha, ett litet spektakel helt enkelt. Förmodligen för att man inte ska hinna stanna upp och undra vad fan det är man tittar på egentligen. Det kom ytterligare fem delar (!) i den här serien, då ettan var en halvhyfsad succé. Men de behöver ni inte se. Och så var det med dé!
/Vrångmannen

The House of the Devil (2009)

@@@
Aaaah. Den unga tjejen som tar ett barnvaktsjobb i ett creepy gammalt hus... Den enkla tiden. Ti West, som gjort sig ett namn inom den nya indieskräckscenen med rätt schyssta rullar, bjuder här på en mysrysare som utspelar sig under det tidiga 80-talet. Kläder, dekor och musik känns härligt a'la Halloween och stämningen är det då inget fel på. Det mesta känns igen men The House of the Devil är i alla fall inte tråkig och håller intresset (och ibland kudden) uppe rakt genom, utan att för den skull explodera i hoppeffekter och andra lite billiga trick. The House of the Devil är trots alla vinkningar till kanske större klassiker i genren en lite annorlunda, atmosfärisk och krypande skräckfilm som aldrig riktigt skrämmer mig men jag sitter på spänn mest hela tiden. Jag TROR i alla fall att jag ska bli rädd, hahaha. Det i sig är helt ok, speciellt när utbudet av hyggliga rysare blir magrare och magrare. Betyget blir därefter. Klart sevärd.
/Vrångmannen

The Neon Demon

@
När jag recenserade Nicolas Winding Refn's Only God Forgives för något år sedan så började jag med orden "Om jag hade en näve hästskit". Det betydde alltså egentligen att om jag någonsin såg den här mannen på stan och hade en näve skit tillgänglig (eller en tårta) så... Hehehe! Naturligtvis inte. Refn har gjort en hel del bra i sin karriär (och en hel del dynga) och tar sällan den enkla vägen. Med The Neon Demon tar han steget in i den konstnärliga skräckfilmsvärlden på ett Argento möter Aronofsky möter Lynch-igt vis och doppar allt i drömskt 80-tal a'la sjuuukt kalasbra Drive, även om färg och form mest påminner om Only God Forgives (ÅÅÅÅH!!). Mord, blod, mystik och ondska i modellvärlden alltså, med (för?) unga Elle Fanning i huvudrollen. Det här är, i min mening, vedervärdigt dåligt. En pretentiös arthouse horror med undertoner av ren gubbsjuka och "jeg bryr med icke om vad di säg for jeg er en rätt så gälen dansk eehehehehe!" (förlåt låtsasdanskan). Den är också sjukt boring... noll otäck... vad är det här?.. etc... Allt det där. Refn kommer förmodligen alltid att göra vad fan han vill, oavsett vad kritiker och publik tycker. Det måste man kanske ändå ge honom ändå. Och en näve hästskit. Stat.
/Vrångmannen

Poltergeist (2015)

@@
It's remake time! C'mon everybody! It's remake time! Det var längesen någonting var heligt och Hollywood har under åren spottat ur sig så mycket remakes på skräckrullar så det borde fan inte vara några kvar att kopiera hahaha! Här håller man sig hyggligt till originalet (eller snor rakt av) med en modernare touch. Ni kan storyn. Familj blir drabbad av galna gastar och så är cirkusen igång. Där originalet från 1982 (som ALLA vet att Steven Spielberg egentligen regisserade för Tobe Hooper var kass men fick cred ändå!) lyckades med skrämseleffekterna så är denna version milt underhållande ska erkännas, men knappast otäck. Sam Rockwell och Rosemarie DeWitt är riktigt bra som föräldrarna och det är faktiskt deras förtjänst att det här går att titta på överhuvudtaget. Tyvärr är det ju så (och det måste väl filmskaparna förstå?) att ingen kommer att producera en ny klassiker av en gammal. Hur ofta händer det liksom? Det blir en rejäl mellanmjölksproduktion som funkar för stunden (som vanligt), om man inte har något bättre för sig. Fan, betygstvåan känns svag nu alltså.
/Vrångmannen

Black Sunday (1960)

@@
Hur ska man förhålla sig till det här nu då? Black Sunday är ju en riktig klassiker i genren och regissören Mario Bava är ju en legend i sin egen rätt. Häxor! Gamla slott! Blod och skrik! Visst, det här är en riktigt snygg film och den har onekligen en skön stämning. När den kom 1960 så skrämde den skiten ur många men jag fnissar lite lätt åt rubbet. Det är charmigt och snyggt som sagt meeeeeeen... 1960. Skräckfilmsdrottningen Barbara Steele är med också. Bara en sån sak. Det släpptes tydligen en till version av den här filmen med titeln The Mask of Satan, som dels var grövre i våldet (oooooh i'm so scaaared hahaha!) och med ett helt nytt soundtrack (?). Folk höll alltså på och HÖLL PÅ med sina olika versioner t.o.m back in the day. Det var inte bara med Blade Runner som vi fick 79 olika filmer! Hehehe, nåväl. Helt klart något för en inbiten horrorbuff eller kanske om man vill vaggas till sömn en snöig onsdagkväll. Du bestämmer.
/Vrångmannen

Creature From The Haunted Sea (1961)

@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA Neeeeeeej det här går ju inte att titta på ens. Vad fan i helvete tänkte filmskaparna när de gjorde det här? Börjar som nån sorts dålig spionfilm, blir nån sorts dålig kopia av smugglarfilm för att sedan spåra ut och bli en extremt dålig version av Creature From The Black Lagoon. Hela tiden med extremt usla skämt och dåliga oneliners levererade av "skådisar" som förmodligen aldrig stått framför en kamera vare sig förr eller efter. Monstret hahahaha ååååh monstret är så uselt gjort så man skrattar ihjäl sig. Har sett farligare och läskigare monster på Mupparna. Faktum att det ser ut som en mupp som Jim Henson skickade tillbaka till designavdelningen och aldrig lät se dagens ljus. Se bild nedan. Sjukt dålig på alla fronter.
/Surskägget