@@@
Angelina Jolie i regi av Clint Eastwood innebar en Oscarsnominering som helt klart var välförtjänt. Hon gör ett starkt och gripande men samtidigt enkelt och naturligt porträtt av en kvinna som råkar ut för det värsta en förälder kan råka ut för – hennes pojke försvinner en dag spårlöst. Filmen är baserad på en sann historia som utspelade sig i slutet av 20-talet i Los Angeles där polisen tydligen var exakt så korrumperad som i James Ellroys alla böcker och filmatiseringar (L.A. Konfidentiellt t ex). En dag dyker snuten upp med en grabb som de säger är hennes, men hon ser direkt att det är en annan unge. Polisen vill bara ha bra press så de insisterar att hon ska säga att ungen är hennes och när hon vägrar spärrar de in henne på ett mentalsjukhus med flera andra kvinnor som vågat ifrågasätta poliskåren. Att det här skett på riktigt är faktiskt heeeeelt sjukt. Men en radiopräst (spelad av John Malkovich) lyckas rädda Angie från dårhuset och en rättegång inleds. Filmens svaghet är att den vill för mycket. Å ena sidan är det en film om en moders sökande efter sin son. Å andra sidan en film om en korrumperad poliskår. Å ena sidan en film om en barnamördare och de ungar som lyckades fly. Å andra sidan en rättegångsfilm. Man skulle fokuserat mer på en huvudstory med ett sidospår istället för att ha typ fyra olika huvudspår. Men Clint har ändå skapat en snygg rulle som fångar 20- och 30-talet klockrent och som tar fram det bästa ur skådespelarna.
/Surskägget
torsdag 12 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar