The Spirit

@
Will Eisner var en serietecknare och författare som på 40-talet skapade och skrev en serie om en privatdeckare som förmodligen var ett spöke och som rensade upp på gator och torg bland skurkarna i stan. Serien hade en skön blandning av humor, action och kärlek med teckningar som blandade realism med total orealism. The Spirit är förstås sedan länge kultförklarad och håller än idag (rekommenderas verkligen att läsa om du får tag på ett album eller två). Frank Miller är som de flesta vet vid det här laget en mycket begåvad serietecknare och författare som skapat odödliga seriealbum som Sin City, 300, Ronin och The Dark Knight Returns. Hans speciella visuella stil inspirerade Robert Rodriguez till nya höjder vid filmatiseringen av Sin City och även Zack Snyder med 300. När jag fick höra att Miller skulle skriva och regissera en filmatisering av The Spirit trodde jag stenhårt på projektet. Med Millers tuffa dialog och coola visuella stil i kombination med Eisners skapelse kunde det inte bli annat än bra. Sedan började ettorna hagla och hånet ekade över hela Internetvärlden kors och tvärs.
Jag hade hoppats kunna försvara den här filmen. Berätta för folk att de missat att se Frank Millers uppenbara geni. Blivit hänförd och begeistrad av en fantastisk och makalös film som sparkade stjärt med det mesta. Tyvärr kan jag bara hålla med i kören av spott och spe. Dialogen är katastrofal, storyn pisstråkig och skådespelarinsatserna mediokra (vilket jag är rätt säker på har att göra med att Frank helt enkelt inte är duktig på personregi). Gabriel Macht som vi knappt sett i lite småroller här och där är helt fel som The Spirit. Samuel L. Jackson är väl okej som skurk, men karaktären är så sjukt kliché att det bara blir pannkaka. Scarlett Johansson är väl den som kommer undan mest med hedern i behåll, fast hennes karaktär är inte heller nåt att hänga i julgran. Bäst är faktiskt de helt okända barnskådisar som gestaltar The Spirit och hans kärlek (spelad av Eva Mendes i vuxen ålder) i unga dagar i ett par flashbacks.
Det enda positiva med filmen är att den verkligen är skitsnygg. Gillar man Millers stil så får man den så det räcker och blir över. Men försöket att göra ett seriealbum som film till skillnad från att filmatisera ett seriealbum ramlar ihop som ett svagt korthus. Låt Miller göra det han gör bäst från och med nu. Skapa grymt bra serier. Överlåt filmatiseringarna åt nån annan.
/Surskägget