True Grit (2010)

@@@@@
Oj! Inte sedan Unforgiven (1992, Clint Eastwood) har jag sett en såhär bra jävla westernfilm! Bröderna Joel och Ethan Coen har alltså gjort det igen. Skriven och regisserad av bröderna och med Steven Spielberg som medproducent har de lyckats göra en vad jag anser perfekt westernrulle. True Grit är baserad på romanen av Charles Portis (1968) med samma namn och som även låg till grund för filmen De Sammanbitna med John Wayne från 1969. I Coenbrödernas smutsiga och dammiga version spelar Jeff Bridges en fattig, enögd och hårt alkoliserad U.S Marshal vid namn ”Rooster” Cogburn. Han blir motvilligt inhyrd av en fjortonårig flicka (fullständigt lysande nykomlingen Hailee Steinfeld, som vi garanterat kommer att se mer av i framtiden) att leta rätt på och fånga mannen som kallblodigt mördat hennes pappa. Hon betalar bra men villkoret är att hon själv följer med under den långa och hårda resan för att se jobbet bli gjort. En enkel intrig som aldrig blir enkel i Coenbrödernas grepp. Snyggt, underhållande, gripande och våldsamt. Jag trodde aldrig jag skulle få se Jeff Bridges göra en lika briljant och självklar karaktär som The Dude i The Big Lebowski (1998, Bröderna Coen igen!) men här visar han än en gång att han är att räkna med. Fantastiskt. Matt Damon gör en rejäl biroll och Josh Brolin dyker upp som bad guy. Inte så mycket mer att orda om. Jag är lite mållös i skrivandes stund och kommer snarast möjligt att se om den här pärlan. En sjukt bra start på filmåret 2011 och det känns nu som att det bara kommer att gå utför hahaha. True Grit är ett litet mästerverk i genren på alla sätt och betyget kan bara bli det högsta. Gott nytt!
/Vrångmannen

@@@@
Vrångis tar i så att han svävar som en örn. Visst är det här en riktigt bra western och likheterna och jämförelserna med Clintans mästerverk Unforgiven är absolut berättigade, men ett mästerverk är det inte. Det som främst liknar filmerna åt är den smutsiga, nakna och dammiga versionen av westernfilmen vi får här. Det här är ingen glad liten western där hjälten vaknar upp varje morgon i nystrukna kläder och perfekt rakning. Nej, liksom Unforgiven är det smutsigt och skitigt och karaktärerna gör vad de kan och måste för att överleva. Jeff Bridges huffar och puffar så man knappt hör vad han säger vilket på sitt sätt är ett genidrag av bröderna Coen trots att man ibland tröttnar på att inte uppfatta dialogen, men trovärdigt värre är det. Och precis som Vrångis säger är nykomlingen Hailee Steinfeld lysande som den 14-åriga flickan på jakt efter hämnd. De sista fem minutrarna eller så passar inte riktigt in med resten av filmen och även om jag förstår att man följer boken hade jag gärna sett dessa fem minuter osedda (om ni hänger med på vad jag menar). En del sekvenser är också lite för långsökta för att verkligen pressa upp denna film på mästerverksnivå. Med det sagt är det här en härlig westernpärla som inte komplicerar och saker och ting mer än vad som behövs och ett givet val att se såhär i början av året som säkert kommer leda till en Oscarsnominering för herr Bridges liksom fröken Steinfeld.
/Surskägget