Piranha 3DD (aka Piranha DD)

@
Nej. NEJ! Neeeeeeej! Nej, nej nej. All (eventuell) charm från ettan, som tyvärr inte heller var så bra, är som bortblåst här. Piranha 3DD är riktigt jävla skitdålig faktiskt. Hemma får man ju inte ens 3D heller men det hade inte spelat någon roll. Jag stängde t.o.m butiken tidigt och tittade helt enkelt inte klart på räset (hur ofta händer det?!). Uäh! Vill ni ha lite underhållande och pajig b-filmscharm i samma valör så hittar ni den här. Vill ni läsa Surskäggets galna halvhyllning (hahahahaha!) av Piranha 3DD så hittar ni den här. Nu vill jag inte se en endaste skräckfilm till i år. Bara fluff. Vart är glöggen?
/Vrångmannen

Janghwa, Hongryeon (A Tale of Two Sisters)

@@@@
Att göra vettig skräckfilm kräver mycket. En viktig del är en fingertoppskänsla för vad som skrämmer folk i grund och botten. Jag anser att en riktigt bra rysare behöver en schysst story, tajming och karaktärer vi bryr oss om. Filmhistoriskt sett har skräckfilmen varit det svarta fåret inom filmindustrin. Hitchcocks Psycho t.ex blev ju slaktad av kritiker när den kom ut 1960 och ansågs som ett rejält lågvattenmärke av förstå-sig-påarna (även om den blev en enorm publiksuccé). Idag hyllas den som ett mästerverk och är en rejäl milstolpe i genren. Vill man se någonting annorlunda och lite överraskande idag så blickar man kanske mot öst. Japan och Sydkorea t.ex har varit väldigt framgångsrika i den här genren och en hel del av filmerna har nått en stor publik i väst samt en obligatorisk anglosaxisk remake från Hollywood som ofta är sämre. A Tale of Two Sisters är alltså en sydkoreansk rysare från 2003 som handlar om två systrar som kommer hem efter att ha spenderat tid på ett mentalsjukhus. Men hemmet de återvänder till är långt ifrån en friskare miljö än den de nyss lämnat... Det här är toppen. Inte bara som psykologisk skräckfilm utan som bra film i allmänhet. Ytterst välgjort och långsamt hårresande. "Two Sisters" har en stämning så tät så du nästan kan skära i den med kniv. Regissören Jee-woon Kim har även gjort kalasrullen I Saw the Devil samt snygga kriminaldramat A Bittersweet Life. Han var över till USA en sväng också och satte Schwarzenegger på kartan igen med actionstänkaren The Last Stand (lite underskattad tyckte både jag och Surskägget). Naturligtvis så kom det så småningom en (inte helt oäven) mellanmjölksremake på Two Sisters betitlad The Uninvited, med bl.a Emilie Browning, Elisabeth Banks och David Strathairn. Är man lite less på samma gamla skåpmat inom rysargenren, och vill bli lite skrämd, så rekommenderar jag A Tale of Two Sisters. Detsamma om man bara vill ha en lite annorlunda filmupplevelse från en annan kultur helt enkelt.
/Vrångmannen

Don't Breathe

@@@
Hyfsat spännande thrillerrysare från mannen bakom usla remaken av Evil Dead. Några ynglingar bryter sig in hos en blind man för att stjäla men det visar sig vara långt ifrån det lättaste... Lite standardmall 1A men snyggt, välspelat och lite nervigt. Klart sevärd.
/Vrångmannen

Creep (2004)

@@@
Kate (Franka Potente) råkar efter en festnatt bli inlåst på en tunnelbanestation i London och missar sista tåget hem. Naturligtvis lurar någonting ont därnere i tunnelmörkret... Hehehe, som underhållning för stunden i skräckens tecken så funkar Creep rätt stabilt. Mycket av det här har vi sett förut men det är ändå trevligt att se en kompetent skådis i huvudrollen (Potente), schyssta mörka miljöer i Londons tunnelbanegångar och ett hyfsat läbbigt hot som gör jobbet. Filmmakaren Christopher Smith fortsatte efter detta förstlingsverk att bl.a göra hyggliga skräckisarna Severance och Triangle. Creep är ingen prisvinnare på något sätt men det var aldrig meningen heller. Det finns många liknande filmer som är mycket sämre. Ibland när man är på humör så duger det gott med en enkel, snygg och välpaketerad dussinrysare, som faktiskt inte helt trampar i klyschfällan.
/Vrångmannen

American Poltergeist (2015)

@
Skådisarna. Fotot. Ljudet. Regin. Musiken. Kläderna. Scenografin. Manuset. Sminket. Effekterna. Skådisarna. Fotot. Ljudet. Regin. Musiken. Kläderna. Scenografin. Manuset. Sminket. Effekterna. Skådisarna. Fotot. Ljudet. Regin. Musiken. Kläderna. Scenografin. Manuset. Sminket. Effekterna. Skådisarna. Fotot. Ljudet. Regin. Musiken. Kläderna. Scenografin. Manuset. Sminket. Effekterna.
SKÅDISARNAAAAAAA?!!!    FOTOOOOOOT!!! LJUUUUUDEEEEET!!! MUSIKn! klÄÖderRn!@sCENOGRAFNN manUs-------MANUS?!!! smiiiiiiiink eFFEEEEEKTee...
/Vrångmannen

Krampus (2015)

@@
Trodde det här skulle vara en riktig lågbudgetslasher som utspelade sig vid jul. Där hade jag helt fel. Krampus är lite av en modern Gremlins-wannabe. En halvsnäll skräckkomedi där juldemonen Krampus (jultomtens elaka motsvarighet) terroriserar en familj på julafton. Krampus gick rätt bra på bio i USA och är en stilig film med en del skruvad julstämning. Den försöker att vara otäck (men inte för läskig = PG13), originell och rolig. Tyvärr är den varken eller. Välgjort detta men rätt ointressant. Skådisarna (Toni Collette, Adam Scott och David Koechner m.fl) gör vad de kan med de rätt så endimensionella karaktärerna. Vi får också en liten elak clowndocka a'la Poltergeist, demonpepparkaksgubbar och så Krampus. En stor skepnad med horn som hoppar från hustak till hustak som självaste Hulken och fryser allt till is. Regissören Michael Dougherty har tidigare gjort småhyllade skräckisen Trick 'r Treat samt skrivit manus till bl.a storfilmerna X2 och Superman Returns. Är man 10-12 bast är det här nog rätt så pulshöjande och skoj kan jag tänka. Själv gäspar jag lätt och undrar varför jag inte köpte pepparkakor till julmusten. Det är ju snart december.
/Vrångmannen

It's Alive (1974)

@@
Härliga 70-talet alltså! Ett par väntar barn och när det äntligen föds så visar det sig vara ett slags äckligt monster. De älskar sin monsterbebis och allt skulle väl vara frid och fröjd om inte skräckbebben började att mörda urskiljeslöst så fort DET blev rädd. En riktig b-rulle detta som ändå har en rätt creepy stämning, sådär som dom bara kunde få till förr. Det är klart. Man garvar ju en hel del idag också och det är verkligen inte meningen. Larry Cohen är en av de gamla b-rullerävarna som ändå ofta fick till rätt hyfsade filmer, trots helt galna premisser. På svenska heter filmen "Det Lever" och det bjussades på två uppföljare: "It Lives Again" 1978 (Det Lever Igen) och... Håll i er.. "It's Alive III: The Island of the Alive" 1987(!). HAHAHAHAHAA! Bebisen är otrolig. Lite snäll och kuttrig tills det bara smäller med paddelnäven! Klart sevärd kultfilm, men räkna med fniss istället för rys.
/Vrångmannen

The Purge: Election Year

@@
You know the drill. En gång per år i ett framtida USA får folk skuldfritt mörda och bete sig under ett helt dygn för att de ska vara laglydiga resten av året. The Purge: Election Year är den tredje filmen i den här succéserien, som balanserar någonstans i gränslandet mellan thriller, skräck och action. Ettan var spännande. Tvåan var sådär, precis som den här. Ett par hyfsat obehagliga scener, några standard actionmoment och mest lite tradig transportsträcka. Här klämmer man också in ännu mer samhällskritik än i de tidigare rullarna, som bara blir tramsigt. Grundpremissen är intressant och nog hade man väl kunnat göra något mer överraskande och skrämmande än det här? Låg budget. Höga intäkter. Produktionsbolagen skrattar hela vägen till banken och det dröjer väl inte länge förrän vi får se ytterligare slätstrukna Purge-isar rulla ut på löpande band i biograferna. Eller vi och vi? Nästa tillskott i serien ser jag endast om dom döper den till The Purge: Laughing All the Way to the Bank.
/Vrångmannen

The Presence (2010)

@
Vad man måste stå ut med... Platt, skrämselbefriad och usel "spökhistoria" helt utan någonting som är någonting överhuvudtaget. Var jag inte så förbannad (och nykter!) så hade jag kanske garvat åt eländet. Oscarsvinnaren (!) Mira Sorvino kommer in och spelar över, och då är hon ändå det bästa med hela filmen. The Presence ska vara romantisk, kuslig och mystisk men misslyckas med allt. Ful är den också. TV-filmsful. Nu kanske du tycker att "men du valde ju själv att se den hörröduru?" och du har helt rätt. Här borde varningsklockorna ringt. Högt. Nu är det i alla fall gjort. Så du slipper. Åh. ÅH! Åh... Vad man måste stå ut med...
/Vrångmannen

Mirrors 2

@
Blev ju tvungen att kolla in tvåan eftersom ettan med Kiefer Sutherland var så toppen HAHAHA! Åh! Typ samma upplägg här. Nattvakten Max (Nick Stahl, minns ni honom?) ser syner i onda speglarna buhuhu hjääääälp! Sjukt dålig och får faktiskt ettan att idag framstå som halvhyfsad. Jag höjer upp ettans betyg till @@ på en gång! Mest på grund av att ettans filmaffisch är otäckare en hela Mirrors 2 hahaha! Hittills så är jag rätt så överraskad hur många hyggliga rysare jag ändå har lyckats se under den här "otäcka" månaden. 10 dagar kvar. REJÄLT less på skräckfilm och nu kan det väl bara gå utför? Mirrors 2 i allafall. Undvik.
/Vrångmannen

Ghost Ship (2002)

@@
Snygg men larvig och tradig standardspökhistoria späckad med blod, så kidsen inte ska somna. Ghost Ship är en B-rulle i fårakläder då Robert Zemeckis är med och producerar och hyfsat kända skådisar styr kosan på den vita duken (Julianna Margulies, Karl Urban och Gabriel Byrne). Efter en sjukt ball öppningsscen så är det här tyvärr inte så mycket mer att hänga i julgranen faktiskt. Flopp på bio. Svag tvåa.
/Vrångmannen

Mientras duermes (Sleep Tight)

@@@@
Ok. Imdb har placerat den här filmen i skräckgenren så då passar den väl alldeles utmärkt i bloggens skräckmånad då?! Hehehe, visst det finns en del rysarinslag i den här spanska psykthrillern men det är egentligen fan på gränsen att den skulle ha varit med i det här temat. Nåväl, nog om detta. Sleep Tight (eller Mientras duermes på originalspråket) är en mörk, obehaglig och svettigt spännande film av den framgångsrike spanske regissören Jaume Balagueró, som mest är känd för skräckserien [Rec] samt hyfsade Darkness med Anna Paquin och Lena Olin. Den deprimerade och högst rubbade portvakten César har bestämt sig för att göra alla hyresgästers liv till ett helvete med små elaka och fingertoppskänsliga medel. Den unga Clara, en av hyresgästerna i huset, visar sig vara en svår nöt att knäcka då hennes positiva syn på livet är svårpenetrerad. César antar "utmaningen" och skyr inga medel för att förstöra hennes liv. Det är kul att se filmer på andra språk än engelska. Särskilt genrefilmer av den här sorten. Man anar lite Hollywoodinfluenser men det blir mindre oförutsägbart på något vis och allt känns mer äkta. Detta bidrar såklart till det obehagliga. Jag rekommenderar verkligen Sleep Tight som en riktigt bra och ruggig THRILLER. Kanske skräckfilm.
/Vrångmannen

The Lazarus Effect (2015)

@
En härligt oläskig och oengagerande rysare med snygg poster och bra skådisar i huvudrollerna (Mark Duplass och Olivia Wilde). Lite kliché. Lite gäsp. Lite titta på klockan. Lite Flatliners light liksom, fast försök till mer skräck då (läkarteam experimenterar med att få liv i avlidna patienter). Gillade aldrig riktigt gamla Flatliners (Joel Schumachers halvsoppa till thriller som får en remake nästa år) men efter att ha sett den här snoozefesten så ska jag fan ge den en chans till. Var den så neonblå som man minns den?
/Vrångmannen

Housebound (2014)

@@@@
Skräckfilmer från Nya Zeeland är vi ju inte direkt bortskämda med. Det ska väl vara Peter Jacksons gamla splatterrullar då, innan han började göra big Hollywood pictures som kostade en triljard dollar och tog niohundra år att färdigställda. Housebound är en överraskande bra skräckis med en stor dos humor på ett välbalanserat vis. Unga Kylie blir, efter ett misslyckat inbrottsförsök, dömd till husarrest i sitt barndomshem. Ett hus som hon sedan länge gladeligen lämnat bakom sig. Kvar i hemmet bor Kylies lite egendomliga mamma och hennes minst sagt lika knäppa man. Snart börjar det hända märkliga och oförklarliga saker i huset och Kylie, som håller på att avlida av tristess, börjar ana att huset är hemsökt...eller värre. Housebound är spännande, välspelad, rolig och blodig. Snyggt hela vägen. Man vet aldrig vart man har filmen, vilket gör den till en liten pärla (ursäkta floskeln) i en ocean av avfall. Hoppas vi får se mer av Gerard Johnstone, som har skrivit och regisserat detta förstlingsverk. Rekommenderas!
/Vrångmannen

Creep (2014)

@@
Creep är en så kallad found footage. En genre som jag har väldigt lite till övers för. Minimalt. Som skräckfilm eller psykthriller så kanske inte filmen är så mycket att hurra för egentligen men det finns två saker som gläder mig och som höjer Creep över de flesta kassa rullar som spelats in på det här sättet. 1) Två skådisar (varav den ena också har regisserat), vilket gör det lite intressantare än "hörni-allihopa-vad-är-det-som-händer-i-den-här-mörka-grottan-skogen-huset-kulverten-spriiiing-och-vifta-hejdlöst-med-kameran-hela-tiden-och-gråtsnora?!". 2) En av skådisarna är Mark Duplass, som man främst sett som sympatisk snubbe i en uppsjö av indiekomedier samt underbara komediserien The League. Att Duplass är en bra skådespelare råder det inget tvivel om men här gör han en helt annan typ av roll och han gör det bra/läskigt. Creep kostade i princip noll spänn att spela in (och det syns) samt att manus bestod enbart av korta scenanvisningar. I princip all dialog improviserades fram på plats. Ett mikrobudgetexperiment helt enkelt. Om det är lyckat eller inte är svårt att avgöra. Det beror nog helt och hållet på om man vet vad man ger sig in i (vilket ni gör nu). Jag tycker inte att Creep är helt oäven. Den är t.o.m lite spännande. Med en ok budget och kanske lite mer struktur i "manus" så... Som vanligt. Annorlunda är den i alla fall.
/Vrångmannen

Holidays (2016)

@@@
Gillar ju mina skräckfilmsantologier och den här är helt ok. På senare år har det ju släppts en hel del SÅDÄR Creepshowkopior så det är lite skoj att se en hyfsad rulle i genren, där de de flesta kortrysarna funkar hyggligt. Temat på de korta berättelserna är alltså högtider (Holidays duh!). Busigt, weird och blodigt värre. Skräck och humor i en mixad kompott. Gillar man inte en historia så är det ju i alla fall inte så lång tid till nästa så att säga. Värt att notera är också att självaste Kevin Smith har skrivit och regisserat ett av segmenten och hans dotter spelar en av huvudrollerna.
/Vrångmannen

Bait (2012)

@@@
Hehehe! Ibland vill man bara ha lite tsunamis och lite hajar (på film!). Vi bjuds på en Deep Blue Sea light från Australien som har ett skönt tempo och tar sig själv på lagom allvar. Ett gäng folk blir "in-tsunamade" i ett shoppingcenter. Allt medans vattnet stiger och drunkningsklockan klämtar (och det bråkas friskt internt) så dyker naturligtvis ett par arga och hungriga vithajar upp... Hahahaha! Det här är helt ok. Jag köper t.o.m att effekterna ibland är SÅDÄR. Full sprätt hela vägen, med action och skräck. Nittio minuter känns som tio.
/Vrångmannen

The Monster (2016)

@@
The Monster har egentligen en skönt klassisk skräckfilmspremiss. Mor och dotter (spelas lysande av Zoe Kazan och Ella Ballentine) i en bil på en mörk och öde landsväg råkar ut för en olycka och blir strandsatta. Någonting stort och farligt lurar i skogsbrynet och hjälpen känns långt borta. Det är snyggt och stämningsfullt helt klart. Skräcken förstörs tyvärr av autören själv, Brian Bertino (The Strangers). Vi får hela tiden tillbakablickar till mamman och dotterns hemmaförhållande och storyn tippar ofta över i ett rätt gripande vardagsdrama. Vad vill du göra för film egentligen Bertino? Håll dig på mattan! Intentionerna må vara goda. Jag förstår att ju mer man investerar emotionellt i karaktärerna ju mer kommer man att hålla på dom när de är i fara. Deras jobbiga förhållande får helt enkelt en för stor plats här och monsterfilmen kommer ofta i andra hand (när den väl kommer så är den i alla fall rätt hyfsad...). Jag vill nog hellre se en film om modern och dottern innan olyckan och innan monstret. Den verkar bättre.
/Vrångmannen

Wrong Turn (2003)

@@@
Fan, vad jag är snäll med betyget. Wrong Turn är egentligen dummare än tåget men samtidigt en sån sjuk guilty pleasure, om man gillar sina korkade men rätt välgjorda b-skräckisar för bioduken. Hahaha sluta vara ett gäng kids (med grymma Eliza Dushku i täten) som kör vilse i skogen och sluuuuta bo en gravt missbildad kannibalfamilj därute, som vittrar människokött med en gång hahahaha! Vad är det här för skogar?! The Hills Have Eyes möter Fredagen den 13:e... yada-yada-yada. Det som gör att jag ändå bjussar på en (svag) trea är att det är skönt tempo i rullen. Den är byggd till mångt och mycket på set pieces vilket nästan gör den mer till en åktur på ett tivoli än en film. Jakter hit och dit, blodiga mord hit och dit, och de vansinnigaste "monstren" man har sett sen Donald Trump plockade hem Presidentposten häromdagen. Hahaha, ett litet spektakel helt enkelt. Förmodligen för att man inte ska hinna stanna upp och undra vad fan det är man tittar på egentligen. Det kom ytterligare fem delar (!) i den här serien, då ettan var en halvhyfsad succé. Men de behöver ni inte se. Och så var det med dé!
/Vrångmannen

The House of the Devil (2009)

@@@
Aaaah. Den unga tjejen som tar ett barnvaktsjobb i ett creepy gammalt hus... Den enkla tiden. Ti West, som gjort sig ett namn inom den nya indieskräckscenen med rätt schyssta rullar, bjuder här på en mysrysare som utspelar sig under det tidiga 80-talet. Kläder, dekor och musik känns härligt a'la Halloween och stämningen är det då inget fel på. Det mesta känns igen men The House of the Devil är i alla fall inte tråkig och håller intresset (och ibland kudden) uppe rakt genom, utan att för den skull explodera i hoppeffekter och andra lite billiga trick. The House of the Devil är trots alla vinkningar till kanske större klassiker i genren en lite annorlunda, atmosfärisk och krypande skräckfilm som aldrig riktigt skrämmer mig men jag sitter på spänn mest hela tiden. Jag TROR i alla fall att jag ska bli rädd, hahaha. Det i sig är helt ok, speciellt när utbudet av hyggliga rysare blir magrare och magrare. Betyget blir därefter. Klart sevärd.
/Vrångmannen

The Neon Demon

@
När jag recenserade Nicolas Winding Refn's Only God Forgives för något år sedan så började jag med orden "Om jag hade en näve hästskit". Det betydde alltså egentligen att om jag någonsin såg den här mannen på stan och hade en näve skit tillgänglig (eller en tårta) så... Hehehe! Naturligtvis inte. Refn har gjort en hel del bra i sin karriär (och en hel del dynga) och tar sällan den enkla vägen. Med The Neon Demon tar han steget in i den konstnärliga skräckfilmsvärlden på ett Argento möter Aronofsky möter Lynch-igt vis och doppar allt i drömskt 80-tal a'la sjuuukt kalasbra Drive, även om färg och form mest påminner om Only God Forgives (ÅÅÅÅH!!). Mord, blod, mystik och ondska i modellvärlden alltså, med (för?) unga Elle Fanning i huvudrollen. Det här är, i min mening, vedervärdigt dåligt. En pretentiös arthouse horror med undertoner av ren gubbsjuka och "jeg bryr med icke om vad di säg for jeg er en rätt så gälen dansk eehehehehe!" (förlåt låtsasdanskan). Den är också sjukt boring... noll otäck... vad är det här?.. etc... Allt det där. Refn kommer förmodligen alltid att göra vad fan han vill, oavsett vad kritiker och publik tycker. Det måste man kanske ändå ge honom ändå. Och en näve hästskit. Stat.
/Vrångmannen

Poltergeist (2015)

@@
It's remake time! C'mon everybody! It's remake time! Det var längesen någonting var heligt och Hollywood har under åren spottat ur sig så mycket remakes på skräckrullar så det borde fan inte vara några kvar att kopiera hahaha! Här håller man sig hyggligt till originalet (eller snor rakt av) med en modernare touch. Ni kan storyn. Familj blir drabbad av galna gastar och så är cirkusen igång. Där originalet från 1982 (som ALLA vet att Steven Spielberg egentligen regisserade för Tobe Hooper var kass men fick cred ändå!) lyckades med skrämseleffekterna så är denna version milt underhållande ska erkännas, men knappast otäck. Sam Rockwell och Rosemarie DeWitt är riktigt bra som föräldrarna och det är faktiskt deras förtjänst att det här går att titta på överhuvudtaget. Tyvärr är det ju så (och det måste väl filmskaparna förstå?) att ingen kommer att producera en ny klassiker av en gammal. Hur ofta händer det liksom? Det blir en rejäl mellanmjölksproduktion som funkar för stunden (som vanligt), om man inte har något bättre för sig. Fan, betygstvåan känns svag nu alltså.
/Vrångmannen

Black Sunday (1960)

@@
Hur ska man förhålla sig till det här nu då? Black Sunday är ju en riktig klassiker i genren och regissören Mario Bava är ju en legend i sin egen rätt. Häxor! Gamla slott! Blod och skrik! Visst, det här är en riktigt snygg film och den har onekligen en skön stämning. När den kom 1960 så skrämde den skiten ur många men jag fnissar lite lätt åt rubbet. Det är charmigt och snyggt som sagt meeeeeeen... 1960. Skräckfilmsdrottningen Barbara Steele är med också. Bara en sån sak. Det släpptes tydligen en till version av den här filmen med titeln The Mask of Satan, som dels var grövre i våldet (oooooh i'm so scaaared hahaha!) och med ett helt nytt soundtrack (?). Folk höll alltså på och HÖLL PÅ med sina olika versioner t.o.m back in the day. Det var inte bara med Blade Runner som vi fick 79 olika filmer! Hehehe, nåväl. Helt klart något för en inbiten horrorbuff eller kanske om man vill vaggas till sömn en snöig onsdagkväll. Du bestämmer.
/Vrångmannen

Creature From The Haunted Sea (1961)

@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA Neeeeeeej det här går ju inte att titta på ens. Vad fan i helvete tänkte filmskaparna när de gjorde det här? Börjar som nån sorts dålig spionfilm, blir nån sorts dålig kopia av smugglarfilm för att sedan spåra ut och bli en extremt dålig version av Creature From The Black Lagoon. Hela tiden med extremt usla skämt och dåliga oneliners levererade av "skådisar" som förmodligen aldrig stått framför en kamera vare sig förr eller efter. Monstret hahahaha ååååh monstret är så uselt gjort så man skrattar ihjäl sig. Har sett farligare och läskigare monster på Mupparna. Faktum att det ser ut som en mupp som Jim Henson skickade tillbaka till designavdelningen och aldrig lät se dagens ljus. Se bild nedan. Sjukt dålig på alla fronter.
/Surskägget

Carnival of Souls (1962)

@
Under dessa sköna 31 dagar med skräckfilm ska vi även passa på att titta lite i backspegeln och gräva fram några udda skräckisar som ingen förmodligen hört talas om. Vi börjar med den här lilla b-filmspärlan. Hahahaha "pärlan". Hahahaha "b-film". Mer som ö-filmsskiten. En ung kvinna kraschar i en tidig version av ett Fast & Furious-aktigt olagligt bilrace. Hon överlever och vacklar iväg till sitt nya jobb i en ny stad som orgelspelare i en kyrka. Men snart nog dyker mystiska människor upp och är allmänt hotfulla på ett sådär typiskt b-films ohotfullt sätt (med andra ord mycket stå och stirra med lite utsträckta händer och inget mer). Hon blir mer och mer rädd tills hon inser att hon faktiskt dog i den där kraschen och att hon nu irrar runt bland de levande döda. När hon inser det får hon nån sorts ro och hennes själ går äntligen vidare. Tyvärr kan vi som sett filmen inte gå vidare hursomhelst i våra liv för skiten är för alltid fast på näthinnan. Det här är så dåligt på alla plan så den här recensionen ska mest fungera som en varning. Föreslår nån att du ska se den så prata aldrig med den personen igen och undvik filmen för alltid.
/Surskägget

Insidious 2 och 3

Insidious: Chapter 2
@@
Patrick Wilson och Rose Byrne är tillbaka som de, med all rätt, vettskrämda och demonattackerade föräldrarna. Tvåan tar vid där ettan slutade och det bjuds på mer av det gamla vanliga, fast den är tyvärr inte lika otäck. Det slängs också in en pappa-är-besatt-och-ska-döda-hela-familjen story a'la Huset som glömde mitt upp i allt. Regissören James Wan har gjort en hel del skräckisar. Lite schysst (The Conjuring, Insidious), lite si-sådär (Dead Silence) och lite bottennapp (Saw). Han lånar (snor?) friskt från gamla klassiker i genren. Ibland är det lite för genomskinligt, men när det görs snyggt så funkar det. Det är alltså inget större fel på Insidious: Chapter 2. Den är bara lite sämre än ettan och det tänker jag inte premiera.
/Vrångmannen

Insidious: Chapter 3
@@
Patrick Wilson och Rose Byrne är INTE tillbaka som de, med all rätt, vettskrämda och demonattackerade föräldrarna. Här snackar vi prequel och vi får följa en annan familj och deras kamp mot det övernaturliga. Mjaha? Lite besatt och elak dotter. Mjaha? Lite ryckig gång och sakna ansikte demon. Mjaha? Hyfsat snygg och underhållande för stunden men tyvärr inte speciellt läskig den här heller. Skådisen och manusförfattaren Leigh Whannell (som är med i nästan allt som James Wan spottar ur sig!) har både skrivit och regisserat. Inte så illa alltså. Men inte riktigt m-gilla heller. Frågan är nu bara: när ska Surskägget våga se HELA TRILOGIN hahaha?!
/Vrångmannen

The Woman in Black 1 och 2

The Woman in Black (2012)
@@@
Daniel "Harry Potter" Radcliffe gör här en av sina första vuxenroller i nyinspelningen av The Woman in Black, som jag recenserade för några år sedan i skräcktemat och som även den baserades på Susan Hills roman från 1983. Den här versionen är regisserad av James Watkins (Eden Lake) och han vill verkligen ha kakan, äta den samtidigt och lyckas faktiskt rätt bra med det. The Woman in Black är en snygg, gotisk spökhistoria med en hel del ruggiga moment och med en nervig och autentisk stämning. Den känns nästan som en gammal hederlig Hollywoodmonsterrulle (fast det är ett spöke då). Hoppade till flera gånger och satt lite lagom på spänn hela tiden fram till det lite jobbiga slutet. Vill man se en schysst rysare, som utspelar sig på den gamla goda tiden då det KNAPPT FANNS LYSKNAPPAR, men som också tyvärr hamnar en smula i klyschfällan så är den här versionen av The Woman in Black givet värd ett par timmar. Hehehe, kom igen nu Surskägget.
/Vrångmannen

The Woman in Black 2: Angel of Death (2014)
@@
Snyggt och stämningsfullt i skräckfilmssammanhang behöver inte alltid betyda otäckt. Eller bra. Den lite fristående uppföljaren till The Woman in Black är ett gediget hantverk på många sätt men saknar då det väsentliga. Den är inte scary för fem öre. Här misslyckas man alltså tyvärr med det viktigaste. Det är en rätt intressant och välgjord rulle helt klart och det är inget fel på fotot, skådisarna eller miljöerna. Den är bara lite tråkig och har inte alls samma rysliga stämning och nerv som ettan. Värd ett par timmar för den som vill se mer av storyn eller kanske om man är väldigt lättskrämd men ändå vill skryta med att man har tittat på skräckfilm.
/Vrångmannen

I Am the Pretty Thing That Lives in the House

@@
Mera spöken åt folket. I Am the Pretty Thing That Lives in the House (det där skriver jag inte om igen!) är en rätt märklig upplevelse. Vi får en spökrysare som knappt skräms utan mer sätter en rätt schysst stämning rakt igenom. Den är samtidigt så långsam så jag märkte hur jag tappade koncentrationen då och då medan jag tittade (Netflix!). Ruth Wilson (The Affair) är alltid bra och likaså här som den unga kvinnan som tar hand om en gammal författartant i ett hus där det spökar. Det är nog för att filmen aldrig riktigt lyfter som jag inte kan bjussa på ett högre betyg samt att den blev lite väl estetisk/poetisk för min smak. Kanske blir den bättre vid en andra titt då jag inte förväntar mig The Conjuring light. En intressant film är den i alla fall.
/Vrångmannen

3 x Mike Flanagan

De flesta vet säkert inte vem Mike Flanagan är, och det visste inte jag heller förrän rätt så nyligen. Flanagan är en amerikansk regissör och manusförfattare som innan han själv började med långfilm jobbade som videoredigerare för diverse amerikanska tv-serier. Han verkar ha en dragning mot skräckhållet då de flesta av hans filmer är mer eller mindre rysare, och därför passar det bra att nämna några stycken såhär i bloggens skräcktema.

Absentia (2011)

@@

Urban horror-thriller om två systrar, en spårlöst försvunnen make och en gångtunnel som döljer någonting ont. Otroligt låg budget (mycket av den är crowd funded då Absentia är ett s.k kickstarterprojekt) så känslan av studentfilm är övergripande, även om det med det sagt är schysst filmat inom spargriseramarna. Ett hyggligt annorlunda manus, bra skådespel från huvudrollerna (men bedrövligt från många biroller som förmodligen är polare som ställt upp gratis...) och ett par ruggigt sköna hoppeffekter gör att filmen funkar hyfsat för vad den är. Det finns helt klart en vilja och ett driv här men mer tid och pengar hade absolut behövts för den här typen av story, som också bitvis är effektdriven och det ser inte så värst bra ut tyvärr även om Flanagan valt att dölja det mesta i oskärpa och mörker.

/Vrångmannen

Oculus (2013)

@@@@

En storasyster (Karen Gillan) vill rentvå sin lillebror från mord genom att försöka bevisa att det var övernaturliga krafter som orsakade morden i deras hus och inte hennes brorsa. Flanagan visar här att han är en tydlig talang. Med lite större budget och kändare ansikten i huvudrollerna har han skrivit och regisserat en läskig, snygg och välspelad rulle. Vi är verkligen inte bortskämda med bra skräck nuförtiden så Oculus är ett välkommet och mysrysligt bidrag som helst ska ses med 80 miljarder lampor på och hallspegeln åker i soporna direkt.

/Vrångmannen

Hush (2016)

@@@

Älskar ju mina home invasion-rullar och här har Flanagan (tillsammans med sin fru Kate Siegel som skrivit manus samt spelar huvudrollen) lyckats ta en dödsenkel premiss och göra den nagelbitarspännande. Dövstumma författaren Maddie (Siegel) bor ensam i ett hus där hon skriver på sin nästa roman. Plötsligt blir hon attackerad av en fullblodspsykopat som slaktat hennes granne på pin kiv och nu helt enkelt vill ta Maddie av daga. En våldsam katt och råtta-lek följer. Som sagt, spännande, enkelt och snyggt utan krusiduller och konstigt nog helt befriad från hoppeffekter. Betygstrean är stark och nu ser jag fram emot Flanagans nya skräckrulle Ouija: Origin of Evil (premiär på bio för nån vecka sedan) som är en uppföljare till den usla Ouija (2014) men som också har fått recensenter att undra hur tvåan kan vara så välgjord och skrämmande när ettan var skit? Svaret måste väl ändå vara: Mike Flanagan.

/Vrångmannen

Lights Out

@@@@
Tjena. Jag heter David, kommer från Sverige och gör korta youtubeskräckisar med min fru på fritiden. Hoppsan, Hollywood ringde visst. Dom vill att jag ska komma över och göra långfilm. Tjipp tjillevipp! Hahaha! Underbar framgångssaga för filmaren David F. Samberg, som fick resa till Los Angeles och göra långfilm (producerad av James "The Conjuring" Wan) av sin galet populära youtubekortis Light's Out. Hur är långfilmen då? När det gäller att skrämmas så behöver inte David skämmas. Alls. Tvärtom var det längesen jag var såhär nervig på bio. Spännande, snyggt och ruskigt nästan hela tiden med en, för genren, gedigen story och bra skådisar (i synnerhet Teresa Palmer som dottern och Maria Bello som mamman). En riktigt glad överraskning på rysarfronten helt enkelt och där The Conjuring 2 misslyckades med att skrämmas sådär ordentligt så lyckas Light's Out utmärkt med detta på den här Vrångmannen. Davids schyssta skräckis får härmed en betygsfyra, även om en stark trea låg på tapeten då jag lämnade biografen... FÖR ATT KÖPA VUXENBLÖJOR!
/Vrångmannen