Klansman

@
Hahahahaha! Det här är så dåligt så att det på sätt och vis blir bra. Vi får följa en rätt luddig story där en svart man (spelad av OJ Simpson vilket bara det ger rätt dålig smak i munnen med tanke på vad han pysslade med senare i livet) sägs ha våldtagit en vit kvinna i en liten rasistisk byhåla i södern. Sheriffen Track Bascomb (hahahaha där snackar vi coolt filmnamn) spelad av Lee Marvin verkar mest skita i allt så länge som folk inte stör honom och att jaga mördaren är av mindre prio för honom. Samtidigt kommer en svart kvinna tillbaka till sina hemtrakter efter att ha bott i storstan. Hon är där för att vara med och protestera hur vita behandlar svarta och får bo ho sin gamle beskyddare Breck Stancill (hahahahaha ännu ett coolt filmnamn, det bara kryllar av dem i den här rullen) som verkar vara den enda vita i hela staden som inte är med i Ku Klux Klan. Breck spelas av gamle superskådisen och tokalkisen Richard Burton som på riktigt är så jävla full hela filmen igenom att han sluddrar fram alla repliker och alltid sitter eller ligger i sängen i alla scener. Hahahaha! Här har vi en skådis så packad att han inte kan stå så då lägger man honom i en säng och låter honom sluddra fram sina repliker!!! Hahahaha! Såna skådisar görs inte längre. Lee Marvin är minst lika packad han men kan i alla fall stå och gå även om det sluddras lite här och där då och då. Hahahaha! Var är alla skådisar av den gamla goda skolan idag? Jävla PR-styrda, bloggande små räkor hela bunten som bara ska rädda världen hela tiden. Ge mig en packad Errol Flynn, Burton, Marvin, Humphrey Bogart eller Oliver Reed any day. Filmen då? Ja, det är en ganska seg och tradig story med rätt usla actionscener och ett väldigt luddigt ställningstagande kring rasism som kanske, kanske inte är nåt dåligt.
/Surskägget

The Longest Day (1962)

@@@
Många filmälskare skulle kanske argumentera att jag är väldigt snål med betyget, då det här är en snygg, påkostad och välgjord krigsfilm från 60-talet, med en sjukt imponerande rollista (Richard Burton, John Wayne, Henry Fonda, Sean Connery...). Jag tycker nästan att jag är lite för snäll. The Longest Day skildrar händelserna kring "D-Day" både från jänkarnas och från tyskarnas sida. Det är mycket krig här. Mycket. Filmen räknas väl in i filmhistorien som en klassiker i genren, och det kanske den är, men ack så tråkig också. Väldigt pampigt och väldigt segt samtidigt. Steven Spielberg skildrade ju som bekant stormningen av Omaha Beach på ett otroligt otäckt och suggestivt sätt i Saving Private Ryan, och efter den öppningsscenen så har den här Vrångmannen helt klart blivit avtrubbad. The Longest Day klockar in på mastiga tre timmar och är på så vis en hyfsat korrekt titel för en film som känns exakt så, som en väldigt lång dag, oavsett filmstjärnor och Hollywoods hokus pokus. Betygstrean är således svag. Riktigt sevärt endast om du är en krigsfilmsfanatiker eller kanske ett sjukt John Wayne-fan.
/Vrångmannen

@@@@
Ja den har åldrats en del givetvis och ja Spielbergs version av stormningen är tusen gånger blodigare, svettigare, nervigare och kaotisk meeeeeeeeeeen det här är fortfarande bra skit och ja Vrångmannen är snål med betyget! Det här är ett stycke filmhistoria på alla sätt, och vissa sekvenser är så sjukt spännande än idag att de höjer upp för vissa sekvenser som kanske är lite mer långsamma. Dessutom ska filmen vara historiskt korrekt och trogen det som faktiskt hände den där dagen.
/Surskägget

Where Eagles Dare (1968)

@@@@
Hahahaha! Ja! Clint Eastwood och Richard Burton sparkar stjärt i det här otroligt påkostade och fartfyllda krigsäventyret från 60-talets glansdagar. Where Eagles Dare (Örnnästet) är så skamligt underhållande så att det inte är klokt, och en film att se om och om igen, ända sedan man hyrde den på vhs som pojkspoling. Den har allt. Spänning! Action! Svindlande höjder! Svek! Mera action! Den bjussar t.o.m på några oväntade tvister i värsta Agatha Christie-stil. Aldrig har så många nazister fått sätta livet till som när Clintan mejar ner dom till höger och vänster (lägg märke till hur han gärna skjuter dom i ryggen..!). Sjukt tempo är det också. Inte en död minut här inte! Aaaaah. Härlig klassiker alltså, som inte borde göra någon besviken, om man gillar sina rullar om andra världskriget, och vill se nazisterna sprängas åt helvetet. Varför görs inte film mer på det här viset idag? Det här vill väl ALLA ha?
/Vrångmannen

Surskäggets recension här.

The Wild Geese (1978)

@@@
Trots att det ligger en underton av allvar i De vilda gässen (The Wild Geese) så är det här mest ett rompigt krigsäventyr i bästa sjuttiotalsstil. Självaste James Bond (Roger Moore) kör sin hårdföre charmör, och med cigarren i mungipan så skjuter han glatt ihjäl folk till höger och vänster. Tillsammans med ett specialteam, med bl.a klassiska höjdarskådisar som Richard Burton och Richard Harris, så får nu de gamla krigshetsarna chansen att meja ner ex-antal arméer i det innersta av Afrika. Bra uppbyggnad av huvudkaraktärerna (där Burton kontaktar det gamla krigargänget), sedan den sedvanliga träningen av miniarmén, för att till sist bjuda på en otrolig body count. Vi får också en gnutta spänning, en halv tår fälld (!) och ett par tvister. En annan intressant detalj är hur de, på ett för den tiden ganska fint sätt, hanterar både rasfrågor och homofobi inom armén. Som sagt, inte en regelrätt krigsfilm kanske, men går halva rullen ut på att skjuta sönder och spränga soldater i luften, så passar De vilda gässen in i vårt månadstema som en granat hade suttit fint i Hitlers käft. Det kom en ”uppföljare” 1985 också, men den nämner vi inte mer här.
/Vrångmannen

@@@
Kunde svurit på att jag redan ressat den här, men det måste varit på en annan blogg i ett annat liv, för hur mycket jag än söker finns den inte på denna blogg. Oavsett är det precis som Vrångis säger en skön romp med massa skottlossning och ett gäng tuffa snubbar. Burton var väl pangfull hela filmen (men det var han ju hela livet) och Moore är cool och suave. Och farligast hahaha. Lika delar krig som action och en perfekt öppning på denna krigsmånad.
/Surskägget