Star Wars VII - The Force Awakens

@@@@
Är tvungen att hoppa in med en film som inte har med julkalendern att göra. Men det är ju Star Wars trots allt som vi snackar om och Star Wars går alltid före allt annat. Och wow vilken härlig känsla när man ser den här och inser att det här är ju precis vad de egentligen borde gjort med de tre prequelfilmerna. Film sju är i mångt och mycket en orgie i referenser, hyllningar och glimtar till de tre första filmerna (och då menar jag avsnitt IV-VI, de tre riktiga första filmerna, inte de där prequelrullarna). Visst kan man gnälla över att man mer eller mindre enbart tagit handlingen från första filmen (den med Luke, ska jag behöva förklara mig varje gång vad är det här?!?!?!) och kört en copy paste, men då missar man poängen som är att man SKA känna igen sig i handlingen. J.J. Abrams och medmanusförfattarna Lawrence Kasdan (som även skrev Rymdimperiet Slår Tillbaka) samt Michael Arndt slussar oss med fast hand rakt in i en värld vi känner och älskar på ett sätt som prequelfilmerna aldrig lyckades med. Visst är det copy paste (ung hjälte på sandökenplanet hittar droid med hemlig karta som måste till rebellerna pronto innan de onda får tag på nämnda karta och på vägen upptäcker att ljussablar och Kraften finns på riktigt innan man tar sig till en dödsstjärna som är på väg att spränga planet och stoppar den genom att flyga i trång passage och spränga den inifrån) men det är också tillräckligt mycket nytt för att man ska känna sig underhållen hela, hela tiden. Abrams lyckas bra med att varva action med karaktärer med handling med hyllningar med spänning med lite lagom oväntat så det är snuskigt åt det. Och när Han Solo och Chewbacca glider in i bild jublar hela salongen och att äntligen få se dem styra Falken mot nya spännande äventyr är det bästa som hänt på bio sedan de gjorde exakt det 1977. För som alla vet är Han Solo och Chewbacca de egentliga hjältarna här. Luke är som bäst en halvtrist bifigur som kan vifta med ljussabel medan Solo/Chewie är charmen, spänningen, humorn, allvaret och kärleken i ett. När man ser Harrison Ford dra av sitt patenterade Sololeende efter ännu en oneliner är det så, så tydligt exakt vad som saknades i prequelfilmerna och vad det var som lyfte originaltrilogin till såna höjder. Ford ÄR Solo precis som han ÄR Indy och ingen annan än han hade kunnat göra det så bra. Och med tanke på Fords filmer senaste 10-15 åren eller så är ingen gladare än jag att han äntligen är tillbaka i Star Wars där han en gång för alla kan visa var skåpet ska stå. Annars är detta nykomlingen Daisy Ridleys film. Det är hon som axlat Lukes mantel, d v s hjälte från ökenplaneten med Kraften starkt inom sig (om hon i nästa film visar sig vara Lukes dotter kommer i alla fall jag inte blir förvånad). Hon är stenhård, tuff, ball och kvicktänkt som om hon vore en blandning av Luke och Han Solo faktiskt och jag ser fram emot att få följa hennes utveckling i de kommande två filmerna. Det här blir helt klart till att gå och se om den på bio minst en gång till innan man får längta ihjäl sig att den släpps på Bluray.
/Surskägget

Julkalendern 17 dec - Jean-Claude van Damme

Jean-Claude van Damme, eller JCvD, har lyckats göra karriär på två saker. 1. Hans klassiska hoppspark. 2. Hans vana att gå ner i split i tid och otid. Ju äldre han blir desto mindre gör han dessa två klassiker och frågan är då är det värt att fortfarande kolla hans nyare material? Vi har recenserat lite ströfilmer med JCvD genom åren, framförallt hans klassiska 80-tal, men också missat och struntat i en hel del annat. I en karatekalender är det väl rätt givet att denne man intar en lucka och då passar vi på att blanda lite nytt och gammalt med betoning (men inte uteslutande) på hans 2000-tal.

Black Eagle
@
Jean-Claude i sina unga dagar och tidigt i karriären. Här få han återigen spela rysk skurk (som i No Retreat, No Surrender) som får möta superninjan själv - Sho Kosugi. Storyn är lite James Bondsk sådär och kretsar kring att en u-båt sjunkit och nu jagar USA och Sovjet efter hemlig info som gick till havets botten tillsammans med u-båten. Mitt i detta väljer Kosugi att slänga in sina riktiga ungar i handlingen, förmodligen för att de då fick familjesemester ihop och förvandlar hela filmen till en enda stor barnfilmssmörja. De ytterst få fightscener vi får se är sjukt lama även om JCvD kör sina splittar och hoppsparkar. Bäst i hela filmen är att JCvD har slipsen instucken innanför byxorna! Det ser man inte varje dag.
/Surskägget

Sudden Death
@@@
Hahahaha här är det den riktigt fina tiden. JCvD är brandman som på sin lediga dag tar med sig grabben för att se en hockeymatch. Det går förstås inte som planerat och helt plötsligt måste JCvD ta sig an en bunt terrorister som planerar att bomba hela arenan. Tänk Die Hard fast i en hockeyarena. Självklart lyckas han på få sig målvaktsskydden och få t o m stå i mål en kortare stund innan det är dags att jaga skurkar igen. Hahaha det är så knäppt. Powers Boothe dyker upp som klockren chefsskurk och får en värdig skurkdöd.
/Surskägget

Death Warrant
@@@
Vad gör man när man misstänker att det sker en massa mord på ett fängelse? Man skickar in en tuff snut undercover förstås. JCvD är snuten som ska undersöka huruvida fängelseledningen eller någon annan mördar fångarna på löpande band eller om det verkligen är olyckor. På utsidan får han hjälp av Cynthia "jag-var-med-i-Youngblood-också" Gibb som i princip är den ende som vet att JCvD egentligen är snut. Snart nog har JCvD alla i fängelset efter sig och det blir riktigt svettigt ett tag tills han kan karatesparka sig ut i frihet. Slutet gott, allting gott. Manusförfattaren som debuterade här heter David S. Goyer och har på senare tid skrivit bl a senaste Batmantrilogin, Man of Steel och Batman vs Superman: Dawn of Justice vilket kanske lyfter detta manus ett snäpp högre än standard. Knappt.
/Surskägget

In Hell
@@@+
En av JCvD's bättre filmer på senare år. Här är han en vanlig hygglig snubbe som blir dömd till finkan i Ryssland efter att ha dödat en skurk som dödat JCvD's fru. Väl inne i finkan blir det snart klart att fångvaktarna förväntar sig att skurkarna ska slåss mot varandra i en sorts MMA-fighter där det inte är några som helst problem att köra till döden. Snart nog är JCvD inblandad och plöjer sig igenom sina medfångar på löpande band. En ovanligt smart rulle för genren och JCvD får chans att visa lite skådisinsatser och inte bara det gamla vanliga hoppsparkandet. Något han för övrigt undviker i denna rulle till förmån för lite mer MMA-aktig kampsport.
/Surskägget

Assassination Games
@@@
JCvD är en gammal lönnmördare som bara vill leva sitt liv i lugn och ro samtidigt som han då och då tar sig an ett jobb för att dra in stålarna. Vår nye karatebästis Scott Adkins har dragit sig tillbaka och vårdar sin fru som ligger i koma efter en synnerligen rå och brutal misshandel/våldtäkt. Men när Adkins får nys att den som låg bakom misshandeln släpps från finkan och har ett pris på sitt huvud bestämmer han sig för att göra ett tillfälligt undantag från regeln att inte döda mer. Samtidigt får JCvD en beställning på samma skurk. Plötsligt måste de slåss om prissumman...Enkel story som öppnar upp för en del fighting och det gillar vi ju. JCvD är sådär återhållsamt fin som han blivit på senare år och Adkins sparkar förstås röv. Dock borde man nyttjat Adkins mer. Nu får han får lite chans att visa upp sin skicklighet.
/Surskägget

Wake of Death
@@
JCvD är en hårdför nattklubbsägare vars fru jobbar för immigrationsmyndigheten i LA. När det kommer in en illegal båtlast med kineser fattar hon tycke för en skrämd och ensam liten tjej som hon tar med sig hem för att ge henne en gnutta trygghet. Vad hon inte vet är att flickans pappa är kinesisk maffiaskurk som mördat mamman och nu vill döda dottern som är enda vittnet. Plötsligt är JCvD's fru död och nu jävlar i helvete ska han hämnas! Det märks att JCvD börjar bli lite gammal och halvtrött för fightscenerna är få och de som finns är över på ett kick(!). Men helt okej story, okej skådisar och okej action.
/Surskägget

Dragon Eyes
@@
Okej, det här är ingen toppenfilm på nåt sätt. JCvD är med väldigt lite som en sorts Yodafigur åt den egentliga huvudrollen. Storyn i sig är inte heller nåt speciellt och det är många logiska luckor och knäppheter. Men den har Peter "Robocop" Weller i en skurkroll och han har så jäkla roligt med den och kör den precis på gränsen mellan over-the-top och genialiskt så att hela filmen höjs ett snäpp bara av honom. Hjälten i filmen är lite för dålig på karate för att det ska bli ballt och åker dessutom på stryk en hel del. Nej, det här är inte ens för JCvD mest inbitna fans, men Wellers däremot bör ju se den snarast.
/Surskägget

6 Bullets
@@@
JCvD lever på att rädda barn från onda barnporrskidnappare. Men när ett fall går fel och ett par unga tjejer stryker mer pensionerar sig JCvD och blir slaktare istället. Fram tills att en UFC-snubbe är i Moldavien där JCvD råkar bo och dennes dotter blir kidnappad. Utan större anledning än "för att det behövs" tar JCvD på sig nu-jävlar-blir-det-stryk-handskarna igen och ger sig på maffian (som funnits där hela tiden och kidnappat öststatsflickor men det liksom skiter man i, det är när jänkare försvinner som det blir på allvar). Ovanligt lite fightscener tyvärr och lite för lång på sina ställen (samma regissör har även gjort filmen nedan och skulle behöva lära sig att klippa ner filmerna, å andra sidan gjorde han Falcon Rising också och den är ju perfekt så...). Dock en intressant film som funkar som en sorts Taken-light.
/Surskägget

Pound of Flesh
@@@
JCvD vaknar upp på ett hotellrum och saknar en njure. Rätt irriterande i vanliga fall, dubbelt så irriterande i detta fall då njuren skulle doneras till hans brorsdotter. Arg och skadad måste JCvD ut på Manilas gator och skipa rättvisa samtidigt som han hittar sin njure. Aldrig har en nyopererad person sparkat skiten ur så många andra och det är gött att se att JCvD i sin senaste rulle (släpptes 2015) äntligen får köra ett par riktigt bra fightscener efter att ha duckat ett par år och gjort lite halvmessyrer. Filmen är inledningsvis riktigt bra, dock borde den klippts ner till 1.25 ungefär istället för 1.45 som den ligger på nu. Slutet är givet och vi vill komma dit så fort som möjligt och undvika en hel del av transportsträckorna. I övrigt tummen upp.
/Surskägget

Några JCvD-filmer som vi redan ressat:
Double Impact
Street Fighter
Universal Soldier
Hard Target
Cyborg, No Retreat No Surrender, Bloodsport och andra 80-talsactionfilmer

Julkalendern 16 dec - Ong Bak 1-3

Ong-Bak
@@@@
Precis när det var som mest hype kring The Matrix och Crouching Tiger, Hidden Dragon och deras balla specialeffekter med actionsekvenser där skådisar och stuntmän hängde i linor, studsade runt framför greenscreens och rent allmänt gjorde alla möjliga tuffa grejer med hjälp av datorer så dök Ong Bak upp och skröt med att alla stunts gjorde utan linor, datorer och andra hjälpmedel. Vår hjälte Tony Jaa var helt enkelt en tuff karate/akrobatiksnubbe som gjorde allt på riktigt. Och mycket ser ut att göra ont på riktigt dessutom. Filmen kom 2003 och introducerade mycket vi inte sett innan (och mycket av det har vi fortfarande inte sett). Jaa blev nästan över en natt kultförklarad i karatefilmssammanhang och resten är historia. Det bjussas på lika delar story som fight och i fightsekvenserna så bjussas det verkligen. Det är flygande knän, armbågar, spräckta motorcykelhjälmar och flygande kroppar åt alla håll och kanter. Fullt ös, medvetslös.
/Surskägget

Ong-Bak 2
@@@
Självklart får en så stor succé som Ong-Bak en uppföljare. Det som är märkligt är att man helt överger samtliga karaktärer och flyttar handlingen ett par hundra år bak i tiden. Plötsligt har vi en helt annan typ av rulle som bara råkat ärva titeln från första filmen. Sånt stör mig alltid lite. I övrigt får vi en gedigen uppföljare som dock missuppfattat att i en uppföljare ska det vara mer av allt. Fightsekvenserna är färre och kortare än i ettan, även om slutfighten som till stor del utförs runtomkring och ovanpå skenande (nåja, de springer runt) elefanter (och som vanligt utan linor och annat tjafs) är för jävla ball. Elefanter. Som man hoppar runt och karatesparkas på! Hahahaha! Jaa alltså.
/Surskägget

Ong-Bak 3
@@
Trean är åtminstone en direkt uppföljare på tvåan. Och kanske som väntat är den sämst i serien. Här har man skurit ner fightsekvenserna till det minimalaste minimala och filmen går mest ut på att man får se massa närbilder på folk som är allmänt oroade samt scener där Jaa dansar. Dansar. Inga karatesparkar där inte. Sensmoralen är att dans kan bota allt, t ex sönderkrossat skelett. Kan du inte stå eller röra dig? Inga problem, dansa lite så blir allt bra. Slutfighten innehåller också en hel del elefanter men vid det här laget är vi bortskämda och har sett det förr. Lite mer nytt och ballt måste det bjussas på om betyget ska upp.
/Surskägget

Julkalendern 15 dec - JeeJa Yanin

Ett namn som kanske inte är så känt för den stora massan än är JeeJa Yanin från Thailand. Tony Jaa börjar ju få ett namn som den nye actionstjärnan från Thailand efter sina Ong Bakrullar och har helt klart satt Thailand på kartan som ett nytt karateland att hålla koll på i filmsammanhang. Nu är det JeeJas tur att föra traditionen vidare. Liksom Jaa gör hon de flesta stunts själv och i efertexterna är det inte helt ovanligt att man får se misslyckade tagningar där hon gör illa sig rejält. Att hon är supersöt och supertuff i en karatesparkande dunderkombo skadar ingenstans.

Chocolate
@@@@
Hennes första film bjussar direkt på en massa stenhård action. Hon spelar en autistisk tjej som genom att glo konstant på karatefilmer har lärt sig att bli en livsfarlig karatesparkande karatemaskin. När hennes mamma hamnar på sjukhus hjälper hennes kompis henne att börja samla in stålars från folk som är skyldiga mamman pengar. Det visar sig dock snabbt att hon inte behöver hjälp för när folk muckar och inte vill betala tillbaka så flyger sparkarna kors och tvärs och det blir ett jäkla ös. Actionsekvenserna är helt vilda och det märks att filmen är gjord i Thailand där man verkar strunta helt i stuntmännens väl och ve och istället kör på premissen life is cheap! Har aldrig sett så många stuntmän slå halvt ihjäl sig och det gör nästan ont att titta på vissa scener. När sedan eftertexterna rullar och man får se hur åt helvete det gick för större delen av stuntmännen (och även Yanin ibland) så fattar man varför fightscenerna kändes så intensiva. Bra grejer.
/Surskägget

This Girl is Badass
@@@
Absolut inte i samma klass som Chocolate men fortfarande en hel del riktigt coola fightsekvenser, bl a en på ett cykelställ som i sin tur sitter fastkedjad i en lastbil som åker runt runt runt. Hur många gånger skådisarna flög av och slog ihjäl sig förtäljer inte historien men det syns att det är vingligt och skakigt för dem hela tiden. Hahaha thailändare. Where life is cheap! Man har här också slängt med en massa galna karaktärer och stora delar av filmen är regelrätt komedi. Visst, jag fattar inte alltid skämten men till skillnad från Hongkongrullarna bjussas det faktiskt på rätt många garv som går hem här. Lite sämre budget än Chocolate men fortfarande en sevärd karaterulle alla dagar i veckan.
/Surskägget

The Kick
@@@@
Yanin har bara en biroll i den här vilket är lite synd men hon sparkar väldigt mycket stjärt i den birollen. Överlag har den här filmen en växel och det är full fart framåt. Storyn kretsar kring en familj som är mästare på tae kwon do som råkar hamna mitt i en stöld av en värdefull artefakt. Med sina karatekunskaper stoppar de skurkarna som sedan vill hämnas. Detta öppnar upp för en jäkla massa fightscener. Hahaha! Underbart! Yanin är kusin till familjen och dras även hon in i kampen mot skurkarna. Som vanligt ser allt ut att göra för ont och behind-the-scenes-tagningarna i eftertexterna bekräftar detta med skådisar som slås ut till höger och vänster. Where life is cheap!
/Surskägget

The Protector 2
@@@
Tony Jaa har fått mycket skit för den här då det är första gången han använder sig av greenscreen, vajrar och andra specialeffekter. Han som alltid varit kungen av göra-det-på-riktigt-stunts. Jag lägger inga värderingar i det utan låter mig underhållas av en actionfilm med högt tempo där karatesparkarna duggar tätt. Yanin känns lite felplacerad då hon inte får visa upp sin fulla potential men sparkar ändå stjärt med jämna mellanrum (och åker även på en hel del däng). Jag gillar den för sitt höga tempo och underhållningsvärde även om det givetvis är lite halvtråkigt med för mycket greenscreen hela tiden.
/Surskägget

Julkalendern 14 dec - Kickboxer

Kickboxer
@@@@
Har recenserats tidigare på bloggen under en stor actionspecial från 80-talet. Då gav jag den @@@ i betyg, dock baserat på minnet enbart. Nu såg jag om den och fan den rockar ju. Visst, Bloodsport är kanske lite tuffare mer brutal men Kickboxer bjussar ju. Från Jean-Claudes fantastiska överspel när hans brorsa i filmen dör, till hans överspel under träningssekvenserna med den mystiske österländske tränaren till hoppsparksorgierna i slutfighten. Hahaha! Och skurken. Hur jävla ond är han inte? Bara att han heter Tong Po. Är inte det elakt? Det måste det vara.
/Surskägget

Kickboxer 2 - The Road Back
@@
JCvD var inte intresserad av att vara med i en uppföljare så det löser man snyggt i manuset genom att låta honom bli mördad av Tong Po som hämnd för att Po torskade matchen i ettan. Istället introducerar man en yngre brorsa spelad av Sasha Mitchell som nu har två storebrorsor att sörja som Tong Po tagit hand om. Givetvis är Mitchell också bäst i världen på kickboxning om nu tvekade på det så när Po dyker upp i USA för en match åker Mitchell dit och visar att jänkare alltid kommer att vara bättre än thailändare på den thailändska nationalsporten. Rätt tradig rulle större delen av tiden men har en viss charm och ett par coola fightsekvenser.
/Surskägget

Kickboxer 3 - The Art of War
@@@
Mitchell och hans tränare (ja samma österländske mästare som tränade upp JCvD i ettan) åker till Brasilien för att vara med på en kickboxerturnering. Snart nog har de snubblat in i en värld där onda män kidnappar unga flickor och säljer dem. Eftersom att Mitchell har ett svagt hjärta för utslagna barn har han blivit kompis med två gatubarn och när den ena blir kidnappad är det bara att plocka fram kickboxningssparkarna så kör vi! Bra fart och fläkt och en hel del skön humor. Lätt den bästa i serien utöver ettan.
/Surskägget

Kickboxer 4 - The Aggressor
@@
Där trean trots sin ganska mörka backstory ändå var ganska lättsam till sättet försöker man här i fyran bli lite mörkare. Försöker säger jag för man lyckas inte. Mitchell funkar som bäst när han är lite charmig och busig. Här ska han vara arg och tuff och då funkar han knappt alls. Tong Po är tillbaka (dock i en annan skådis skepnad som de sminkat jättejättedåligt) och han har kidnappat Mitchells fru och stuckit till Mexiko där han nu är knarkkung och dessutom arrangerar en karateturnering varje år där vinnare får möta honom och får chans på en miljon dollar. Massa karatesnubbar och några karatebrudar från hela världen samlas och vi får faktiskt en hel del sköna fightsekvenser med alla möjliga kampsporter. Lite som att titta på Tekken eller nåt. Regissören slänger även in lite tuttar bara för att. Men inget hjälper. Det lyfter knappt och tvåan sitter där enbart för de relativt många fightscenerna och filmens korta speltid.
/Surskägget

The Redemption: Kickboxer 5
@
Mitchell tröttnade också och Mark Dacascos kallades in för femman. Och inget fel med Dacascos men manuset är knäppuselt, allt som hade minsta anknytning till ettan är som bortblåst och det mesta är bara tråkigt och dumt.
/Surskägget

Julkalendern 13 dec - Kung Fury

@@@@@
HAHAHAHAHA! JAAAAAAA!!!!!! Vi brukar inte recensera kortfilmer men jag gör ett undantag för denna fantastiska lilla pärla. Vi får 80-talspastisch, dinosaurier, mördarrobotar, lättklädda amasonkvinnor, en nordisk gud, nazister och Karate-Hitler (eller Kung Führer!)!!!! Hahahahahaha! Allt toppat med den argaste och farligaste snut på film nånsin som på riktigt bara pratar i oneliners hahahaha! Det här supertoppen. Bäst av allt är att det är svenskt. David Sandberg uppe i Umeå satte upp en greenscreen och gjorde en ball trailer för ett par år sedan. Trailern ledde till att han lyckades samla ihop i runda slängar 4 mill via Kickstarter (ni vet där man kan samla ihop stålars för alla möjliga filmprojekt) vilket i sin tur ledde till denna kortfilm. Nu hoppas vi givetvis att det blir långfilm då Hollywood självklart fått upp ögonen för denna supertalang (Sandberg dårå om nån undrar) och att han redan i kortfilmen fått backning av The Lonely Islandgänget (ni vet Andy Samberg och grabbarna) där t o m Jorma Taccone spelar rollen som Hitler. Det både lovar och bådar gott för framtiden. Bäst av allt med den här kortfilmen är att den visar att det minsann går att göra bra jävla actionfilm i Sverige också. Länge har finnarna ståtat med Renny Harlin medan vi fått nöja oss med Harald Hamrell. Nu har vi David Sandberg som satt Sverige på actionkartan på allvar. Bra där!
/Surskägget

@@@
Jag tjoar inte lika högt som Skägget. Kung Fury är bitvis charmig och det ligger en hel del talang bakom projektet helt klart, men hade rullen varit 90 minuter lång i samma stil och tempo så hade nog betyget varit lägre. Skoj för stunden. För kortfilmsstunden.
/Vrångmannen

Julkalendern 12 dec - Falcon Rising + Blood and Bone

Falcon Rising
@@@@
När jag först hörde talas om den här hade jag inga direkta förväntningar eller förhoppningar. Michael Jai White är hyfsad stabil som skådis men har väl inte det bästa CV:et (Spawn anyone?). Sedan såg jag trailern och blev nyfiken direkt. När jag väl såg filmen visade det sig tack och lov att trailern höll allt den lovade. Vi får alltså en stenhård White som karatesparkar sig rakt igenom en bunt farliga japanska maffiasnubbar i Rio de Janeiros farliga favelor. Fightsekvenserna är "realistiska" i det att det verkligen känns som att ben bryts och käkar krossas samt att det är uppenbart att White vet vad han håller på med och är en livsfarlig karatesnubbe på riktigt. Samtidigt är fightscenerna uppenbart perfekt överdrivna så att vi ska få lite skön karateaction på ögat. Hehehehe. Rio är klockren som bakgrund till filmen och favelorna känns precis så instängda och livsfarliga som de brukar göra på film. Gillar också att filmen lämnar upp för en fortsättning. Jag ser gärna en serie filmer om denna karaktär så länge han fortsätter sparka skurkröv på det här sättet.
/Surskägget

Blood and Bone
@@@
Blood and Bone kom ett par år innan Falcon Rising och lite känns det som att man tagit karaktären från den här filmen och gett honom steroider och återskapat honom i Falcon Rising som farligare, elakare och jävligare än nånsin. Blood and Bone öppnar upp med en fängelsescen där White demolerar en bunt av de elakaste mammaknullarna nånsin. Därmed vet vi att han är farligast. Sedan fortsätter det bara när han väl blir frisläppt. Han ger sig in i illegala streetfights för att tjäna pengar och hamnar snart nog på kollisionskurs med den stora tuppen i hönsgården. När allt är klart är alla skurkar sönderslagna och bara White står kvar som herre på täppan. Bra skit. Gillar fightscenerna som alla liknar det vi får se bättre och mer storslaget i Falcon Rising, m a o stenhårt och benbrytande. Blood and Bone lider av lite halvtaskig budget i övrigt är den välspelad och välgjord med många sköna fighter.
/Surskägget

Julkalendern 11 dec - Once Upon A Time in Shanghai

@@@@
Här får vi ett klassiskt gangstertema som utspelar sig i 30-talets Shanghai till skillnad från 30-talets Chicago som vi annars är vana vid. Ung, fattig grabb från landsbygden flyttar in till storstaden på jakt efter storkovan. Han blir mer eller mindre av misstag polare med stadens största gangster och pengarna börjar strömma in. Men i kulisserna lurar de onda japanerna och det blir helt enkelt dunkardags mot slutet av filmen. Filmen är riktigt bra. Snygg både i kulisser, miljöer och actionsekvenser. Lite lagom historiskt korrekt (så man lär sig nåt bland alla karatefighter) och lite lagom överdriven (så man hoppar upp och ner i soffan av glädje under alla karatefighter). Manuset hade kanske kunnat filats på en vända till men det är egentligen en petitess i sammanhanget. Det vi får här är en närmast perfekt blandning av drama, karaktärer och action i mängder. Vad mer vill man ha av en karatefilm?
/Surskägget

Julkalendern 10 dec - Donnie Yen

Donnie Yen har än så länge vägrat Hollyood trots att han rimligtvis borde bli största actionhjälten nånsin därborta. Han har samma charm som Jackie Chan och slåss bättre än Jet Li. Vad mer behövs? Jag gillar Yen som fan och precis som de flesta i Hong Kong har han gjort ungefär en miljard filmer så här kommer ett litet urval.

Legend of the Fist: The Return of Chen Zhen
@@@
Tar avstamp i Bruce Lees gamla rulle Fist of Fury och Donnie Yen repriserar Lees roll som Chen Zhen. Vi är alltså på plats i Japanockuperade Shanghai där kineserna gör vad de kan för att slåss mot den brutala japanska övermakten. Chen Zhen får tag på en Green Hornetliknande mask och börjar spöa skiten ur japaner till höger och vänster samtidigt som han på dagtid är känd som en välbärgad nattklubbsägare. Det är mycket hyllning till Lee i den här förutom de två uppenbara grejerna med karaktären och Green Hornetkläderna. Yen slåss i mångt och mycket som Lee, framförallt i slutscenen är det väldigt tydligt att Yen anammat och kopierat Lees rörelsemönster. Imponerande. Fightscenerna är överlag adrenalinpumpande och bra, dock är stora delar av filmen lite väl sega och den kunde gott ha klippts ner med en 20-25 minuter.
/Surskägget

Flashpoint
@@@
Yen är en tuff och hård snut som jagar en tuff och hård skurk. På vägen måste givetvis en bunt andra skurkar få känna på en hård näve och spark från Yen innan det är dags för en over-the-top-slutfight som bjussar friskt. Här och där är storyn lite svajig och därför når vi inte upp på ett högre betyg. För fighterna i sig är helt klart värda en fyra i betyg. Klassisk modern karateaction vi gärna ser mer av.
/Surskägget

Kung Fu Killer
@@@@
En av Yens bästa? Ja, det är nog inte helt otippat. Storyn kretsar kring en seriemördare som dödar kung-fumästare i enlighet med deras kung-fuspecialitet. Mördaren är därmed expert på samtliga kung-fuvarianter, något som ytterst få är. Tack och lov är Yens karaktär en av de få. Nackdelen är att han sitter i finkan. Tack och lov kan snuten få ut honom så att Yen får en chans att sätta stopp för denna kung-fumördare. Sen jäklar blir det åka av. Fighterna är många och tuffa. Tempot högt och storyn rätt ball. Gillar idén med en kung-fumördare (som givetvis har lite anknytning till Yens karaktär). Slutfighten är bland det ballaste du kan se i karateväg och både Yen och hans motspelare Baoqiang Wang ger allt. Mer sånt.
/Surskägget

Special ID
@@
Yen är undercoversnut i Hongkong och hans spår leder honom till det kinesiska fastlandet där han får en ny partner i form av Tian Jing. Yens hårdkokta karaktär tycker dock att en kvinnlig partner är allt annat än optimalt och vi får en klassisk buddy movie med omaka par där de gör livet surt för varandra först för att sedan bli bästisar. På ytan påminner det här en hel del om Flashpoint men det verkar som att man inte riktigt hade samma budget eller lika bra idéer. Fighterna är lite tråkigare, storyn lite mer rörig och så slänger man in den berömda kinesiska humorn som inte funkar alls. Okej rulle som borde varit bättre.
/Surskägget

Iron Monkey
@@@@
Allt som Crouching Tiger, Hidden Dragon så desperat ville vara men totalt och brutalt misslyckades med. Att CTHD hade ett ofattbart segertåg över hela världen samtidigt som knappt nån i den stora massan känner till den här är ett hån mot rättvisa överallt. Vi får följa två hjältar som slåss mot en korrupt och inkompetent borgmästare. Och som de slåss! Det flygs, hoppas, sparkas, svärdsfäktas och stavslåss med hög energi och en frenesi som är svåröverträffad. Slutfighten på pålarna är otrolig! På fem minuter i den här bjussas det på mer fight än i hela CTHD. Och dessutom slipper man 90 minuters boring boring mitt i filmen som CTHD så gärna bjussar på. Iron Monkey ska helt enkelt ses och det med det snaraste.
/Surskägget

Iron Monkey 2
@
Lika bra som ettan är, lika dålig är uppföljaren. Först och främst är det ingen riktig uppföljare. Filmen utspelar sig inte ens i samma sekel som första och karaktärerna är därmed helt annorlunda. Dessutom är Yen knappt med. Allting är bara taffligt och trist. Fightscenerna uppspeedade och konstiga. Det här går inte att titta på. Skräp!
/Surskägget

Iceman
@
Det här är en otroligt fånig "komedi" är Yen är en nedfrusen krigare från Mingdynastin som återuppväcks i modern tid. Samtidigt återuppväcks även ett par av hans ärkefiender. Här har vi prov på den mycket märkliga kinesiska humorn som ingen här i väst överhuvudtaget kan förstå men som förmodligen har den kinesiska publiken skrattandes så de kiknar och rullar i mittgångarna på biograferna. Sista kvarten eller så bjussas det äntligen på en fet och tuff fight men vid det laget har man gett upp för längesen.
/Surskägget

Dragon
@@@
En liten by i Kina under 1900-talets början. Yen spelar en enkel man i en enkel by med ett enkelt liv. Till den dag två rånare dyker upp och han hamnar i slagsmål med dem. Bägge rånare dör och en polis börjar nysta i det hela. Är Yen verkligen en så enkel man som han påstår? Och var rånarnas död verkligen bara en olycka när Yen försvarade sig? Så inleds en annorlunda deckare där trådarna sakta nystas upp samtidigt som vi hela tiden pendlar mellan att tro att Yen är den han utger sig för att vara och att tro att han är en farlig karatemästare. Fightsekvenserna är relativt få, de som finns är snyggt koreograferade och ger valuta för pengarna. Framförallt är det här dock en deckargåta i annorlunda miljö som visserligen är ganska enkel att lista ut men som ändå bjussar på trevlig underhållning.
/Surskägget

Julkalendern 9 dec - Bangkok Revenge

@
Hahaha det här gåååår inte. En ung grabbs föräldrar blir mördade och han blir vittne till dådet men lyckas undkomma. Åren går och han tränar upp sig ute på en lite gård där man gömt undan honom från skurkarna. När han är i tjugoårsåldern är han farligast på karate i hela världen och det är dags att hämnas. Storyn är klassisk och det är inget fel med det. Enkla, gamla hederliga hämndstories är precis vad man gillar när det är dags för stjärtsparkning. Problemet här är allt annat. Det är en fransk-thailändsk samproduktion vilket gör att vi har en bunt fransoser och thailändare som glider runt och snackar tafflig engelska då man ändå vill nå ut på den stora amerikanska marknaden. Skådisarna är verkligen sådär (och då har jag ändå sänkt ribban för vad som är acceptabelt i o m att vi ändå snackar karatefilmer här). Fighterna kunde ha varit coola men nej. Och på manussidan har man inte ens orkat anstränga sig utan bara slänger in scener och karaktärer utan nån som helst logik bara för att det ska hjälpa hjälten att komma vidare i handlingen. Nej, bara nej.
/Surskägget