Rambo

@@@

Stallone har blivit gubbe och hans karriär har gått sådär på sistone rejält. Då är det klart att han ska göra sequels på sina populäraste karaktärer (förra året svanesången Rocky Balboa som var ok och hade hjärta). Nu är det dags för Rambo att kliva upp på duken igen. Där First Blood var mer ett riktigt action-drama och handlade om hur vietnamveteraner blev behandlade i efterkrigets USA så var Rambo: First Blood part II och Rambo III ren popcornunderhållning med fokus på pang pang, high adventure och flaggviftning helt utan realism. Smaskigt så. I denna fjärde uppföljare (20 år senare!) är John Rambo en grinig farbror som jagar och säljer ormar. Han blir påhälsad av ett gäng missionärer som vill hyra hans båt för att ta sig till Burma. Naturligtvis blir missionärerna tillfångatagna av dom elakaste militärerna du sett sen Schindlers List och torterade. Rambo ställs inför valet "live for nothing or die for something" och så blir det blodbad av det mer makabra och köttigare slaget. Faktiskt nog det våldsammaste och mest gory jag sett på film i mitt hela videovåldsförstörda liv. Armar, tarmar och musslor (?!) flyger åt höger och vänster och det smäller högt i stort sett hela tiden i den sista timmen (filmen är knappt 90 min fram till eftertexterna vilket känns kort i dagens filmvärld). Borta är popcornen, den svettiga bringan och det enkla smällandet. Här visas krigets fasor i närbild med lite dålig smak i munnen samtidigt som det är coolt från en actionsynpunkt. Musiken är storslaget perfekt (vem fan är kompositören Brian Tyler??) och man får smaka en liten aning av det gamla temat som genomsyrat föregångarna med Kärlek – ”It’s a loooong rooooad when you’re on your oooown!”. Eftersom nu Stallone valt att göra en uppföljare och då ta en mörkare väg än de två föregående Rambofilmerna och samtidigt förmedla hur det är i t.ex Burma, där tortyr, mord och våldtäkt är vardagsmat, så får man säga att han valt rätt. Det är högludd actionunderhållning med en stor dos allvar vilket man inte är bortskämd med. Stallone är deffad på halvolagliga preparat och väser fram sina repliker som vanligt men den här gången är det ingen superhjälte som i de tidiga filmerna utan en gammal, cynisk krigare av kött och blod vi får möta. En hygglig avvrundning av en stor filmkaraktär men vid dagens slut ser jag hellre föregångarna där man kan garva åt skottlossningen utan att ibland skruva på sig. Sån är jag.

/Vrångmannen

Surskäggets recension: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/02/john-rambo-k-rambo-iv.html