The Directors: John Carpenter

Trots att vi titt som tätt nämner hans filmer i andra recensioner eller diskussioner kring film har vi ända fram tills nu inte verkligen gett John Carpenter det utrymme han mer än väl förtjänar. Visst har hans stjärna falnat, hans gloria hamnat på sned och hans rykte åkt på en rejäl törn i och med de senaste årens bottennapp. Dock kan ingen så mycket som peta på hans tidiga filmer som i princip alla håller väldigt hög klass. Kungen av undergroundfilm gjorde alltid bäst ifrån sig när han hade som minst pengar. När budgeten sprang iväg verkade idéerna tryta och resultatet blev därefter. Vi ska inte titta på alla filmer (en del har vi redan recenserat på andra håll) men en hyfsat gedigen lista på John Carpenterfilmer kommer här:

Assault on Precinct 13 (Attack på polisstation 13, 1976)
@@@@
Surskägget här

@@@@@
Vrångmannen här

Halloween (Alla Helgons Blodiga Natt, 1978)
@@@@@
Det är otroligt vad man kan göra med små medel. Skuggor, mörker och en känsla av oro skapar en av de bästa slasherrullarna nånsin. Nej, jag tar tillbaka. Den bästa slasherrullen. Punkt. Att se Myers smyga fram i ljuset från mörka skuggor ger mig gåshud av rädsla nu mitt på blanka dagen bara jag tänker på det. Och musiken är fantastisk. Mr Carpenter, jag bugar för dig.
/Surskägget

@@@@@
För evigt en fräsch skräckfilmsklassiker där smak och tanke går före blood and guts och billiga skrämselknep. Det kusliga musiktemat som Carpenter själv skrev är och förblir en klassiker även bland de yngre förmågorna idag. Fortfarande helt imponerande hur då den väldigt unge Carpenter med skolkompisar och mjölkpengar lyckades ro iland något dyligt. Filmen skulle från början heta "The Babysitter Murders" men t.o.m där klev Carpenter in och skakade på huvudet. Titelbyte och några manusputsningar senare var dom på banan. Ingen av uppföljarna kommer ens i närheten av Halloween. Remaken av Rob Zombie (som även den fått en uppföljare) är ett hån och inte en nytolkning och hyllning. Jag ber John Carpenter om ursäkt å Zombies vägnar. Ikväll ser jag om den här underbara rullen tätt följt av den smarriga maiking of dokumentären. Igen.
/Vrångmannen

The Fog (Dimman, 1980)
@@@@
Klockren spökhistoria och värdig ”uppföljare” till Halloween. Här följer vi flera personer i en liten kuststad vars öden för dom tillsammans när klockan slår tolv och dimman sakta kryper in över samhället. Stämning, skräck och splatter (om än återhållsamt då detta är tidig Carpenter och han gillade inte våld för våldets skull). Det formligen osar Edgar Allan Poe och Lovecraft. They don’t make ’em like they used to..
/Vrångmannen

Escape from New York (Flykten Från New York, 1981)
@@@@
En så lysande idé att det är konstigt att ingen kom att tänka på den tidigare. Återigen skapar Carpenter väldigt mycket med ganska lite även om budgeten naturligtvis växt till sig en hel del sedan Halloween. Russell är perfekt i rollen som Snake Plissken och stämningen i filmen är fantastisk. När jag såg den som liten pojk vågade jag knappt se klart den för jag upplevde den som sjukt smutsig och brutal. Lysande.
/Surskägget

@@@@+
Minns Flykten från New York som filmen jag inte kom in på när jag och min barnvakt skulle gå på bio i Norrköping. Hahaha! Jag var ju typ 11 men såg ut som 6. Framtidens New York har blivit en polisstat och Manhattan är ett gigantisk fängelse omgiven av höga murar och tungt beväpnad polis. Åker man in kommer man inte ut. Presidentens plan råkar störta på Manhattan på väg till ett viktigt möte där 3:e världskriget kan stå och falla. Gamle kåkfararen/soldaten Snake Plissken skickas in för att hitta honom och tiden är knapp. Plissken (Kurt Russell) ÄR den perfekta antihjälten. Tuff, fåordig och tänker bara på sig själv och sin egen överlevnad (samtidigt som han egentligen skiter i om han lever eller dör). Stämningen och musiken är perfekt. Carpenter skrev även här musiken som han fortsatte göra till de flesta av sina filmer i karriären. Spännande, välgjord (igen med små medel) och förbaskat ball.
/Vrångmannen

The Thing (1982)
@@@@
Carpenter gör en remake på en gammal kultklassiker och sparkar nytt liv i filmen. Ett litet forskarteam i karga Antarktis får rymdmonster på halsen. Kruxet är att monstret tar över värdkroppen så det är omöjligt att säga vem som är vän och vem som är fiende förrän det är försent. Återigen ruggigt tät stämning och klaustrofobisk känsla. Slutet är så deprimerande (men bra) att jag höll på att kasta ut VHS:en (jaaaaa det var så länge sen) från fönstret.
/Surskägget

@@@@+
Fy fan vad jävla skitbra. Snacka om rulle som än håller idag. Stämningen är total och fortfarande läskig. Carpenter gav den här gången musikjobbet till Ennio Morricone. Förmodligen hade han själv fullt upp med sin första riktigt stora studiofilm. Musiken hålls ändå enkel och obehaglig och visste jag inte bättre skulle jag tro det var John Carpenter själv bakom tangenterna på den gamla synten. Det snackades länge om en uppföljare men inget har hänt. Tack och lov för detta. Låt en genreklassiker ha sin plats i historien ifred. Hör du det E.T?! HÖR DU DET?!!
/Vrångmannen

Starman (1984)
@@@
Såg den en bunt gånger som liten knodd, men minns den egentligen inte nu. Det vill säga, jag minns handlingen och många scener, men jag minns faktiskt inte riktigt vad jag tyckte mer än att den var bra. Misstänker att jag kanske skulle fnysa åt den lite idag, men samtidigt kan man ju bli överraskad av sig själv. Ännu ett litet rymdäventyr där utomjording (snäll) kommer hit till vår planet. Syftet den här gången är att sprida kärlek och fred. Bra så.
/Surskägget

@@@
Ett annorlunda val av Carpenter som verkade ha fått nog av action och skräck ett tag. Älskade den här rullen som yngre. Scott (Jeff Bridges) har dött. Hans hustu (spelad av Karen Allen) lider av depression och självmordstankar. Plötsligt dyker Scott upp men det är inte han utan en snäll rymdvarelse som tagit hans form och vill hitta sin "meteorit" och åka hem (precis som den där förbannade E.T åååååh!). Håller med surskägget att det nog är bäst att låta denna vara osedd idag. Jag vill minnas den som gullig och jag grät när Starman fick liv i ett rådjur som några jägare hade skjutit. Idag hade jag nog bara fnyst och tagit en jäger. De fina tiderna.
/Vrångmannen

Big Trouble In Little China (1986)
@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaa! Kurt Russell som klantig men ändå cool actionhjälte möter antika kinesiska demoner med Kim Cattrall som damsel in distress. Sköna Chinatownmiljöer, dussinet oneliners per minut och galna demonsnubbar som spöar allt och alla hela tiden. För en gångs skull väldigt färgglatt och poppigt, men Carpenter fixar ju det också. Se om den nu!
/Surskägget

@@@
Såja skägget. Det här är en riktigt underhållande bagatell som tyvärr inte åldrats med värdighet. Fula effekter även för den tiden och bitvis på tomgång men Kurt Russell är skön och ett hyggligt äventyr om man kan bortse från en del manusluckor och ofrivilliga garv. Den är i allafall bättre än The Golden Child (om du inte vet vad det är så vad gör du här?). Sevärd, varken mer eller mindre.
/Vrångmannen

Prince of Darkness (1987)
@@
Långsam, stillsam och ganska trist rulle. Undrar om den rentav inte förtjänar en etta? En cylinder hittas i en kyrka där den gömts i flera hundra år. En bunt forskarstudenter börjar grotta i cylindern och upptäcker att det faktiskt är Satan själv som sitter fast där inne. Några studenter blir zombies. Hemlösa ockuperar kyrkan utifrån. Och inte blir det roligare för det.
/Surskägget

@@@
Hela poängen med Prince of Darkness är att första halvan ska vara så långsam så när skräcken drar igång ska du vara så invaggad i säkerhet så du skiter ner dig. Såg denna på bio när den hade premiär 87 och jag var så rädd så jag skakade när jag ramlade ut från salongen. Idag hittar jag många fel med rullen (vilket är tråkigt) men det är fortfarande en charmig skräckrulle med den mest gastkramande filmmusiken (Carpenter igen) som hörts på länge och filmen funkar ändå förvånansvärt hyggligt. Förutom att man inte blir ett dugg rädd då. Missa inte Alice Cooper som äcklig hemlös. Han dödar en man i en gränd med en halv cykel hahaha! Bara det.
/Vrångmannen

They Live (1988)
@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaaaa! Dumaction när den är som allra bäst. Hur Carpenter tänkte när han lät en gammal wrestlare (Roddy "Rowdy" Piper) få huvudrollen vete fan, men det visar sig att det funkar. Slagsmålsscenen mellan Roddy och Keith David är fortfarande en favvis på YouTube. Bjussar också på odödliga onelinern: "I have come here to chew bubblegum and kick ass. And I'm all out of bubblegum." HAHAHAHAHA! Roddy kommer över ett par solglasögon som gör att han kan se alla elaka rymdvarelser som maskerat sig som människor. Nu måste han slå tillbaka! Det är fan nästan en femma bara där.
/Surskägget

@@@
They Live andas riktig B-film och det var precis vad Carpenter ville åstadkomma med sin blygsamma budget. Såväl komedi som bitvis spännande sci-fi med den där lite speciella John Carpenterstämningen (registered trademark) gör They Live till en högst ojämn, lite larvig men skön rulle.

Memoirs of an Invisible Man (Den Osynlige Mannen, 1992)
@@
Jag vill ju gilla den här men det går inte. Chevy Chase gör sin grej, men det räcker liksom inte till här. Nä, det här hade vi kunnat vara utan.
/Surskägget

@@@-
Den här är helt ok som bakisunderhållning och inte alls så usel som det har påståtts. Den är inte riktigt så spännande som den vill vara och inte heller så rolig vilket är synd. Har dock sina moment och just lite mysig bara för Chevy Chase dels gör sin slapstickgrej men också för att han faktiskt försöker agera (vilket blir lika roligt fast ofrivilligt). Groundbreaking i osynlighetseffekterna när den kom.
/Vrångmannen

Escape from L.A (Flykten Från LA, 1996)
@
Sån här dynga vägrar jag ens befatta mig med. Speciellt inte när det är en uppföljare till en så smart, cool och bra film som Flykten Från New York. Dumt, dumt, dumt.
/Surskägget

@+
Jag KAN inte ge den en etta även om den stinker som en nyööpnad surströmmingsburk i en bastu. Snake Plissken låter mig inte! Men fy fan vad dåligt. Något som skulle blivit så bra. FY FAN!.
/Vrångmannen

Vampires (1998)
@@@
Lite Near Darkkänsla på den här faktiskt. James Woods jagar vampyrer ute i öknen. Lika delar westernrulle som vampyrrulle och blandningen funkar alldeles utmärkt. Här kändes det som att Carpenter kanske hade nåt på gång igen. Istället gick han och gjorde Ghosts of Mars och allt hopp dog.
/Surskägget

@@
Nä. Det här är inget vidare. James Woods spelar över så det visslar om det (förmodligen meningen) det är pajasvarning på hela produktionen. Daniel Baldwin är så påtänd under inspelningen så det t.o.m märks i flera scener samt usel. Bitvis skön musik och stämning räddar Vampires från det lägsta betyget .
/Vrångmannen

Ghosts of Mars (2001)
@
Jag är ganska snäll när jag ger den en etta. Riktigt generös faktiskt. Sånt här jävla piss ska inte ens gå direkt till dvd och än mindre på bio. Minns jag det hela rätt är den löst baserad på gamla westernklassikern Dilligensen, men jag kan blanda ihop det med nåt annat också. Hursomhelst är detta det absolut sämsta Carpenter (och kanske alla andra regissörer i världen) nånsin gjort. /Surskägget

@
Fy fan.
/Vrångmannen